Det är natt i sorgens värld. Båten som länge legat vid stranden är på väg ut på havet. Den förs sakta ut av tiden. I båten sitter människan som sörjer, med sitt ansikte gömt i sina egna trötta händer som är kalla av orörlighet. Tiden distanserar varje sörjande bort från den älskade. Och därför hänvisas vi som sörjer till att kämpa med att hålla kvar känslan av hur det var på stranden, när livet lektes. När allt var bra, familjen, barn och föräldrar, syskon, vänner, bekanta, engagemang och arbetsvänskap. Ja, när livet var levande. Vi håller kvar allt detta i sorgens medvetande, i sorgens rum, inom oss. Och i delandet av minnena med dem som också var med, och också med andra. Med alla som vill lyssna och förstår, att sorgen är ett eko av kärleken, när dagen också är natt.

Båten är på väg ut på havet – vi kan inte komma tillbaka till den solljusa strand vi har lämnat. Betydelsen av ”aldrig mer igen” gör att vi tappar andan: Tiden driver båten ut, men inte bara tiden. Också alla nya intryck, alla bestyr i vardagen, allt praktiskt, talande och lyssnande driver båten ut. Kort sagt: Vardagen driver oss bort från det som en gång var. Dess självklarhet, närvaro och intensitet.

Och samtidigt, är det en sann erfarenhet som jag tror att många av oss delar: Sorgen skiftar karaktär ju längre ut från stranden vi kommer. För vi ser ju alltmer av stranden när vi kommer längre ut. Vi börja känna och inse sammanhang och helheter som vi när vi var helt nära och inpå varken såg eller kunde förstå. Därför kan sorgen hjälpa oss till en helare förståelse av livet, av oss själva, och av dem vi älskar. Detta är sorgens dubbelhet. Dyrbar och tung att bära.

Förr trodde både vetenskapen och folk att jorden var platt, och att havet slutade på en kant. Och alla ”visste” att kom folk dit så föll de rakt ned i ingenstans. Ibland känns det så i sorgen – på drift bort från dem vi älskar, med minnen och känslor som bleknar och avtar. Och oundvikligen på drift mot det hemska slutet, då havet tar slut, och vi ska falla ned i mörkret. Ja, några av oss har väl koppar-sticks-bilderna av detta i vårt inre. Och även utan dem kan vi se det framför oss, den förfärliga oundvikliga döden.

I vår tid vet både vetenskaperna och människor att jorden inte är platt, och att havet inte slutar i ett stup. Vi vet att jorden är rund. Det är därför lättare för oss att hoppas att livets hav istället slutar där det började. Att livets hav slutar på en strand, i gemenskap, i kärlek, i vardagens underbara tid med det självklara, närvaro och pulserande intensitet.

Och den stranden är Jesus Kristus, som tänt en eld i sanden, och som låter glöden glöda evigt, och som lovar oss:

– Jag är alfa och omega, början och slutet. Jag sluter cirkeln en gång, och det gör jag först när alla har kommit i land, du med.

Kristian L

”O giv oss…(Gud) av det hopp som missmod icke hinner, som skådar utur tårar opp och därför styrka vinner, som ej, hur stjärnlös natten står, till ängslig bävan bliver” (Psalm 253)

”En dag och stjärnor växer ur hans (= Jesus) famn. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.” (Psalm 256)

På Bönewebben kan du be och tända ett ljus: be.svenskakyrkan.se .

För 22 år sedan kom en sång, som fanns på mångas läppar, också på mina. Sången gick in, fastnade och var lätt att följa med i, för den var romantisk. Sången beskrev en genomgripande förändring (omvändelse) från ett liv ”utan mening eller mål” till ett liv i djup kärleksrelation. Refrängens avslutande ord blev därför den underbara strofen: ”Du är himlen runt hörnet för mig”.

Det där uttrycket ”runt hörnet” har funnits länge, och det handlar oftast om att vad som helst kan hända, bara ett litet stycke längre fram på livets resa. ”Man vet aldrig vad som finns runt hörnet”, har vi ju hört folk säga då och då, med en ton av hopp.

Och så kommer det en sång, som nästan hela Sverige går och nynnar på. En sång där det är himlen som finns där nära, framför oss. Himlen i gestalt av ett DU!

Om ljuset säger vi ofta att det både är energi och värme. Solens strålar, eller ljuset från en höstbrasa smyger sig runt oss, och värmer upp allt i rummet, och våra kroppar. Vårsol och höstbrasa låter det bli ljus och glödljus långt in i skrymslen, också i oss själva. Ja, människosjälen behöver precis som allt annat levande värme, energi och ljus, för att leva och mogna.

Vi läser dagens evangelietext (Matteus 13:44-46) och tänker på den där människan som hittar en skatt i en åker. Och vi undrar först vad det var som gjorde att hon eller han, började gräva. Är det den mänskliga längtan efter det eviga, den stora lyckan, den totala känslan, som gör att någon sätter spaden i jorden och gräver på måfå? Gräver lite här och lite där, i någon annans åker?

Jesus är den som har utformat den här liknelsen med hjälp av judiska traditionselement. Och på sina vandringar hade han, precis som människorna han var med, säkert sett människor gräva i andras åkrar, som daglönare, alltså korttidsanställda timanställda. Han har sett deras slit och tänkt att om någon mitt i sitt slit, hittar en skatt, då kan den människan spara ihop pengar. För att en gång kunna köpa hela åkern, gräva upp skatten och njuta av den, det goda livet.

Går det? – skulle en timanställd daglönare kunna arbeta så mycket?
Nej, det går inte, 1 000 år hade inte räckt på den tiden, och det visste alla som hörde liknelsen då. Liknelsen handlar alltså inte om det rimliga i att göra så som Jesus beskriver. Jesus går inte rimlighetens ärenden.
För liknelsen handlar om Himmelriket, Guds närvaro.

GUD – kärleken – ljus och värme:

• Skapar universa och upprätthåller skapelser
• Är nära och i allt, i evigheters evighet
• Och glimtvis upplever en människa flöden av denna kärlek. Starka flöden, av sprakande kärlek. Som solljus och höstbrasa på en gång.

Och då finns det inget som kan stå i vägen, inga rimligheter eller tråkmönster. För när vi finner kärleksskatten, Jesus Kristus, som varit i mörkret, i underjorden, och när vi kommer tillbaka med Jesus, då kan vi gå precis hur långt som helst. Tillsammans med Jesus som har kommit för att rädda världen och litet till. Inget mindre är relevant.

Nu rätar till och med universums krökta rum ut sig, och vi ska se Gud, ansikte mot ansikte. Och till dess vilar vi i vår väntan! (Psalm 205 i Den svenska psalmboken, där några av orden som betyder så mycket är ”Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.”)

För 6 år sedan blev jag uppringd av en mycket känd person. En världskänd person faktiskt, internationellt verksam, som frågade om jag ville vara med i deras lilla sällskap.

Först blev jag glad, och helt klart litet smickrad.
Jag frågade artigt vad sällskapets medlemmar gjorde på sina samlingar,
och då jag fick svaret att de talade om allt på sina möten, allt utom politik och religion, svarade jag artigt nej-tack.

Bara något år senare, i december 2010 fick jag ett helt annat telefonsamtal.
Jag blev inbjuden att vara med om att starta en ideell förening som bara sysslar med stora frågor. Frågorna om liv, död, samhälle, ekonomi, politik och människovärde.

Det som säkert utgjorde bakgrunden till förfrågan var att jag tillsammans med diakonerna i Torna kontrakt (som kontraktsprost i Lunds kommun) hade initierat viktiga samtal och möten med vårdpersonal i Lund. En fantastisk tid!

I januari 2011 ägde vårt konstituerande möte rum, i en lägenhet i Malmö. Hospicefonden i sydvästra och mellersta Skåne hade blivit född!

Fonden arbetar med det som är väsentligt, och därför talar vi om det väsentliga. Inför The World Hospice and Palliative Care Day (11 oktober 2014), vill jag reflektera över hur jag själv ställde mig till de två inbjudningar jag fick för några år sedan. Jag tror nämligen att det handlar om västvärldens tabun. Dessutom, tabuieringar leder ofta till att vi med tekniska lösningar försöker ”hantera” oss ur dem.

Ja, vi är sedan länge vana vid att identifiera några specifika tabun i västvärlden. Tabun som religion, politik, sex, pengar, och döden.

Lika vana är vi kanske inte att fråga oss varför dessa saker är tabun.

Några tankegångar runt tabut döden:

1. Döden avslöjar graden och räckvidden i vårt engagemang för varandra.

2. Döden kräver att vi kommer ur vår själsfattighet och kommunicerar och är närvarande, istället för att alltför mycket hänge oss åt underhållning och privata resor bort.

3. Döden kräver två saker av oss: Tid och samtal.
– Eller för att använda ett begrepp från existential filosofin, ut ur ”Das Gerede”, ut ur det icke förpliktigande tidsslösande pratet, till samtal som är sanna och förpliktigande.

För många av oss har mötet med vården inneburit den allra största lyckan.
Operationer, behandlingar, råd och omsorg, och medicineringar som gett oss livet tillbaka, för oss eller våra anhöriga. Ja, de stora sjukhusen i Europa tog i kunskaps- och välfärdsbyggandet den plats som katedralerna haft sedan medeltiden.
Stora, höga, alltid upplysta och med läkedom för kropp och själ. Båda samlade till sig kompetenta och engagerade människor, som ger allt i omvårdnad och närhet.
Den vita prästklädnaden fick sin fortsättning i de vita rockarna.
Krucifixet ersattes av stetoskopet.

Med storheten kommer också alltid motbilderna, och projektionerna som vi måste granska både kritiskt och självkritiskt. En av projektionerna är den nihilistiska meningslösheten. Denna projiceras hela tiden på vården och sjukhusen.

Jag känner därför att frågan om livets mening, som sedan 1900-talet är västvärldens fråga i konst, film, litteratur, politisk analys, sociologi och teologi, vardagslunk och kultur, blir den fråga som sjukvården måste besvara eller lämna sitt bidrag till. Det måste vården även om den inte vill det, eller har fått politiska mandat att göra det. Vården kan inte undvika eller ducka för meningsfrågan. Men svårt är det.

För frågan är ju om det finns plats inom vården att hantera meningsfrågan. Kan vården bidra till att livet upplevs som meningsfullt, eller är vården för omfattande och komplex? För den inrymmer ju allt ifrån att med hjälp av genialitet och passion kunna bota, lindra och trösta i de svåraste sjukdomarna, till ödesdigra konsekvenser av att några människor har fått fel information eller någon dött ensam i en sjukhuskorridor.

Finns det plats inom vården att härbärgera meningsfrågan, då vården är så oerhört bred och därför med nödvändighet motsägelsefull? Vårdköer och krånglet samtidigt som alla vet att vården är kostsam gör att människor upplever verkligheten i sig som oförståelig och meningslös. Vården blir projektionsskärmen för meningslösheten på samma gång som den ger näring åt aningen och känslan att ”det inte finns någon djupare mening med tillvaron”.

Och för oss som är engagerade i Hospicerörelsen blir därför en frågeställning hur detta påverkar palliativ vård, och etiken kring denna. Och dessutom:

Kan den palliativa vården bli räddningsplankan för meningsfrågan i västvärlden?

För visst kan vi hjälpas åt att göra kunskapen om den palliativa omsorgen lika allmänt känd som kunskapen om preventivmedel och eutanasi. Och hur skulle det påverka samhället och relationer mellan människor, och vår självbild?

Hur kan eutanasidebatterna som just nu ökar i Europa, bidra till ett palliativt samhälle? Här får vi anstränga oss i Sverige, och fortsätta vara på framkanten. Resurserna finns, nu sedan ett tag också i Lund, som bygger upp ett nytt forskningscentrum nära den kliniska verksamheten, med bl a två professurer. Och det är så fantastiskt!

Hur vill vi som kommit samman här i eftermiddag bidra till ett palliativt samhälle?

Så enkelt: Ett palliativt samhälle.
Palliativ vård kan bli räddningsplankan för meningsfrågan i västvärlden.

– Efter denna korta introduktion går vi nu direkt över till eftermiddagens program här på vår temadag den 4 oktober 2014, på Locus Medicus Lundensis, Crafoords villa på Tunavägen 5, vid kanten av Botaniska trädgården.

Välkomna Carl Johan och Axel!

Professor i Palliativ Medicin Carl Johan Furst talar om ”Etiska frågeställningar i vården vid livets slut”

Teologie doktor i etik Axel Carlberg talar om ”Människans värdighet och eutanasifrågan”

Tillfälle till frågor och dialog.
Moderator Kristian Lillö.