Frihetsberövad!?!

Det finns många sätt man kan vara berövad sin frihet på. Man kan t.ex. sitta i sjukhus eller vara i fängelse, man kan vara jagad eller pank.

Att fira födelsedag i fängelse. Och att bli paff när man ska välsigna.

Det är inte ofta det händer, men när det händer måste man fundera igenom situationen noga. Ett annat land önskar att vi ska besöka någon av deras medborgare i fängelser.

Det är kanske självklart att ställa upp, men det kostar i både tid och pengar, vilket gör att chefen får vara med i beslutet.

-En självklar del i medmänskligheten, tyckte chefen, det måste vi ha råd med.

Den här gången handlade om en protestantisk medborgare, hans familj önskade att jag i egenskap av protestantiskt präst skulle försöka få kontakt med honom

Jag hade flera samtal med den ambassad som representerar honom, jag mejlade med hans släkt och till sist åkte jag till fängelset. Jag förklarade mitt ärende och sa att det enda jag önskade var att besöka en intagen person. Det visade sej inte fungera alls. Med tanke på mitt pass var jag tvungen att ha rekommendationsbrev från landets ambassad. Varför det skulle vara så brydde jag mej inte om att spekulera i.

En vecka senare var alla handlingar klara och jag fick komma in. Enligt uppgifterna skulle personen vänta på mej. Jag blev visad in till ett besöksrum, där man i vanlig ordning fick tala i telefon med varandra, ett plexiglas skiljer oss åt. Personen var inte där.

Eftersom jag blivit ombedd att komma pga. att jag är präst i en Luthersk kyrka, hade jag för dagen valt att komma iförd prästskjorta. Det visade sej ha mycket stor effekt på andra människor bakom plexiglaset. (Det sitter en lång rad människor som talar med sina anhöriga)  En Europe som enligt egen utsago sitter fyra år frågade vilket jag land kom ifrån. Och han avbröt ’telefonsamtalet’ med sina besökare. (Besökare som i sin tur tyckte det var bra att han ville prata med en präst) Jag svarade och han ville tala enskilt med mej. Och genom telefonen förde vi någon slags märkligt biktsamtal. Jag förstod det mesta han sa. När allt var klart la vi på. Och genom plexiglaset sa han så att alla kunde höra, på hyfsad engelska: Father, can you please bless me!

Jag blev så paff att jag kände mej tvungen att fråga om det var ok (Jag har antagligen haft för många skolavslutningar i Sverige)?? Inga problem enligt vakter och övriga besökare. Det visade sej att jag inte kunde den engelska välsignelsen tillräckligt bra. Jag frågade därför om jag fick ta den på svenska?

Det skulle går bra. Pga. mitt något långsamma temperament (dvs. att jag är trög kallas det påfallande ofta) blir jag väldigt sällan nervös. Nu blev jag nog det. Jag lyckades inte riktigt, men efter ett par försök hade jag välsignat personalen, besökarna och främst (?) den person jag inte ens visste vad han hette.

Vi fortsatte att prata, hans besökare, han själv och jag. Det visade sej t.ex. att han tyckte han hade det bra, men att han inte tyckte det kändes riktigt bra att fira födelsedag (han fyllde år den aktuella dagen) och jul i fängelset.

Efter ca 45 minuter kom personen jag blivit ombedd att besöka. Vakterna visade honom fram till stolen. Han tittade på mej och sa, kort, klart och tydligt.

-Jag har inget personligt emot dej, jag vill bara ifred. Är det ok?

Jag blev lika paff igen. Och försökte förstå.

-Självklart, svarade jag. Inget du vill ha förmedlat till släkt? Vänner? Ambassad?

-Nej.

Han gick.

Jag tog adjö av mina samtalskamrater och gick.

När jag åkte därifrån hade jag lärt mej mycket.

Om jag haft dagens kollekttal…

Idag tas det upp kollekt till SKUT i våra kyrkor landet runt. Den senaste tiden har det varit mycket diskussion kring pengar och SKUT.

När vi präster ska informera om dagens kollekt får vi något som kallas kollektcirkulär. Där informeras om något som är viktigt med dagens kollekt. Ibland kommer en gäst till gudstjänsten och informerar, någon som tycker att just dagens kollekt är viktig, någon som brinner för dagens kollekt.

Hade jag fått berätta i någon av alla våra kyrkor hade jag berättat om Miro. Han sitter i fängelse i Thailand. Han berättar själv att han gjorde en ’idiotgrej’. Han var full och besviken och snodde två rakapparater i en liten butik. Dagen efter nyktrade han till och insåg att han inte behövde två rakapparater (naturligtvis). Han gick tillbaka med dom, dessutom betalade han dom. Och saken var ur världen. Trodde han. Allt hade dock fångats på film…

När polisen knackade på hans hotellrum var han på väg hem. I rättegången som följde spelades filmen upp. Miro dömdes till sammanlagt ett och ett halvt års fängelse. Hans förklaringar och protester hjälpte inte alls. Tidigare i sitt liv är han helt ostraffad.

Senaste gången jag var och hälsade på honom bad fängelsepersonalen mej att informera honom om att han släpps ut i januari. Det är viktigt att han förstår det sa dom, eftersom han själv tror att han blir fri när som helst.
När Miro kom var han glad, han berättade just att han skulle blir fri vilken dag som helst. Chefen hade varit och hälsat på honom och sagt att han skulle bli fri, berättade Miro. Det visade sej vara något slags märkligt missförstånd. Miro blir inte fri vilken dag som helst. När vi hade pratat fram och tillbaka var informationen klar: han blir fri i januari.

När han gick tillbaka in till cellen var han förkrossad. Jag vet vad vi i kyrkan betyder för honom. Han är en av alla dom människor vi faktiskt kan göra något för, eftersom vi får kollekter och bidrag. Jag kommer att besöka honom flera gånger. Varje gång är det lika betydelsefullt.

När man kritiserar SKUT för ekonomiska vidlyftigheten, vilket man absolut ska kunna göra, måste man komma ihåg att HELA SKUT har blivit granskat. Chefer som rest på ett felaktigt sätt har fått mycket kritik. I ett fall hittills har det lett till att en chef har fått gå.

Men vi i församlingarna har också blivit granskade. Vi har inte fått den kritiken. Så idag har du chans att hjälpa oss att hjälpa människor som Miro. Och det behövs!

 
OBS! Namnet Miro är fingerat. Händelserna är på alla viktiga punkter maskerade.

Säsongens sista turné, skapelse och tillintegörelse

Sista gången  får den här säsongen vi packar bilen med altare, prästkläder och gitarr.
Sista gången får den här säsongen vi packar bilen med altare, prästkläder och gitarr.

Säsongens sista turné för oss blir till en avlägsen del av södra Thailand. Vi åker i ca fem timmar med bil, för att sedan ta en färja över till ön. Uppdraget den här gången är dubbelt: dels att förrätta en välsignelseakt mellan två överlyckliga unga människor, och dels att besöka en svensk i fängelse, samt en svensk som sitter frihetsberövad på en polisstation.

Det unga paret lämnar inte mycket åt slumpen, tillsammans övar vi och går igenom allt som kommer att kunna hända. Vi gör det dagen före. Strandbröllopet blir imponerande storslaget det också. Ca 100 gäster och en båge med blommor som är imponerande.

Själva akten inleds med att brudgummen kommer gående in bland dom ca 100 sittande gästerna. Han är stolt och stilig, alla applåderar. Sedan, efter en lång stund och tre stycken musik, kommer hon, kvinnan som vi väntar på: bruden!

Hon är så vacker att det är svårt att ta ögonen från henne. Hon inte bara går, hon skrider fram till sin blivande man, under det att gästerna och vi jublar. Vi genomför akten med tal, sång och musik När paret avslutar akten med att kyssa varandra börjar kalaset. Gästerna jublar och festen som skall vara hela natten börjar. Vi är med en stund, men sedan är vår dag slut. Vi säger som det är: vi är stolta och glada över att vi har fått vara med och bidra till något så enormt imponerande och vackert som denna akt vid stranden. Men vi vet också vad som väntar dagen efter för oss.

På eftermiddagen är allt förberett inför kvällens happening: den imponerande välsignelseakten.
På eftermiddagen är allt förberett inför kvällens happening: den imponerande välsignelseakten.

Dagen efter går vi upp och åker mot öns fängelset. Vi besöker en äldre herre, som jag nästan skulle vilja karaktärisera som en gentleman. Han sitter för ekonomisk brottslighet, men alla historierna kring försäkringsbolag, aktier, kursfall, asienbörser och valutor begriper jag faktiskt inte. Han är glad över att vi kommit. Han tar sitt straff, men han ser verkligen fram mot den dag han får lämna fängelset. Vi förstår honom. Det straff han fått tycks orimligt i proportion till brottet. Han menar sej behandlas väl.

Han berättar också om en medfånge vi träffat förut. Denne fånge sitter nu i väntan på deportation på polisstationen. Vi åker dit och får träffa honom. På ca 18 kvadratmeter sitter varierande mellan 10 och 12 personer.  Vi har handlat med oss pizza som vi ger honom. När vi kommer är han mycket glad över att se oss. Han är också mycket engagerad i en diskussion med vaktchefen om att han måste ha sin medicin. Under vårt besök görs många försök att ringa till en läkare för att få bekräftat att han verkligen är den han är och att han behöver sin medicin. Besökstiden tar slut och vi lämnar honom och ön.

När vi reser hemåt funderar vi på vad vi varit med om dessa dagar: på något märkligt sätt känns det som att vi får vara en del av själva livets innersta väsen. Dom unga lyckliga börjar ett nytt liv tillsammans, mannen i fängelset och mannen i häktet har många tuffa dagar framför sej. Under bilresan hemåt har vi gott om tid att prata om det vi varit med om. Jag minns något som den danske teologen K.E.Lögstrup karakteriserar som livet självt, det som vår existens cirkulerar kring: Skapelse och Tillintetgörelse.

Om att komma ut ur fängelset… Ur askan i elden…  

Under en period har jag regelbundet besökt några äldre män som sitter i fängelse här i Thailand. Det är en heldags arbete, det brukar ta ungefär 14 timmar. För att komma dit åker jag taxi, flyg och får sedan hyra motorcykel.

Deras  historia är inte så ovanlig. Ett rejält (och helt oförsvarligt) snedsteg när det gällde att ordna snabba pengar…

När jag kom förra gången hälsade jag på tre personer. Denna gången var det bara två. Jag frågade var den tredje tagit vägen.

– Han hämtades och sitter på polisstationen blev svaret.

Efter fängelsebesöket lyckades jag hitta stationen och frågade om jag fick besöka den fängslade svenske medborgaren. Polisen sa att det inte var några problem alls.

En absurd situation tog vid. Han blev så glad när han fick syn på mej att han började skratta. Han ville kramas genom gallret, vilket naturligtvis inte gick. Vi stod och såg på varandra, jag kunde inte låta bli att tänka på psalm 289 ’Guds kärlek är som stranden och som gräset’, v 3 Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann.

Eftersom jag inte hann stanna mer än ca 20 minuter tog besöket slut rätt fort. Vi hann prata en del, han var inte bitter. Han berättade att han satt där för att han förtjänade det. Han berättade också att han kommer att transporteras till Bangkok på ett eller annat sätt för att i förlängningen åka mot Sverige.

När jag åkte mot flygplatsen i ösregnet funderade jag på vad jag varit med om. Två män i fängelset, båda utledsna på att vara där. En man i någon slags polishäkte, 26 (tjugosex!) dagar utan sol eller himmel, en cell med tio personer på några få kvadratmeter. Och alla tre var oerhört glada över att jag kommit.  På något sätt känns det mäktigt att stå i den urgamla kristna traditionen om att besöka människor i fängelse. Människor som Jesus identifierar sej så starkt med, att han säger att det är jag som ÄR den ni besöker (Matt 25).

På flygplatsen läser jag på min iPad ur några kristna tidningar. En insändarskribent menar att ’Det är många som aldrig mer kommer att lägga en krona till någon form av Svenska kyrkans hjälpverksamheter’, och ’det enda argument som kyrkoledningen förstår är pengar’ och jag blir informerad om något som kallas för ’homolobbyisterna’ som inte tyckte det var ok att man kallade homosexualitet för en trend.

På kvällen funderar jag över vad som gör mej mest gråtfärdig: att människor lever som dom gör i fängelset, eller det förakt som finns mellan kristna.

Om att vissa helt enkelt inte ska åka på semester… Del ett.

Det här är onekligen ett ganska känsligt ämne. Men tyvärr finns det svenskar som inte skulle åka på semester. Dom är helt enkelt inte mogna.

Påfallande ofta kommer vi i kontakt med dom. Tyvärr gör vi det efter att dom har gjort något eller några av sina misstag.

I Sverige är dessa unga män (för det är faktiskt oftast unga män) antagligen ganska vanliga. När dom anländer till Thailand händer något. Många säger att dom bara är här för att ’festa loss och träffa tjejer’. Ibland går det dock helt snett.

Vi träffar på unga killar som ringer till oss och berättar en ganska vanlig historia. Naturligtvis skiljer det sej åt från situation till situation, men grundstommen är påfallande vanlig:
På stranden har man träffat en kille som sålt lite droger, ytterligt lite, och så har man köpt sej ’lite röka’ som det ofta uttrycks. Det är naturligtvis strängt förbjudet. Vad man inte har räknat med är att många droghandlare anmäler sina egna kunder för polisen…

Och polisen i Thailand ser inte med nådefulla ögon på att inneha eller använda droger. Det blir definitivt rättegång. Denna rättegång kommer dessutom inte inom den tänkta 14 dagars perioden för semestern. Först ganska långt efter 30 dagar, när de flesta semestervisa gått ut, kommer rättegången. Det betyder dels att man får vänta på en synnerligen oviss rättegång. Samt att man kommer att få böter för att man stannat för länge i landet. Polisen beslagtar passen, vilket gör att man inte kan komma ut ur landet. Däremot får man sköta sitt boende själv.

I den situationen reagerar många olika.
Vid ett tillfälle ringde ett par killar till oss och tyckte att vi minsann borde ’fixa det här nu’, dvs vi borde ge dom pengar att leva för, eftersom dom nu var tvungna att stanna kvar när semesterkassan var slut… Min förklaring om att vi gärna kommer för att träffas, vi lånar ut våra telefoner och vi tar gärna med en dator dom kan få låna, godtogs inte. Allt för att kontakta släktingar och vänner i Sverige, som kan skicka pengar till Thailand. Det ville dom inte, eftersom dom inte ville att föräldrarna skulle få reda på vad som hänt. Dessutom, menade dom, hade deras föräldrar betalat både ’kyrkoskatt och annan skatt’, det var inte mer än rätt att vi skulle stå för deras uppehälle… När jag förklarade att vi inte har några som helst möjligheter till den här sortens hjälp, fick vi veta att kyrkan har enormt mycket pengar. Däremot vägrade dom hålla med om att dom själva försatt sej i den aktuella situationen, att dom själva hade ett ansvar för vad som hänt.
Jag erbjöd mej att komma och vara med på rättegången. Det behövdes dock inte, menade killarna, eftersom jag ’uppenbarligen inte kan gör något ändå’.

Sedan ringde dom ytterligare ett par gånger till och ville ha pengar. Och svaret blir det för dom mest irriterande: vi är gärna med och låter föräldrar och vänner skicka pengar, men vi ger inte bort några pengar.

Sedan hörde vi inte mer av dom, vilket antagligen var ett gott tecken. Då sitter dom i alla fall inte i fängelse.

I fängelse – igen

Ett tropiskt oväder kan dubbla restiden.
Ett tropiskt oväder kan dubbla restiden.

En av självklarheterna för oss är att samarbeta med dom andra skandinaviska utlandskyrkorna. När så en av kollegorna ringer och vill ha vår hjälp med ett fängelsebesök, är det självklart för oss att ställa upp. Vi har i bakhuvudet haft att försöka besöka en svensk medborgare som sitter på samma fängelse, så för oss innebär det inte ens något merarbete. Fängelset ligger på fastlandet, men bilresan dit beräknar vi till att ta mellan fyra och sex timmar.

I situationer som denna försöker vi komma iväg tidigt på morgonen för att hinna med ett besök på eftermiddagen innan besökstiden är slut. På så sätt kan vi sova över på platsen och hinna med ytterligare besök morgonen efter.

När vi så åker för att hälsa på Björn (Norge) och Jakob, minns vi vad som hände vid senaste fängelsebesöket, att vårt besök inte var annonserat.
Det blir en tuff resa. Efter ett par timmar i bilen kommer ett tropiskt regn, med tillhörande storm. Det mattas heller inte av, utan tilltar. Ibland blir vi stående på vägen i ett ösregn där vi knappt ser något alls, vi kryssar oss fram mellan nedblåsta träd och övergivna bilar. Resan tar mycket längre tid än dom beräknade 4-6 timmarna, vi hinner inte fram innan besökstiden är slut. Vi får åka direkt till hotellet och sikta på att komma dagen efter istället.

Tropiska oväder i södra Thailand har oftast det positiva med sej att dom inte varar speciellt länge. Dagen efter är det strålande sol och vi åker mot fängelset. Vi kommer fram, iförda profilskjortor och med presenter och brev från nära och kära. Vi står i kö länge och väl. När vi kommer fram försöker vi förklara på en blandning av engelska och knackig Thai att vi kommit för att hälsa på en svensk och en norsk medborgare.
Brotten dom sitter för är grova, Björn och Jakob har mycket på sitt samvete. När vi förklarat vårt ärende blir det mycket diskussion bland fängelsepersonalen. Dom ringer, slår i pärmar, tittar på dataskärmarna och funderar med varandra. Efter en stund kommer dom fram till oss och försöker förklara att både Björn och Jakob blivit flyttade…

Detta händer på en tisdag, vi åkte hemifrån på en måndag. I fredags hade vi pratat med konsulatet och fått höra att Björn och Jakob fanns på fängelset.
Vi blir naturligtvis fruktansvärt besvikna och irriterade. Vi sätter oss i bilen och börjar åka … hem? Vi vet faktiskt inte vad vi ska göra. Vi är tomma och snopna. Presenterna ligger kvar i bilen tillsammans med dom utskrivna mejlen och alla hälsningarna. När den värsta frustrationen lagt sej inser vi att vi har mycket på schemat, vi måste naturligtvis åka hem.

Det blir en lång resa. Sent på tisdagkväll kommer vi hem, trötta och fortfarande snopna. Vi har ’jobbat’ två heldagar, mellan tio och tolv timmar bägge dagarna, utan att få ut någonting alls egentligen. Surt, men också en av dom saker vi fått vänja oss vid. Det blir sällan som vi har tänkt oss.

image

 

(Namnen är fingerade)

I fängelse

En av våra arbetsuppgifter är att hälsa på svenskar som sitter häktade eller i fängelse i Thailand.
En av våra arbetsuppgifter är att hälsa på svenskar som sitter häktade eller i fängelse i Thailand.

På en av ’paradisöarna’ strax utanför fastlandet ligger ett fängelse. När vi åker dit har vi många samtal om hur vi föreställer oss ett fängelse i Thailand. Resan tar ungefär åtta timmar för oss, inklusive båtresan. Vi kvarterar in oss på hotellet vi bokat och vi är nog till viss del båda två tagna av resans allvar. Vi inser att vi har många fördomar om hur det är att sitta i Thailändskt fängelse. Och varför man hamnar där.

På morgonen vaknar vi och äter frukost. Vi har hyrt in oss på ett medelklass hotell, inte för dyrt, men inte heller ett ’backpacker’ hotell. Rummet har säng och dusch. I priset ingår en frukost som för oss är helt ok. På väg både till och från matsalen ser och hör vi glada svenskar som pratar om semester, badet, gårdagen på puben, regnet som kanske kommer idag osv. Eftersom det är svårt att komma fram till fängelset har vi hyrt en moped som ska ta oss dit.

Vägen är ovanligt nog (dom flesta Thailändska större vägar är alldeles utmärkta) ganska skumpig och vi blir båda irriterade av hur obekvämt det är att åka dit. Det börjar dessutom regna, vilket sänker oss ytterligare i humöret. Kontrasten mellan oss i regnet på väg mot fängelset på ’andra sidan ön’ och den soliga frukosten, dom glada människorna och längtan till stranden känns ganska stor. Efter en dryg timme är vi framme. Vi går fram till entrén. Säkerheten är stor, men det är inget s.k. säkerhetsfängelse. Vi får legitimera oss med både pass och körkort. Dom går igenom alla väskor vi har, samt kollar oss noga. Vårt uppdrag är att hälsa på en svenska man i ca 30 års åldern, Johannes.

Vi har med oss mail från hans nära och kära som vi skrivit ut till honom, vi har köpt ett par böcker och vi har även med oss lite pengar så att han ska kunna köpa lite extra mat (maten i Thailändska fängelser gör att många svenskar önskar att få köpa lite extra). Vi är strikt klädda i våra profilkläder. Det syns antagligen att vi arbetar för en myndighet. Vi har via konsulatet i förberett fängelseledningen på vår ankomst, men det visar sej att man inte väntar oss. Varför förstår vi inte, vi bryr oss inte heller om att forska i det, eftersom vi får komma in när man ser våra diplomatpass.

Johannes känner alltså inte till att vi kommer. Efter två säkerhetskontroller får vi träffa någon som är ’inre chef’. Han talar ingen engelska, men vet vem Johannes är, så vi får sätta oss och vänta. Vi sitter under tak och tittar på fånggården under tystnad. Gården är i samma plan som vi sitter, det är bara några meter mellan oss och fångarna.

Plötsligt kommer en ny grupp fångar gående. Dom är bevakade och dom går omkring i kedjor. Väl framme stannar dom framför honom som vi tror har titeln ’inre chef’ och med början på ett ropar alla sitt nummer. Efter uppropet blir Johannes av med sina kedjor och kommer fram till oss. Han ser uppriktigt glad och förvånad ut. Vi får prata helt och hållet fritt, inga restriktioner. Ingen sitter med oss, utan vi får prata utan kontroll, på svenska.

På klingande norrländska berättar han att han kom till Thailand på semester. Han blev dock kär i en Thailändsk kvinna. Han planerade att bosätta sej här, han ville gärna leva i hennes lilla by under samma förhållande som alla andra bybor. Tyvärr slutade han att medicinera för den ADHD han diagnosticerats för i Sverige. Hans häftiga humör gjorde att han hamnade i ständiga bråk. Han åkte in och ut ur fängelse för en del mindre förseelser. Han berättar att han nu sitter för slagsmål och att han stulit en motorcykel som han också kört sönder. Han berättar också att han blivit pappa under tiden i fängelset, men att han hittills inte fått träffa sin dotter. Han tycker att han blir väl behandlad av fängelseledningen, men -som han uttrycker sej- ’jag kan väl inte på något sätt säga att jag trivs’.

Vi har ett långt möte och ett på många sätt gott samtal. Han är glad att vi kommit, han ber oss ringa ett par samtal till nära och kära i Sverige. Efter ett par timmar är vi faktiskt lite trötta alla tre. Han hoppas bli frigiven snart. Vi lovar dock att komma och hälsa på igen när vi kan, om han sitter kvar.

Fängelseledningen har behandlat oss från kyrkan mycket korrekt och bra. Vi har fått göra vad vi önskar och när vi går genom korridorerna får vi höra att vi är välkomna tillbaka. När vi sätter oss på mopeden och åker mot hotellet och stranden som det ligger på, börjar solen lysa på oss. Någonstans känns livet absurt.

(Johannes heter i verkligheten något annat)

image

Samarbete med AA

Phuket International Airport från ovan
Phuket International Airport från ovan

Under en av våra resor ringer en kvinna vi aldrig tidigare pratat med till oss. Hon säger att hon är orolig för sin pappa. Hon har inte hört av honom på flera dagar, hon vet också att pappan har grava problem med alkohol. Dagen efter går hans plan hem till Sverige. Hon vet att pappan är på semester på Phuket och vilket hon hotell han bor på. Eftersom vi är långt från Phuket frågar vi om det är okej att prata med våra goda vänner inom AA, Anonyma Alkoholister. Få grupper är så genomtänkta och hängivna sin kamp mot allt vad alkohol heter, som AA.

Det innebär inga problem alls tycker hon. Vi ringer Olof, medlem i AA och som bott på Phuket länge, och frågar om han kan åka till hotellet och se hur det är med William, som pappan heter. Olof åker direkt. Han hittar William, uttorkad av kraftigt supande. William har gjort av med alla pengar han har, samt lånat av personer som kräver hög ränta av honom. Olof förstår att det inte finns några pengar, så han ringer till dottern i Sverige. Han förklarar att om hon bara Swischar över pengar på något sätt till honom, garanterar han att William kommer med planet. Turligt nog är hon ansluten till Swisch, vilket gör att Olof får pengar direkt. Olof lovar att fixa en taxi som hämtar William och kör honom till Phuket flygplats.

Där kunde det hela slutat, iaf någorlunda lyckligt. Det gör det inte. När Olof och taxin kommer till hotellet dagen efter när planet ska gå, är William i princip redlöst berusad. Olof är tvungen att fatta ett snabbt beslut. Han samlar ihop Williams saker, hjälper honom in i taxin och betalar chauffören för att köra till flygplatsen. Väl framme där visar det sej dock att kaptenen vägra låta William komma ombord. Han är för berusad. Istället får William sitta på flygplatsen. Utan pengar, utan någon biljett, utan fungerande telefon och utan att kunna prata med flygplatspersonalen. William är ungefär 75 år, vare sej hans självförtroende eller kunskaper inom engelska är på topp. Han sover på en bänk på flygplatsen. Två dagar senare träffar han en svensk familj som får polisen på flygplatsen att förstå, att han behöver ringa sin dotter i Sverige.

Dottern ringer Olof. Denna gång kan han inte åka. Då ringer dottern oss och frågar om vi kan göra något. Turligt nog är vår chef på ingång till Phuket. Vi ringer honom och ber honom försöka hitta William och ge honom pengar till mat. Det innebär dock en stor risk. Dottern är noga med att markera att om William får pengar kommer han med största sannolikhet att köpa sprit. Efter många telefonsamtal löser vi det så, att vår chef ger pengar till flygplatspolisen, som skall portionera ut dessa under tre dagar. Då går nämligen nästa flyg, som William kan ta. Dottern sätter också in pengar till oss så att vi kan köpa biljett.

Tyvärr kommer inte William med flyget den dagen heller. Nu har han fått en kraftig infektion i benet, som svullnat upp ordentligt. Kaptenen vägrar att ta honom ombord, han menar att William måste ha sjukvård direkt. Polisen kör William till sjukhuset, där han läggs in och opereras direkt. När vi hälsar på honom är han skamsen och uppgiven, men i alla fall nykter. Eftersom vi reser mycket har vi inte möjlighet att genomföra regelbundna besök hos William. Då visar vår lokala AA grupp sin storhet. Man sätter sej ner och planerar ett schema för besök hos William. Efter det besöker Olof, Klas, Sven, Lasse och Göran William varje dag, ibland t.o.m. flera gånger varje dag.

William repar sej sakta. Efter nästan två veckor lyckas vi boka biljett åt honom. Efter flera veckors kraftigt supande, två missade flighter, två operationer och en ekonomi skjuten i sank kommer han hem till Sverige. Med sej har han ett löfte om att söka upp den lokala AA gemenskapen där han bor. Det senaste vi hörde av honom var att han faktiskt går på möten och gör sitt bästa för att hålla sej nykter. En stor del i det har Olof, Klas, Sven och Göran. Tack AA!

(Alla personer heter i verkligheten något annat)

Till sist fick William lämna Phuket
Till sist fick William lämna Phuket

Att vakna på sjukhuset

Foto: Magnus Aronson/IKON
På sjukhuset
Foto: Magnus Aronson/IKON

När Roger var 25 år startad han sitt egna företag. Han började arbeta i Värmland som murare. Han träffade sin fru, dom fick tre döttrar och livet handlade mycket om arbetet, familjen och -tyvärr- flaskan. Roger drack en del, men enligt sej själv kunde han hålla det under kontroll. När han blev upp mot 60 sålde han företaget för att trappa ner. Barnen hade flyttat hemifrån och livet skulle börja lugna ner sej. Så blev det inte. På sitt nya jobb var han lika engagerad. Den tid han fick över ägnade tyvärr åt flaskan.

Efter en höst-vinter-vår med på tok för mycket arbete och även alldeles för mycket dricka, lämnade frun honom. Han kallade det för att han var ställd och naken. Han tog direkt ut fyra veckors semester och stack. Till Thailand och Phuket. Här skulle han ta det lugnt och komma ikapp sej själv. Han skulle bo bra, äta och dricka gott, samt sola och bada.

Det lilla ölsinnet Roger eventuellt hade söp han dock sönder fullständigt. Efter ca två veckor konstant drickande ramlade han på fyllan, slog sej i huvudet och svimmade.

Eftersom vi jobbar med uppdrag från konsulat och ambassad, får vi ibland frågan om vi vill åka och hälsa på människor på sjukhus. När konsulatet ringde sa vi att vi naturligtvis ställde upp på att åka och hälsa på Roger. Han är ungefär som alla andra svenskar på solsemester: vi är bra på att hitta mellan hotellet, restaurangerna och olika närbelägna affärer. Nu hade han vaknat upp i en sjukhuskorridor, utan att ha en aning om var han befunnit sej. Han hade heller ingen chans att göra sej förstådd, eftersom ingen omkring honom pratade engelska. När han såg alla nålar och plåster på sin kropp hade han helt naturligt fått panik.

Vi tog med oss några böcker och åkte till det sjukhus personalen på hans hotell kört honom. Enligt hotellpersonalen hade han varit medvetslös när man kört honom till ett statligt sjukhus. Efter mycket letande visade det sej att han var flyttad. Vi fick åka vidare till nästa. Vi hittade honom. Turligt nog vaknade han just när vi kom. Vi vet aldrig riktigt hur man reagerar när kyrkan kommer på besök. Därför håller vi alltid en så låg profil som möjligt. Nu blev Roger glad, men han var också väldigt förvirrad. Han menade att han knappt druckit något alls, han hade haft otur och snubblat, han skulle snart åka hem igen.

image

Läkaren sa dock något annat. Han menade att Roger inte var i tillräckligt bra skick för att åka flyg. Han skulle knappast vara det på ett tag heller. Och eftersom Rogers hemresa var bokad till två dagar senare, så fanns det inte en chans att han skulle få komma med flyget.

Via konsulatet höll vi kontakt med Roger under några dagar när vi var uppbokade på annat. När vi kom tillbaka nästa gång var Roger i betydligt bättre skick. Han hade läst böckerna vi lämnat och han var nu redo att flyga tillbaka. Han hade också haft försäkring. Denna täckte ombokningen av hemresan, samt hela hans sjukhusvistelse. Hade han inte haft det, hade situationen varit helt annorlunda. Då hade vi fått börja kontakta släkt och vänner i Sverige för att få loss pengar till sjukhusräkningen. Och I Thailand är det mycket dyrt att vistas på sjukhus för svenskar utan försäkring.

(Roger heter något annat i verkligheten, berättelsen är maskerad)