De senaste månaderna har jag i flera olika situationer blivit påmind om en berättelse som jag hörde för länge sen. Den finns i lite olika versioner men vanligast om en man som hade en häst som försvann. Byborna jämrade sig över vilken olycka som drabbat mannen, men han svarade att det kan man inte säkert veta. Det enda som var säkert var att hästen försvunnit. Byborna skrattade åt mannen men när hästen kom tillbaka med 12 vildhästar så visade det sig att mannen hade rätt. Byborna gladde sig åt lyckan med så många hästar men mannen svarar att man inte kan veta om det var lyckosamt. Så skadar sig mannens son på en av vildhästarna och han fick rätt igen. Sen fortsätter berättelsen på samma sätt då det blir krig och byns söner kallas in, med slutsatsen att man inte kan veta om det är till lycka eller olycka.

Flera arbetsrelaterade situationer de senaste månaderna har fått mig att tänka på den här berättelsen. Jag ska inte beskriva dem i detalj men den gemensamma nämnaren är att jag eller nån annan var väldigt säker på vad som är bra eller dåligt, när det senare visar sig att vi hade fel. Lärdomen torde va att vi inte borde va så snabba till att döma eller bedöma en människa eller en idé. Ett viss mått av lugn och ödmjukhet är rätt klädsamt.

Förresten så arbetade jag min sista dag som kyrkoherde i Malå-Sorsele pastorat igår. Efter några veckor semester så ska jag börja i Umeå pastorat. Kommer det att bli lyckosamt eller olycka? Det kan vi inte veta säkert… Ett bra tillfälle till lugn och ödmjukhet helt enkelt.

Någon dag innan de här orden skrivs så lyssnade jag på David Thurfjells sommarprat. En bit in i programmet kom han att tala om när religiösa människor blir allt för tvärsäkra och överdrivna. Han satte ord på nåt som jag funderat rätt mycket på. Hur kan det komma sig att det finns rätt många som vet så mycket om hur det ska vara, och som dessutom gärna säger det åt andra som en allenarådande norm? De här personligheterna finns ju överallt men i min vardag är det ju inte sällan i religiösa sammanhang som jag möter dem. De som vet vad ”alla” tycker. De som aldrig har fel. De som har svårt för att lyssna på andra och ta in andras erfarenheter.

För min egen del så blir jag mindre och mindre säker på det mesta ju äldre och ju mer erfaren jag blir. Då jag ibland tror mig förstå hur nåt hänger ihop så visar det sig ofta att det som jag en gång kunde inte längre är aktuellt eftersom förutsättningarna har förändrats över tid. Det är ju möjligt att jag är lite trögare än de flesta andra men jag har svårt att förstå att det finns de som tvärsäkert och överdrivet vet en massa saker som jag är långt i från övertygad om.

I sommarpratet var poängen att överdrifterna och tvärsäkerheten oftast leder till ett ”vi” som sätter sig över ”dom” med resultatet att vi säger eller gör saker som förminskar andra. Även om det nog aldrig nämndes i radioprogrammet så tänker jag på koranbrännare för att ta ett aktuellt exempel, men det finns tyvärr många fler exempel inom kyrkornas och religionens värld. Vi som vet blir den viktiga normen som ska lära dom som inte vet.

Jag funderar om det inte är klokare att vi i stället skulle lära av varandra och respektera varandra, och utgå från att alla har nåt att bidra med, i stället för att bara övertyga andra. Dessutom tror jag att det är en bättre strategi som kristen kyrka att inte vara överdriven och tvärsäker. Lyssna på sommarpratet och du vill veta mer om vad jag menar med det.