Har nästan precis flyttat. I veckor har vi packat upp lådor och baxat runt möbler. Vi antog utmaningen att inte köpa nytt trots att nya vinklar och vrår inte med enkelhet omsluter gamla byråer, skåp och garderober.

Det måste gå att återanvända! Fram med sågen, hammare och spik. Om hyllan är för lång förvandlar vi den till en kortare, om utrymmena är för små för gamla möbler offras de till att bli virke och timmer till något nytt.

Det är häftigt att platsbygga. Det är svårt, men kul. Vissa saker blir bra, andra inte.

Jag saknar min farmor och farfar. Som lantbrukare på en stor gård hade de förvärvat stora kunskaper om återanvändning. Det gällde att vara fiffig och kreativ när inte IKEA fanns runt hörnan.

Tyvärr kan jag inte mycket om bondepraktikan och jag är storligen besmittad av nutidens slit- och slängmentalitet. Men det är roligt att utmana sig själv och ännu är det väl inte för sent att utvecklas?

Min hemkunskapslärobok från 1980-talet är emellertid inte till någon hjälp även om den lustfyllt berövade mig på två timmars uppackningstid.

Detta har jag lärt mig: Innan jag köper nytt, gläds åt att använda det jag redan har. Kan jag bättre vårda de saker jag äger? Går gamla och undanstoppade saker att användas till något annat? Vad kan lagas? Måste jag köpa det jag tänker på och drömmer om, eller går det att låna eller byta med någon? Begagnat kan till och med vara bättre än nytt. Och tänk så mycket nytt det finns att upptäcka i det gamla!

När första golvplattan lyftes bort trängdes arkeologer, forskare och ämbetsmän från Länsstyrelsen runt omkring. Alla var vi spända på vad vi skulle finna under golvytan.

Nu är gropen djup och stor. Vi har funnit tecken på att här har varit gravar. Men det mest spännande av allt är att man kanske kan se spår av en tidigare kyrka som har stått här redan på 1200-talet. Jag blev tagen av att se de vitkalkade vackra pelarna som sträcker sig många meter upp i kyrkorummet, hur de fortsätter ner i gropen och ändrar karaktär. Under golvet träder det gamla teglet fram och formerna förändras ju djupare ner vi gräver. Luften står stilla i rummet när vi kommer i kontakt med de ursprungligare delarna av kyrkan som inte skådats av någon nu levande människa.

Att andaktsfullt se ner i detta djup får mina tankar att fara upp i höjden. Jag ser framför mig stjärnhimlen på det sätt som den måste ha framträtt för de människor som en gång fogade S:t Petris tegelstenar mot varandra. Djup har med höjd att göra och den stjärnhimmel som inte längre syns så klart för oss i vår upplysta stad får vi framkalla genom varandra. Nåd och frid är lika aktuellt idag som för dem som byggde detta vackra rum i Malmö. Snart får helt nya orgeltoner spridas från denna plats som öppnar för både djup och höjd.