Ondskan skrämmer oss, som Goliat skrämde ett helt folk, men med skicklighet som följer av mycket övning kan David övervinna ondskan. Men ondskan sitter även inom David. En av de tydligaste bekännelser av hur en människa inser till slut den ondskan som bor inom henne, hittar vi i Psaltaren 51. Ord formulerade av Ondskans bekämpare David, när han inser att han själv har gjort mycket ont i förhållandet med Batseba. ”Befria mig från min skuld! Jag erkänner mina felsteg, och tanken på det förföljer mig dag och natt!” De orden citerar vi ofta i vår gudstjänst.

När en man tilltalar Jesus med ”Gode mästare” svarar Jesus: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud!”  Även om alla kan inse att det onda finns också inom oss, är det så att ondskan ibland personifieras i en viss person eller i ett visst system. Den människan som kom på idén att spara de ’svagare indianer’ och transportera ’starka svarta slavar’ från Afrika var inte mera ont än någon annan kanske, men hans idé ledde till ofantligt mycket lidande. Vissa människor har medvetet spridit mycket ondska omkring sig, genom våld, lögner, hot och död. De är mera som Goliat än som David, för de ser och erkänner inte sin egen ondska, och just därför är de mycket farliga. De människor som tar upp striden med dem är inte mera goda än alla andra, men de är just mera modiga, och behöver all stöd de kan få i sin kamp. Ryssland och dess ledare är väl någon slags Goliat. Ukraina och dess ledare är väl någon slags David, inte goda, men de bekämpar ondskan. Och de behöver vårt stöd. Och vår förbön.

I Markusevangeliet svarar Jesus sina lärjungar på frågan varför de inte kunde driva ut det onda: ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Men David behövde mod, sina noga utvalda släta stenar från bäcken, sin slunga och sin skicklighet för att kunna vinna mot jätten Goliat. Bön, redskap, skicklighet och mod behövs för att bekämpa ondskan i olika former och på olika platser. Målet med kampen mot ondskan är en bättre värld där vi människor kan leva tillsammans, med respekt för varandra och naturen. Som ensam människa har man kanske inte det modet som behövs, med tillsammans kan vi!

Bakgrund:  Judas rike har upphört. Templet är plundrat förstört, och eliten har förts till Babylon, där kung Nebukadnessar styr. I sitt andra regeringsår har han en dröm och han vill att de visa i riket ska berätta vad han har drömt. Visst är det svårt ibland att veta vad man har drömt, när man vaknar vet man, men sedan är det borta rätt så snabbt, och man undrar: vad var det jag drömt egentligen? Men det kan de visa männen i Babylon naturligtvis inte. Då kommer Daniel in i berättelsen, och han säger ungefär: Ingen kan veta vad du har drömt, förutom Gud. Och Gud har låtit mig veta att du drömde om en stor bildstod, huvudet av guld, sedan neråt silver, koppar, järn, och fötterna var gjorda av  järnblandad lera. och Daniel tyder drömmen som en profetia: hur det ska gå i framtiden för riket. Kungen tillber Gud. Och han blir fäst vid Daniel, litar på honom.

Sedan låter Nebukadnessar tillverka en stor gudabild, och alla ska tillbe den. Och det gör inte Daniel och hans vänner, och då kommer berättelsen om Daniel i den brinnande ugnen, och han bränns inte av elden.

Sedan har kungen en dröm till, om ett stort träd som räcker upp till himlen. Ett träd som huggs ner, och stubben binds vid jorden med järn.  Daniel förklarar även den drömmen. Det är en dom över kungen: han ska bli utstött bland människor och leva bland markens djur. Tills han erkänner att Gud är den som styr. Så händer också. Han försvinner från scenen, men kommer tillbaka när han inser att det är himlen som har makten.

Belassar, hans son blir sedan nästa kung. Daniel är kvar vid hovet. Det ordnas ett gästabud, och Belassar låter ta fram de gyllene kärlen som kommer från templet i Jerusalem, för att dricka ur dem. Och kungen prisar gudarna av silver, guld och järn, koppar trä och sten. Och när han gör det, skriver en hand bokstäver på väggen. Det skrämmer kungen Belassar, men ingen kan läsa och tolka orden. Förutom Daniel. Mene mene tekel ufarsin – som Daniel tyder som: du har vägts på en våg, och befunnits för lätt. Dit rike ska ges åt Perserna.

Jag kommer så väl ihåg rädslan jag kände som litet barn, i början på 60-talet, jag var 5 eller 6 år, när militärflygplan flög över Haag, det fanns en militärflygplats inte så långt utanför staden. Min rädsla gällde kriget, som min pappa inte ville prata om, och som min mamma berättare historier om, hon hade det bra hela kriget och hjälpte människor som hade gått under jorden med matkuponger, hon jobbade på kupongdistributionen. 1962 var det knappt två decenier efter kriget, och en hel stadsdel, Benoorderhout låg fortfarande i ruiner, från bomber som inte nådde London och kraschade efter några km i Haags centrum. Krigsflygplan betydde bomber i min värld. Mycket otäckt för ett barn som kan ordet krig, och Hitler, men inte vet vad det egentligen är. Sedan fick man lära, se bilder och läsa om Nazi-Tysklands annektering av Tjeckoslovakien, och Österike – de talar ju tyska där! Och anfallet mot Polen: där bor det ett folk som är mindre värd, de ska bort, och tyskar ska in! Tyskar behöver utrymme. Lebensraum! Var det så i Europa? Efter detta hemska krig är slut, tror man att alla har lärt sin läxa, men sedan kommer kriget på Balkan, med hur mycket lidande som helst, igen, igen i Europa! Vem kunde tro det? Och sedan Olympiska spelen i Ryssland – och ockupationen av Krim och Östra Ukraina. Georgien ockuperades också delvis. Belarus diktator håller sig vid makten med hjälp av Putin.

Och så vaknar vi idag med nyheterna att Ukraina har invaderats. Diplomati och samtal har inte hjälpt. En svart dag, en svart sida i våra historieböcker som vi nu måste skriva om.

Men då tänker jag på Putin. Han tror så mycket – men inte på den Gud som har skapat himmel och jord, han tror på sig själv som Belassar. Och på de vita väggarna i Kreml står samma text skriven som i Belassars palats vita putsade väggar. Men Putin kan inte heller tyda skriften. Han ser antagligen inte ens skriften. Han har ingen Daniel som kan tyda tecknen. Men hans rike är dödsdömt, det vet vi. Det som skulle kunna rädda honom är samma som kunde ha räddat Nebukadnessar: ”Gör dig fri från dina synder, genom att göra gott, och från dina missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga”. (Daniel 4: 24)

Men Putin liksom Nebukadnessar säger: ”Se detta är det stora riket som jag har byggt upp till ett kungasäte genom min väldiga makt, min härlighet till ära!” (Daniel 4:27)

Var så säker att också Putins dagar är räknade, han har vägts, och befunnits för lätt. Liksom Belassar. De duger inte i Guds ögon. De gör inte gott och övar inte barmhärtighet mot de fattiga.  Och vi? Så länge ligger det på oss att öva barmhärtighet och göra gott, för det behövs. Mer än någonsin.

Vi ber:

Gud var med folket i Ukraina som utsätts gång på gång för stort lidande. Vi ber också för Rysslands folk, att de må få styrka att bli fria, och leva i harmoni med sina grannar, och och andra folk och nationer. Vi ber för Sverige, att vi tillsammans ska rusta oss för fred. Din fred. Hjälp oss alla att komma med fred där krig råder. Låt oss vara barmhärtiga mot de som söker skydd hos oss.

Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, som på Daniels tid.

Det kan vi göra för rätt och för fred: vi kan be, och svara på vad andra ropar om och ber, gå samman steg för steg, och något sker, för Jesus finns bland oss idag. (Sv.psalm 591)

Trons innehåll är att det finns ett liv efter Långfredag, ett liv på andra sidan tunneln, att det finns en väg för dem som vandrar i mörkret, som vi redan på jul hör om. Detta ljus i mörkret tänds på jul, brinner de åren Jesus vandrar på jorden och lär om Guds rike, och det svåra med livet är att det verkar som att ljuset släcks. Det ljus som skulle skingra mörkret släcktes på Långfredag. Då går Jesus in i Dödsskuggans dal. Och det känner vi igen. Vi har varit där, några av oss. Vi har varit i närheten, eller så har vi andra sett gå in i den. Ibland har vi sett hela folkgrupper gå in i den… Syrien.

Om det nu är en dödsskuggans dal, där var och en av oss måste gå igenom, en eller flera gånger, eller om det nu gäller ett folk som helhet som vandrar i dödsskuggans dalar, så betyder dalen att hoppet släcks, att förtrycket blir ohållbart, att man inte klarar sig. Att man är maktlös.

Att tro är inte alls alltid svårt, tvärtom: vissa saker är det lätt att tro på: Jesu död t.ex. är det inte svårt att tro på. Avrättningar av oskyldiga har vi sett så ofta. Döden känner vi till i vårt eget liv. Cornelis Vreeswijk diktar: ”Ingen vet vad lyckan är men sorgen känner alla. Solens värme saknar man när nätterna blir kalla”. Men kristen tro bygger inte på Kristi död, utan på erfarenheten av att han lever bland oss efter hans död. Denna vår erfarenhet talar vi om idag, vi sjunger om den och gestaltar den i musik. Och om vi känner döden i vårt eget liv, och tror på Jesu ord: på tredje dagen ska jag uppstå, då är det inte en tro på att Jesus kan se in i framtiden, att han är någon profet bara, som kan veta vad som händer i förväg, då är det en tro på att det finns liv, efter den mörkaste dag. Då kan vi försöka tillämpa denna erfarenhet på vårt eget liv, och på sorgen vi känner inför dödens framfärd i världen och i vår närhet. Kristus har uppstått! Ja, han har verkligen uppstått! Det betyder att det finns ett liv för dem som vi har sett gå över gränsen från det liv vi känner till, till döden. Det finns ett liv för de som sörjer så de inte kan tro på en framtid. Det är det Paulus menar. Det betyder också att det finns ett liv för Belarus befolkning, för Myanmars folk som också kämpar just nu för sin frihet, det finns en framtid för judar och kristna och muslimska araber i Israel och Palestina. Att det finns ett liv för människorna i Syrien. Att det finns helt säkert ett liv efter konflikter, efter avrättningar, efter sjukdom och död.

De här kvinnorna i påskevangeliet är exempel för oss. De är som vi. De här tre, på väg till graven tidigt denna veckans första morgon vid soluppgången, har förberett sig för att försona sig med tanken på att deras vän och mästare är död. Ännu har de inte kunnat ta in helt detta som hände. Bara lite grand. De börjar de förstå att Jesus är död. Att han totalt maktlöst spikades fast på ett kors. De förstår också att de måste göra något. Tillsammans. Det är Maria, Maria och Salome som Markus berättar om. De ska ta hand om den döda kroppen. Då blir hans död kanske lite mera verklig… och det är det enda de kan göra, annars är de maktlösa. Det verkar så att människorna har rätt som säger att döden igen har haft det sista ordet. De har egentligen själva sett det på Golgota. De var där, men det var ju helt overkligt. Han, deras vän och mästare, som aldrig gjort någon illa, utan talat om Gud och botat sjuka och förlåtit synder… varför skulle han dö…? Tillsammans går de där, till graven där de har hört att han har blivit lagt. De pratar med varandra, och säger säkert något som: ”Vad dumma vi är! Här går vi med våra blommor och kryddor till honom, men hur kommer vi in? Stenen! Den väger ju… Där ser man att en inte kan tänka klart alls. vi skulle ha behövt några karlar att hjälpa oss med att rulla bort den!” Också här upptäcker de igen sin maktlöshet. Men de är redan framme och de ser att stenen redan är bort rullad. Ingen tanke om uppståndelse gror än. Död är död. Jesus är död. De tror väl att några andra har hunnit före dem, så de går in i graven, som är ett rum uthugget ur berget.

I stället för den döda kroppen som ligger, ser de en ung man i vita kläder där som sitter och han säger till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.”

Hör de överhuvudtaget vad mannen säger? Kan man tro på det en man i vita kläder säger? Var det en ängel? Kan man lita på en ängel?

Kan man lita på en präst i vita kläder för den delen? Jag förstår dem, de är som vi. Det blir för tvära kast! De går inte på det någon säger, må han så ha en fin vit lång dräkt. Död är död och Jesus är död. Det är det de just har börjat få in. Någon som påstår motsatsen är antingen dum eller farlig. De springer därifrån, och går inte alls till Petrus och de andra och berättar. De darrar av skräck! Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.

Om det som någon i vita kläder säger inte betyder något egentligen, vad ska då till denna påskdagsmorgon? Ett riktigt möte så klart. Jesus visar sig sedan för Maria från Magdala, de möts, vi vet inte vad de sa, Markus vet kanske inte heller eller så tycker han det var oviktigt. Men de möts. Och då blir Jesus liv verkligt för Maria. Då fattar hon till sist vad han har menat tidigare. Då blir inte korsfästelsen en mardröm som man kan glömma, utan korsfästelsen förblir en verklighet, mycket värre än en mardröm, men Gud hade inte övergivit Jesus där på korset fast det verkade så, Livet kunde inte hejdas av en avrättning på ett kors, Livet vann! När hon möter Jesus släpper hennes rädsla, och tron växer fram. Och sedan visar Jesus sig för fler, och för fler, och för oss. Ja, för vi tar till oss deras erfarenhet av att det finns ett hopp, när allt känns hopplöst. Att Gud inte överger oss människor. Vi går inte på det andra säger, utan vi går på deras erfarenhet av ett riktigt möte, de som har träffat Jesus efter uppståndelsen, som de sedan vittnar om. Därför har vi MÖTE som ett viktigt ledord i vår Församlingsinstruktion, och kommer att ha ordet med i den Fin som vi ska skriva under året. Möte, mellan människor, mellan Gud och människor.

När Jesus i slutet av dagens evangelium förebrår lärjungarna att de inte trodde, var det inte för att de inte trodde på vad ängeln sa, utan att de inte trodde på de som har mött Jesus på riktigt! Att lärjungarna inte på trodde på de som hade sett den uppståndne!

När vi möts, och när vi möter de som verkligen har gått in i Dödsskuggans dal, så ska vi inte övertyga dem med ord att Jesus lever, inte att det finns ett hopp för dem med, utan vi ska berätta om de som verkligen har sett den uppståndne, och om de som verkligen har mött den uppståndne Jesus i sitt liv, idag. Då finns möjligheter att de kan ta till sig det. Det är inte de som ska producera tro, utan tro är alltid en gåva. Det vi säger med ord är en sak, och det kan viftas bort, men om vi delar våra erfarenheter av vårt möte med den uppståndne, då kan Gud skänka tro. Och den tron behövs så väl i vår värld. För de som har mist sina anhöriga och nära, för de som lever sitt liv i svårigheter och mörker. Då kan ett påskens ljus bryta fram! Då gäller även för dem:

Kristus har uppstått från de döda!
Ja, han har verkligen uppstått!
Amen.