-
Tillit är inte ”så bara”, fråga lärjungarna.
Så stark är tvivlets makt. Vart är statistiken när man behöver den som mest? Hur kan det oförklarliga förklaras? När det inte finns argument som stärker det jag får uppleva, hur kan jag då tro på att det faktiskt sker?
-
Kraften att flytta stenblock
Ett stort stenblock kan användas för att täcka öppningar till grottor. Det kan även placeras framför hjärtats rum.
-
Att sända ut en nödsignal är lätt…
Det är sällan tyst. Någon som pratar. Någon som läser upp. Någon som spelar. Någon som sjunger. Alltid tillgängligt. För i tystnaden, utan fingrarnas snabba dans eller plinget som tas emot eller plinget som skickas iväg blir det obehagligt uppenbart hur det står till. Att jag faktiskt inte vet hur det står till.
-
Svek och längtan (ibland suger det att vara människa)
Kontrollen vi har i våra liv är frustrerande liten. Vi är bara människor, som försöker leva med vår mänsklighet och samtidigt hantera vår längtan efter samhörighet och kärlek i en värld som skriker ut att vi måste vara självständiga. Och ibland suger allt detta verkligen.
-
Jesus kvalar inte in på min tio-i-topp-lista.
Men, detta snack om Jesus. Historier som inte väcker något hopp i mig. Finns där kloka ord? Absolut! Fina gester? Jag håller med! Men det är fortfarande enbart ett namn som har stjärnstatus i många andras ögon men som inte ens platsar som förband på min scen.
-
Okänd konstnär. Och en fråga ställd i mörkret.
Vems penseldrag är det som målar livet? Det är inte min hand som ensam styr, så mycket har jag förstått. Det finns färger som inte är mina, men som ändå fått en plats i det alster som bär mitt namn.
-
Om knän. Och toner som aldrig tonat förr.
Och där, mitt i steget på väg i min dag lät jag min blick svepa till höger och så såg jag honom. Det var inte samma man som den där sommardagen. I alla fall tror jag inte det, jag hade ärligt talat inte kunna känna igen honom. Men det var hållningen som var densamma. Den…
-
Kostsamt skådespel
Pyjamasen är inte ett mysigt plagg som hjälper kroppen och själen att förstå att det är dags att dra ner på takten. Nej, pyjamasen är enbart en teaterkostym som åker på för att vi ska kunna spela vår roll väl. Att vi är hela, kompletta, balanserade människor som fått ihop alla delar av livet.
-
Tack för rikedomen
Jag har kanske inte allt som jag skulle kunna ha. Inte ens i närheten. Men jag har aldrig varit så rik som jag är i skrivande stund.
-
Är det enbart sammanträffandet och slumpen som verkar bakom kulisserna?
Om vi inte avfärdar det som sker som sammanträffanden utan som viktiga händelser mitt i det här livet som vi ofta kallar vardag, kanske vi kan få nya lärdomar som kan hjälpa oss med det vi sliter med? Jag funderar på vilken kraft det faktiskt gömmer sig i en enkel fråga som “Får jag lov?”