Gud har ofta sitt tilltal där, i hjärtat..

I kristna kyrkor över hela världen firas idag påskdagsgudstjänster.
I tusentals och åter tusentals kyrkor firas idag en gudstjänst som just inletts på ett liknande vis vi idag gjorde här i vårt Östmark. Kristus är uppstånden – ja han är sannerligen uppstånden.

Och temat idag är att på det finns en fortsättning, ett ljus; att liv övervann död, mörkret övervinns av ljuset.

Död var är din seger, död var är din udd skriver Paulus i dagens episteltext och i Romarbrevet 8 skrev han: Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Ja så är temat idag; ljuset segrar…

Och det ett budskap som inte alltid är lätt att tro på. Moln av svårigheter finns på himlen, mänskligheten står inför utmaningar tillsammans som individuellt. Så är det att vara människa. I varje tid.

Och ofta upplever man – som bekant – sig ofta sakna såväl mod som kurage;
vem är då ja att…

Och så söker man sig ofta den bekvämaste vägen.
Innerst inne hörs ett slags kall, vem man egentligen kan bli, innerst inne, bara man vågade. Bara man tog sina drömmar och visioner på allvar. Den där utbildningen, det där jobbet, teaterintresset, att sjunga – kanske i en kör.
Eller det kan vara relationen till en vän som behöver luftas, saker man vill säga till en föräldrar till en chef, en arbetskamrat – saker som skulle ha avgörande betydelse.
Men inte nu. Kanske sen.
Och klumpen växer i magen.
Och med den ofta en känsla av missmod.
Av obeslutsamhet.
Av rädsla.
Och rädslan är Hin håles bästa vän.
Det är i rädsla – av att bli utanför – lämnas ensamma, inte få vara med som de flesta dumheterna begås.
Det vet alla diktatorer. De statuerar några exempel, skingrar massan, belönar vissa straffar andra så får de sin vilja igenom.

Jesus visar oss ett annat vägval. Att stå kvar i kärlek även om den yttersta konsekvensen är att bli ensam kvar. Just då.
Ja Jesus visar oss ett annat livsval.
Att stå kvar vid sina ideal.
Vara något troget man anser vara sin bestämmelse.
För livet övervinner döden.
Visa mig sanningen även om den leder till helvetets port ty varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek.

Ibland ska man fundera på sin bestämmelse som människa. Det är viktigt. Som att kalibrera ett viktigt mätinstrument. Och sådana kalibreringsfrågor är då:

Vad ska jag göra med mitt liv,
använder jag min tid rätt,
mina förmågor,
vad är mitt livskall?

Det behöver kanske inte handla om att vandra till fots Himalaya och borra brunnar för tibetaner men kanske bli mer närvarande inför sina barn, mer lyhörd för sin gamla far eller mor, lyssna mer på den egna kroppen och så ta de där varningssignalerna mer på allvar. Och kanske handlar det ibland om att säga att nu är det nog. Och nog kan vara olika beroende på var man är. Som politiker till det där dumma beslutet eller den där självsvåldiga tjänstemannen, som lärare inför negativa processer i ens klass – du ser mobbingen men griper inte in med full kraft; ”hon har får väl skylla sig själv lite också” eller som läkare inför en patient vars problem intimt hänger ihop med hur han eller hon missköter sitt liv.
Nu är det nog.

Eller kanske tvärtom – nu är det Ja – Ja till att erkänna värdet av din kollega som alltid ställer upp, din mamma som alltid finns där, dina barn som så ofta gör sitt bästa, din granne som hjälper dig med så mycket.

Åter till uppståndelsen.
Tror man på Mariorna?
Nej, uppståndelse stred mot förnuftet, hur kan en död kropp plötsligt få liv igen?
Och ja. Så är det förstås. Det är ju mot naturen som vi känner den. Som så mycket i berättelsen om Jesus.

Och bland alla dessa miljoner människor som idag firar gudstjänst så är det förstås många av oss som har svårt att ta till sig detta, att Jesus skulle ha återuppstått.

En möjlig hållning är nu att kapitulera med sitt huvud och försöka att ta del av påskmysteriet med sitt hjärta. Säger hjärtat ja?
Lyssna på hjärtat – inte för att det är förnuftigt utan för att det är till hjärtat Gud så ofta talar – våra huvuden är så breddfyllda med klokskaper så där gitter han han kanske inte ens försöka utan i hjärtat – säger ditt hjärta att detta är sant? Kan du i mötet med Jesus – om du ser framför dig det mötet – erfara en vilja att veta mer, komma när?

Eller för att citera Anne Louise Ashley-Greenstreet:
En liten stund med Jesus,
o, vad den jämnar allt
och ger hela livet
en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen
och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus
och allt förändrar sig.

För i hjärtat finns påskmysteriet.
Gud har oftast sitt tilltal till oss där.

Idag ska vi i vår gudstjänst här i underbara Östmark såväl fira ett dop som fira nattvard.

Och i vår Lutherska kyrka är detta så kallade sakrament – eller mysterier som man kallar dem i den ortodoxa kyrkan – dvs. handlingar som Jesus sagt att vi ska göra och där han lovat oss att dessa innebär någonting särskilt – frambär någonting utöver det vanliga – ja utgör en länk till det heliga – mellan oss och Gud. Hjärtat …..

Eller med ett annat ord: Den helige ande.
Den del av Gud som tar sig förbi alla argument och som kan beröra oss – om vi tillåter det.

Hur kunde Jesus lova oss denna närvaro i sakramenten och den helige ande?

Genom att Gud gett honom det mandatet.

Eller som Jesus själv uttrycker det:
åt mig har getts all makt på himmelen och på jorden. Och så uppmanar han oss att döpa alla människor i Guds och sonens och den heliga andens namn.

På så vis är Dopet en demokratihandling.
Alla får vara med. Ingen ska exkluderas, alla är likvärdiga och får vara med – på lika villkor.

Och genom dopet ges också det här fluidumet, det här heliga ett särskilt fäste i människan. Människan får ett skydd, ett osynligt tecken på vägledning – Kristi beskydd.

Och nu ska vi till att förrätta detta dop. NN ska döpas. Låt oss sjunga psalm 248.