Det är en dagsaktuell berättelse – den om bröderna Kain och Abel i Första Mosebok 4. Trots att Kain får chansen att börja om sviker han allt och alla. Texten nämner inga systrar – och det är så typiskt. Dialogen i Lukas 10 om eviga ideal är också dagsaktuell. Den laglärde och Jesus hjälps åt att scanna det väsentliga i traditionerna. Men varför är pedagogiken så manligt överfylld? Anda och Barmhärtighet är ju ändå feminina på de flesta språk, liksom kärlek som kommer från Gud (Första Johannesbrevet 4).
Trettonde söndagen efter Trefaldighet: Medmänniskan – Diakonins dag.
2021 08 29
Varje land har några dikter och sånger som väldigt många där har hört. I vissa fall har dessutom kända dikter från förr blivit tonsatta och riktigt populära. Och en sådan är dikten Omkring tiggarn från Luossa, av Dan Andersson. En dikt som blev en låt, ja en hit med Hootenanny Singers. Den här dikten har mjukt vemod och djup naturmystik, och rör sig mellan jord och himmel, mörker och ljus, mikrokosmos och makrokosmos, blekt och bjärt.
Dikten talar om livet och kampen på denna sidan, men antyder längtan och verkligheten även bortom allt detta. Blicken är riktad mot allt slit, ja det som ska göras under jordelivet samtidigt som strömmar av kraft från något annat hela tiden gör sig påminda. Jag tror att vi är många som känner igen oss i både allvaret och det lekfulla som dikten målar, och kanske också kan nynna melodin inom oss.
Dikten har många verser, och jag vill gärna läsa den första och fjärde versen högt. Första versen tror jag ni känner väl igen – men jag ber er att lägga märke till sista raden i fjärde versen. En strof om människan med ett grundbegrepp (slängdes) från existentialismens verktygslåda.
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring Och vid lägerelden hörde de hans sång Och om bettlare och vägmän och om underbara ting Och om sin längtan sjöng han hela natten lång.
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka Ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka. Och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.
Visst är den en märklig strof, att människans liv beskrivs som en lek, och att vi lekte älg och lejon, som är skogens största och stoltaste respektive farligaste och genom alla kulturer mest mytomspunna djur, fjäril, som lever kanske bara en dag, till synes obekymrat och med de underbaraste färger, tiggare – som är hänvisad åt andras anda och barmhärtighet.
Men det slutar inte där, för det yttersta vi leker, förutom älg, lejon, fjäril och tiggare är gud. Och den leken varar hela livet, att härma Gud i att vara till för andra, skapa liv och upprätta liv för andra. Vara lika barmhärtig som Gud själv.
Dagens evangelietext om dialogen mellan Jesus och en laglärd om vad som gör människan till det hon är avslutas konkret med de vackra orden, och det är Jesus som säger detta som det mest naturliga i hela världen:
Söndagen den 15 augusti – mitt i en svår tid för världens folk, klimatet och framtidshoppet. Med utgångspunkt i Jesu ord om ödmjukhet – några reflektioner, ungefär som en predikan och med ambitionen att inte vältaligt och vackert parafrasera den lukanska texten inom ett individualistiskt, psykologiskt, terapeutiskt ramverk som konservativiserar och omöjliggör det anspråk som återspeglas i konjunktionen i temat Tro och liv. Istället vill jag ”ta texten vidare”, från jaget till världen, och därigenom också anslå tonen att världens också är människornas befrielse. Och förbli trogen allvaret i dagens text från Jesaja (2:12-17) och Andra årgångens gammaltestamentliga text (Amos) om en Gud som inte vill veta av vårt offerfestande, sjungande och spelande om det tar rättfärdighetens plats i vår tro och vårt liv. Och förflyttningen från jagets frälsning till världens kan kräva just den ödmjukhet som Jesus eftersträvar med sitt kontroversiella exempel. Och ett övergivande av den hybris som Jesaja tar avstånd från.
Tro och liv (temat i Evangelieboken)
11 söndagen efter Trefaldighet (Lukas 18:9-14)
Den här sommaren har varit en omtumlande tid. Nyheterna om klimatförändringar, bränder och internationella konflikter har avlöst varandra. Här i Sverige har återigen debatten om gängkriminaliteten tagit fart mot bakgrund av tragiska skjutningar på öppen gata. Ja, en omtumlande tid – och i horisonten ett OS – Olympiska spel, med både överraskande och förvånande medaljplatser.
Som människa är det då inte så lätt att hantera allt det här på en och samma gång som vi förväntas hantera våra familjeliv och yrkesliv, våra relationer av olika slag. Risken att vi blundar för det riktigt stora och fokuserar det lilla är överhängande. För som människa håller vi oss gärna till det som vi har närmast oss, och som ingen annan kan reda ut och ta ansvar för. Och när det gäller de stora frågorna hoppas vi att stater och regeringar, parlament och folkvalda, organisationer och företag gör de rätta analyserna och fattar de goda besluten. Men – vi anar att det inte alltid är så, och det skrämmer oss.
På Jesu tid fanns det stora spänningar inom det judiska samhället – och spänningen mellan fariséerna och publikanerna är den spänning som Jesus anknyter till när han vill exemplifiera det rätta förhållningssättet till verkligheten, ödmjukheten. Jesus vänder på mångas världsbild när han säger att det är publikanen, alltså den som oftast betraktades som sitt lands förrädare genom att hjälpa ockupationsmakten, romarna med skatteindrivningen, som gör det rätta. Så låter Jesus en publikan ödmjukt, både i tanken och kroppshållningen, erkänna sin småaktighet, sitt ovärdiga beteende – för att Jesus sedan ska slå fast att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
På Jesu tid var ett sådant uttalande inte kontroversiellt i sig – men det blev provocerande när en publikan fick bli exemplet på en sådan ödmjuk inställning. I vår tid gäller det – och det är därför det är så svårt att leva i vår tid – att liksom OS-idrottare – vara ödmjuka före matcher och lopp, och ödmjuka efteråt, att inte förtala eller förringa motståndarna eller förödmjuka sig själv på ett destruktivt sätt. För då förnekar vi det vi är och än mer ska bli: Guds avbilder, upphöjda nästan till gudaväsen – med uppgiften att laga världen, tikkun olam, som det heter i den judiska traditionen. En uppgift som aldrig har varit enkel, och som när vi går in i den, precis som för Jesus – kräver allt av oss. Medaljen är korset – ”upphöjt” som den som ödmjukar sig rätt är upphöjd, och redan med i den stora upphöjelsen.
Gång på gång tvekar vi mellan vilken väg av flera möjliga vi ska ta (över vattnet), om vi ska gå till handling eller göra våra röster hörda, om vi ska fortsätta som tidigare eller börja om, på ett nytt sätt. Att ”rätt skilja mellan lag och evangelium” var länge en devis inom evangelisk luthersk teologi. Sedan dess ser vi alltmer evangelium i lagen, och traditionellt kritiska perspektiv som kallar det för aktivism kan hjälpa men också stjälpa oss i den tid som är vår. För nu i klimatförändringarnas tid – nu om någonsin är det avgörande att vi rätt skiljer mellan vad som ska göras och vad som ska sägas, och att aldrig spela ut gemenskapen mot innehållet i det som sägs, eller vice versa, att aldrig låta handling och bön villkora varandra (som t ex Psalm 292 kan ge intryck är det enda riktiga) – eller låta ord och handling bli identiska för att få gehör och efterföljelse. Nu är det inte bara hög tid för handling och för ord utan faktiskt för den mellantid som är till för att himmelens löften och drömmarna om himmelen ska bli verklighet för jorden, den enda och sista. Inför hotet från tomheten, individualismen, nationalismen och förödelsen men också från ansvarslös teologisk realism och orättfärdig naivism finns det en väg: Att handla och tala rätt med den förverkligade eskatologins hopp. Amen.
1 Moseboken 32:22-32 och Hosea 12:4
MATTEUS 28:1-20
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.