Kommer precis hem från en stillsam lugn kväll i hoppets tecken. Samlade i Göteborgs synagoga var människor som hoppas på en framtid för alla. Men det var inget skrälligt och högljutt hopp, inget hopp ogrundat i livets lidanden. Det var ett genomlevt och genomlidit hopp. Ett sant hopp bland dem som vill mer än det som hittills har visat sig möjligt.

Vi såg bilder av och nämnde de mördade offren för antisemitismen vid namn och fick höra om deras vardagsliv, om deras personligheter. Varma, generösa människor. Kreativa, solidariska och toleranta. Vi nämnde städerna som blivit attackerade av antisemitismen. Världsdelarna var representerade, en efter en. Vi satte ord på vad det handlar om när några mitt ibland oss blir hatade för vad vi är, inte vad vi gör eller säger. Hatbrott mot mänskligheten.

Rabbinen sjöng vår bön om hjälp och barmhärtighet. Tröst till de familjer som drabbats. Livsmod till dem som slagits till marken. Sången var bräcklig och gänglig. Den vita klädnaden hade mer än en betydelse – och det syntes i både påklädandet och den svepande rörelsen. Och det var inte spelat. Det var verkligt och en bild av all den dödsrädsla som finns i en värld som fortsätter blanda ihop sin egen skuld med andras. Gång på gång. Om och om igen ställs frågorna som cementerar orättfärdigheten och ger okunnigheten vind i seglen, och omoralen ett kommandospråk. Men tro mig, här i synagogan innefattade sången om hjälp och barmhärtighet var och en, alla. Som ett himmelskt stråk om förändring. En värld där människor igen ska få stå i skrattande klungor tillsammans på trottoaren. En värld utan säkerhetszoner och skottsäkra fönster bara för att komma in ett vackert rum och tacka och lovsjunga det fantastiska att få vara människa i en värld med alla människor.

Vi fick höra representanter för samhället, både det svenska och det danska, berätta om det som hände förra veckan i Köpenhamn. Alla var de bleka och härjade över att så få i samhället hade läst tidens tecken. Det är inte historien, utan misstagen och det selektiva seendet och hörandet i historien, som upprepar sig. Och ändå föds vi alla goda, som rabbinen upprepade.

Guds välsignelser!

”Ett folkhav människor samlades vid 13-tiden i Lundby på Hisingen i Göteborg för att stärka vänskapsbanden mellan olika religiösa samfund…att det går bra att leva sida vid sida…Efter att folkmassan samlades vid Göteborgs moské på Myntgatan bildades en mänsklig kedja på runt 700 personer som höll i ett rep som sträckte sig hela de 350 meterna från moskén till Brämaregårdens kyrka. När kedjan nådde fram till kyrkan hölls en tyst minut” (gt:s Anders Abrahamsson på nätupplagan 13/2)

I söndags efter mässan hade vi en spännande workshop i Biskopsgårdens kyrka här i Göteborg. Vi samtalade om olika saker vi kan göra i kyrkan för att människor ska komma till tro på Jesus. Och vi talade om olika saker vi kan göra för att en gemenskap ska växa fram. En gemenskap som också ska fördjupas.

Mitt i vårt samtal kom frågan om livets mening upp. Och jag berättade att för mig är livets mening att älska och att arbeta.

När vi älskar och älskas kommer vi till vår rätt som människor. När vi får ge och ta emot i en ömsesidighet utvecklas vi som människor. Kärlek och relationer till andra människor fyller oss med livslust och hängivenhet. Orden från Bibeln blir uppfyllda i omsorgen i det goda samhället: Gud skapar oss till sin avbild, till att bli som Gud.

Redan i Första Moseboks skapelseberättelse står det och som en röd tråd i den profetiska traditionen pulserar det att vi människor är lika Gud, inte slavar till Gud. När den här skapelseberättelsen skrevs så fanns det i den omgivande kulturen skapelseberättelser som menade att Gud har skapat människor till sina slavar. (Och att människor därför har rätt att hålla sig med slavar.)

Mot allt sådant vänder sig Bibelns skapelseberättelse. För här talas det om gudslikhet och att vi skapas till Guds avbild. Här lyfts människan upp. Hon ska förvalta världen. Här ställs det höga förväntningar på oss. Vi kan som Gud älska. Och i vår kärlek till världen, naturen och medmänniskorna når vi fram till livets mening.

Jesus talar också om kärleken till medmänniskan, eller nästan som det står i Bibeln. Jesus säger ”Du ska älska din medmänniska som du älskar dig själv”.

Nu är det ju så att vi inte brukar säga eller känna att vi älskar oss själva. Motiveringen genom orden ”som dig själv” blir därmed svag och risken är att kärleken till medmänniskan faller platt till marken. Därför tänker jag som Martin Buber så här: Du ska älska din medmänniska för din medmänniska är som du. Detta är en omskrivning som exakt förklarar hur det faktiskt är:

– Din medmänniska är som du.

– Är hungrig som du.
– Rädd och ömtålig som du.
– Behöver vänner och ha roligt som du.
– Vill ha gemenskap och kunskap som du.
– Längtar efter fördjupning som du.
– Vill bli sedd som du.
– Älskad som du.

Om det skulle vara så att religionerna satte gränser för kärleken till våra medmänniskor så skulle religionerna hindra oss från att nå fram till livets mening. Om religionerna menar att kärlek och solidaritet bara ska visas inom den egna gruppen så hindrar de oss från att nå fram till livets mening.

Varje gränsdragning för kärleken och solidariteten i ett samhälle är egentligen att påstå att dem vi sätter en gräns mot inte är som vi.

Alla vet vi att vi är lika i fysiska behov, känslor, tankar, längtan, framtidshopp och vad som gör oss glada. Därför utarmas mänskligheten och vi får en falsk bild av oss själva när vi frestas att påstå att dem vi möter inte är som vi. Jagets sanna identitet går under när banden till mänskligheten och gudslikheten klipps av. Banden som istället hela tiden måste stärkas för att Guds kärleksprojekt med världen ska fortsätta, genom människor.

Vi som är uppfostrade i det gamla samhället, med starka tyska verb, fransk satsmelodi i frågande satser. Uppfostrade med kunskaper om Kinas floder, järnvägsnätet i Sverige, de fyra sädesslagen, och som kan namnet på kons magar, och hur rubankar hanteras. Uppfostrade med vetskap om hur träd ska fällas och slitna skjortkragar ska vändas. Vi som koncentrerat spelade skalor på piano, broderade ljusblå blommor, gröna kvistar på rosa kuddar, och lärde oss simma i kommunala bassänger och bära axelband på brännbollen. Vi som gjorde allt detta fick höra det om och om igen, att upprepningen är kunskapens moder. Och nutida studieteknik har bekräftat det, och utvecklat perfekta intervallstabeller, som sparar tid vid inlärning och gör den effektiv.

Men ändå, trots alla år av pluggande, och övande, så finns det mycket som vi har glömt. Och visst är det ledsamt, så fruktansvärt ledsamt att förlora sin kunskap. Det tycker jag verkligen. Att inte längre komma ihåg, komma åt, kunna använda och förmedla sådant som vi lärt oss för att kunna leva.

Allt som vi har kämpat oss till. Kämpat med slit och inre motstånd i övertygelsen vi delade (ibland vagt) med våra föräldrar och samhällsandan att det skulle göra skillnad att vi hade det med oss. Att det skulle göra skillnad när vi i det tidiga vuxenlivet gick iväg på daggstänkta berg, och till stränder där citronerna skulle lysa gula, och dit där ett äppleträd planteras för hoppet skull. För att bara alludera till några strofer ur den litteratur som öppnade våra sinnen, och skrevs där, men som nu bleknar bort, och länge har gjort.

Samtidigt finns det saker som vi minns alltför väl. Som vi kan säga när som helst. Men som inte betyder något. För det finns liksom inte någon intelligent mening som följer på det. Det blir bara stumt.

För mig, här gäller det ju att inte generalisera, är uttrycket Skottet i Sarajevo, ett sådant tyvärr oförglömligt uttryck. Det som startade första världskriget.

Ibland önskar jag att historieskrivarna inte hade myntat det här begreppet. För det styr händelseförloppet till ett vapen, en tronarvinge, hans gemål, och en mördare. Begreppet tog plats i mig och gjorde ett alldeles för hanterligt paket av historien. Av den historia som vi är en del av, med ansvar för. Jag ser fortfarande bilden framför mig av skottet och också den där bilden när polisen tog gärningsmannen, försent.

Istället för uttrycket Skottet i Sarajevo hade jag velat ha en karta och en djupare förståelse för den tidens trender och värderingar.

Tänk att få ha haft med sig en tydlig karta över dåvarande Europa. Också för världens, Sveriges och Göteborgs skull idag.

En karta med bindebågar som visade vilka länder som ställde omöjliga villkor, som hade byggt allianser och överenskommelser med varandra, och som visade mellan vilka länder löften om litet landområde eller långfristiga lån skulle leda till upptrappning av krigsivern. Bindebågarna skulle visa för mig vilka stater som avsåg att skydda varandra – men med den inbyggda mekanismen att dras med i varandras krigsförklaringar. Därför fanns det väl mer krigsstrategier än kärleksbrev i de styrandes byrålåder, oavsett vilka titlar de hade, ärvda eller erövrade på annat sätt.

En karta med nålar som markerade alla de stater som kände sig förorättade och som markerade de som var uppdelade av stormakterna förra gången kartan hade ritats upp.

En karta med markeringar på dem som började bygga och segla alltför nära gamla rivaler. Och med nålar där statsmannaskapet blev inkonsekvent rädsla och misstänksamhet med förödande konsekvenser.

Tänk att få ha med sig en förståelse för de faktorer som på olika sätt tvingade fram det krig som inte alls var beroende av ett pistolskott i Sarajevo 1914.

En sådan faktor är säkert den militära industriella kapprustning som med ekonomiska och nationalistiska motiv inte kunde leda till något annat än krig. Och självklart de många folkens utanförskap från kunskap, analys och empati.

Nära samman med denna tekniska upprustning hör det mentala upprustandet: Att kriga och expandera är naturligt, sjöngs och lektes, övades och uppmuntrades i hem och skola. Socialdarwinismen blev de talandes dialekt och många nynnade med i brist på annat. Orkestern kom fort i diket.

Till faktorerna bakom kriget hörde också den för så många självklara, och religiöst och av kristendomen uppbyggda, föreställningen att de största och rikaste landområdena i världen är till för Europa. Att industrialiseringen är en del av frälsningshistorien, och att det är Meningen. Guld, rökelse och myra – och mycket mer blev gåvor som skulle hämtas och förädlas istället för att lämnas över. Stridigheterna om kolonierna, otaliga gränskonflikter mellan inmutade områden fraktades också ombord på skeppen med stöldgods.

Ett mindre känt men väl etablerat begrepp i historievetenskapen är ”Den svarta veckan”. Det är den vecka som slutar med att allt brakar samman. Den 28 juli och framåt.

En annan vecka i världshistorien avslutades med att ett barn, Jesus, blev framburet av Josef och Maria, i templet.
Ett liv buret av människors älskande händer.
I den varma djupa tacksamheten över ett barn som fötts.

Två evigt längtande människor mötte upp där, Symeon och Hanna.
De båda är lika härmbara som Adam och Eva som står för att förvalta men inte skövla.
Ja, Kyndelsmässodagen är en skapelsedag!

Symeon står för alla människors längtan efter tröst och att se bortom döden.
Precis som vi längtar han efter fred och ljus.
Symeon omfamnar barnet och säger att Jesus är ljus också för hedningarna.
Ljus för alla med andra ord.
Aldrig mörker för någon.
Aldrig!

Hanna står för alla människors längtan att hänge sig i kärlek och bön.
Precis som vi längtar hon efter ljus.
Hannas läppar rör vid barnets kind, och hon säger att Jesus är befrielse för alla.
Aldrig fångenskap för någon.
Inga skyttegravar genom landet.
Inga i stan!

Tronarvingen Jesus lever
i fred och ljus
och växer med oss till
i andlighet och vishet.
Amen

(Lukas evangeliet: 2:22-40)

Barn och stjärnor föds i mörkret
utan skydd av våld och vapen.
Mitt i mörkret bjuder livet oss
att växa som en låga.
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss.
Gud är nära i ett litet barn som ser oss.

Bär vi barnet i vårt hjärta
blir vi bot för världens plåga.
Gud är hos oss, ljus i natten,
För att hjälpa oss att våga.
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.

Psalm 744 i den Svenska psalmboken, som vi kommer att sjunga på Kyndelsmässodagens gudstjänster den 8 februari 2015 i Biskopsgårdens kyrka och i Länsmansgårdens kyrka, för hela Göteborgs stad, för Sverige och världen.