Vintertid

Det finns saker som vi bara gör en gång om året och som just därför är så viktiga för oss. Redan långt innan den där speciella dagen tänker vi mycket på den, och planerar och framför allt känner in den.

Redan som barn längtar vi väldigt mycket efter att fylla år. För födelsedagsfirandet är tecknet på att vi som nyss kom in i världen, växer, mognar och blir större och därför med stormsteg närmar oss de magiska tonåren och att få bli vuxna på sikt.

Som vuxna längtar vi kanske inte alltid efter att fylla år – det finns ju en gräns för både mognad och utveckling, om man säger det så. Men, vi önskar att ha våra nära och kära i vår närhet, äta, skratta, promenera och göra saker tillsammans, höra om framtidsplaner och minnas allt det goda, och vara tillsammans i nuets både glädje och sorg.

Det finns en dag varje år som ingen av oss firar så som födelsedagar, julafton, påsk och midsommar firas. Jag tänker nu inte på Allhelgona helgen när vi minns våra kära avlidna – och med sorg och saknad i hjärtat tänder ljus vid deras gravar och förundrar oss över livets gåtfullhet, och kärlek som består trots år som går.

Men dagen jag tänker på liknar egentligen Allhelgona helgen – men den tillhör den världsliga kalendern, om man kan säga så, och den påverkar oss mer än mycket annat, dag efter dag hela hösten, och en bit in på våren. 

Jag tänker på den där dagen varje höst när vi ställer om klockan till vintertid, alltså anpassar den tid vi mäter till mörkret vi möter. Och perioden därefter kallas för Vintertid, och öppnar oss för de dova tonerna i livet, det litet motsägelsefulla, vemodiga, dröjande, och känslofyllt tänkta och uttryckta. 

För många sammanfaller just ”själens vinterdagar”, som Harry Martinsson, diktar i psalm 202, med vintermånadernas mörker. 

Men Vintertiden öppnar oss samtidigt för nya dimensioner i Guds verklighet, och inget kan väl som evangeliets ord, liksom kyrkklockans tidlösa klang, öppna oss för rikedomen i hela det spektrum av känslor och toner som spelar i vårt inre. Och tillsammans går vi nu mot Sommartid!

För några år sedan var jag med om något som jag trodde hörde till en svunnen tid. Vi hade hört om den gamla dansbanan under några år – men trodde att berättelserna var överdriva. Inte kunde hundratals människor ta sig ut mitt på landet, och kasa omkring på dansgolvet timme efter timme i den ljumma sommarkvällen! ”Kasa” var ordet som användes för det här – och för att kasandet skulle underlättas så lade man ut kalk då och då under kvällen, alltså på dansgolvet – för att vi skulle kunna kasa lättare.

Nåväl, vi tog oss dit, och det var en underbar vacker äng omgärdad av stora gamla träd och gula rapsfält omkring. Vi förflyttades tillbaka i tiden – och kunde riktigt känna hur människor i århundraden dansat sig till en stunds lycka och paus mitt i allt slit i lagård och kök, på fält och på gårdar, på fabriksgolv och i kontorsmijöer.

Timmarna flög iväg den där kvällen på ”kasebanan”, och det beror väl på att inget är som att dansa – att ge sig hän och att med sin egen kropp tillsammans med en annan mitt bland många andra få uttrycka och gestalta tonerna, rytmerna, och harmonierna. Och om det är s k konstmusik eller folkmusik, en ballad eller episk text med rörelser och danssteg uttrycka själva dramaturgin, händelseförloppet, ovisshet, rädsla, glädje och kärleksgemenskapen, lyckan! 

Det var ett levande band såklart och musikerna var outtröttliga i att kombinera amerikanska, engelska låtar med svenska poplåtar, schlagers och självklart då och då en lugnare foxtrott, eller ”tryckare” som det kallades förr. Bandmedlemmarna var klädda som band var på skivomslagen förr – och det kändes att de var ett med sin musik.

Vad de än spelade och vad än vokalissan sjöng var det omöjligt att förhålla sig passiv. De hade verkligen valt musik som ryckte med varje människa. Och personligen kan jag väl säga att det var ett ”oförglömligt minne” – som man ju skriver i tackannonserna efter bröllop.

Musiken blev som en magnet som väckte rörelser och flammande känslor inom oss. 

Alla som hade möjlighet ville ut på dansgolvet, och svänga om. Inget kunde hejda oss – och det kändes som många hade kaprifol i sitt hår.

Den som tyckte om att sjunga med, eller nynna till musiken satt under de gamla höga träden och gjorde det.

Och några på träbänkarna satt och njöt av att se på dansandet, och de mindes säkert sin egen lyckliga ungdomstid, och de njöt av sitt mogna livs dansande, och strålade och log, och gungade med kroppen, och höll med händer och fot takten – och någon hade ett barnbarn i famnen medan föräldrarna dansade runt, och förlorade sig upp i dansen, i tidlösheten och kroppslighetens sensualitet.

Så är det med musik och rytmer och harmonier. De slår som en stämd ton an något gott och längtansfullt inom oss – och vi vill uttrycka det med vår kropp, i rörelser, och med vår röst.

Att vara nära Guds uppenbarelse i Jesus Kristus är också en inbjudan till att ryckas med. 

Människosonen, ja, Jesus kallar sig så, rycker med oss i Guds kärleksprojekt med världen. Projektet som är en radikal innovation, alltså något helt nytt, unikt och som påverkar all framtid, för alla människor, för hela skapelsen i alla tider.

Vår vilja formas av Guds vilja, och som ett dansande par håller vi tätt om varandra, i en Viljeenhet, så att vi får uppleva Guds försonande kärlek, samtidigt som vi får ge kärlek vidare till alla andra på livets dansgolv: 

*grannar, och kamrater

*främlingar, och okända

*naturen, och klimatet

Så ta emot handen som räcks dig och blicken som möter din, när musiken spelar upp, och låt dig bjudas upp till Guds kärleksdans, om och om igen. Och den som har hittat en danspartner som kan föra eller följa intuitivt, momentant och fulländat – kan ha fått den tjänande Människsonen till partner.

Psalmer, 135, 45, 38 melodi B och 738.

Texter: Höga Visan 8:6-7, 2 Kor 5:14-21 och Markus 10:32-45.

Kärlekens symbol är av kött och blod, hjärtat, och sedan finns det två av trä, trons som är korset och hoppets symbol som är ankaret – och ankaret är nog den vackraste symbolen. 

För i alla de stunder som vi är håglösa, på drift, eller bara lata i själen följer med i innetrender, eller är på olycksfärder, så finns det faktiskt något att kasta ut, ett ankare, hiva ett hopp, som även om det inte genast fastnar i havets eller verklighetens trygga botten, och får våra liv att stanna upp direkt, så att vi kan uppleva lugnet, och ges tid att tänka och känna på nytt, så är det i alla fall så att när ankaret dras längs havets botten sänks farten på driften, och en ny möjlighet öppnas: att sätta segel, eller ta ned seglen, lägga om rutten, och kanske styra upp mot vinden, eller från vinden, till lä, där det finns vila för trött kropp och härjad själ.

Så tror jag att det är med hoppet, det är den där lilla tanken eller längtan efter förändring som sakta växer fram inom en gemenskap, ett samhälle, och gör tanken och längtan till en civiliserad livsform, som blir omistlig.

Så tror jag att det är med hoppet, det är den där lilla tanken eller längtan efter förändring, som växer fram hos individer, som inte bara vill ha något mer, utan något annorlunda: 

Ett liv, ett sammanhang där det är lättare att leva, att ta emot och att ge kärlek, att vara och känna sig sedd, för den man är och inte för vad man presterar eller har för historia eller bakgrund, eller prognos.

Så samlas vi här strax i måltidsringen – för att ta emot bröd och vin – som vi delar, och när brödet bryts påminns vi om att vi delar samma liv, lever av samma tilltro till det goda och att vi hela tiden tar emot barmhärtighet – och ger den vidare till varandra och alla människor vi möter. 

Och när vi inte orkar ge varandra något alls, så vilar vi i det lilla hoppet att vi en gång, kan resa oss, och med upprätt gång möta andras blick, och ge vidare det hopp som bär genom eld och vatten, – och som alla vi möter också har rätt till.

För Aldrig mindre än hopp, ska det stå på våra visitkort!

Det finns små hus och det finns stora hus. Det allra pyttigaste minsta huset jag har varit i var en lekstuga.

Trädgården var grön och fin, där fanns äppleträd, hallonbuskar och vackra blommor. Det luktade riktig skön sommar i trädgården, och utanför den lilla stugan fanns ett bord med många stolar runtomkring, där satt vi och fikade. Sedan öppnade vi dörren till lekstugan – och rummet därinne var så litet, så att inget alls egentligen fick plats. Bara ett pyttelitet skåp och ett litet bord med en liten barnstol. Jag tittade in – men tänkte, – här får jag inte plats – så jag gick inte in. 

Något helt annat var det med världens största hus – ja, för templet i Jerusalem var faktiskt världens största hus, och därför lite ödsligt och tomt med sina stora, lite halvmörka rum, där man inte kunde se ända upp i taket. Ingen bodde där.

Templet var så stort att när man kom vandrande till Jerusalem på landsvägen, så kunde man se templet på flera mils avstånd. Och när man kom dit, så var väggarna och murarna så höga att man trodde att de aldrig skulle ta slut. Skuggorna runt omkring templet upplevdes farligt långa på morgon och kväll.

Där inne i templet, rörde sig två människor som var alldeles speciella, Symeon och Hanna.

Båda var de gamla – och de älskade att vara i templet. För dom sökte efter något, som de anade att de skulle möta där.

De lyssnade på sången, de sjöng sina lovsånger och de tände ljus och bad för världen, önskade bra saker för framtiden, för alla människor. Men dom fortsatte att söka, även om de anade att nu är det snart nära.

Och ni förstår!

En dag när de gick omkring där i världens största hus, som ju var lite tomt ändå – så träffade de en liten familj, Maria, Jesus och Josef. Och de blev så glada – för både Hanna och Symeon:

• Kände att Jesus var den dom hade längtat efter i hela sitt liv. 

• Och dom kände att nu kan de äntligen vara trygga, och koppla av.

• Och fr o m den dagen så är templet aldrig någonsin ödsligt tomt – för nu har de sett och fått hålla i Jesus och upplevt att verkligheten avslöjas och ljuset har blivit tänt, och brinner, för evigt.
• Ett barnansikte med tröst för alla, och som ett kärlekssvar på all vår svårförståeliga och så lättdistraherade längtan.