Med Jesus som förebild, ber jag om tydlighet.

Men inte om den tydlighet som sätter upp konkreta gränser, staket och murar mot andra. Gränser som ska bevakas. Jag ber inte om tydligheten vid kanten, som en gräns mot andra.
För vad vi ber om är en tydlighet i centrum, i mitten av våra liv.
En hjärtats tydlighet i barmhärtighet och intellektets tankeskärpa, en tydlighet om unilaterala fredsprocesser, ja om det som förr kallades ”löften”.

Med himlen som tak, lever och ber vi.

Med Jesus som förebild ber vi om än mer lyssnande, att alla i Göteborg fortsätter att lyssna på varandras berättelser, om nöd och lycka, drömmar och historia. Vi ber för fler äventyrliga ”tempelturer” i varandras sammanhang och traditioner.

Det kan ju inte vara en slump att det är lättare för var och en av oss att förstå än att tala ett främmande språk. Det kan inte heller vara en tillfällighet att vi har två öron, men gudskelov, endast en mun.

Med himlen som tak, lever och ber vi.

Det tredje jag ber om idag på förmiddagen när festivalen invigs är barnets perspektiv. Att vi alla får fortsätta att fatta beslut, göra planer, utifrån barnens perspektiv. Att vi alltid frågar oss hur ett barn hade känt och tänkt kring det vi ska ta ställning till. Och att vi alltid fortsätter att kämpa för att våra rutiner och attityder i vardagen ger barnen en god framtid. För varje barn är kropp, själ och ande med sociala behov. Och alla ”Multireligiösa guidningar” i skolorna i Göteborg kan göra så att barnen behåller sina sinnen öppna hela livet.

Med himlen som tak – de orden är både en analys och ett löfte om barmhärtighet.

Amen

Ja, det är stort att vi samlades här idag, kring samtal om mat, med berättelser för barn, rapp om livet i Sverige idag, möten med politiker från staden, och integrationsministern.

Att vi samlas just i Bältesspännarparken – sammanbundna är vi ju, och med massor av duvor som släpps fria som tecken på att vi är på väg tillsammans. Och att vi redan tillsammans har vattnat den planta som ska bli ett stort äppleträd i den nya Jubileumsparken, det första! Och nu precis lyfte redan ett av tälten. Vinden är här!

Tankar i skymningen och i längtan efter morgonen:

Det är minsann inte räknefelen när det gäller miljarderna i den direktsända tv-intervjun som är skandalen utan att vi ibland lockas att vända oss bort från oss själva, och från det vi innerst inne längtar efter!

Själv längtar jag liksom hundratusentals ett Göteborg som fortsätter att med tillit bygga varaktiga relationer, stadsdelar och strukturer som får oss att växa som människor genom att med varandra berätta om det som bär, det som ger oss tröst och hopp. Så att vi än mer blir närvarande på riktigt också i varandras sammanhang, och att det blir mer och mer självklart att vi inte nöjer oss med mindre än ett samhälle som ger de unga människorna kunskap om olika traditioner, och för dem som väljer ett liv i tro, rätten till fri trosutövning i kärlek till allt skapat, i samverkan med alla människor av god vilja: Kvinnor och män, lokalt och globalt.

”Med helheten som uppdrag”, som en av mina allra bästa vänner, diakon Eva, har skrivit på dörren till sitt tjänsterum, som nästan alltid är fyllt av kassar med kläder som människor hela tiden kommer med, för att jackor, byxor och tröjor ska räckas vidare till de barn och vuxna som inte längre ska behöva frysa.