Vad tänker du om evangelieberättelsen för Andra söndagen i fastan? Själv ska jag förkunna evangeliet ”rent och klart” som det heter i ett av prästvigningslöftena. Och det är därför jag är intresserad av dialogen – vad är rent och klar i vår tid, för dig, t ex. Själv ska jag förkunna i Den Gode herdens kyrka klocka 10 söndagen den 5 mars, Andra söndagen i fastan. Dagen som har den pregnanta rubriken Den kämpande tron, i Evangelieboken.

Vems tro är det som kämpar – eller är det för att anknyta till den s k Lundateologin, tron själv som kämpar?

Om det är Markus, alltså evangelistens tro som kämpar, vad kämpar då den mot. Är det att förstå och hantera all dynamik i Jesu liv, som vid det där tillfället hos Simon när en kvinna häller ut dyrbar olja på Jesus, och några bara ser det som slöseri, och några ställer det i kontrast mot allt som kunde gjorts för vad oljan kostat, och Jesus förebrår dem som hackar på henne som gör det – nämligen förbereder honom för det som väntar i Jerusalem, att han som Messias (Den smorde) bryter upp det sista låset. Gjorde han det – eller är tron sista låset?

”Sannerligen, överallt i världen…komma ihåg henne”, men inte ens hennes namn får vi veta. Hon vars tro kämpade mot konvention och tog en risk – men varför? Och varför hände detta i Simons hus, och vad innebär sakuppgiften att det var den Simon som hade haft spetälska? På vilket sätt är Jesu ord evangelium för fattiga människor (har ni alltid hos er)? Eller är det en uppmaning! Är hon namnlös för att du är hon, och nu ska göra det hon påbörjade, hjälpa Gud att bli synlig i världen?

Den kämpande tron är det tro ”som gör vad den kan” och som är bottnad i en övertygelse. Vilken var den namnlösa kvinnans? Ge henne ett namn! Ditt?

Evangeliet är Markus 14:3-9.

Andra texter denna söndag är Jesaja 61:1-3, Hebréerbrevet 11:23-27 och Psaltaren 130.

Psalmförslag: 217, 253, 732, 45 och 756 – vad tycker du?

Episteltexten, alltså texten från Paulus brev till församlingen i Korint, om än en litet vag adressat, är en entydig tolkning av berättelsen om Jesus. Här ges basala anledningar till Jesu liv och här dras tydliga slutsatser om konsekvenserna av Jesu liv och att han blev uppväckt. Här finns underbar kristusmystik, att vi alla är i Kristus, och därför helt och hållet delar samma ”historia”, öde, som Jesus, på kärlekens väg, från ett liv på distans från Gud till ett liv i Gud, så som Gud önskat det, i Kristus, och därför inte längre avskilda från Gud.

Paulus resonerar som om hela berättelsen om Jesus kunde översättas till ett enkelt mönster, och att nyckeln till att komma in i det, är att tro på det, men också att se det som skiljer från Gud, synd, orättfärdighet, ondska, hämnd, hybris, o s v.

Vad menar du – behöver detta mönster breddas, fördjupas, eller rent av till dels utvecklas, överges. Vad förutsätter mönstret om människan, och därför om vår Gud. Finns det ett sådant förutsatt ”öde”?

Den andra texten – förutom att evangelisten Markus här har satt ihop två (minst) olika texter till en, är riktigt besvärlig. Men om något, så är den levande, här riktigt känner vi av hur sprudlande och kreativ Jesus är med traditionella föreställningar (både samtida då som nu i den sekulära diskursen) och sin tro, sitt dynamiska hopp!

Är det förminskande för lärjungarna som blir pedagogiska brickor i Jesu förkunnelse? Eller är det befriande, att också de kämpar med frågorna om värde och relation på ett ibland litet trivialt sätt? Och att Jesus visar att han ser det? Eller är det inte alls trivialt att fråga efter hedersplatserna?

I den kyrkliga diskursen har alltid lidandeförutsägelsen varit fokus denna söndag, och till den hör påståendet att lärjungarna inget förstod av detta förrän efter Jesu uppståndelse. Var det verkligen så? Och varför behövde Jesus lida så. Hade han inte kunnat bli uppväckt olidad (även om det ordet inte finns)? Hör offer och synd så nära ihop, att det på den tiden, och kanske inte heller i vår tid går att tala om det ena utan att få det andra på köpet? Som himmel – helvete? Kyrka – värld? Men ändå – varför glömmer vi så ofta att när lärjungarna frågar om hur det blir/är i himmelen, så svarar Jesus alltid med att det inte blir så som de (vi) tror och genom att berätta hur de som med honom vandrar kärlekens väg lever sina liv på jorden, och ”hur det är med oss”: Härma mig, är grundbudskapet! Eller, är det för naivt, självdestruktivt, möjligt – eller ens möjligt när den enda framkomliga vägen är stora kollektiva lösningar, istället för små (bortkastade) ansträngningar?

Ses i kyrkan den 19 i denna månad? Eller i kommentarfältet?

Nu har det varit Fastlagssöndag 2023 – och den predikan som växte fram i processen återfinns nu på Svenska kyrkan Helsingborgs externa webb, under Kyrkoherdens ord, Predikningar.
Nästa predikan gäller Andra söndagen i fastan, 5/3. Input kommer inom kort här på Bloggen