”Äntligen, äntligen är det sommar”, borde jag svarat istället för att säga:
Jag tänker inte måla väggar eller vindskenor, inte snickra verandor eller uteplatser, inte klippa gräs eller häckar, gräva rabatter eller dräneringsrännor, läsa i onödan, grilla grönsaker och kött med finess, skriva mer än som behövs, rensa i källare och förråd för att det är så lätt att se när det är ljust, städa för att ge plats för nytt, hälsa på och bli påhälsad.
För, i går vände det, och nu är det bara några dagar kvar tills fåglarna tystnar. Fram till midsommar hör vi dem. Sedan blir det tyst.
Och vårt lyssnande går mot vindarna som rör vid trädtopparna.
Mot vågorna som går mot strand.
Lyssnandet och seendet vänder sig till alltet i allting, inom oss där nåden bygger bo som får oss att bågna.
Äntligen, äntligen är det sommar! Varje år längtar jag mer och mer. Och för mig blir sommarens behagliga värme, och särskilt morgonbrisen, ett tecken.
Ett stillsamt tecken och en kroppslig beröring med Guds kärlek. Min kropp nära Gud. Som ett löfte att allt hör samman. Att Gud och allt det vackraste och sannaste är sammanvävt med materien, tiden och rummet. Ja, ett med allt, och därför med dig, oss och alla.
Så när det berättas att Jesus har fått med sig sin kropp från döden, och när dopets friska vatten helar oss, och bröd och vin i måltidsmässan tas emot, så ekar Guds löften just genom att de är riktiga: All materia, varje kropp och längtan ska förvandlas till evigt kroppsligt liv. Äntligen sommar! Inget mindre, än allt! För alla, och därför också för mig.
…………………………………….
Som sker vid sommarvakan – Birger Sjöberg
Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,
vilken lik ängslan nog tör äga övergång.
Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.
Bäst som vårt solsken dog – det sken vid fågelsång.
Just som jag kved ”Jag dör”,
drömmande jag mig rör,
svävande fram på ängar.
Strängar i vindstråk jag hör.
Liknar ej faran då – trots skrämsels vita lakan –
mildaste skymningsblund i juninattens gång?
Väl råder natt – men så som sker vid sommarvakan.
Bida en ringa stund – och morgon slår sin sång!
Svimning på huvudgärd,
väckning vid luftig färd.
Långande längtan bara.
Klara och strålande värld!
Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,
varar min ömma dröm – en evig fjäril lik.
Stormig på många sätt – men god är mörka döden,
liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.
Just som mitt hjärtas slag
domnar, förnimmer jag
friskhets och lyckas bölja
skölja i rodnande dag.