Allt är sig likt här idag i Östmarks kyrka, de 252 ljusen i bänkarna, kören som sjunger så vackert. I morgon på annandagen har vi vår traditionella julkonsert här i kyrkan. Vackert var det även nu i lördags då vår kör hade en underbar advents-, Lucia- och julkonsert eller för den delen den söndagen dessförinnan då vi hade en luciagudstjänst med barnkören och därefter adventskaffe med lotterier. Drygt 6000 kronor samlades in till Svenska kyrkans internationella arbete.  Ja allt är sig likt och igår på julbönen på Gömmanbergs äldreboende var det flera som kunde åminna sig sina barndoms julottor; hästtransporterna hit till kyrkan, havrepåsen som hängdes under mulen på den väntande hästen, bjällran som lät. Kappåkningen sen hem, inte minst för dem från Sörmark rakt över Kläggens is.

Så ja allt är sig likt.

Vi lever i en idyll.

Ja både ja och nej….

I vårt Östmark ja men lyfter vi blicken och tar del av nyhetsflödena och diskussionerna på de sociala medierna i vårt land så är vi många som undrar vad det är som händer i vårt Sverige.

Vi hör och läser om de grymmaste gruppvåldtäkter, skjutningar, polisstationer som bombas och poliser som attackeras i sina hem. Och de så kallade särskilt utsatta områdena tycks bara bli fler och fler.

I Norra Värmland är vi jämförelsevis förskonade. Vi bor i ett område i Sverige som har bland den lägsta brottsligheten i grova brott men vi kan ju läsa och se på teve vad som sker på andra ställen och vi kan föreställa oss. En av mina döttrar och hennes barn, ja mina barnbarn bor i ett område där bilbränder och gängskjutningar på senare tid tycks vara vardagsmat. För ett par veckor sen blev en ung man mördad, skjuten med flera skott i huvudet strax utanför deras lägenhet. Och detta är ändå en närförort till Stockholm som då rakt inte räknas som ett särskilt utsatt område. Snarare tvärtom.

Så nej, allt är inte som förr.

Det händer någonting dramatiskt i vårt land.

Och jag tänker att vi är många som inte känner igen oss.

Och hur blev det såhär?

Det går knappast att undgå att märka att det idag finns många tvärsäkra åsikter om vad man i de här frågorna får tycka och tänka och inte får tycka och tänka utan att bli stämplad som fördomsfull och inskränkt.

När nu de flesta av oss bara vill värna det Sverige vi vuxit upp i utan gruppvåldtäkter, laglösa områden och regelrätta attacker på våra poliser.

Jag tänker att här bär de flesta av oss på en förtvivlan och en genuin oro. Det som pågår underminerar ju hela vårt samhälle det tagit generationer att bygga upp, ja tänk så hårt arbete det har varit. För hundra år sen var vi ett av Europas fattigaste länder, tillsammans har vi byggt upp ett land vi är stolta över, det har varit ett hårt så hårt arbete.  Så vi har något att värna, vårt land, och inte minst de generationer som bidragit till att vi har det så bra som vi har.

Händelsen i Betlehem, att Gud kommer in i skapelsen i ett nyfött spädbarn, väckte genast ont blod hos Herodes som blev alldeles utom sig då de tre vise männen pratade om att en kung hade fötts. Ursinnig lät Herodes utfärda ordern att alla nyfödda barn skulle mördas och Maria och Josef flydde till Egypten och återvände sen till sitt Nasaret så snart allt lugnat ner sig.

Men Jesu konungaskap var ett annat än det Herodes fruktade. Jesus kommer med ett nytt sätt att se på tillvaron och mänskligheten och gav oss en gudsförtröstan, visade oss på en oändlig nåd men gav oss också ett ansvar för hur vi lever våra liv: ’Gå den smala vägen, ha fokus på sanningen, inget annat än sanningen och låt ditt liv få effekter utåt; bry dig om din nästa’.

Det som varit en tröst för generationer är Jesu distinktion mellan synden och syndaren. Man brukar säga att Jesus avskyr synden men älskar syndaren det vill säga människan, dig och mig.  Utifrån dessa ideal har hela samhällen byggs upp och demokratin och rättsväsendet tagit sin form; att där finns en nåd, en möjlighet till förlåtelse. Och att vi har rätt att kräva ut att var och en av oss agerar efter de regler vi gjort upp ska gälla i synen på våra barn, jämlikhet och könsroller, lag och rätt.

Men vad händer i en tid där vi glömmer av detta arv, denna troskoppling till Jesus och ersätter hela grunden i vårt samhälle med en humanism som påminner om kristendomen men där Gud inte finns med, inte Kristus. En kristendom fast utan Gud. Ja min upplevelse är att vi nu lever i ett samhälle där alla som inte håller måttet fördöms och de som håller måttet blir oerhört angelägna om att tillhöra de goda, de rättfärdiga, de som är på rätt sida av åsiktsstaketet. Vi har nu kommit att återupprätta det fariseiska samhälle Jesus tog avstånd ifrån och där fariséerna var den tidens godhetspoliser, oantastliga och alltid rätt ute och helt fria att fördöma den som föll utanför deras ramar. Varpå det offentliga samtalet i vårt land blir därefter; bedrövligt förenklat och där de självpåtaget goda har fullt upp att förkasta allt och alla som inte tycker precis som dem.

Vårt kristna arv av nåd och förlåtelse, som också innebär att var och en har ett individuellt ansvar hur var och en lever sina liv ersätts, ja det har ersatts med en tro på att människans alla brister är sprungna ur det omgivande samhället.

Då finns heller ingen individuell skuld.

Och då finns det ingen individuell förlåtelse. 

Och då är upprättelse och mänsklig samvaro lagd i händerna på de åsiktsmässigt korrekta, vår tids fariséer.

Och jag tänker på gruppvåldtäkterna, våldet mot polisen, de särskilt utsatta områdena. Vad är det i vår tid och vårt land som gör att vi har så svårt att sätta gränser och på allvar ta tag i de här problemen? Det som pågår är ju en underminering av vårt land som den rättsstat vi tagit för given i generationer! Är det för att vi inte räknat med att sådana som vi i vår godhet kategoriserat som offer utan eget ansvar; att det i den gruppen understundom finns de som är förskräckligt illa ute vad gäller hur de behandlar sin nästa, vår nästa?

Jesus visade på skillnaden mellan syndaren och synden och behandlade alla lika utifrån etniskt ursprung och social klass. Det innebär i förlängningen att vi kan ställa samma krav på individuellt ansvar på alla oavsett etniskt ursprung och social klass. Det tänkandet går stick och stäv med hur vi som land och rättsstat söker behandla de som utför gruppvåldtäkter, de gängkriminella; att de snarare ska ses som offer för ett socialt utanförskap än att de har ett reellt och individuellt ansvar för sina gärningar. När jag växte upp var det alltid samhällets fel att någon blev alkoholist eller narkoman.  ”Det är samhällets fel” sa den tidens tongivande röster i samhällsdebatten. Men är det alltid någon annans fel? Nej såklart inte. Var och en har ett ansvar för sitt liv, ett ansvar för hur mitt liv påverkar min nästas liv. Allt annat blir gränslöst och naivt.

Härom veckan samlades 200 personer på Möllevångstorget i Malmö, de protesterade helt utan tillstånd och de skrek:

”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi skall skjuta judarna.”

Hur kan vi tolerera att sådant här sker i vårt land?  Är det för att det är så synd om dem, de som vill skjuta judarna, i Sverige 2017?

Såklart inte men baksidan med att ta udden av det personliga ansvaret och förklara brott likt detta – för det här är ett brott och det heter hets mot folkgrupp – genom att fokusera på socialt utanförskap är att de lösningar som då finns att tillgå nu är sådant som fler fritidsgårdar, fler socialassistenter, bättre skolor och bostäder; att man då skjuter helt bredvid målet.  För var finns det individuella ansvaret?

Och jag tänker att vi är många idag som bär på de här funderingarna. Möjligen gör detta att vi ännu starkare än annars inte bara kan glädjas över vårt gemensamma kristna arv utan också måste inse vikten av att värna det, bevara det och skydda det. För allt är sig faktiskt inte sig likt hur länge som helst om vi inte också är beredda att gemensamt stå upp för de värden som kommer ur vår kristna tro.

Allt det som är hemtamt här idag är en följd av det julevangelium vi nyss hörde eller som det stod i Första Timotheusbrevet: ”Erkänt stor är vår religions hemlighet” och vidare den kraft Jesaja benämnde: ”Fredens välsignelse utan gräns”.  Det är detta sanningens ljus som kallar oss ut i livet. Det ljus som vill överbrygga det oförenliga och leda oss mot den frihet och respekt Jesus vigde sitt liv för. En helt unik frihet vars essens förutsätter individuellt ansvar.

Jesus som kom in i skapelsen genom sin enkla och gudfruktiga familj för att förklara och överbrygga Gud till oss en gång för alla och lärde oss att våga lita på kärlekens kraft och ansvar. Kärlek är också att våga värna, försvara och bevara och skydda mot sådant som hotar densamma. Vi har inte bara rätt utan en skyldighet att ingripa när folk utsätts för våld och förtryck om det så är från skanderande massor på Möllevångstorget som vill se alla judar döda, de som begår bestialiska gruppvåldtäkter eller de som ger sig på poliser i deras egna hem. Vi kan inte tolerera detta, det är vårt ansvar att reagera.

Till sist en påminnelse: Hela kristenheten utgår ifrån den judiska berättelsen och det judiska folket.  Där finns rötterna till det vi samlas kring idag; krubban, stjärnan, herdarna, änglasången. Det judiska folket är i mångt våra troskusiner.

Vi kan aldrig acceptera antisemitismen visar sitt fula tryne i vårt land. Vare sig som nu på Möllevångstorget från islamister eller för den delen från nazister eller vänsterextremister.  Och som poeten Jevgenij Jevtusjenkos skriver i sin dikt från 1961, Babij Jar:

I mina ådror finns det inget judiskt blod.
Men de som hatar judar
hatar mig

I de brittiska kolgruvorna hade man kanariefåglar, när de tystnade visste man att syret var på väg att ta slut. På samma vis är det med varje samhälle där våra judiska syskon inte är säkra, då väntar runt hörnet ett förtryck av dig och mig.

Därför måste vi vara vaksamma, ja kolossalt vaksamma och samtidigt stolta för den frihet, den jämlikhet, de ideal vi nu gemensamt har att värna. Hela vårt välfärdssamhälle där vi solidariskt delar på kostnaderna och där alla bedöms som lika mycket värda i lagen vore inte möjligt att ens föreställa sig utan den undervisning och den kraft som kommer till oss genom undret i Betlehem, för snart 2000  år sen.  Så gläd dig Betlehem hos dig kommer Gud in genom sin son och genom honom är vi här idag, i skenet, i förlängningen av hans mission, ja gläd dig du Betlehem.

När Jesus kom till Jorden fanns de krafter i det sociala nätverket som under lång tid velat binda människan till träldom under som man sa, lagen.  Guds nåd var bara tillgänglig för den som gjorde exakt rätt och som följde exakta lagar och föreskrifter och det var en rädslans och hierarkiernas religion som var för handen.  Var du inte en del av det utkorade folket var du utanför, du och jag var hedningar, mindre vetande och Romarna hade sina regler om gudomligt dyrkande av kejsarmakten och den närhistoria som fanns bakåt i Egypten med sina faraoner och stelbenta maktstrukturer byggde hela sin rikedom, sin statsbyggnad på de mångas slaveri och undergivenhet.

Allt detta hade stukat människan, gjort henne till en träl under orimliga föreställningar och så kommer Jesus in på världsscenen och befriar, löser upp och får var och en att inse sin potential, sitt värde och det är inte undra på att folket jublar, jublar så att om de tystnade så skulle stenarna börja ropa; glädjen och friheten är ostoppbar. Denna kraft, detta budskap, detta ljus kom sen att sprida sig som en präriebrand och urkyrkan expanderar med en enorm vitalitet, den helige ande manifesterar sig och gränsen mellan det möjliga och det omöjliga suddas ut. De under som var kring Jesus blir nu under kring apostlar och troende och man möts i katakomber, ritar den hemliga fiskens symbol i sanden och tyst ber man Fader vår och bryter brödet och dricker vinet. Alltmedan den ene världshärskaren efter den andre tillfångatar och mördar, livrädda för den individualitet och kraft Jesus släppt fram. Det gick inte längre att kuva människan, människan var fri.

Så kommer till slut Kejsar Konstantinus och inser att romarrikets överlevnad var avhängig att kristendomen inkorporerades i den romerska statsmakten och gör så kristendomen till en statsreligion, han utrymmer templen där man nyss dyrkat krigsguden Mars och kejsarna som gudar och gör dessa tempel till katedraler för den nya statsreligionen – påkostade kyrkor blir det och biskopar utses och de får  makt och guld och vackra kungalika kläder. Det är nu som kyrkan successivt kommer att tappa sin kraft; kapad av fåfänga och insvept i orimliga föreställningar av påvars ställföreträdarskap för Kristus på Jorden. Oaktat att samma påvar understundom betedde sig som vilka korrupta makthavare som helst.

Den kyrka Martin Luther och för den delen hans föregångare Johan Hus möter för 500 år sen är en kyrka som förlorat mycket av sin energi och som till en del changerats till liknande träldomsregler Jesus en gång kom till Jorden för att befria oss från. Gud var nu en storhet långt borta och för att blidka denne Gud skulle man följa kyrkans regler och inte minst ge kyrkan delar av sin egendom. Påvemakten regerade. Kyrkan hade, med undantag för bland annat de klosterkommuniteter som lyckats förnya budskapet, i mycket förvandlats till en återspegling av den träldom Jesus faktiskt kom för att befria oss ifrån.

Martin Luther såg och förfärades och översätter bibeln till tyska och myndigförklarar sin samtid, ja dig och mig och tack Gode Gud för det äntligen kunde Jesu budskap få klinga igen, utan förvirrande doktriner.

Ja bevare oss för sådana sa Martin Luther och förde människan tillbaka till ljuset, till hoppet, till glädjen och nådens källa som strömmar ur Jesu öppna, vackra, varma blödande händer, blödande för vår skull, för min och din, för att han befriat oss; ja gjort oss tillgängliga och pånyttfödda, myndiga. Och i den myndigheten avsett att vi ska vara oberoende av sådana auktoriteter som ifrågasätter en personlig och fri relation med Jesus.

Luther gör klart att den sanna kyrkan är de troendes gemenskap, den sanna gemenskapen utgörs av individens hjärtas sigill och inte ett specifikt samfund – för alla kyrkor – oavsett konfession kommer att vara bristfälliga och iklädas av bristfälliga människor.  Men de som äger tron,  tron där ljuset kommer inifrån; från mötet med den levande gudens son så sprängs konstgjorda gränser och postulat, allt förfalskat och förfelat faller platt; se jag gör er myndiga säger Kristus, ger er friheten att bedöma, fria att vilja ty er, lita på, förtrösta på Gud, vår skapare. Och det är här som Paulus ord nu kommer till oss att Kristi ord ska bo hos oss, att vi ska lära av varandra, vägleda varandra och sjunga Guds lov i våra hjärtan.

Vad är det som hindrar vårt jubel idag? Vad är det för doktriner som fångar och tynger oss och gör att vi missar det flöde Jesus gett oss och ger oss och som vi kan gå in i? Jag skulle vilja påstå att det är glömskans doktriner som fångar oss – vi glömmer att vi behöver prata med oss själva och med varandra på ett allvarligt och ärligt sinnat vis, att vi behöver handskas med vår vardag på ett allvarligt och seriöst vis och där fråga oss vad vi verkligen behöver och vad vi kan undvara.

I skogen, när höstlöven singlar ned, där vid trattkantarellerna, älgen som passerat över bäcken, den stora fågeln som nyss lyfte och rörde sig mot fälten – där behöver vi stämma träff med oss själva oftare – och inte bara med oss utan med Gud och ställa oss de där frågorna som leder till svaren och därmed åtgärder i mitt egna liv – så att mitt jubel kan höras igen, i mig, som en klang av tacksamhet och glädje att få vara här. Då måste vi våga se de krafter i vårt samhälle som vill hålla igen, få oss att glömma av vårt ursprung och avsett om de till exempel emanerar ur mobilindustrin som vill locka oss att håglöst se på trams i våra smartphones, läkemedelsindustrin som vill sälja in sådant som dämpar symptomen istället för att vi gör något åt orsaken – ja vad det nu är som håller oss ifrån vårt jubel så måste vi flytta på de hindren . Gud skapade oss till sin avbild, inte till sin träl, träldomsskapet kommer från motkraften i skapelsen, inte från Gud, inte från ljuset. Åh Herre lösgör vår glädje och vår tro!

I november i 2016 somnade poeten och låtskrivaren Leonard Cohen in, 82 år gammal. I en intervju fick han frågan om vad som inspirerade honom mest varpå han svarade, kanske en smula oväntat, Jesu Bergspredikan. Cohen sa att han kunde sitta i dagar och timmar och försöka gå in i budskapet, men bara kunna omfatta blott en bråkdel av budskapets vidd.

Många sånger Cohen gjort relaterar till den värdegrund, det ljus, det hopp Jesus representerar även om mig veterligt Cohen nu aldrig tog steget fullt ut och konverterade från sin judiska tro till en kristen.

I bergspredikan samlas etiska föreskrifter och löften och Jesus ömsom bannar ömsom smeker och i stora partier skärper han lagens bud, ja den tidens judiska bud och levnadsregler. Varför?

Jo dåtidens judar kunde genom dess fariséer hänfalla i en självgodhet; att man hade sitt på det torra då de minsann levde i enlighet med lagen, gjorde vad som krävdes. Ur den hållningen kom som ett brev på posten en stor portion självgodhet och ur den i sin tur tendensen att förhärliga sig själv och nedvärdera andra.

Och den hållningen vet vi ju alla vad den leder till för så fungerar ju människor som inte kan härbärgera sin egen sårbarhet, de gör sig felfria och tar sig friheten att klanka på dig och mig och de kan ta död på all energi i de sammanhang och grupper de kommer in i. Döden i grytan är det utan tvekan då en sådan människa har en position med makt, då har man en rädd ja-sägargrupp under sig med en och annan syndabock i. Och så var det på Jesu tid. Syndabockarna var de med låg status och samtidens fariséer tävlade om att vara mest felfri och och naturligtvis kunde här knappt frodas någon äkta andlighet.

Denna felfria yttre hållning är rena döden för det andliga, en effektiv barriär mot Gud även om vi understundom just hittar den attityden då och då även inom det kristna – just detta fariseiska förhållningssättet letar sig lätt in som en listig orm även om jag tänker mig att Luther är den inom just kristenheten som byggt det starkaste skyddet mot detta förhållningssätt i sin betoning på att vi har alla ett individuellt ansvar att hålla vår relation levande med Gud. Vi har alla att gå den smala vägen, igenom den smala porten oavsett vad andra med andlig eller världslig makt påstår– inget finns mellan var och en av oss och vår levande Gud.

Tillbaka till bergspredikan – Jesus har här en strategi, han skärper lagens krav så högt så att ingen kan efterleva dem. Ett exempel är Jesus råd att vi ska riva ut vårt högra öga om vi om ens tittar åt en annan kvinna, bättre att vara ögonlös är brinna i helvetet.

Men tänker då någon, vad finns det då för räddning när Gud har så höga krav på oss? Då är vi ju förtappade allihop.

Med denna fråga arbetade just vår reformator Martin Luther för 500 år sen och han sprang och biktade sig så många gånger varje dag under tiden då han var ung, ja då han var munk, att abbotarna, klostrens ledare, höll på att bli galna på honom. Luther fann att han syndade hela tiden, inte minst i sitt tanke och känsloliv – han tänkte tänker jag mig negativa tankar om andra och han åtrådde alldeles säkert kvinnor.  Så Luther arbetade nu med detta, hur ska jag kunna leva som du vill Gud – då jag hela tiden kommer till korta.

Svaret han kom fram till är att det är inte av förtjänst vi förtjänar Guds nåd utan av Guds villkorslösa nåd och kärlek. Och det var just det budskapet som Jesus gav sin samtid.

In på världsscenen mitt ibland fariséer med sin snedvridna religiositet som mer fängslade sin samtids människor än befriade dem och mitt in i den romerska ockupationsmaktens gudomliga påbjudna dyrkande av den som var kejsare kommer en man in med sandaler och vänder alla begrepp upp och ned. Och budskapet sprider sig likt en präriebrand och människorna erfar för första gången i sina liv att de är älskade av Gud, att de betyder någonting för Gud, att mina och dina hårstrån är räknade och att Gud vill ha med oss att göra och Jesus upprättar, förlåter, helar och ger sin samtid ett helt nytt hopp.

Men det krävs någonting i gengäld, en avgörelse; följ mig säger Jesus. Och i Jesus missionsbefallningen finns uppdraget att förvalta och sprida detta glädjens budskap. Ett budskap som inkluderar att en levande tro aldrig kan tas för given, att den måste underhållas, vi kan aldrig sitta och rulla tummarna och hänvisa till nåden utan Jesus menar förstås att också måste anstränga oss – men inte på ett sådant vis som fariséerna menade att uppfylla olika lagar och inte som katolska kyrkan menade på Luthers tid genom att köpa avlatsbrev och hylla påven utan genom att gå genom den trånga porten, den smala stigen.

Vad är då det? Ja Jesus ger fler liknelser;  han säger att vi ska bygga vårt hus på en stadig grund, en klippa, inte på lös sand för vad händer då när ovädret kommer, regn och rusk, då riskerar ditt och mitt hus att spolas bort.

Ett symbolspråk förstås men vi uppmanas att tänka oss för. Vara vaksamma. Välja våra sammanhang, våra ord, våra livsval med omsorg. Och som i det lilla så i det stora. Vi kan aldrig ha dubbel bokföring vi människor. Vi måste kunna skärskådas. Vi måste leva som vi lär. Och så lever vi nu i en tid där girigheten sprider sig och allt för många människor i en styrande ställning har en dubbelmoral utan like, där det ena avgångsvederlaget efter det andra som toppolitiker kombineras helt öppet med miljoninkomster från näringslivet. Och här är man lika goda kålsupare oavsett partibeteckning. Varpå jag kommer att tänka på ett uttryck att ett felaktiga beteendet är felaktigt även om alla gör det och de rätta beteendet är rätt oavsett om ingen gör det.

Ja vi lever i en tid då den trånga porten och den smala vägen inte längre ses som ett ideal. Och vi kan notera att det hederliga tjänstemannaansvaret inte längre är ett ideal i svensk förvaltning utan nu gäller istället kontakter, ryggdunk och följsamhet. En katastrof för vårt samhälle men ingen verkar vara särskilt bekymrad över att att det nu tycks vara svågerpolitik som är rådande före kompetens och integritet.  Men genom denna nonchalans för sanning och heder öppnar vi nu dörr efter dörr till okända avgrunder. Det är vad avsteg från den smala vägen riskerar leda till. Att vi så lätt går vilse. Att vi så lätt tappar orienteringen. Att vi så lätt blir på en väg som leder bort från Gud istället för mot.

Ja det finns en motsättning i Världen – Jesus är mycket tydlig här – var vi har vårt fokus i tillvaron där har vi vårt hjärta. Vi kan inte ha fokus på fler ställen än ett. Gå den smala vägen säger Jesus, gå in i den trånga porten.

Här har vi ett uppdrag, att eftersträva transparens och hålla flödet levande från den levande Gudens kärleksfulla hand och hans och vår emissarie här på Jorden, Jesus Kristus. Det är inte alltid lätt, det är så lätt att bli uppslukad av allehanda problem och fruktan men lyckas vi fokusera på Jesu kärleksfulla ansikte, som vill ha med oss att göra, dig och mig, så går det – och det ansiktet finns i och inte minst bakom den trånga porten, den han vill att vi ska vandra genom, dagligen.

I första Mosebok, Genesis, står att Guds ande svävade över vattnet. I begynnelsen. Och i första strofen i Johannesevangeliet står: ”I begynnelsen fanns ordet och ordet fanns hos Gud – i Ordet var liv och livet var människornas ljus.”

Gud finns med andra ord utanför våra ramar och Anden och Kristus är delar av Gud; är en.

Atle Burman beskriver Den helige anden som en fri agent utanför systemet, sanningens ande och i sången När vår Herre klär sommaren så finns där samma suveränitet – inte frågar sig Herren om det är lönt att klä sommaren. Sommaren är Herrens påfund, den ligger i hans hand. Vi har svårt att ta till oss Guds allsmäktighet, Guds suveränitet, men det är inte för inte som Jesus säger till Marta, Jag är uppståndelse och livet, den som tror på mig skall leva om han än dör.

Jesus undervisar oss gång på gång att döden är en chimär, en illusion, precis som tiden, ja våra rums tre dimensioner; hela vår fysiska existens, ja vårt åldrande, våra begränsande tankar – allt sker inom ramar som egentligen inte finns – ty utanför och genom oss finns dimensionerna som är större. Vi är alla en del av detta större systemet men mycket i vår tid, inte minst de kommersiella krafterna vill göra oss till en nätt ät- och konsumtionsfabrik, inneslutna i en glömskans och avtrubbningens anda varpå vi tappar vårt språk, vårt kritiska tänkande, våra förmågor att skapa, vara och gå utanför boxen; ja ett kolossalt förminskande. Som om att vi ska glömma av att vi är skapade till Guds avbild. Så vad göra? Jo vi ska resa oss upp, skaka av oss dammet och inse att vi är kallade, in i den frihet, in i det djup och in i den omsorg Gud gett oss – från begynnelsen. Vi måste lyssna på Guds lockrop att kom människa, kom mitt barn, allt mitt är ditt men du måste förvalta det med ditt gudomliga arv, med din inre sanning och känsla, så träd fram, kom ut, visa dig, jag bereder dig väg, du är myndig och fri, kom för jag älskar dig, kom, ja res på dig, ta min son i handen, han som är uppståndelse och livet och som du tillhör, jag gett dig till, Jesus Kristus.

Insikten att Gud gjort oss till sin avbild och gett oss fungerande inre redskap har understundom svårt att omfamna oss. Samtidigt är det så enkelt; vi behöver bara knäppa våra händer i bön så når vi in i evigheten med våra väsen, långt utanför våra tre dimensioner och så sträcks mot oss möjligheten att bit för bit leva i den frihet och glädje Gud kallar oss ut i. Men vi behöver definiera om vår målbild och ta till oss det enorma löfte Jesus gett oss att den som tror på honom skall leva; bortom dimensionerna, bortom döden; hand i hand med treenig Gud.

Ibland kommer jag på mig att längta tillbaka till min barndoms sjuttiotal. Då det fanns två kanaler på teven, tre på radion och Internet och mobiltelefoner fanns helt enkelt inte. För att inte tala om hur enkelt samhället var eller i vart fall tycktes vara. Allt var liksom överblickbart.Och när jag sen några år senare åkte ut och tågluffade och mötte andra ungdomar från andra länder, hur stolt var jag inte över vårt välfärdssystem, den svenska modellen. Ja, jag var stolt över vårt land. Idag har det runnit en hel del vatten under broarna och ljudet från Cool Candys ”Göta kanal” eller för den delen Stefan Rüdens ”Sofia dansar go-go” når oss inte längre lika lätt i samtidsbruset. På gott och ont. För i det lite mer enkla sjuttiotalet frodades det också en hel del fördomar och märkliga attityder. Vi hade stora mentalsjukhus och vårdhem. Det fanns en skam i att vara psykiskt sjuk eller ”utvecklingsstörd”. Inte sällan levde homosexuella på marginalen (fram till 1979 betraktades det som en psykisk störning att vara homosexuell). Som väl är har vi idag tagit flera steg framåt; mångfald är en självklarhet för de allra flesta av oss och vi eftersträvar på ett på ett naturligt vis att möta varandra i skenet av att vi är ”människor” bortom kategoriseringar, bra eller dålig, mörk eller vit, frisk eller sjuk (eller för att citera Paulus i Galatbrevet att här är inte slav eller fri, man eller kvinna alla är vi ett i Kristus Jesus). Jesus liknade sig vid en såningsman och det samhälle vi är en del av bärs i hög grad upp av det fundament av nåd och rättvisa Jesus ord och handling spred. I Jesus undervisning finns tanken om allas jämlikhet och således i förlängningen allas rätt till utbildning och vård på lika villkor, demokrati och självbestämmande. Vi som är en del av dagens samhälle har en tendens att fokusera på bristerna i välfärdsstrukturen och inte minst glömma av våra idéers hemvist men många som kommer till oss som asylsökande kommer inte sällan till tro, en kristen tro, just i mötet med de värden vårt samhälle valt att ha som ett fundament. Det finns, ser de, en skillnad, en väsensskillnad till många andra länder och kulturer som inte genomsyras av dessa ideal. Ibland glömmer vi att den mångfaldens respekt vi tar för givet i vårt sekulära Sverige inte vore möjlig utan just dessa rötter till Jesu ideal. Ett fundament vi ska vara stolta över och värna om; fundamentet bortom rätt eller fel, mörk eller vit, frisk eller sjuk. Nyansernas och nyfikenhetens fundament. Var finns kyrkan mitt i allt det där idag? Ja, lite som en utpost tänker jag mig. Vårt uppdrag är att i såväl enkla tider som i mer svårdefinierbara; som vilket ändå vår tid måste anses vara, påminna om att det finns en större kärlek än den vi som människor kan manifestera och att den kärleken vill ha med oss att göra. Kärleken som en gåva, som en nåd. Mitt i livet, i avskedet och i livets början, här och nu. Jesus visade genom sitt sätt att vara, i stort som smått, vem Gud är. Vår skapare blir tydlig i Jesu oändliga tålamod och tilltro på vår förmåga att till slut, trots allt, vilja välja kärlek. Vilja välja att bygga vårt hus på fast grund istället för på lös och instabil grund. Och jag tänker att det är nu viktigare än någonsin att lyssna inåt och finna det där ekot i hjärtat som vill ha kontakt med Guds öppna famn; kärleken som strömmar mot oss. I det flödet, när vi lever i det, blir samtalstonen en annan, förenklingarna går inte att upprätthålla lika lätt, sådana ord med vilka vi kategoriserar; skiljer och delar upp faller nu undan för ett mer nyanserat och helgjutet förhållningssätt där vi eftersträvar möten snarare än skiljemurar. För lika lite som vi kan vara solitärer som människor, i vart fall i längden, kan vi som mänsklighet vara en solitär i förhållande till vår Skapare. Det blir då lite som att betrakta himlen med en kikare vi vänt bak och fram, perspektiven blir så små att vi lätt tappar andan, livsandan. När vi istället är erbjudna frimodighet, glädje och upptäckarlusta, en vidd och i denna greppa Guds hand, kärlekshanden som vill leda oss fram. Så varmt välkommen till din kyrka i vårt pastorat; i någon av våra fyra församlingar att fira gudstjänst och ta del av denna vår gemensamma flertusenåriga tradition att i ord, sång, bön, nattvard gemensamt sträcka oss mot denna kärlekshand. Den håller, den bär, den är livsviktig, idag som igår.

Vi lever i en tid och land där nattens drömmar inte tillmäts särskilt stor betydelse. Inte heller själslig smärta tycks ha något särskilt att berätta. Vi benämner det depression och ångest som om dessa tillstånd vore fristående livet i övrigt. Som om vi ska fungera som maskiner och skaver det någonstans ska skavet bort. På samma sätt är det med våra kroppar, det saluförs smärtstillande som verkar snabbare och snabbare bara för att dämpa sådant som ibland är viktigt att vi tar in och tänker kring. Smärtan i nacken, ryggen, huvudet vill berätta något. Magontet likaså. Något skaver och behöver rättas till. Men parallellt med detta lever liksom en samhällsanda där vi inte längre ska hänsyn till själen. Själsdimensionen. Dem vi innerst inne är. Vår mänsklighet. Jag kommer att tänka på den där dagen för några år sen då jag kom till Hälsolänken för den årliga kontrollen vi deltidsbrandmän genomgår. Den här dagen var jag uppe i varv och naturligtvis var blodtrycket förhöjt. Jag fick ligga på en brits och varva ner. Och snart hamnade jag i ett djupt nästan meditativt tillstånd – ja jag har lätt för det – och när jag gör det får jag ofta bilder på den inre näthinnan. Den här gången fick jag en bild som inte bara var en bild utan en hel berättelse. Jag fick för min inre syn vårt gigantiska kosmos och erfor att ordningen i detta vårt kosmos är total. Jag såg så en planet i mitten av allt, mycket större än vår Jord och det var som allt kretsade kring denna; likt vår Jord kretsar kring solen. Här kretsade nu olika universum runt denna ”centralplanet”. Och allt var i total harmoni. Och så fick jag för min inre syn sen se just vårt universum och långt där ute i vintergatan vår kämpande Jord. Varpå jag nåddes av insikten att all den disharmoni som här råder, all maktkamp och alla orättvisor i ett större perspektiv är dramer som är övergående och kommer att landa i något gott. Allt kommer att lösa sig. Vi kommer lära oss, till slut, vi mänskligheten, vad som är viktigt, ja viktigast. Vi kommer att komma dit. I sinom tid.  Plötsligt kom sköterskan Ulrika tillbaka in i rummet på vars brits jag låg och tog återigen mitt blodtryck. Det var nu helt normalt. Bilderna jag fått för min inre syn hade gett mig ett lugn. Efter sedvanliga tester blev det grönt ljus att rökdyka detta år igen. Jesus sa vid ett tillfälle att ”Ni är härnedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen”. Bibelns berättelser är många hur Jesus kunde betvinga våra naturlagar, så som vi nu känner dem, men det är inte det största, det största är att Jesus med sitt budskap befriade människorna. Man såg sig plötsligt i ett större sammanhang, ”jag” blev något mer än den roll livet tilldelat mig. Vi måste vara rädda om det perspektivet – öppna upp oss för de själsliga landskap av frihet och glädje Jesus visar oss på. Att livsglädjen finns i att bry sig om, värna varandra, önska varandra gott och tolka och eftersträva det goda. (”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”) För att vilja leva så underlättar det om vi tar vårt inre liv på allvar. Vi är något mer än symtomen på att något är fel. Smärtorna i själ och kropp har ett budskap som handlar om att vi ska ta oss själva och de sammanhang vi är en del av på större allvar. Livet är ingen generalrepetition, det är nu allt pågår och vad jag gör med min vardag har faktiskt den allra största betydelse inte bara för mig utan för i någon mån hela mänskligheten. Vi hör ihop och det är på oss det hänger och för det har Jesus gått före oss och visat oss på det väsentliga; vår potential i vår mänsklighet. Att vi kan höja oss över de sammanhang som begränsar oss.

Gud lät sig födas in i skapelsen, för att bli en av oss, för att ge oss de redskap vi behöver för att vi ska kunna inse och närma oss vår mänsklighet. De redskapen fungerar än idag.

Situationen med den besatte pojken och den hjälplöse fadern är väl känd och har filmats och tecknats ned och beskrivits av otaliga uttolkare. I filmen Jesus från Nasaret ställer sig Jesus framför pojken, tar upp ena handen och säger Satan, lämna honom. Det är så skickligt filmat, pojkens förvandling från galen och besatt till lugn och fri är så skickligt gestaltad och pojken gråter sen lättad ut i sin älskade pappas famn, äntligen är han sig själv igen. Pappan är så tacksam. Vad är det som händer – ja vi har många uttolkningar. Närmast till hands ligger förstås att pojken lider av epilepsi och då nu hans samtid tolkade sjukdomar som besatthet att Jesus helt enkelt använder sig av den förklaringsmodellen, hans samtids förklaringsmodell för att göra pojken frisk. Samtidigt – och det vore fegt att inte beröra det – så finns det de som hävdar av egen erfarenhet att påverkan av negativa andliga krafter kan vara en realitet. Paulus skriver i Efesirebrevet: Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. Och jag minns en del patienter jag träffat under mina 15 år som mentalskötare i psykiatrin hur ett fåtal av dem, ja verkligen bara ett fåtal, men hur dessa som jag kan räkna på ena handens fem fingrar på ett trovärdigt vis kunde berätta hur de kunde erfara hur ett mörkt andeväsen uppmanande dem att skada andra och sig själva. Hallucinationer säger vi, imperativa rösthallucinationer men vad vet vi om verkligheten? Är alla drömmar bara en dröm, även de mest glasklara då vi möter den nära och kära som gått bort och där vi rentav kan ta på han eller henne, vi vaknar upp, trosvissa. Ja vad är verklighet, vet vi alltid det? Det vore så frestande att bara avfärda allt sådant här svårförklarat som inbillning – men vad vet vi??

Det vi vet i den situation Markusevangelisten tecknar är i vart fall pappans totala utblottelse och tro på Jesu förmåga, precis som den romerske officeren som ber om hjälp för sin tjänare eller för den delen kvinnan med blödningar hon plågats av i många år som i folkhopen tänker att bara jag får röra vid Jesu mantel blir jag frisk. Det är den sortens bön Jesus menar tänker jag – bönen då vi är längst ute på grenen och inte har någon annan att ty oss till än Jesus, än Gud. Och då är vår Herre där, starkare än någonsin. Tar oss i sin famn, befriar oss. Det finns många som har den erfarenheten, att vi inte är ensamma, Gud vakar över oss, finns med mig. Inte minst når den erfarenheten oss ofta då vi måste gå den väg vårt hjärta manar oss och vi går iväg i ensamhet, för så är det ofta, Gud kallar oss en och en.  Den smala stigen, inte den breda. Samtidigt får inte avsaknaden av upplevelser att vara vägledda av Gud ligga till grund för att tror att vi står utanför Guds löfte.

En mystiker som beskriver detta är Johannes av korset som skrev boken Själens dunkla natt. Denne Johannes levde på 1500 talet och han menade att som en del i den troendes erfarenhet ingår även att ha perioder av tvivel och mörker och i dessa stunder av tvivel så kan det således ingå perioder att inte kunna erfara Gud.

Det glada budskapet Jesus kommer med kan rentav upplevas irrelevant. Jag blir inte berörd. Uppgiften då menar Johannes av korset är är att våga lita på löftet, våga leva i tron trots mörkret, tvivlet, tystnaden. Här är pappan en så vacker symbol för detta, hans förtvivlade rop till Jesus. ”Jag tror, hjälp min otro”. Hur mycket hade han inte prövats, oroats, varit ute på den yttersta grenen, hans son var på väg att gå under. Bönen som vänder sig till Jesus bes i insikten om att utom honom finns inget som kan hjälpa oss.

Det är samma bön, som Petrus ber när vågorna höll på att sluka honom. Det är en bön som inte längre föreskriver Gud vad han ska göra, utan som kastar oss i hans famn, utan förbehåll och utan återvändo. Tron som den enda möjliga vägen fram.  Och många som har en tro lever inte alltid i en familj, i ett sammanhang där att tro är rumsrent. Jag får smyga iväg till en gudstjänst, till en bok, en andlig sång. Längtan som fyller mig med en sådan frid då jag möter Jesu ord fungerar tvärtemot för den jag lever med. Många vittnar här om en väldig ensamhet. Men även om insikten att skulle de vara tvungna att välja, den sociala tryggheten eller tron, så kan de inte leva utan tron. ”Jag tror, hjälp min otro” sa pappan och vi kan komma att säga detsamma då vi utmanas, då vi väljer Gud, ljuset, handen som vill leda oss. Det är när vi är vid den punkten, som demoner och avgrundsvågor och själva döden mister sin makt. Då kan han dra oss upp, rädda oss, ge oss livet åter, som fri gåva.

Profeten Mika ger uttryck för ett hopp: Jag har fallit men reser mig igen,
jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. Hoppet handlar om att det finns något större att vända sig till, ingen är ensam, vi är en del av något större och i apostlagärningarna får vi ta del av en urbild av gemenskap i den tidiga kristna kyrkan:  De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.

Samtidigt vet vi, inte minst genom just Paulus brev, att detta inte är den enda bilden av den tidiga kristna församlingens liv utan snart kom även där in prestige, kiv och träta. Men bilden av den ultimata och levande gemenskapen finns där för oss som en… ja lite som en sporre men även som en hägring. För på den här sidan evigheten har vi trots allt inget annat val än att stå ut med det ofullkomliga. I vissa ögonblick är allt helt och välfungerande men snart kommer det ofullkomliga in. Och kanske är detta den stora utmaningen, att värna det tillräckligt goda livet, tron och gemenskapen. För vad är annars risken – jo att vi aldrig blir nöjda, att vi alltid måste vända alla stenar och när det inte räcker bryta upp och ge oss iväg. Vi kan se det hos den som letat efter det perfekta förhållandet; rastlöst lämnar han eller hon älskande bakom sig som vägmärken på en otålig vandring eller den som kommer till ett nytt sammanhang, ett grannskap, kanske ett jobb, en förening, ett sammanhang och kavlar upp ärmarna och sprider löften och utfästelser kring sig men sen inte följer upp och fullföljer – det blev tråkigt, gick trögare än förväntat – och snart är man på jakt efter det grönare gräset på andra sidan kullen. Men gräset är detsamma, livet är inte menat att vara att vi liksom surfar på en räkmacka, inte ens den av oss som har den starkaste tro. Även Jesus tvivlade och var understundom trött. Mycket handlar till slut om uthållighet, att våga hålla vid liv den där tron, det där hoppet, det där som Mika sammanfattade med orden att Herren är mitt ljus. Med andra ord; vi är en del av något större, en del av något vidare, en del i Guds plan med oss – han som vill föra oss hem. Och här kommer såväl Symeon som Hanna in som en förebilder och sinnebilden av – ja just det – ett tålamod.  Och vi känner Symeon som gudfruktig, liksom Hanna, de levde ett liv som idag är ovanligt. Båda närde bilden av en konkret befrielse som väntar, ja Jerusalems konkreta befrielse från ockupation och förtryck och orättvisor. Och vem ska infria detta – jo Messias. Återigen en idealbild men det var den de hade och närde och när de sen ser Jesusbarnet ser de att här är nu Messias och båda drar slutsatsen att nu, nu kommer befrielsen – de erfar ett konkret hopp.  Och detta hopp kommer senare till uttryck  i Jesu åsneritt in i Jerusalem drygt trettio år senare: Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp.

Idag vet vi att Gud kom in sin skapelse på ett annat sätt än som en härförare. Han kom som utlovat men med ett annat svärd än det blanka stålets; han kom med sanningens och kärlekens svärd. Eller som Johannes vittnar: Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

I någon mån är kanske Symeons situation lättare än vår? På sätt och vis levde han i en enklare tid än vår. Han hade ett konkret hopp – väntade en konkret befrielse. Vilken befrielse väntar vi? Vilket är vårt hopp?  Och jag tänker på alla människor som i någon mån gett upp, inte vågar hoppas mer, där glädjen är långt borta och där själva motivationen till liv stöds upp av allehanda konstgjorda metoder.

Vi är alla i akut behov att ta del av vittnesbörd om Jesu konkreta närvaro och kraft. Vid alla dop förkunnas Jesu ord då han möter lärjungarna vid Galilei berg med orden: Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Detta ögonblick i världshistorien, just där och då; himmel och jord är ett. Kring den återuppståndne Jesus.  Den stora utmaningen ligger i tänker jag att sträva på, att göra det vi måste trots att tecknen uteblir. Symeon var mycket gammal då hans hopp gick i uppfyllelse och som han väntat, stödd på ett löfte. Idag har vi ett liknande löfte att förhålla oss till: Jesu återkomst. Vi har – liksom Symeon – ett löfte att förhålla oss till. Symeon visste att hans möte med Messias låg inom hans levnadstid – vad gäller Jesu återkomst finns inget sådant konkret löfte men däremot att det ska ske och därtill angivelser och tecken; ”jag kommer åter. Var beredda”.

Och för att skärpa våra sinnen: ”jag kommer som en tjuv om natten”. Och det är inte det som är det intressanta, inte när utan att – att detta ska ske. Precis som för Symeon.

Han visste att det skulle ske och han levde i den tilliten. I vår tid händer det att präster och teologer mer eller mindre tar avstånd från hela idén om Jesu återkomst. Den är nog snarare något som sker inom oss, säger man. Inget som ligger i en konkret framtid. Kanske ryggar man för återkomstens förspel, som är allt annat än glada eller enkla. Jag har personligen svårt att förstå hur man kan bortse från Jesu undervisning på den här punkten. Få företeelser är så beskrivna och förväntade som denna händelse i just Jesu egen undervisning. Och jag har ibland noterat att samma teologer som ifrågasätter Jesu återkomst har inte sällan svårt för Jesu gudomliga sida. Jesus har nu blivit en mer eller mindre blivit en radikal profet, men inte mer än det. I och med ett sådant ställningstagande har man – som jag ser det – missat något avgörande.  För som kristen måste jag förhålla mig till Jesu gudomlighet – liksom hans återkomst. Och våga leva i detta budskap – hur icke politiskt korrekt det nu än kanske är (?)  Och jag tänker att där, att försöka våga leva i löftet likt en Mika, en Symeon eller för den delen som den första församlingen Apostla-gärningarna skildrar, ja där finns dessa stunder av lycka och tillit som bär även då tron tycks svag och livet är fyllt av motsägelser. Här finns även en fråga till oss – hur stärker jag min tro och hur ska den bli mer relevant för andra? I Lukasevangeliet kapitel 18 säger Jesus: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”

Och är nu inte nyckelord rimligen bön? Det är ju det språk som skär genom vår tid, ja genom varje tid, varje tvivel och varje intellektuell invändning, som en varm kniv genom smör – bön. I bönen är vi tillsammans vid den nyss återuppståndne Jesu fötter där på Galilei berg och kan erfara löftets konkreta kraft då Jesus säger åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Ja det är i bönen Herren uppenbarade sig för Symeon, i bönen sångerna kommer för sådana som Lina Sandell Berg med sin Tryggare kan ingen vara och det är i bönen vi alla kan erfara att Jesus menar allvar när han lovade att vara oss nära. Här och nu. Vi kan i bönen – i hjärtat förstå – Jesu löfte att han är i Fadern och vi i honom och han i oss.  Och det är, tror jag, just i bönen vi blir stärkta så att vi inte somnar på våra poster, inte göra slut på oljan i våra lampor, inser att vi måste stötta varandra att just vaken och bedjen, vara alerta, ty som en tjuv om natten kommer han åter och då ska vi stå där – och välkomna honom precis som Symeon inte slappnade av innan han fick ta i Messias med sina egna händer, han blivit lovad.

Vi är lovade samma sak – detta möte – i rummet.
Vi måste våga leva i den tron.
Även om vi inte vet exakt när det kommer ske – men det kommer ske – den dag han kommer åter – men den här gången inte i mänsklig gestalt utan som han sagt; som en blixt från öster till väster ingen kommer att kunna ifrågasätta. Gode Gud – hjälp oss igenom våra tvivel, förnya vår tillit och vår blick för din son vår frälsare Jesus Kristus.