Se gärna min senaste text, den som är en introduktion till veckans föreläsning om Helighet av professorn i religionspsykologi, Owe Wikström. Texten återfinns på vår externa webbplats Svenska kyrkan Helsingborg, under fliken: Kyrkoherdens ord. Blogginlägget idag om att bekänna färg vill öppna upp för den kategorisering som Owe gör om människans religiositet. Kategoriseringen kan tillsammans med kommunikationsmodellen om människors förhållande till Svenska kyrkan, De nyfikna (gula gruppen), De engagerade (gröna gruppen) och De avståndstagande (röda gruppen) bilda en intressant utgångspunkt för samtal – det komplexa i att bekänna färg i livets kortspel, om bilden tillåts.
Det är alldeles speciellt att gå omkring i gamla medeltida städer på tidiga lördagsmorgnar. Som för något år sedan, i Lund: Vagnar dras för hand upp från nattens vila på inhägnad tomt, på en liten bakgata.
Vagnar som ställs i rad och vinkel på torget. Över dem kläs tältduk på ställningar som skydd mot regn och vind, och under vår och sommar som skydd mot sol och hetta. Så dukas torget upp med vackra färger, med sköna former, frukt och grönsaker, blommor. I ena hörnet säljs det numera också nyfångad fisk, bröd med återupptäckta sädesslag och aromer. Och över allt detta vilar atmosfären av morgondagg mellan kullersten, och som därifrån stiger upp som helig rökelse, över staden, över city som andas av köpa och sälja, byta varor och tjänster. En blick, och ett handslag, guldmynt eller sedel byts mot en påse med livets goda, äpplen eller röda tomater, lök, och blommor i höstens palett för bordet därhemma, eller nyslungad honung från ”Egna gårdar”.
Under min vandring mötte jag många jag känner. Lund är ju min barndoms stad, och mina barns och mina föräldrars stad. Vi ropar en hälsning, eller ser på varandra, vi korsar varandras vägar, och vi känner igen oss, där vi bildar himmelska tecken med våra rörelser över torget. Vi bekräftar också med orden livets största gåva, vänskapen, banden mellan människor.
Ett tag gick jag ensam genom gator och över torg på lördagsmorgnarna, när vagnar drogs, och torget kläddes, och människor sökte sig in till hjärtat – och mindes tiden då jag bredvid mig hade vår trofaste vän, vår hund, Abbe. Gåvan till oss som alltid ville vara med oss, alltid bekräftade oss med sin blick och sitt goda väsen. Hunden, förmedlaren av vad livet handlar om, att ge, ge och åter ge, och att förutsätta och utgå från, och alltid förvänta sig vänskap, sällskap, ömhet. Det är väl därför människa och hund hör ihop i västerlandet, som Kristus och kyrkan, som Gud och människor, som dopet och namnet vi känner igen oss i, när någon ropar oss ett ”hej”, och får oss att lyfta också tungsint blick.
Jag mindes under denna tid då det som hände varje lördagsmorgon, att vi mötte någon som stannade upp, såg på hunden, skapade kontakt, rörde vid honom, så ömt, så innerligt, och så högtidligt stillsamt. Och sade något till honom, klappade, och frågade efter hans namn. Och alltid, alltid, varenda gång när jag sagt hans namn, Abbe, så upprepade personen det, sade det högt och rörde återigen honom, kärleksfullt, mjukt och ömt.
Detta var så oerhört vackert, att mitt bland vagnar som dras, och torg som kläddes, och skörd som skulle bli buren hem, så stannade vi upp, mitt i pulsslaget, och var i det, mitt i det, inte bredvid, eller över, eller före, eller efter, utan mitt i Guds pulsslag i vardagen – där en liten fyrbent skapelse som är nära jorden får del av människors godhet, människors vilja att visa den ömhet vi alla bär på. En vän som i naturens tillit spontant drar fram människors storhet.
Och ingen av alla de vänner och bekanta som vi på detta sätt har mött frågade mig vad hunden kostat i inköp eller hur mycket försäkringen kostar per år, eller maten per månad, eller hundvakten som gick ut med honom flera gånger i veckan när vi arbetade och barnen var i väg.
Ingen frågade efter pengar och kostnader. För alla vet att det finns ögonblick, när vi stannar upp, och böjer oss inför livet, och tacksamt känner att Gud är skönt mild. Ögonblick när vi i höstens solljus anar att hösten och allhelgona mysteriet inte kan vara en hemlighet förbehållen människor, stängd för djuren.
Abbe blev påkörd och dog i sommaren 2014. Sorgen och påtaglig tomhet gjorde sig länge påmind varje dag, liksom övertygelsen att Guds famn också behöver honom.
Dagarna före jul 2014 blev vi lovade att ännu en gång få nådens förtroende att ta emot en hund i vårt hem, i våra liv. Så blev det – och i dagarna fyller han, Calle, som är halvbror till Abbe, sju heliga år.
”I Guds tystnad får jag vara ordlös,
stilla utan krav. Klara rymder, öppna
dagar: här en strand vid nådens hav.
I Guds kärlek vill jag vila, vet mig önskad, älskad, sedd.
Övar mig i barnets tillit,
prövar höjd och djup och bredd.
I Guds Ande kan jag andas:
bön ger liv ur död som svar.
Ögonblickets närhet rymmer
allt som blir och är och var.
Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.”
(Psalm 522 i Den svenska psalmboken)