Ja, det är det verkligen! Hela Ruts bok är en kärleksnovell, om olika typer av kärlek dessutom.
Rut är född i Moab, direkt öster om Döda havet, det som nu är Jordanien. Hon gifter sig med en invandrare, som har kommit till Moab från Betlehem, för att det var hungersnöd i Juda. Det är i sig redan ironiskt: Bet-lehem betyder Hus-Bröd, alltså brödet har tagit slut i Brödhuset! Och därför har Naomi och Elimelek med sina två pojkar utvandrat till Moab. Brödet var slut, vad gör man? Men det gick bra i början: det fanns arbete, det fanns mat, och pojkarna växer upp i Moab: integrationen funkade! Men sedan går det galet: Elimelek dör, pojkarna gifter sig och de dör också efter några år! Naomi bestämmer sig för att återvända till Betlehem. Svärdöttrarna vill följa med, men Naomi avråder dem, hon vet hur svårt det kan vara att leva i ett främmande land, särskilt som kvinna, särskilt som änka, och de är ju änkor alla tre, Naomi, Orpa och Rut. Orpa återvänder, och försvinner ut ur historien, men den andra svärdotter Rut känner sig som en dotter, och betygar att hon följer med vad som än händer. Hon ska leva sitt liv tillsammans med Naomi. Naomis folk ska vara hennes folk, Naomis Gud ska vara hennes Gud, där Naomi dör, vill också hon dö, och där Naomi blir begravd vill hon också bli begravd. Och så kommer de till Betlehem, hittar tillbaka till huset Naomi lämnade för så många år sedan, eller stannar hos några Naomi fortfarande känner från innan hon lämnade Betlehem. Och det är dags för kornskörden. Naomi talar om för Rut hur det är att leva i landet och vilka regler som gäller. Bl a. att de fattiga och änkorna har rätt att plocka på åkrarna som är kvar efter skördefolket har gått förbi. Så Rut säger: jag ska gå till fälten och plocka ax — tror du den här rättigheten gäller även mig som är invandrare? Eller finns det speciella regler för oss? Gör så min flicka, säger Naomi. Och det råkar vara Boas åker hon hamnar på, Boas som är son till Rahab, skökan från Jeriko, som hyste Josua och hans män när de spejade landet innan intåget. Och där på Boas åker får hon sin rätt: hon kommer hem med mycket korn, det finns bröd i brödhuset även för änkan och invandrare. Sedan händer en del till och det får du läsa själv, ja, läs hela Rut!
Spoiler:
Rut gifter sig med Boas, och de får en son som blir farfar till kung David!
kornskörden i Sverige, inte olik den i Betlehem kan jag tro…
De där orden med sam-…. är viktiga. Jag tänker på sam-vete: det vi vet tillsammans att det är gott och som vi ska leva efter. Sam-hälle: att vi håller ihop helt enkelt. Sam-syn: att vi har olika perspektiv som människor, men att vi ändå försöker se saker och ting på samma sätt, att vi är överens om vad vi ser. Sam-fällighet: där man ansvarar tillsammans för något. Samarbete: det jobb vi gör tillsammans. Sambo: den man lever sitt liv tillsammans med. Samförstånd: det vi är överens om.
Ja det finns flera som du kan komma på säkert. Alla är positiva ord, och det ligger alltid något demokratiskt i betydelse. Det är inte en som bestämmer hur det är, vad man ska göra, och hur man ska göra, utan vi är flera, och vi är överens, kanske inte om alla detaljer, men i alla fall om huvudlinjen. Biskop Åke i Skara betonar ofta på detta ord ”tillsammans”. ”Tillsammans i Skara stift ska vi tydligt i ord och handling tala om Jesus”. Det är stiftets (och Mariestads församlings) vision. Inte var och en på sitt eget sätt, utan tillsammans. Det ska inte vara enformigt, inte enkelriktat, inte envis. Nej, tillsammans.
Det handlar söndagens texter om: hur vi lever vårt liv tillsammans, hur människor hör ihop, hur vi delar ansvar och visar omsorg. Inom familjen, inom släkten, inom byn, inom staden inom församlingen. Vi – vem hör till? Börjar vi sätta gränser för vem som får vara med, så blir det ofta inte bra. Om man säger: han är släkt och jag bryr mig, men hon är inte släkt, så jag bryr mig inte, blir det ingen sammanhållning utan splittring, och det är motsatsen till tillsammans. Släkten är viktigt, där kan vi i bästa fall få en stor trygghet, men de ingifta då? Hör de till? Ja, säger bibeln. Skilj inte på det viset människor åt. Byn är viktigt, staden är viktigt, där hittar vi människor att umgås med, jobba tillsammans med. Men de som flyttar in? Hör de till? Ja, säger bibeln, också invandraren eller främlingen som den kallas i bibeln, hör till. Guds goda gåvor räcker till oss alla.
risodling
Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika bara fattiga, som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger till den fattiga, det är en del av hens eget som du ger tillbaka.
Detta skrev biskop Ambrosius redan på 300-talet. Och det är bara att hålla med, tycker jag.
Willem-Jan Fens
Präst i Mariestads församling
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.