Idag hade vi konfirmation i församlingen! Jag har nämligen haft en vuxenkonfirmand som heter Fanny sedan i höstas. Det blev aldrig av att hon konfirmerade sig när hon gick i åttan, vilket hon nu ångrade. För till hennes förvåning växte en längtan fram att konfirmera sig nu nu drygt tio år senare. Men vilken tur då att det aldrig är försent! Och vilken tur för mig som fått dela alla spännande och härliga samtal med henne.

Jag, och resten av Hyllie församling, önskar Fanny all lycka i framtiden. Och jag har en känsla av att vi inte har haft vårt sista samtal om allt mellan himmel och jord!

Det är Askonsdag. I morgonmässan innan personalmötet fick jag ett kors av aska ritat på min panna. Jag vet inte riktigt varför, men just detta gör alltid stort intryck på mig. Askan påminner mig om min förgänglighet och korset symboliserar hoppet om ett evigt liv. På samma gång!

Men det är också något annat. Det är märkningen. Jag, tillsammans med mina arbetskamrater och församlingsbor, går omkring efteråt och fikar och pratar med svarta kors i pannan. Det är ett statement. Jag tror!

Efter lunch åker jag till Emporia för att hälsa på några av mina ungdomar som just idag säljer olika saker som ett projekt i skolan. Man vill ju uppmuntra deras kreativitet och stötta. När jag kör i bilen tillbaka till församlingshemmet slår det mig plötsligt att jag haft ett svart kors i pannan hela tiden. Jag kollar snabbt i backspegeln och blir lite lättad när det knappt syns längre. Det räcker att människor ger mig långa blickar för att jag har diakonskjortan på. Jag behöver ju inte ha ett stort svart kors i pannan också. Jag menar, de fattar nog vad jag står för ändå.

Väl hemma slötittar jag lite på tv, närmare bestämt CNN. Och då får jag se något som jag aldrig sett förut.

En av journalisterna har ett stort kors av aska i pannan. Och han är där för att prata om vita huset. Hans reportage har absolut inget med Askonsdag eller kristendom att göra. Som om det var det naturligaste i världen. Han är betydligt modigare än mig! Så jag lovar mig själv att nästa år ska jag ta en sväng på Emporia med en gång, medan korset ännu syns.

I morse vaknade jag innan klockan. Var jag pigg, utsövd och laddad? Nej, jag har så ont i halsen att jag vaknade av smärtan av att svälja. Jepp, det är den tiden på året. Jag har blivit förkyld.
Nu har jag inte gjort någon ordentlig undersökning, men jag är väldigt övertygad om att det aldrig varit så synd om någon, någonsin, som det är om mig just nu.
Maktlös och eländig ligger jag kvar i sängen. Och inom mig ropar jag en ljudlös bön till Gud. Varför just jag?

Men efter en liten stunds eftertanke och besinning övergår min förtvivlan till tacksamhet.

Tack Gud, för att min hälsa uppenbarligen är så bra, att jag kan tillåta mig så mycket självömkan över en simpel förkylning.

Tack Gud, för att mitt liv uppenbarligen är så bekymmersfritt, att denna lilla förkylning kan segla upp på första plats över saker jag måste hantera.

Tack Gud, för att din fantastiska skapelse uppenbarligen fungerar. Redan har min kropp satt igång att bekämpa virus och baciller. Det är därför den värker och är så trött.

Tack Gud, för insikten att trots att jag måste stanna hemma idag, kommer uppenbarligen solen gå upp, jorden snurra, och församlingen klara sig alldeles utmärkt en hel dag utan mig och min ovärderliga arbetsinsats.

Tack Gud, för denna påminnelse om hur liten och sårbar jag uppenbarligen är. En påminnelse över hur snabbt livet kan förändras och att aldrig ta min hälsa och mitt liv för givet.

Tack Gud, för denna förkylning.

Vi närmar oss Allhelgona. Och idag kom döden mig smärtsamt nära. Så av naturliga skäl kretsar mina tankar runt döden. Och döden är jag ganska okej med. Det är det där med att inte få leva längre som smärtar mig. Och sorgen av att mista någon.

Det konstiga är att varje gång jag tvingas ner i det mörka så hittar jag ljuset. Jag kan inte förklara det. Är det min tro? Är det min obotliga optimism? Eller är det rädsla? I vilket fall som helst är jag glad och tacksam så länge det är så.

Jag försökte sätta ord på det, och det blev en sång som heter ”I din nåd”. Kanske kan den få sprida lite tröst och ljus!

En gång, ska allting sakta ner.
En röst, ska aldrig sjunga mer.
Men inget slutar här.
Det finns en tro som bär
.
En sång, som vilar i mitt bröst.
En bön, som alltid ger mig tröst.
Sången om livet som
alltid vill börja om.


I min faders famn,
vid min moders hjärta,
närmare än mitt eget jag.
Får jag vila lugnt
utan sorg och smärta
tills det gryr ännu en dag
.
I din nåd ska jag resa mig igen.
I min själ har jag redan hittat hem.
I din hand lägger jag mitt liv
nu, idag, och i evig tid
.

Ett liv, den gåva som jag bär.
En stig, jag vandrar redan här.
Med trötta ben vill jag
vila ett andetag
.
Till slut, när resan blivit lång.
Min bön, har blivit till en sång.
Sången om livet som
alltid vill börja om.


I min faders famn,
vid min moders hjärta,
närmare än mitt eget jag.
Får jag vila lugnt
utan sorg och smärta
tills det gryr ännu en dag.

I din nåd ska jag resa mig igen.
I min själ har jag redan hittat hem.
I din hand lägger jag mitt liv
nu, idag, och i evig tid.

Text: Jonas Wollin
Musik: Jonas Wollin & Peter Svensson

”I din nåd” är utgiven på Arrak Musik. Noter går att köpa här!

Jag vet att änglar finns. Har mött så många genom åren. Ibland har de varit vitklädda. Sällan har de haft vingar. De har kommit i den stilla susningen mitt i natten, men även i vimlet och kaoset. De har kommit när jag kallat efter dem, och ibland innan jag hunnit formulera den tanken. De har lyft upp och burit. Tröstat och skrattat. Förmanat och ställt krav. Blåst på det onda och förlåtit.

De har haft olika namn. Sjuksköterska. Förskollärare. Mattant. Bilmekaniker. Lärare. Polis. Socialsekreterare. Kyrkvaktmästare. Läkare. Personlig assistent. Mor. Far. Syskon. Vän. Kompis. Kollega. Kurator. Badvakt. Politiker.
Några nämnda, många glömda.

Gemensamt för de alla är att de sällan syns. De bara finns där. Outtröttligt. Mitt i vardagen och mitt i livet. De älskar och bryr sig om för att de kan inte göra något annat. Det kommer liksom naturligt.
De tjänar sällan stora pengar. De jobbar ofta obekväma tider och långa arbetspass. De är sällan på tv eller hyllas på galor. De har ofta trötta fötter och en ständig känsla av att inte räcka till.

Så stanna upp, lyft din blick, och se dig omkring. Då och där kommer du att finna en ängel. Ge hen en kram och viska ett försiktigt tack i hens öra. För det är det enda sättet att uppmärksamma och stötta. Något annat vill de inte ha. Stora ord, presenter och uppmärksamhet skulle nog mest genera. Men en kram och ett tack kan ge dem kraft att fortsätta. Det är livsviktigt, för vi klarar oss inte utan dem.

Det är dagen då Jesus återvänder till himmelen. Lärjungarna ser honom försvinna däruppe i det blå.

Jaha.
Det var det det.

Lite förvirrat och generat ser de på varandra. Någon kanske rycker lite tvivlande och förvånat på axlarna. Där åkte han iväg. Och lämnade oss kvar med alla frågor. Vad gör vi nu? Någon blir kanske till och med förbannad. Hytter med näven mot skyn och skriker: ”Kom tillbaka med dig!”

Jesus verkar ganska lugn och förvissad om att detta ska gå bra. Människorna har förstått, säger han till Gud. Jag är inte lika övertygad. Jo, förstått har vi kanske, men gillar vi det vi hört?

Det finns en hamburgerkedja som har som slogan ”Have it your way”. Du får som du vill. Det gillar vi. Jag tror på mitt sätt. Jag har min bild av Gud. Man behöver ju inte tro på allt som står i bibeln.

Nej, men det är ingen buffé där man kan välja och vraka.
Jesus gick här på jorden.
Han gav oss tydliga regler.
Ett tydligt mål. En vision.
Och redskap för att nå dit.
Sen försvann han.

Det borde räcka, tycker man. Jesus verkar iallafall tycka det. Men vi ville något annat. För inte var det ansvar vi ville ha. Det är väl bättre om Gud fixar allt som vi människor ställer till.
Ska man behöva ta ansvar för vad man gör och säger?

Vi tänker bara på oss själva.
Vi söker snabba fixar och kickar.
Vi krigar mot varandra.
Vi förstör vår planet.
Vi slår oss fram på andras bekostnad.
Vi dyrkar våra pengar och prylar.

Det finns till och med människor som lägger skulden för allt detta på Gud. Det är ju väldigt bekvämt.
Hur kan man tro på Gud när människor svälter ihjäl? Ja, inte är det Gud som roffar åt sig på de fattigas bekostnad så att fetma blivit vår nya folksjukdom.

Hur kan man tro på Gud när det finns så mycket krig och elände i världen? Ja, inte är det Guds händer som håller i vapnen.

Gud har, genom Jesus, gett oss tydliga instruktioner.
Älska varandra. Ta hand om varandra.

Han har gett oss regler. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Älska Gud över allting och din nästa som dig själv.
Döm inte andra. Låt den utan synd kasta första stenen.

Han har gett oss redskap.
Vi finner styrka och visdom i bibeln.
I bönen kan vi hämta kraft.

Så vad är problemet?
Du och jag.
Jesus lämnade oss inte i sticket på Kristi himmelsfärd.
Han sparkade oss ut ur boet, för vi är flygfärdiga.
Så nu är det upp till oss.
Vi väljer vilken värld vi vill leva i.

Några veckor senare var det pompa och ståt, fullsatt kyrka och konfirmation. Men när den här bilden togs stannade vi upp runt det lilla och enkla. Det var bara vi, de allra närmaste i familjen, en tonåring och ett dop. Och ibland är det i det lilla man anar det stora. Ett dop. Ett ”Ja!”. Ett under.

Helt ovetenskapligt känns det som att trenden vänt. Innan var nästan alla i konfirmandgrupperna döpta. Sedan blev det allt vanligare att några var odöpta i varje grupp. Nu upplever jag det som att dopen kommer allt mer sällan igen. Antingen började fler föräldrar låta döpa sina barn igen för fjorton år sedan. Eller så är det färre odöpta som konfirmerar sig hos oss.

I vilket fall som helst blir jag i hemlighet lite glad varje gång en konfirmand inte är döpt. För då får jag vara med om ett litet under!

Så här veckan innan påsk har dagarna varit fulla av vetgiriga barn med kluriga frågor. Årets Påskvisningar har klarats av och det är alltid lika kul. Och intressant. Och utmanande.

Denna fantastiska berättelse, som jag själv har svårt att riktigt greppa och förstå, ska berättas på en halvtimme, med enkla ord, så att ett barn förstår. Och det är nyttigt för mig. Jag måste skala bort ord som jag normalt slänger mig med. Ord som förlossad, nåd, uppståndelse och passionsdrama. Jag måste lägga mycket av berättelsen åt sidan och fokusera på själva kärnan. Det handlar inte om att fördumma eller förenkla. Det behövs inte för barn är inte korkade. Tvärtom. De har dessutom fortfarande tillgång till en hel värld av fantasi och underverk.
Nej, det handlar om att frigöra den pärla som berättelsen om Jesu död och uppståndelse är. Detta mysterium och underverk som förändrar våra liv i grunden.

Inom mig skalas lager efter lager av och jag får på något sätt återvända till essensen av min tro. Det gör mig gott! Ibland funderar jag på om vi inte alla skulle mått bra av att lägga av allt vuxensvammel. Och ta emot Gud som ett barn.

Vi satt och drack kaffe på jobbet idag när vi konstaterade att det redan är fredag igen. Hjälp vad fort veckorna går. Ja, hela livet.
”Håll ut. Det blir det mörkare igen. Snart är det jul.” sa jag ironiskt för precis så känns det. När ska man få stanna upp och njuta?
Vi har i dagarna planerat vem som tar vilken gudstjänst i jul. Vi har planerat inför konfirmanderna i höst. Vi lever liksom hela tiden i framtiden.

Så nu har jag har börjat ladda inför påsken. Än en gång ska ljuset besegra mörkret och livet vinna över döden. Och i påsken försöker jag hitta inspiration i mitt eget liv.

För samtidigt händer samma sak i naturen. Dagarna blir längre och ljusare. Livet återvänder till våra vintertrötta kroppar.
Då gäller det att leva här och nu. I uppståndelsen!

Tids nog ska mörkret återvända. Men tills dess måste vi ta vara på ljuset. Vi kommer aldrig få stanna upp och njuta. Det är något vi får ta tag i och bestämma oss för att göra. Annars missar vi det där som rusar förbi. Det där som är livet.