maj 2017

Att bli blåst

Det hör inte till vanligheterna att elektroniska ting fungerar bättre med åren. Kyl och frys, ugnar och tv-apparater brukar efter ett tiotal år vara på väg till tippen. 

Plötsligt blir jag överraskad av hur en gammal trotjänare som borde vara på upphällningen bara fungerar bättre och bättre. Min gamla hårfön.  Ja, jag erkänner att jag tillhör dem som ibland skyndar på morgonproceduren genom att torka håret, särskilt som jag aldrig i något sammanhang skulle få för mig att använda mössa.

Nu är det så magiskt att min hårfön bara blir piggare med åren. Jag fattar inte varifrån den får sina nya hästkrafter? Det säger bara svisch så är håret torrt. Det som förr tog tre-fyra minuter är nu avklarat på några sekunder. Det är helt otroligt att en gammal bundsförvant som hängt med i över tjugo år gör sitt jobb bättre än någonsin.  Jag tänker på Marianne Rundström på SVT som just hävdar att pensionärer är de vassaste och mest produktiva medarbetare man kan tänka sig att anställa. Min gamla hårfön bevisar detta. Tyvärr är det inte samma sak i mitt fall vad gäller tandborstar, vågar, cyklar eller mobiler – dessa tar bara längre och längre tid på sig och det blir aldrig lika bra som förr. I dessa fall känner jag mig också blåst.

Så tack kära hårfön för att du motbevisar att livet bara går utför. Tekniken går framåt och vinner i längden. Min frisör är också så himla nöjd med resultaten – jag får nu klippa mig till barnpris och det tar bara halva tiden!

På fredag fyller jag 40 och det har ingenting med ovanstående att göra. Då ska min hårfön få en hedersplats vid födelsedagstårtan. Och om det blåser på väg till kalaset, spelar inte längre någon roll.

Den stora myndighetsdagen

Så här i Kristi Himmelsfärdstider får vi fundera på vad det kan betyda att Kristus lämnade jorden för att verkligen kunna komma nära oss alla. Efter uppståndelsen, då Jesus vandrade omkring och visade sig för lärjungarna och undervisade, var det precis som att han förstod att människorna behöver klara sig själva, ta sitt ansvar och föra budskapet vidare. Till hjälp ska de få den heliga Anden.

Anden som hjälper oss att göra våra röster hörda. Att vittna om erfarenheter av att hela verkligheten rör sig från död till liv. Att vi går igenom svårigheter till nya möjligheter. Våra röster håller och vi kan stå upp för oss själva och vår tro.

På så sätt kan Kristi himmelsfärdsdag också kallas ”Den stora myndighetsdagen”. Budskapet handlar om att vi blir bemyndigade, att varje människa står i direktkontakt med det gudomliga, att det inte krävs några mellanhänder. Vi kan finnas för varandra, upprätta, förlåta, ingjuta hopp och mod på våra olika sätt efter våra olika förmågor.

Vi har fått Anden till hjälp. En hjälpare som hjälper oss att bottna i nåden samtidigt som vi uppmanas att vara som skapande konstnärer i världen. Som myndiga människor i tro, bär vi alltså ett förtroende. Ett förtroendeuppdrag. I myndigblivarprocessen får vi en slags kristuskompass inbyggd som hjälper oss att älska.

I Johannesevangeliet står det att Jesus säger: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

Detta sammanfattar alla tidigare bud och det är ett grundläggande budskap för vår kallelse som människor i världen. Jag behöver inte tycka om alla, men jag behöver älska – det vill säga: acceptera alla människors lika värde och bemöta andra med respekt. Att välja kärlek framför hat, att våga ta första steget mot försoning. Detta kan ibland vara en väldigt svår uppgift, men med den heliga Anden som vår hjälpare har vi stöd att verkligen försöka leva efter detta, att vara fredens och kärlekens förtroendepersoner. Det gäller nu och alla dagar efter den Stora myndighetsdagen, då Jesus lämnat för att verkligen komma oss nära. Nu får vi vara vuxna uppgiften att våga vara tillitsfulla som barn, myndiga att förverkliga kärlekens budskap. Kristus har inte flugit bort nånstans, utan landat i ditt hjärta.

Vi ber: Gud, tack för att du är närmare oss än våra egna hjärtan. Hjälp oss att vara kärlekens redskap för varandra så att freden kan bli förverkligad på vår jord, och i våra liv. Hjälp oss att stå upp för oss själva, göra våra röster hörda och vittna om uppståndelsens och befrielsens kraft. Amen.

Eurovision – Säg det med en sång!

För många är det blodigt allvar, andra skrattar ihjäl sig eller gömmer sig bakom skämskuddarna. En del i min närhet rynkar pannan eller skakar på huvudet åt spektaklet. Själv blir jag både härligt sentimental och hjärtligt blödig när jag ser glädjen, de spända nerverna eller lyssnar på skön falsksång – ibland även falsk skönsång. Sentimentaliteten handlar mest om att jag saknar den bugande dirigenten och de uttråkade violinisterna vars stråkar alltid glödde. Kontrasten mellan de simpla Jahn Teigen-melodierna och de svindyra Stradivariusfiolerna var en högtid att få vara med om på 1980-talet.

Eurovision Song Contest har spelat en stor roll för efterkrigstidens Europa och spelar fortfarande sina sånger för förändringens vindar. Säg det med en sång – det kan förändra en värld. https://www.youtube.com/watch?v=C4mLpOkOZw4

Utan Eurovisionen hade kanske inte Sveriges riksdag beslutat om könsneutrala äktenskap 2009? Och hur hade det gått i EU-omröstningen 1994 utan Toto Cutugnos Insieme – ”Unite unite Europe!”. Vad har inte Nicoles vita gitarr betytt för mänskligheten? (Den fantastiska harpisten hette för övrig Gudrun Haag, en av de mest anonyma Eurovisionvinnarna genom tiderna, 1982).

Men nu till årets tävling; ikväll är det dags för final. Storfavoriten är en apa. Den nya tidens melodi verkar vara att överraska samtidigt som det arbetas med kontraster. Apan dansar febrilt i det italienska bidraget och under tiden får publiken en lektion i grundläggande filosofi. Budskapet handlar om att vara i stället för att äga. Hamlets eviga fråga ställs och kritiken haglar mot ytlig kunskap. Sedan kommer ett hermeneutiskt stick om att allt är föränderligt – vi kan inte gå ner i samma flod två gånger. Allt flyter. Människors jakt efter andlighet kritiseras eftersom vi samtidigt stressar i väg till yogapassen. Apans dans blir mer och mer satirisk. Slutklämmen i låten är att sociala medier är folkets nya opium, men det skvallras om att denna fras måste klippas bort till kvällens sändning…

Historier upprepar sig aldrig, ändå är intet nytt under solen. Jag älskar Concours Eurovision de la chanson!