Den första personen som är namnlös är huvudkaraktären i den här evangelieberättelsen, kvinnan som visar Jesus respekt och ömhet. Hon väter hans fötter med sina egna tårar – alltså med all den sorg och bedrövelse hon bär med sig, alla de tårar som hennes självförakt och utanförskap, hennes skam och lidande har tillfört henne. Med denna sorg över hur livet hade blivit vätte hon Jesu fötter, tvättade dem rena, och sedan torkade hon dem med sitt eget hår, en gest med stark och djup symbolik.

Därefter kysste hon hans fötter och smorde dem med balsam. På några få minuter hade hon på det här sättet förberett honom för hans begravning, tvättad, smord, Messias, – och med den bekräftelsen kunde Jesus fortsätta sitt uppdrag, med erfarenheten att det längs hans väg alltid finns människor som ser, och gör det rätta, för att världshistorien ska gå i korsets – och uppståndelsens riktning.

Kvinnan nämns inte vid namn, och det beror på att hon får ett annat namn som suddar ut hennes värde och identitet. Hon kallas för synderska, kort sagt hon är prostituerad, en hora. Jesus vet detta – men tar inte avstånd från henne – utan låter henne istället vara nära. Det gör däremot de andra runt middagsbordet. De föraktar henne, avvaktande. Och bland dem finns kanske också någon av de oomnämnda – de män som gjort henne till synderska, köpt henne.

Jesus ger henne 10 gånger mer förlåtelse än han ger till Simon. Och ändå ger han Simon tillräckligt med förlåtelse för att Simon ska kunna börja om, omvända sig, byta attityd, byta perspektiv på sin omgivning, på medmänniskorna. Jesus ger honom chansen – och vi vet inte om han tar den, just då.

Det är ungefär som med våra liv, vi får en chans att börja om, ta avstånd från tidigare kassa föreställningar och beteenden. Och ibland tar vi chansen, andra gånger inte direkt, men efter hand.

Varför fick då kvinnan 10 gånger mer förlåtelse än Simon? Var det, som det ju antyds i berättelsen, för att Jesus tyckte att hon var värre synderska än vad Simon var syndare? Nej, det tror jag inte, för jag är övertygad om att kvinnan fick 10 gånger med av förlåtelsen för att hon behövde det för att få kraft att resa sig upp från år av förödmjukelse, år av att ha varit föraktad, utnyttjad, köpt, och skuldsatt.

Så är Gud, universums oändliga Anda. Den Gud som väcker oss ur fåfänglighet kommer också att väcka oss ur den eviga döden som hör till förgänglighetens villkor. Gud ger oss Andens kraft, ger oss ork att gå hela vägen, ger oss sammanhang och mening och evigt liv i Kristi namn. Upprättar oss, lyfter oss bort från det destruktiva, och låter oss fälla tusentals tårar när vi friköpta och skuldfria reser oss upp. Tar oss genom kors och får en plats vid uppståndelsens uppdukade härlighetsbord.

Och när vi upptäcker småaktiga drag inom oss, sådana som Simon nog också kände sig pinsamt berörd inför, så gäller det bara att tänka, ja, men sådant blir också förlåtet, om vi vill, alltså. Om vi är beredda alltså, att lämna den bekväma småaktigheten bakom oss.

Jag har gjort det, och det är så vi gör i den Gode herdens hjord!

(Mer om den här predikan, alltså kontexten, kyrkoåret, vilka bibeltexter den relaterar till, psalmer och sånger, kan du få reda på genom att gå till Hemsidan för Svenska kyrkan i Helsingborg, Öppettider och kontakt, Kontakta oss, Kyrkoherden – där just mina predikningar exponeras.)

använder snooze-funktionen på väckarklockan, eller i mobilen. Ja, det finns säkert sådan statistik – och utan tvivel också på hur många snoozningar vi har i genomsnitt morgon efter morgon – kan det vara två eller tre?

För egen del snoozar jag varje morgon, och alltid bara med en snoozning. Det är precis lagom tycker jag. Först väckt så att dagen sakta kan börja i min kropp och min själ, och sedan en snoozning för att vila i att jag är till.

Överfört till Jesus – så som vi möter honom idag när vi hör den långa berättelsen från Johannes-evangeliet, den berättelse som redaktionsmässigt är byggd av minst tre litet olika berättelser, så skulle vi väl kunna vara överens om att han med all säkerhet inte hade tillåtit sig en enda snoozning. Han har ju här verkligen attityd, är direkt, drastisk, polariserande, och definitiv. Där fanns ingen tid för att stå still, eller trycka på pausknappen, ingen ro för att dra sig litet till.

Det här draget hos Jesus – alltså hans drastiska kompromisslösa sida, är inget han är ensam om i religionernas värld – här i Norden fanns liknande tankar i begreppet Ragnarök – och på 200 talet före Jesu födelse fick sådana tankar nedslag inom judisk litteratur, och har därefter återkommit med jämna mellanrum i många religioner och sekter. Under de senaste århundradena har sådana här tankar också, och alltmer, trätt fram i konst, litteratur och inom film- och Gameproduktion.

Grundtankarna är att världstiden håller på att ta slut, att gott och ont ska skiljas åt för att aldrig mer blandas, att det blir ett slut för världen och att Gud håller räfst, tribunal, dom. Kort sagt:

Det finns ingen tid för någon snoozning. Allt är på väg att ta slut.

Om vi utgår från att Jesus delade den här uppfattningen, och dessutom var övertygad om att han levde i den yttersta, absolut sista tiden – så stämmer det ju med mycket av det han säger i den här berättelsen.

Men ändå inte.

För hans beskrivning av att allt håller på att ta slut, går under är inte en kall naken beskrivning av själva världens undergång utan en beskrivning av att allt inför att detta sker läggs i honom, dör med honom, och uppstår med honom som står Gud nära. (Och nästan kan jag känna som att han ser det som en konsekvens av att han själv dör.)

Orden om upphöjandet är både ett ord som hänvisar till att korset blir ”upprest” och att Jesus återvänder ”uppåt” till Gud. Allt läggs i marken och dör med Jesus – han är det ensamma kornet som ger skörden, och med skörden avses alla människor, och vi följer med Jesus till Gud, ända till Gud.

Att Jesus kallar sig för Vägen, Sanningen och Livet – är en sammanfattning av det här, och återfinns ju i Jesu avskedstal som vi idag får en försmak av.

Sanningen med hela världshistorien är att Jesus är vägen som vi alla kan gå till det eviga livet – och den börjar här, i tro på Jesus Kristus.
Vi som har facit i handen, alltså lever i världstiden efter Jesu uppståndelse, vet att det inte tog slut i och med Jesu död och uppståndelse – kanske visste Jesus också att det inte skulle ta slut då – men valde att använda det här drastiska apokalyptiska bildspråket för att få folk att sluta snooza, och istället gå upp direkt, och ta itu med Gudsfrågan, och som grekerna säga: Vi vill gärna se Jesus – och vem av oss vill inte göra det mer och mer och djupare och djupare. Vi vill öva oss att skilja mellan åska och Guds röst om Kristi härlighet, om barmhärtighet och kärlek.

(Det här är en bearbetning av min predikan på Fastlagssöndagen i Den Gode herdens kyrka här i Helsingborg. Om du vill kolla in psalmerna och sångerna som kören sjöng, så har du dem på Helsingborgs pastorats hemsida, under Kontakta oss – kyrkoherden). Ses vi den 17 mars – se kalendariet, på hemsidan!