Idag handlar evangeliet, Lukas 15:11-32, Den förlorade sonen, om att ta ansvar för att själv, genom reflektion över sin relation bl a till kontexten, göra en redig analys av för- och nackdelar, låta hemlängtan och det rationella övervägandet ta överhanden – och korsa gränsen (igen). 

Berättelsen om Den förlorade sonen i Lukas väcker många tankar. En sådan tanke är att den beskriver Jesus Kristus, som ju reste sig upp, korsade gränsen, och tog sig tillbaka till den stora festen – och att därför till slut också vi som Kristi syskon väl blir ”återfunna” och kommer in, liksom allt och alla, från tidernas begynnelse, i alltings återskapelse – apokatastasis.

En annan tanke som väcks av dagens evangelietext om Den förlorade är att var och en av oss, varje individ, också har egna stunder av ”besinning”, när vi från det djupaste skiktet i vårt jag, personligt, existentiellt, direkt, absolut, kompromisslöst och utan finstilt, omsvep och distraktioner förflyttar oss utanför tidens ström och ställer oss frågan om oss själva rakt in i oss själva, och resan ”hem” anträds. 

Och det skiktet är något annat än det Selfies och Profiles kan fånga. Det är större än andlig hurtfriskhet. Det är ett skikt som inte när obarmhärtiga, lättjefulla, aningslösa förenklingar om och förhållningssätt till Guds avbilder – men som vibrerar av barmhärtig gemensam evig andning.

AMEN