Mitt vardagsmod

Vilka är dina svåraste texter? Mina är de jag skriver på Facebook – de ger mig sådan prestationsångest. Den här kvällen, som jag nu ska berätta om, samlade jag mod, våndades och landade till sist i en oväntad insikt.

Det finns modiga människor, på riktigt. De som höjer rösten mot orättvisor och de som lämnar sin bekvämlighet för att göra något viktigt.

Men här klurar jag på det lilla vardagsmodet, det som vinner över små rädslor. Det mod som behövs för att vi ska ta ett litet steg ur den egna komfortzonen. Inget livsavgörande mod, men ändå en liten övning i mod.

Jag som är näst intill anonym

Somliga hoppar fallskärm, andra talar inför en folksamling, när tränar sitt vardagsmod. Själv skriver jag ett inlägg på Facebook.

En kväll var jag riktigt modig på mitt sätt. Jag gjorde ett Facebookinlägg om min matlagning. Medan jag lagade maten, som var ett galet pådrag, skrattade jag högt och förlåtande åt mig själv. Inget gick som planerat och enligt receptet. Och jag tänkte att ”det här skulle jag till och med kunna göra något av på Facebook.” Jag som är näst intill anonym där.

Tvivlet vällde upp – då kom jag att tänka på Pelle

Efter maten slog jag mig ner med mobilen och formulerade mig. Ord efter ord, som blev färdiga meningar. Men sedan vällde tvivlet upp. Vem bryr sig om detta? Är det ens roligt? Fyndigt? Igenkännande? Det kanske egentligen är pinsamt. Tänk om jag skämmer jag ut mig …

En kvinna sitter på marken och tittar i sin mobiltelefon.

Så drog jag mig till minnes ett födelsedagsfirande nyligen, när jag kom i samspråk med en gammal vän, Pelle. Vi ses numera nästan bara på Facebook. Eller snarare, han ser inte mycket av mig, men jag ser av honom. Jag tror inte att han upplever sig modig på Facebook, han bara är där, helt naturligt. Ofta rolig.

Han fick bli min tillfällige mentor. Jag skickade ett mess med min text, kompletterat med en fråga: Publicera eller inte publicera?

Hans lilla ansiktsbild avslöjade att han genast hade öppnat mitt meddelande. Sedan smattrade nästan prickarna när han skrev sitt svar. Jag vred på mig. Kanske han försökte linda in sin kritik på ett omtänksamt sätt. Så kom svaret:

”Publicera. Omedelbart!”

Puh! Jag kände mig lättad – och jag publicerade.

De drog på munnen och tänkte på mig

Det som sedan hände hade jag inte väntat mig. Antingen hade jag väntat några få, eller rent av många lajks. Men jag hade inte väntat mig känslan som de små ansiktena bakom lajksen gav mig. De påminde mig om att vänner från nu och vänner från olika tider i mitt liv hade sett mig och påmints om mig en liten stund, där på kvällen eller morgonen efter.

De hade dragit på munnen och kanske tänkt att ”Visst, ja, Anna som alltid har tokat till sig i köket, men som ändå kämpar … vad hon ställde till det!”

Undrar om jag är ensam om det här

Våndan vände till lugn, för den här gången. Kanske krävs det lite mindre mod nästa gång jag facebookar? Men jodå, jag kommer att vända och vrida på formuleringarna då också. Jag tror det tar ett tag innan Facebook omfamnas av min komfortzon.

Så här blev det

“Aldrig mer. Jag ska aldrig mer laga tortellini från grunden. Särskilt inte en vanlig tisdag. Och absolut inte när 16-åringen säger att han vill laga ravioli och jag ser skolans simmiga ravioli (säkert på burk) framför mig och därför säger jag att vi ska laga maten från grunden, fast då får det bli tortellini istället för ravioli, för jag vet ju att ravioli inte är gott … Medan jag påbörjar koket går 16-åringen ut och spelar fotboll. Han kommer hem när projektet är nästan klart, tre timmar senare. Då har lillebror redan gett upp hoppet om middag och tryckt i sig ett paket av Max färdiga kycklingvingar. (Nej, inte alls hemlagat från grunden.) Själv är jag slutkörd. Men nu ska de små pastaknytena bara kokas upp. Det tar 30 minuter, så det måste vara ett skitrecept, för de det stod faktiskt tre minuter. De färdiga tortellinissarna känns som extra stabbiga kroppkakor i munnen, med fyllning av ricotta och parmesan. Skalet vinner på att tas bort, men fyllningen är fin. Nästa vecka köper jag hem färska tortellini i påse och låter 16-åringen koka upp dem från grunden. Det blir bäst då.”