Idag var jag med i Länsmansgårdens mässa på förmiddagen, och på Biskopsgården på eftermiddagen. Predikan, som jag nu blogglägger knyter an till och tar spjärn mot första årgångens texter idag på 10 söndagen efter Trefaldighet. Det var Johannes 15: 1-9, Första Korinthierbrevet 12: 12-16 och Jesaja 27:2-6. Psalmerna finns också med i bakgrunden. Vi sjöng 776, 61, 73 och 285. Temat är Nådens gåvor, i Evangeliboken.

Predikan:

Det var en varm sommardag, och alla bord var upptagna på caféet. Jag ville sitta där ute, i den lätta brisen och njuta, för äntligen var det sommar. Det fanns säkert plats inomhus, men jag längtade ut. Sakta gick jag fram mot ett av borden som stod i den vackraste delen av trädgården. Med färgstarka och frodiga blommor, och ljud från fågel och trädgrenar, och doft av grönska och liv.

Där fanns en plats kvar – men var den ledig? Kunde jag få slå mig ned där. Skulle det uppfattas som att jag trängde mig på, undrade jag. Ville sällskapet vara i fred, för sig själva?

Efter någon minut började vi småprata lite med varandra – men inte bara om vädret. Det blev ett samtal om det där som verkligen berör och som vi inte så ofta kan tala med varandra om. De kände varandra rätt väl men i och med att jag kom med blev vi på sätt och vis tillsammans en ny grupp. Alla, ja var och en fick en delvis en ny roll, ett nytt perspektiv på sig själv.

En kvinna i sällskapet berättade att hon allt oftare tänkte på sina föräldrar. Hur deras liv hade blivit och vilka val de stått inför i sitt vuxenliv. Hon menade att de kämpat hårt i hela sitt liv – men var litet ledsen över att, som hon sade att ”de ofta bara gled med” och inte tog tag i saker.

En annan som tydligen känt hennes föräldrar flikade in, ”men dina föräldrar var ju helt fantastiska. Det var alltid roligt att vara hemma hos dig. Er familj var så varm. Och jag var ibland avundsjuk på er!”

Det kom även upp helt andra berättelser, tunga och ofärdiga, den där långa eftermiddagen vi satt i trädgården och drack kaffe, åt hembakade bullar och talade med varandra, på riktigt.

Detta blir en dag jag alltid kommer att minnas. En oplanerad dag utan färdiggjord logistik. En dag som började med att några människor vid ett bord nog med sin utstrålning och värme visade att det fanns plats för en främling. Och att främlingen, denna gång jag, vågade ställa frågan, ”får jag sitta här?”.

Ibland känner jag att det är precis likadant med tillvaron i stort. Vi sitter på vår invanda plats. Tankarna vi tänker är inte precis nya varje dag. Känslorna vi känner går i samma banor som förut. Morgonrutiner och dagsrytm, kvällsrutiner och framtidsoro och längtan kläs i samma gester, uttryck och ord varje dag, dag efter dag. More of the same – betecknar det mesta i våra liv. Och så ska det säkert vara. Annars hade varje dag inneburit en oerhörd ansträngning, och vi hade inte fått tid över till annat. Om varje dag hade varit en total nystart hade vi snarare blivit fångna i oss själva, och vi hade inte alls fått tid över till annat.

Men, vad är då detta ”annat”?

Någon kommer fram till vår invanda tillvaro. Vårt bord där vi trivs. Bordet som vi dukat upp med det som länge varit vårt och som vi gjort till vårt. Någon kommer fram till vårt bord. Någon vi sett i ögonvrån en stund, eller i årtionden. Och sätter sig hos oss – och gör att ett eftermiddagsliv blir helt underbart, för både den inre och den yttre synen.

En, Jesus Kristus, kommer till oss. Drar ut en stol och sätter sig hos oss, och är med oss. Får oss att upptäcka allt gott som vi mött i våra liv. Ger oss ord som avslöjar det som skymmer, och befriar det som är bundet, och lyser oss hela vägen fram till hem. Blir en evig sol för oss.

Ja, ibland känner jag att vi mitt i vår invanda plats, i det som är oss själva, och som vi ältar oss runt i, och kallar vår identitet, med öppna armar kan få välkomna främlingen Kristus, som hör samman med vinodlaren, trädgårdsmästaren, Gud själv, den yttersta verkligheten i kosmos. Gud som samtidigt är närmast.

För jag har upplevt att Kristus kallar oss ut ur det instängda och de litet kyliga delarna av caféet, till värmen, ljuset, ljuden och sommardoften i trädgården

Kristus är med oss, och ger oss nådens gåvor, gör oss lugna, sanna och glada.

Och Kristus lovar oss att allt hör samman – och att vi kan få vad vi vill, när vi ber, om vi ber för andra människor, för naturen, för samhället, för främlingarna mitt ibland oss – och tar tag i bönesvaren, och planterar och vårdar himmel.

Kristus lovar alla, och därför också dig och mig, att vi får vara kvar, i Guds kärlek. Och jag vet, vad än profeten Jesaja fick för sig i sin frustration över historiens förlopp, att Gud aldrig kan göra någon människa illa. För Gud är kärlek, vattnar och vårdar natt och dag, och ger liv i hela sin världsträdgård.

Amen