Det berättas om någon som i hela sitt liv hade jobbat för att få människor att förstå att livet inte går ut på att ge för att få tillbaka. Inte heller på att så för att själv kunna skörda. Att livet inte hänger på att berika sig och samla makt för att kunna ta, utan snarare att livet blir meningsfullt när man kan dela, när man kan älska utan att vänta sig utdelning. Han hade bråkat med kungen om detta: en kung som inte älskar sitt folk kan inte vara en god kung, en kung som berikar sig på undersåtarnas bekostnad är inget att ha. Det är en lång historia, men det slutar med att han måste fly för sitt liv för de som har makten. Och han går ner i en djup depression. Allt det han trodde på verkar inte gälla. Den som har makten har sista ordet.

Känner du igen detta? Det kunde ha avspelat idag, det kunde ha handlat om många vi skulle kunna namnge.

På söndag är temat ”den kämpande tron” och det handlar om att historien som den här ovan, och som den på Rapport idag inte är slut. Det finns en fortsättning! De som har makten har inte sista ordet! Det står en bit bröd och en kruka vatten i skuggan, när mannen vaknar från sin depression under flykten. Han äter, han dricker – men orkar ändå inte vidare. Han somnar om, men väcks en gång till. Han äter och dricker en gång till och då kommer orken tillbaka. Han orkar ta sig där ifrån, tar sig ut ur öknen till ett berg, där han får ett nytt uppdrag. Och han möter Gud där – inte i en storm, inte i en jordbävning, utan i just ljudet av en stilla susning. Det var profeten Elia den historien handlar om. Läs om honom i Kungaboken. Men det handlar också om vår värld. Om presidenter, ministrar som inte ser till vårt bästa, men också om ledare och vanliga människor som vill något gott, men som kommer till den punkten då de inte orkar mera. Då finns det vatten. Då finns det bröd. Vi delar det vi har. Inte för att få tillbaka det så småningom. Utan för andra behöver det. Vi är i fastan. Då lär vi oss dela.

Livets skönhet och skörhet

Tänk på att din närmaste granne antagligen sover, om det är en myra, eller kanske en mus, och att din närmaste släkting är en schimpans. En Bonobon, dvärgschimpans som de hette förr. Du är inte ensam. Du har grannar, du har släkt. Du är kanske just nu inte tillsammans med andra människor, men du är inte ensam. Men man kan känna sig ensam. Ljuset i världen, ljuset i livet… När kommer ljuset tillbaka?

Betänk också Gustaf Frödings ord i dikten En fattig munk från Skara:

”… och solen går upp var morgon ny och björkar om vårarne knoppas – vi skulle inte jag hoppas?”

Allt du kommer att vara med om idag: du kommer att se samband med det ena som händer och det andra… Ett samband du ser är inte alltid självklart för andra, det beror på vad man har varit med om, hur man just idag associerar- jag ser en pelargon nu och då tänker jag Appleblossom, och så kommer fruktträd, så kommer Betuwe, så kommer Hallon, så kommer Snår, så kommer Dalby, så kommer Lund, så kommer Studier och så kommer  …   just nu kommer detta, imorgon kommer det antagligen andra saker, och för dig poppar igen helt andra saker och händelser upp när du tänker på ordet Pelargon. Det som verkar vara en tydlig orsakssammanhang för mig, är det kanske inte för dig.

Naturlagarna står fast. Det finns gränser för livet som gör att livet inte är möjligt utanför dem. Fysik, biologi, ekologi, kemi ja det finns lagar på många områden. Men de andra lagarna, de som inte är naturlagarna, de är vi inte bundna av. Dem måste vi själva bedöma om vi vill följa. ”Om du inte äter upp din mat får du inte glass till efterrätt!” Det är en regel, en lag som är högst godtycklig. Men att glassen om den står framme på bordet smälter, det är inte godtyckligt. De tio orden som de benämns på hebreiska, 10 Guds bud brukar vi säga, de är absolut inte naturlagar. Och de är inte alls som lagarna hos de gamla Grekerna: där följer brott mot gudomliga lagar av ett oundvikligt straff även om lagbrottet begås helt omedvetet. De tio orden är inte heller som lagarna hos fruktbarhetskulterna: Om man bryter en lag så mister man utdelning i slutändan. Nej, de tio orden handlar om att vi människor ska kunna behålla den frihet vi är skapade till: frihet att ta emot varje dag som en ny gåva. Att ta emot, utan baktankar, precis som små barn tar emot med glädje, utan att ens fundera på hur de ska återgälda det de har fått. Den öppenheten, den friheten ser man minska hos barnen när de växer upp. Och visst kommer man ihåg själv situationer då tilltron till andra fick sig en törne, seden en ordentligt hack, sedan kanske försvann. Varför blir det så?

För att relationer skadas när gemensamma regler som finns till med hänsyn till de svagaste överträds. När vi säger han eller hon i stället för du. När andra människor blir till för någonting, inte respekteras för sin egen värde. När vi vill styra andra att göra det vi vill, det vi känner för, det vi behöver.

Livet är skört, det goda livet går lätt sönder, men skönhet och skörhet hör ihop. De vackraste blommor håller inte särskilt länge. De vackraste platser kan man bara uppleva ibland. De vackraste relationer får sig lätt en knäck de med. Men det går att odla och plocka nya blommor, det går att upptäcka nya platser där man känner att man är nära paradiset, det går att läka såriga relationer, och det går att skapa nya relationer.

Ljuset återkommer, Johannes Döparen banar vägen för honom som ska ”tikkun olam…” en hebreisk term som betyder ’laga världen’. Världen är trasig, det sköna har visat sig vara allt för skört, fred är svår att skapa, men krig verkar lätt att starta. Vi måste laga världen, vi måste laga våra trasiga relationer, vi måste ta hand om vår värld och alla som bebor den.

Och vi kan inte det av egen kraft, det har visat sig. Men Tredje söndagen i Advent berättar om Johannes Döparen som röjer bråte ur vägen så att den av Gud lovade Messias kan komma fram och se oss i ögonen, och säga: Du kan, om du litar på mig!

Men att lita på någon man inte känner särkskilt väl är inte lätt. Det går inte lita på befallning. Och därför är det så bra att vi först också får höra om Maria som litar på Gud, litar på ängelns budskap. Och sedan även om hur Gud, helt försiktigt för att inte skrämma oss, kommer till oss som ett barn, i en krubba i ett stall. Och sedan får vi bygga upp ett förtroende, när vi mer och mer lär känna honom. Då vågar vi lita på honom!

Det blir bra.

Det blir bra i vår värld.

Den blir lagad.

Självklart är inte de här 57 anledningar att inte ha ett kärnvapenkrig de enda anledningarna. Man kan ju själv fylla på med JULBELYSNING, KUSTAA SAKIS UTSTÄLLNING GRÄNSLAND I VANDALORIUM i VÄRNAMO, men även BORSJTJ och självklart UKRAINA, och tusen saker till. Stora, viktiga saker, små, till synes obetydliga saker. Allt som kan göra en människa glad eller väl till mods kan vara en anledning att inte kriga överhuvudtaget, låt bli med kärnvapen.

Boken nämner inte bara saker/ting, utan även människor och händelser i en salig blandning. LENA HORN, som jag inte kände innan jag läste boken, och GYTTJA och SURPRISE PARTIES samsas. Saker, det är ’den/det’. Människor som nämns är ’han’ eller ’hon’ eller ’hen’. Förutom de sista två: människor, men inte ’han’ eller ’hon’ eller ’hen’, för de sista två är vi två. Jag och du är den slutgiltiga anledningen att inte kriga. Att vi finns, att det finns en tydlig eller mera otydlig relation mellan oss gör att vi kan se varandra i ögonen. Och där ser vi oss själva i speglingen, och vi ser en människa som liknar oss. En människa som vi själva, annorlunda, men ändå samma. Obegripbar, men ändå synlig med samma behov som jag. ”Skada mig inte!”, säger jag, säger du, ”Jag är inte din fiende!” Varför bär jag ändå vapen?

Vi går väl alla igenom olika stadier i vårt tänkande, och i våra ställningstagande. Två steg framåt, en steg tillbaka ibland. Pacifist betyder egentligen fredgörare. Det borde vi alla vara, vi ska väl alla bidra till freden, stifta fred, hålla fred så länge det hänger på oss. Efter lärarhögskolan tänkte jag göra vapenfritjänst, till stor förtret för min far som helst hade sett att jag blev yrkesmilitär. Han fick en sonson i alla fall som blev yrkesmilitär, men det visste han inte medan han levde. Av olika anledningar gjorde jag inte vapenfritjänst, utan började på en reservofficersutbildning som jag utan förvarning blev inkallad till. Det var ingen succé, varken för Nato, drottningens vapenrock jag satt under eller mig själv, och jag avslutade utbildningen efter ett tag. Men jag lärde mig skjuta med FAL och Uzi och någon revolver jag har glömt namnet på. Jag var ganska bra på att skjuta prick, men det intresserade mig inte. Skotten gjorde ont i öronen, att sikta på en pappskiva med en människofigur på fann jag vämjelig. Jag kände mig inte som en framtida hjälte med gevär i handen, snarare som en rånare. Jag hamnade några månader av lumpen på försvarsministeriet, och efter det åkte jag till Israel, för att upptäcka att Uzi fanns där med, och att man, om man åkte ut i naturen i grupp, alltid hade en beväpnad person med sig.

Att göra fred är bra, det tycker jag fortfarande. Vi ska göra fred överallt vi kan. Men det finns många situationer då det är viktigt att kunna hantera vapen. Fred måste tyvärr försvaras med vapen. Ofta räcker det med hot om vapen, men som vi ser i fallet Ukraina behöver vapen även användas. Tyvärr får vi även rapporter om att de som strider för en god sak också själva blir skadade, ofta till kroppen, men alltid till själen. Våldet inom hemmen i Ukraina har ökat sedan kriget bröt ut. Män som har stridit har bilder i huvudet de inte kan bli av med. De blir jagade av de här bilderna, förföljda, hotade, och det händer allt för ofta att de skadar dem de älskar mest och som de har stridit för. Jag fick inte stryk av den far som ville att jag skulle bli militär, men jag lärde känna de demonerna som bodde i honom efter Andra Världskrigets fasor, då han flydde från slavarbete i Riga till Nederländerna på slutet av kriget, genom bombade städer, över lik fastfrusna på stranden. Det fanns ingen som visste något om post traumatisk stress syndrom.

Jag, och du. Vi ska inte kriga om vi inte måste. Och vi ska stödja dem som måste kriga, och hjälpa dem när allt detta är över att bli kvitt bilderna, eller i alla fall lära sig att hantera dem.

Stöveln som bars i striden, manteln som fläckats av blod, allt detta ska brännas och förtäras av eld…

(Jes 9)

_{(publicerat i T fredag 4 okt 2024)}

Problemet är ofta att det vi har, och det vi har åstadkommit, inte räcker på långa vägar. Vattnet i spannen räcker inte till en hel rad med träd om alla ska få det de behöver. Vattendunken mer eller mindre påfylld räcker inte att släcka all törst. Kaffet, även om koppen är full, räcker inte att hålla mig vaken hela tiden. Mjölet räcker inte till att baka bröd till alla. Behovet av vatten är så stort! Det finns så mycket behov av rent, användbart vatten. Törsten i världen är stor, likaså behov av vatten till rengöring. Vi behöver vara vaksamma hela tiden, och allt kaffe i hela världen räcker inte. Och hungern i världen… Det jag under mina år i Mariestads församling har åstadkommit räcker så klart inte heller. Det är bara att inse. Vi människor kunde alltid ha gjort mera på väldigt många olika fronter. Kraven är oändliga, och därför omöjliga att uppfylla. Men vi kan inte strunta i dem för det!

Hon är nästan skrattretande, änkan i söndagens evangelium, hon med sina kopparmynt. Hela det här stora templet att underhålla! Två kopparslantar! Mera om henne får du höra på söndagen.

Nu är det gott att veta att Gud är inte en Gud för perfekta människor med välfyllda kaffekoppar och fyllda vattendunkar, som tror att det de har räcker gott och väl. Gud är en Gud för alla, särskilt för oss som vet att vi ofta inte räcker till. Och vi som inser att det vi har inte räcker, men tror att det vi har kan användas, kan ge det vi har till Gud. Och då händer under: det vi vet och tydligt ser saknas fylls på genom tron.

Det fylls på gratis – av nåd.

Det är Gud som gör det, men Gud verkar genom alla oss som har en gnutta tro eller lite mera kanske. Vi vet  att vi inte har så mycket att komma med. På många plan har vi inte har så mycket att ge. Det vi har att bidra med räcker egentligen inte någon vart. Men det räcker, för att Gud fyller på.

’Du fyller på min bägare till bredden’ står det i psaltaren 23. David hade redan upptäckt det. Den upptäckten behöver vi alla göra. Varje dag.

Dopvatten.

Tänkte du på det ordet?

Det är en stor chans att du som läser detta är döpt. I annat fall kan du bli, om du vill. En av texterna som vår församlingsinstruktion bygger på är berättelsen om den Etiopiska finansminister som har kommit till Jerusalem för att be och för att köpa nya biblar. På väg hem på vägen från Jerusalem till Gaza får han kontakt med Filippos som förklarar för honom vad han håller på att läsa, och berättar för honom om vad som har hänt i Jerusalem med Jesus. När de kommer till ett ställe med vatten frågar etiopiern: ”Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Och det är det inte, om någon önskar tillhöra den rörelsen som först kallades Vägen, som började i Jerusalem och Galiléen, och som har spridit sig över hela världen, och som nu kallas Kristi världsvida kyrka.

Den kyrkan är bara kyrka när den finns till för andra.

Dop, det handlar om relation, ord och vatten. Rent vatten. Vad använder vi vatten till? Rengöring, tvätt. Men även dryck. Utan mat klarar vi oss rätt så länge, men utan vatten klarar vi oss inte. Det är livsviktigt! I dopet uttalas vårt namn, blir vi renade, och får ett alltid kvarvarande vattenstämpel på oss, som säger det Gud vill säga oss: Du är ren, du är älskad, du är förlåten vad du än hittar på i ditt liv. Du får alltid en ny chans. Och dessutom blir man kallad att vara en av alla de lärjungarna som Jesus har idag. Du får finnas till för andra. Vi är på ett sätt samma människa efter dopet, med sina fel och brister. Man blir inte en ’bättre’ människa av att vara döpt. Men på ett annat sätt är vi nya människor: varje morgon vi vaknar vet vi att vi får en ny chans att göra det som är gott, det som Gud vill att vi ska göra, med ett uppdrag att värna skapelsen och leva vårt liv i relation till Gud och våra medmänniskor. Men vi är naturligtvis också mycket väl medvetna om att vår förmåga är begränsad. Den gamla människan -som inte har något hopp, som lätt tror att det är kört – den människan har dött i dopet. En ny människan har uppstått, och tar emot varje dag som en ny gåva. Det onda finns i vår värld, i våra liv, men har inte makt över oss.

Läs gärna Åke Bonniers senaste och sista brev om lärjungaskap och handling. Finns på engelska finska och svenska i Domkyrkan. Den heter: Det är inte kört och det är det som är poängen!

Välkommen till dop!

Att bli sviken, att svika. Gud vet hur vi är funtade. Ingen av oss är utan svek.  Jakob i 1 Moseboken är en svikare. Han sviker sin far och sin bror. Och ändå följer välsignelsen honom genom livet. Men han blir sviken av sin svärfar och sina söner senare i livet. Hela bibeln är full av människor som sviker och blir svikna. David sviker sitt uppdrag – och blir sviken. Och nu i Stilla veckan kommer svikarna i kapp Jesus. Han som själv är utan svek.  De var inte bara en samling lärjungar och en mästare, Jesus kallade dem sina vänner, för att han var deras vän, och lät dem veta allt. De har hört allt han har sagt, sett allt han har gjort, anförtrotts hans tankar.

Men Jesus inser att de inte förstår. Att de inte kan acceptera de val Jesus har gjort, och kommer att göra. Att ’det inte ordnar sig’ utan att de med makt står efter hans liv, och att en lärjunge inte är förmer sin mästare. Lärjungarna måste också välja väg, Jesus väg som är Guds väg, eller människornas väg, svekens väg. Jesus anar att de kommer att välja den sista. De är ju bara människor, som vi. Svikna svikare. Inte alla kommer att svika honom, men många. Det måste ha gjort väldigt ont att ana detta. Att bli sviken av sina vänner… att en av dem kommer att överlämna honom till dem som vill se honom död. Hans vänner kommer somna i stället för att vaka med honom, de kommer att fly i natten när vapenskrammel hörs. En av dem kommer att säga flera gånger om: ”Jag känner honom inte!” Men som med Jakob kommer välsignelsen att följa även de som sviker, när de inser vad de har gjort, när de inser vad en människa är gjort av, hur hon är funtad.  När relationerna återupprättas, och ”försoningens källa varsamt öppna sig väg från djupen till ytan” som Anna Greta Wide skriver i en dikt. Försoning är ett gediget arbete att ta sig an. Det är inget lätt arbete, men möjlig. Det är bland annat det Stilla veckan och Påsken handlar om.

– Matt 21: 12–17 Templet rensas

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där.

Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor,

och han sade till dem:

»Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.«

Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem.

När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet:

»Hosianna Davids son«, blev de förargade och sade till honom:

»Hör du vad de säger?«

Jesus svarade: »Ja, har ni aldrig läst orden:

Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?«

Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.

En stor vrede måste ha kommit över Jesus. Vi tänker inte honom som arg i vanliga fall. Men när människor far illa, när Gud blir reducerad till kommers, något att tjäna på, när vuxna inte låter barnen få sin plats, ja, då reagerar Jesus starkt, med vrede. Ett bönehus, inte vilket som helst utan det enorma templet i Jerusalem, det stället där Gud låter människor hitta Gud, det heliga stället blir till en stor marknad, där kommersen dyrkas, inte Israels Gud. Han välter bord, duvorna flyr sina korgar som öppnas i fallet, pengarna sprids på stengolvet. Men det inte en skrämmande ilska som ingen förstår, utan berättigad vrede. De blinda och lytta blir inte heller skrämda, de kommer till honom och han botar dem, utan att  de behöver betala eller offra något. Han botar av kärlek, av nåd. Och barnen, som alltid säger det som behöver sägas, om det nu är att kejsaren är naken, eller något annat som ska sägas, ropar: Hosianna Davids Son! De känner igen honom. De har förstått vad han står för! Han tröstar dem som sörjer sakernas tillstånd i världen. Allt detta är förargande för de som har makten: prästerna i templet, skriftlärda som kan läsa men som inte förstår. Han lämnar dem.

Vi ber: Hjälp oss alla att tändas av helig vrede när kommersen tar över dit hus, våra hus. När barn blir satta på undantag och inte får komma fram och höras, när rätten förvrängs och de ödmjuka blir hånade. Hjälp oss alla att vara renhjärtade, hålla fred, och följa dig även när det kostar på. Led oss med din ande. Amen.

Matteus 26: 18–22

När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig.

Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad.

Då sade han till det: »Aldrig någonsin skall du bära frukt.«

Och med en gång vissnade trädet.

Lärjungarna häpnade och sade: »Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?«

Jesus svarade: »Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar,

kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske.

Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.«

Att bära frukt… Det vill vi väl alla. Att något gott kommer från det vi gör. Är vi det där fikonträdet som Jesus förbannar? Är det så att om han inte hittar god frukt på oss, då är det vårt slut?

Nej, det skulle inte passa i allt annat Jesus lär och lever. Det skulle inte passa i Stilla veckan. Det finns nämligen träd och träd. Fikonträd i Mellanöstern, idag som på Jesus tid, kommer bara upp av sig själva. Självsådda kan de växa i murar, på oanvänd mark, längs vägar som här. Ofta får de stå kvar, och den som kommer förbi plockar de frukter som är mogna. Ingen äger trädet, ingen har lagt möda på det. Så helt annorlunda som vid Olivträdet, eller vinstocken. Där finns det mycket arbete nästan året runt med dem. Därför säger Jesus: jag är vinstocken, ni är grenarna. Det skulle vara jättekonstigt om han hade sagt: jag är fikonträdet, ni är grenarna. Det låter inte som en jätteskillnad, men det är det. Jesus finns inte bland oss bara som en slump, han blev inte människa av en slump, utan det var planerat, sedan profeternas tid. Ja från begynnelsen, enligt Johannes evangelium. Det kvittar inte om han är här eller inte, vi bygger vårt liv på honom, vi bygger vår kyrka på honom. Och det krävs mycket arbete om det ska bli bra frukt på vinstocken. Det hänger inte på vinstocken, utan på nedlagd arbete om det blir bra frukt. Och visst. Vårt arbete räcker inte till. Vi kan inte göra allt som behövs för att det ska bli bra druvor. Där kommer Guds nåd in. Gud fyller på det vi inte förmår, så att det blir druvor i överflöd. Och där kommer resten av texten in: Tron behövs! Tro på att det du gör duger. Men vet att det inte räcker till. Du kommer aldrig att förtjäna frukt på den gren du är, men det kommer att bli frukt, av Guds nåd. Gratis. En gåva. Att lärjungarna häpnar över att trädet vissnar så tvärt efter Jesus förbannelse visar att de inte har förstått så mycket än. Att låta ett träd vissna, ett träd som ingen gör anspråk på, och som står där till ingen nytta är väl inte något stort. Stort är att tro att varje gren, med mycket arbete och med Guds nåd kan bära frukt. Det är stort. Och det har allt med Stilla veckan att göra. Långfredag är en viktig hållplats på vägen, men inte målet. Det finns en väg vidare. Den ska vi gå i tro, tillsammans.

Vi ber: Herre, vi är grenarna, du är vinstocken. Vi förmår inte av egen kraft bära frukt, vi behöver påfyllning av din nåd. Hjälp oss att följa dig hela vägen.

Amen.

Matt 26: 1 – 16

Jesus sade till sina lärjungar: »Ni vet att det är påsk om två dagar. Då skall Människosonen utlämnas för att bli korsfäst.« Under tiden samlades översteprästerna och folkets äldste i översteprästen Kajafas palats och kom överens om att gripa Jesus med list och döda honom. »Men inte under själva helgen«, sade de, »så att det uppstår oro bland folket.«

Medan Jesus befann sig i Betania hos Simon den spetälske kom en kvinna fram till honom med en flaska dyrbar balsam och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords där. Då blev lärjungarna förargade och sade: »Vilket slöseri! För det hade man ju kunnat få mycket pengar att ge åt de fattiga.« Jesus märkte det och sade till dem: »Varför gör ni kvinnan ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.«

Ja, det ligger i luften. Jesus ska bort, det har de med makt kommit överens om, han talar även själv om det. Men alla bland hans vänner hör inte det han säger, alla vill inte förstå det han säger. De har det ju så bra. Sjuka blir botade, blinda får synen tillbaka, Guds rike verkar så nära… verkar redan vara på plats! Det ska nog gå! Men det finns en kvinna som förstår att Jesus inte behöver optimism, utan hopp. Det ska nog inte gå bra, tänker hon. Det verkar inte alls gå bra. Men han behöver stöd, han behöver känna att vi är med honom, trösta honom, stärka honom inför det svåra han talar om. Inför det svåra som väntar honom behöver han veta att vi är med! Och hon vet vad hon ska göra. Hon har köpt denna dyra parfym, nardusbalsam, i en dyr glasflaska som är tillverkat långt borta. Och när hon kommer in hos Simon som har Jesus och hans vänner som gäst, så går hon fram till Jesus och tömmer hela denna lilla flaska över hans huvud. Hon är den enda vi vet om som smorde Jesus. Därför säger vi idag Jesus Kristus, vilket är en översättning till latin via grekiskan från hebreiskan Messias, den smorde betyder det. Det är bara överste prästen och profeter som blev smorda på Guds uppdrag. Nu blir Jesus vår överstepräst och vår profet, vår smorde, vår messias, vår Kristus. Ingen annan hade fått det uppdraget av Gud vad vi vet. Bara hon. Hon kände vad som väntade, visste att han behövde detta. Som en förberedelse på det svåra, död, begravning. Självklart kommer vi ihåg henne.

Vi ber: Tack Gud att Jesus är vår smorde, vår messias, vår Kristus. Vi ber dig om kraft att göra det som är rätt och det som behövs i varje ögonblick. Hjälp oss att ge andra hopp, istället för att säga ’det går nog bra’ när svåra saker väntar.  Hjälp oss att ge varandra stöd när det behövs, och lär oss att vandra tillsammans, även genom mörkret.

Led oss till ditt ljus. Amen.

Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sade: »Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?« De räknade upp trettio silvermynt åt honom. Från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.

Måndag Stilla veckan

Psalm 74 Du som gick före oss

Johannes 11: 45 – 53

Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariséerna och berättade vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariséerna kallade då samman rådet och sade: »Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.« En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: »Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.« Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.

Ja, vad ska vi göra? Tänk om hela folket, hela svenska folket börjar tro på honom? Tänk om det sker under i Jesus namn varje dag? Hur skulle det se ut? När alla människor i sitt eget liv verkligen gestaltar att kärleken är den kraft som bär oss i livet? När vi tillämpar alla att förlåtelsen finns som en verklighet bland oss… att de som nu inte kan se det, de som är blinda för Guds kärlek kan se det! Att de som inte kan höra rösten om mänskligt värde för alla på samma villkor, att deras öron öppnas… När vi alla med uppriktigt hjärta funderar över vad Jesus hade gjort i varje situation vi ställs inför, vid varje val, och om vi då hade följt hans råd… Vad skulle hända då? Hur skulle det gå med brottsligheten? Med vår natur? Skulle det bli någon utbyggnad av kriminalvården? Skulle vi fortsätta att satsa på ökat konsumtion i vårt samhälle? Skulle vi fortsätta att mäta välfärd genom att mäta hur mycket vi producerar? Kommer EU att gå med på sådan här omvandling av ett medlemsland? Eller om hela EU… ja hela världen… Det är ju vårt uppdrag… gå ut till alla folk… döp dem… lär dem alla de riktlinjerna jag har givit er…

De med makt oroas av det som händer kring Jesus. Då som nu. Den som borde veta mest om Gud, som borde stå nära Gud föreslå att offra Jesus. Det är bättre att en dör… än att vi alla går under. Bättre för oss alla att inte hans rike blir verklighet…

Han ska röjas ur vägen, dödas.

Församlingssång Psalm 137 Den kärlek du till världen bar

Bön: Var med oss när vi går vilse i en stökig värld. Visa oss dina vägar, och gör oss alla villiga att vandra dem.

Amen.

Tisdag i Stilla veckan

Församlingssång, psalm 738 – Herre, du vandrar försoningens väg
Andakt Johannesevangeliet 12: 1 – 8
Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: »Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?« Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: »Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.«

Ja, detta är sånt någon gör som inte tänker ekonomi. Sådana ska man passa sig för. Slösa pengar på det viset… Det räcker väl att han blir bjuden på mat, varför ta till detta grepp? Vem blir bättre av det? Finns det inte fattiga som skulle behöva lite tillskott i kassan? Tänk om alla skulle göra sådana saker?

Ja vad skulle hända? Om vi verkligen visade vår kärlek? Om vi kunde inse att tjäna är lida, och kärlek är passion och styrs inte av ekonomi? Att rädsla är motsatsen till kärlek och frikostighet aldrig har skadat någon… tänk om vi kunde bejaka att vi inte kan få äta kakan och samtidigt spara den. Tänk om vi skulle låta vårt handlande styra av det Jesus har sagt och gjort, och låta våra känslor vara motorn. Hon är ledsen, hon älskar sin vän, hon inser att hon kommer att missta honom, och därför ger hon det finaste hon har. När han fortfarande lever. När de fortfarande är tillsammans.

psalm 445 – Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten
Gud, hjälp oss att bryta våra kärl med nardus. Hjälp oss att ge med glädje, och sörja uppriktigt sakernas tillstånd i världen. Gör oss lik Maria i hennes kärlek och i hennes lyssnande och hennes sorg.
Amen.

Onsdag i Stilla veckan

psalm 438 Du som i alltets mitt har ställt

Andakt: Johannes 12: 20 – 26, 34 – 36

Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: »Herre, vi vill gärna se Jesus.« Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: »Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.

… Folket sade till honom: »Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?« Jesus svarade: »Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.« När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen.

Vetekornets lag, denna hemlighet. Inte alls en symbol för fruktbarhetskulten, där man säger: ge för att få! Nej! Vetekornets lag har inte att göra med att få. Men med att ge. Att anförtro ett frö till den mörka jorden, samma jord som vi alla är tagna ur. Och låta det dö. Vara i mörkret, fukten. Då gror det! det växer upp och ger skörd – men inte till mig, det var inte en investering som ger mig återbäring, det var en gåva till jorden, där Gud verkar även i mörkret i jorden, när bonden sover, när människor lever sitt liv, och då kommer själva livet till fröet och det gror, och det växer sig upp mot solen. Sträcker på sig, rötterna neråt och bladen med axet sedan uppåt. För en ax bildas. För andra att skörda. Om man inte vågar anförtro fröet till jorden, kan inte fröet gro. Så är det. Om Jesus inte vågar anförtro sig åt jorden, kan inte Guds rike bli verklighet. Så är det.

Församlingssång: psalm 204 Kornet har sin vila

Välkomna att följa Jesus i påskens drama,

Skärtorsdag kl. 19.00 i Domkyrkan, mässa

med avklädande av altaret,

Långfredag kl. 11.00 gudstjänst vid korset.

Ondskan skrämmer oss, som Goliat skrämde ett helt folk, men med skicklighet som följer av mycket övning kan David övervinna ondskan. Men ondskan sitter även inom David. En av de tydligaste bekännelser av hur en människa inser till slut den ondskan som bor inom henne, hittar vi i Psaltaren 51. Ord formulerade av Ondskans bekämpare David, när han inser att han själv har gjort mycket ont i förhållandet med Batseba. ”Befria mig från min skuld! Jag erkänner mina felsteg, och tanken på det förföljer mig dag och natt!” De orden citerar vi ofta i vår gudstjänst.

När en man tilltalar Jesus med ”Gode mästare” svarar Jesus: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud!”  Även om alla kan inse att det onda finns också inom oss, är det så att ondskan ibland personifieras i en viss person eller i ett visst system. Den människan som kom på idén att spara de ’svagare indianer’ och transportera ’starka svarta slavar’ från Afrika var inte mera ont än någon annan kanske, men hans idé ledde till ofantligt mycket lidande. Vissa människor har medvetet spridit mycket ondska omkring sig, genom våld, lögner, hot och död. De är mera som Goliat än som David, för de ser och erkänner inte sin egen ondska, och just därför är de mycket farliga. De människor som tar upp striden med dem är inte mera goda än alla andra, men de är just mera modiga, och behöver all stöd de kan få i sin kamp. Ryssland och dess ledare är väl någon slags Goliat. Ukraina och dess ledare är väl någon slags David, inte goda, men de bekämpar ondskan. Och de behöver vårt stöd. Och vår förbön.

I Markusevangeliet svarar Jesus sina lärjungar på frågan varför de inte kunde driva ut det onda: ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Men David behövde mod, sina noga utvalda släta stenar från bäcken, sin slunga och sin skicklighet för att kunna vinna mot jätten Goliat. Bön, redskap, skicklighet och mod behövs för att bekämpa ondskan i olika former och på olika platser. Målet med kampen mot ondskan är en bättre värld där vi människor kan leva tillsammans, med respekt för varandra och naturen. Som ensam människa har man kanske inte det modet som behövs, med tillsammans kan vi!

Många hundra år senare kom några österländska stjärntydare till Judéen. Också de söker en kung, och de har gåvor med sig, och de vill se vad de anar. De har ju sett stjärnan! Var det planeterna Jupiter och Saturnus som sammanstrålade i Fiskens tecken de såg? Fiskens tidsålder kom med något nytt, det trodde de. Jupiter, det är stjärnan som symboliserar den högste guden, allfadern, och Saturnus tolkades som Judas tecken. Efter en del letande hittar de till stallet. Och de överlämnar gåvorna: guld, rökelse och myrra. En av dem brukar avbildas mörk, han med myrra.

Vad skulle du ha tagit med dig till Jesus i krubban? (Om du inte visste att det skulle vara guld, rökelse och myrra förstås!) Ett paket blöjor kanske? En filt? Vad behövde de?
Stjärntydarnas gåvor var kanske lite udda. Men när man tänker efter…
Gåvor till en nyfödd kung, en annorlunda kung som inte behåller sitt guld, som lär oss sedan att be, och kung som helar sår, sår på kroppen och på själen.

Det är symboliska gåvor stjärntydarna kommer med. Välgenomtänkta gåvor, väl behövda gåvor – även idag. Jag tror att Maria och Josef mycket väl kunde behöva lite tillskott i kassan, så där med en nyfödd i stallet, när de dessutom fick komma i väg snabbt till Egypten för att rädda sitt barn undan Herodes. Lite extra kontanter till en fattig familj är inte fel – inte heller idag. Så guldet kom till pass, även om guldet också har ett symbolvärde för kungaprakt och visdom. Rökelse – i ett stall? Varför denna väldoft? När man tänder den, går den tunna rökslingan upp i taket, upp till himlen och sprider sin väldoft i hela stallet. Rökelsen är en symbol för kontakten med Gud, en synlig bön skulle man kunna säga. Rökelsen poängterar förbindelsen mellan jord och himmel, mellan människor och Gud, mellan doft av jord och stall och doft av himmel. Och myrra, jag kan tänka mig att det förvarades i en alabaster flaska. Glas fanns inte mycket på den tiden. En helande salva med en rik doft till en nyförlöst kvinna med sitt nyfödda barn. Var det stjärntydarens fru som stoppat ner det i packningen, som gåva till Maria och hennes son?

Vi behöver alla hjälpas åt med att samla mycket guld till att lindra nöden här hemma och i hela världen. Guld till Ukraina, guld till fattiga i hela världen. Och då är det bäst att lämna guldet till barnet i krubban. Du vet att han inte behåller det för egen del.
Vi behöver också hitta platser och tidpunkter där vi kan komma i kontakt med Gud och med vårt innersta. En himmelsk väldoft kommer att sprida sig i världen då när vi tänder den rökelsen.
Vi behöver även hitta helande krafter i samhället, i världen. Det finns så mycket och så många som vill skingra, som vill dela upp oss i grupper, goda och onda, öst och väst, troende och icke-troende. I stället behöver vi foga ihop, se samhörighet, se det svarta inom oss själva, och det ljusa inom dem som inte är som vi, inte tror som vi, inte lever som vi. För att världen ska bli bebodd av hela människor, för att vi människor ska bli helande människor.
Var med och lämna det du har att bidra med. Och följ sedan barnet, från krubban till hans vuxna liv bland oss människor. Han är ju din bror.