2020

men ett nyktert och ett stadigt hopp

Men Jesus gick inte in i den projektionen utan sa nyktert att nej, det finns ingen quick fix, ingen enkel lösning…


Hosianna David son, de sjöng där vid vägkanten, la palmblad och de… hoppades.

Jesus red in och alla var så… förväntansfulla.

Då händelsen äger rum vi nyss tog del av var det påsktid och vi befinner oss i slutet av Jesus aktiva tid på jorden – han vet vad som väntar, om än inte folket. De tror på en kung, han vet att det kungarike han ska manifestera går genom döden på korset. Ett mysterium, ett offer, som då rakt ingen begriper här denna dag. Inte ens lärjungarna.

Tänk vilken ensamhet för Jesus, att se och inte kunna dela verkligheten med någon. Inte undra på att han hade behov att ofta gå undan i ensamhet, be och vila. Kontemplera. Alltmedan hans samtidsmänniskor ville att han ikläder sig hjälteglorian, kungaglorian, befriarglorian.

En sådan där befrielse på gängse vis – med makt och våld.

Men… han har kommer med ett annat budskap, Jesus på åsneryggen, sanningen, att inget annat än sanningen kan befria oss och att himmelriket inom var och en av oss – endast det ”tillståndet” kan ge verklig befrielse.

Paulus skriver i Romarbrevet 13:

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära.

Paulus, som vid tiden för dessa ord, är verksam i den då förföljda urkyrkan inte så långt efter Jesu död på korset, han pläderar nu för en hoppfull inställning. Mitt under förföljelsen.

Att de i hans samtid ska våga hoppas, ska våga tro på en genuin förändring.

Det ligger nu i vår natur, att vilja hoppas. Vi vill tro gott. Filmer ska ha ett lyckligt slut och vi älskar berättelser där den gode vinner över den onde.

Hopp och förändring…

I vår närtid finns händelser fyllda av stort hopp och förtröstan: som när Berlinmuren föll den 9 november 1989 och Öst och Väst förenades eller apartheidregimens; rasåtskillnadspolitikens fall i Sydafrika. Många minns även hoppet och framtidstron, att något nytt och enastående var på gång att hända, åren innan John F Kennedy mördades 1963.

En annan period i vår närtid då många erfor hopp var under reformen Glasnost under mitten av åttiotalet. Glasnost betyder öppenhet och reformen genomfördes av dåvarande Sovjetunionens sista statschef Michaels Gorbatjov. Sovjetunionen föll ihop. Det kalla kriget föreföll vara slut. USA och Ryssland pratade äntligen med varann igen. De pratade med varandra – och skrattade.

Jag själv minns hur jag som 17 åring, då jag nyss flyttat till Stockholm från Västergötland 1982 tillsammans med 30 000 personer befann mig i en stor fredsdemonstration där vi tog varandras händerna och byggde ”en bro för fred” mellan USA:s och Sovjetunionens Sverige-ambassadörer, på respektive ambassad.

Alltmedan vi sjöng: I natt jag drömde, något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut.

Och vi kände ett litet spirande hopp. Hade det inte börjat mjukna något? Sen när Glasnost var ett faktum tre år senare, ja tänk det hade det. Äntligen.

Vi som varit med om sådana här perioder av liknande hopp och framtidstro kan kanske ana lite av den glädje som människorna kände då Jesus red in i Jerusalem.

Nu äntligen skulle det bli en förändring, ja som vi hoppats. Som vi längtat.

På så vis påminner den tiden lite om vår tid i Världen, just nu.

Covid-oron göra att många blir modfällda och har svårt att våga tro på en reell förändring. När ska allt bli som vanligt igen? Och vårt hopp idag, att allt ska bli som vanligt igen, det hoppet sätter fingret på att många av oss nog inte saknat kon förrän båset visade sig vara tomt – det var så mycket vi tog för givet. Först nu kan vi till fullo inse vad mycket alla möten betyder i livets villervalla.

Nu kan ingen leverera något enkelt hopp i covid-frågan annat än att, ja det vill jag mena, uppskatta den nyktra saklighet vår Folkhälsomyndighet präglas av. De säger inte enbart att vi får leva med covid-frågan länge – de säger också att vi kommer klara av att göra det. De representerar ett lugn och en saklighet och ett mod. Och väger in en helhet. Och se vårt samhälle fungerar.

Vi har all anledning att känna hopp – men ett nyktert och ett stadigt hopp.

Den upprymda glädje människorna erfor då Jesus red in var en annan och mer konkret glädje – den närde ett omedelbart hopp att här, här kommer befriaren och nu ja nu ändras allt.

Men Jesus gick inte in i den projektionen utan sa nyktert, ja faktiskt lite i samma stil som Johan Carlson på Folkhälsomyndigheten, att nej, det finns ingen quick fix, ingen enkel lösning men vaken och bedjen, välj den smala vägen istället för den breda allfartsvägen, var listig som en orm och fredlig som en duva och bevara ditt ljus brinnande och ditt salt sin sälta – då – i det att du är uthållig, klok och seg – då kan du komma gå i land med din värdighet i behåll – och lysa som en stad ovanpå ett berg. Då är himmelriket mitt ibland er.

Men naturligtvis längtar vi efter att allt ska bli normalt igen.

Och vi längtar efter att få erfara den förändringen lika påtagligt som när ett sommarhögtryck väller in efter månader av regn och blåst och grått trist väder.

Äntligen. Äntligen erfar vi framtidstro, igen. Tillsammans.

Och precis så var det för människorna som välkomnade Jesus då han red in i Jerusalem på en åsna. Tilltron till förändring hade varit låg, förtrycket från romarna var en tung realitet, rang- och hackordningen i det judiska samhället likaså. Och så kom Jesus in på scenen med sin kraft och sin myndighet och visade på ett alternativ. Och han gjorde det så kraftfullt och i de utsattas, de fattigas och sjukas närhet så att ryktet om befrielse, om nåd spred sig likt när högsommarvärmen kommer in efter månader av regn och blåst och grått trist väder. Äntligen. Äntligen skulle allt vända.

Det här hoppet, den här glädjen den säger någonting om hur det är att vara människa.

Vi har en bild i oss av en annan möjlig verklighet, mer rättvis och sann än den vi oftast ser kring oss.


Var kommer den bilden ifrån, det hoppet, den glädjen? Vad är det hoppet en återspegling av? Vem har lagt det i oss? Kan det rentav vara vår Skapare? Han som sänt alla profeter, däribland profeten Sakarja, att komma med löftes- och förmaningsord till oss. Sakarja som med sin bild, fömedlad i Sakarja kapitel 9, skriver:

Han ska skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände

Ett löfte som nu till slut landat i Jesus trösterika blick där på åsneryggen:

Kom alla ni som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ni skall bli mättade.

Det Jesus gör, då han ser oss i ögonen, är att visa oss Guds väsen. Han ser dig och mig med kärlek och empati, vi är medspelare, och den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där.

Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den?

Trots att det på många vis är mörkt och kallt. Just nu.

Vågar vi vänta på ljuset som har lovat att komma till oss?

För så är det – advent är såväl ankomst som väntans tid som ett löfte om ett nådens år. Bulta säger Jesus, bulta på dörren och den ska öppnas, sök och du ska finna, sanningen, det är sanningen som gör dig fri. Våga sök mig. Jag finns här för dig. Alltid.

Och kanske handlar detta sinnelag idag om uthållighet, att vi ska bevara det mänskliga och sanna, tänka självständigt och våga tro på att vi är beskyddade, vad som än händer, så vilar vi i Guds händer…

Gode Gud hjälp oss att ha ett öppet hjärta, i det stora som i det lilla. Gör oss mottagliga för din nåd, gör oss modiga att bida, att vänta in din ankomst. Ja bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp…

Då tankas ditt hjärta fullt.

Det är inte första gången i världshistorien vi lever i en utsatt tid.


Det är inte första gången i världshistorien vi lever i en utsatt tid.

Inte minst tiden vid Jesu aktiva tid här på jorden var svår och fylld med spänningar och ändå smög han in till de utsatta, de leprasjuka, de baktalade, de misstänkliggjorda, de utanför all yttre redbarhet. Han bodde med dem, levde med dem, satt vid deras lägereldar och fick dem, en efter en, att räta på ryggen. 

Här är Jesus ett föredöme, att trots spänningar och konflikter – vid den tiden var till exempel Palestina ockuperat av romarna och klasskillnaderna enorma – våga vara empatisk, våga se sin nästa, vilja se sin nästa, lyssna in och välja kärlek.

Här har vi alla ett uppdrag, var och en av oss, att välja empati och kärlek trots att tiden vi lever i just för närvarande fört med sig så mycket ångest och oro.

För att jag som individ ska kunna välja det perspektivet och inte drunkna i oro finns en kungsväg: Att jag intresserar mig för min nästa. Att jag bryr mig om min nästa. Att jag väljer att att ge av mig själv. Och där inträder den omvända ekonomins lag – att ju mer jag ger desto mer får jag tillbaka. Men då måste jag ge utan baktanke och inte för att det ska synas, omtalas, vara tjusigt – utan av mitt hjärta. Spontant. Obemärkt.

Då tankas våra hjärtan fullt.

Då öppnas en flik av himmelen och vi får del av den frid som likt solen alltid lyser, trots moln och rusk. Eller att det till och med halva dygnet förefaller vara natt.

Solen lyser ändå, allt är i sin ordning. Allt blir bra.

Snurra min jord – Gud är.  

Går det lika bra med selleri?

Vi är omgivna av falsk prestige. Nästan varenda politisk debatt och diskussion saknar ett äkta och ödmjukt förhållningssätt till de sakfrågor det gäller. Det är ismer och tes- och antites och sällan möts man. Vill man ens mötas? Skyttegravarna grävs djupare och djupare.


Många av oss minns ”Nöjesmassakern” i Sveriges television för 25 år sedan.
Det var fyra ”humorgubbar” som sågs av uppemot fem miljoner tittare varje lördagskväll.

Programidén var enkel, det var korta sketcher, snabba klipp och så en gästartist som var i ropet. Genomslagskraften var stor, som det ofta var med TV på den tiden när ett program slog an. De komiska figurerna som gestaltades var till allmän kännedom.

De ”figurer” som nog blev mest kända var Sven Melanders och Åke Catos: ”Werner und Werner”. Två tyskbrytande kockar. 

Förebilden lär ha varit Werner Vögeli, vid den tiden en känd kock och hovtraktör med ursprung i Schweiz.  Werner Vögeli var bland annat verksam på Stockholms slott, han var kökschef på Operakällaren, skrev böcker och hade matlagningsprogram i SVT.

En nyckelreplik i Åke Catos och Sven Melanders sketch, och som sketcherna alltid avslutades med, det var repliken att: ”Det går lika bra med Selleri”.

Vad som åsyftades var att vad som än saknades för ingrediens, kanske den ene Werner till och med glömt att ta med den mest centrala delen till måltiden ifråga, som själva ankan till en sprängd anka, så kunde de tillsammans landa i att ja ja, vi löser det med selleri… för : ”Det går lika bra med Selleri…”

Se framför dig din kyrka. Högaltaret vänt mot öster.

”Som en blixt från öster till väster kommer jag åter” – det är ett citat från Jesus – och det citatet utgör nu själva tanken bakom placeringen av altaret. Tillika hur gravarna är grävda – och hur huvudena i dem är vända – ute på våra kyrkogårdar. Det första den döde ska se är ljuset från Kristus, då han kommer åter.

Och lyssna på nattvardsbönens strof:

”Vi vet att han alltid ber för oss och att han kommer åter för att döma levande och döda, den dag du har bestämt…”

Och se själva kyrkobyggnaden framför dig, din kyrka, med norra och södra porten och så den nedre, åt väster – och altaret som sagt åt öster. Byggnaden är byggd som ett kors. Och ovanför altaret, se på altarmålningen, korset.

Och under många av våra kläder, mot bröstet, inte sällan i silver, ett smycke: Samma kors.

Häromdagen stod jag vid en dopfunt från 1300 talet och jag fick döpa lille Frans. Och i dopet sa jag: ”Vi döper eftersom Jesus sa åt mig har getts all makt i himlen och på Jorden.”

Denna strof i vår dopritual är som bekant, en del av Jesu dopbefallning:

Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden…

Det här är ett uttalande som förpliktigar, som är svårt att runda. Ord som var och en av oss måste ta ställning till. Tillika strofen i nattvardsbönen att Jesus ”ska döma levande och döda”.

Dessa dogmer, det går inte att bortse från dem – och de får nu konsekvenser.

Det går förvisso att försöka att avfärda dem med att vi har att göra med en individ som har drabbats av megalomani, alltså storhetsvansinne.

Och det finns det ju de som gör…

Men om jag nu är en av alla dem som inte vill avfärda Jesus, utan räkna med Jesus i mitt liv, så är det här något jag har att ta ställning till. Jesus gör anspråk på att vara en kraft att räkna med. För hur ska jag annars relatera till Den ”som givits all makt i himmelen och på Jorden”? Och som samtidigt sträcker mig handen och säger, kom, kom vandra med mig, bli min lärjunge älskade barn, jag är beredd att ge dig allt av mig till dig.

Går det lika bra med Selleri?

Är Jesus utbytbar och rent av försumbar då det går att ersätta honom med något annat?

Eller är Jesus något helt unikt – och är erbjudandet om att vandra i och med det ljus Jesus benämner i till exempel Johannesevangeliets tolfte kapitel – unikt?

De flesta flyr möjligen undan det ställningstagandet.

Det är inte så konstigt.

För en tro som inkluderar en levande relation med Jesus Kristus är inte vilken tro och vilken relation som helst. Den berikar, ger beskydd, en inre frid, när ett hopp, tröstar dig när du är ensam och nere, lyfter dig när du fallit, bär dig när du behöver bli buren – men den kräver i gengäld att du är trogen i ditt hjärta.

Vad innebär att vara trogen i sitt hjärta?

Går vi hundra år tillbaka, till väckelsen i mångaav våra bygder så handlade trohet ofta om att avstå – att avstå från alkohol, tobak, svordomar, dans och ge av sina medel till fattiga och regelbundet gå i kyrkan. Men allt det där är ju på ytan. Du kan göra allt det där men ändå vara, som man säger, ”innanful”.

Att vara trogen i sitt hjärta innebär något mer. Det innebär att jag är beredd att avstå från, försöka avstå ifrån, det vi kallar för falsk prestige.

Vad är då falsk prestige – ja det är att jag vidhåller en sanning, ett perspektiv, en tolkning som är till min fördel trots att jag innerst inne vet att jag är ute på tunn is. Att jag, åtminstone till en del, har eller har haft fel.

Vi är omgivna av falsk prestige. Nästan varenda politisk debatt och diskussion saknar ett äkta och ödmjukt förhållningssätt till de sakfrågor det gäller. Det är ismer och tes- och antites och sällan möts man. Vill man ens mötas? Skyttegravarna grävs djupare och djupare.

Men även inom oss har vi lätt att gräva skyttegravar, vi vidhåller vår syn på saken. Som vid en skilsmässa, det är långt ifrån alltid separationen äger rum på så vis att man sörjer gemensamt det som gått fel, som lett till att man nu går skilda vägar utan det är ju så mycket lättare att skylla på den andre. Om inte han eller hon varit sådan, gjort så och så – så skulle minsann….

I oss har vi alla ett barn. Vi har alla varit ett barn. Barnet i oss har klara ögon och kom in i världen med ögon öppna för ljuset, i den värld, det nyss kom ifrån.

Det är inte för inte en ettårings skratt är så medryckande, barnet skrattar så det kiknar och vi likaså. För skrattet är så utan baktanke, så utan dold agenda, så äkta och enkelt och det vill så väl.

Det är den känslan – det tillståndet Jesus uppmanar oss att försöka vara i. Och han erbjuder oss en relation, med honom, som gör en sådan livshållning möjlig.

Men den livshållningen har ett pris. Varenda gång jag sätter mig till ro tillsammans med falsk prestige så kommer någon att knacka på dörren och säga att hm, är det verkligen så enkelt? Vad är din del i det hela? Var finns ditt ljus nu?

Och det ljus Jesus lagt i var och en av oss i egenskap av att vi vill vandra med honom det vill lysa. Inte för inte pratar Jesus om vikten av att lärjungarna lyser och han säger att de ska vara som en stad på ett berg, det ska skina om dem och sätt inte ert ljus under skäppa utan var levande såsom jag är levande – för er.

Petrus använder i andra Petrusbrevet ett ord som vi kanske lätt ryggar inför, men som ändå är något att fundera på: Gudsfruktan. Betydelsen av det ordet kan vara rädd för Gud men det är inte det Petrus åsyftar. Han vill snarare att vi ska eftersträva en hållning i oss, som emanerar ur den insikt vi kan få då vi anar vidden av Jesu engagemang i och med oss: En respekt för Gud. Gudsrespekt. Att det ljus Guds son Jesus visar oss, att detta ljus finns runt och med oss hela tiden och kan vi bara inse ett litet grand av den kärlek och det engagemang det ljuset har, i och med oss. Då drabbas vi av en insikt där vi inte annat kan än att symboliskt som ibland faktiskt falla ned på knä och tyst viska ”Abba Fader, Abba”:

Abba är arameiska och är ett uttryck som handlar om den glädje och den trygghet ett barn erfar inför upplevelsen att ”Åh vad jag är älskad, sedd och buren”.

Och det är ju just det ljuset det nu handlar om i Johannesevangeliet, ljuset som ett erbjudande om att vi, du och jag, ska bli genomlysta, Men som alltid då det sker, precis som när vårljuset bryter in i april, så syns plötsligt dammet och de smutsiga rutorna så väl. På samma vis är det med all falsk prestige om vi vågar låta Jesu lysa igenom i våra liv: Åh så mycket vi har att jobba med, åh så mycket vi drattar på ända hit och dit. Men om vi erkänner detta för oss själva och tar Jesu hand i våra händer så har vi en medvandrare som inget annat vill än att vandra med oss på vår väg mot ett allt sannare liv. Den sanning som befriar. Den sanning som enligt Jesajas ord i kapitel 2 vill göra om våra inre svärd till plogbillar, spjuten till vingårdsknivar.

Bara vi vågar släppa på det pansar som stänger ute ljuset och hindrar oss att ta del av det skrattande och förlåtande barnet inom oss.

Den som hjälper oss att göra det, är ingen annan än Jesus Kristus.

Och mig veterligt är ha den ende som valt att vandra med oss, mänskligheten, i just detta syfte.

Så nej. Det går inte lika bra med Selleri.

Det går bara med Jesus!

Vi är sammankopplade

Uh vad fula fötter jag har tycker nu någon och näsa, kinder, händer. Jag duger inte och inte kan väl jag…


Vi människor är sammankopplade.

Allt i tillvaron är sammankopplat.

Och jag pratar inte om internet för det kräver el, kablar, switchrar, routrar, sändare och mottagare. Jag pratar om ett annat nät – ett själens nät.

Har du någon gång känt du kommer in i ett hus att här, här var det lätt att andas, här trivs jag?

Då har du säkert erfarit det motsatta, att här var det tungt att andas, jag känner mig lite olustig, det ska bli skönt att ge mig av.

På samma sätt med arbetsplatser, som på ett större vårdhem, ett sjukhus, en fabrik. Du går kanske runt, är springvikarie – ja här trivdes jag, här var det lätt men inte där, där var det tungt. Det är små små detaljer som avgör. Och de flesta av dessa små parametrar kan vi sätta ord på, jag blev hejad på, tilltalad vänligt, kände mig välkomnad men inte allt – en del parametrar är fördolda, intuitiva, når mig på ett annat plan. Hur går det till?

Vi har ett uttryck ”att det sitter i väggarna”. Vi erfar nu något intuitivt, något som hänt, en enskild händelse eller en räcka händelser av samma karaktär och det hela liksom har spridit sig som ett minne, en känsla vi kan erfara men inte förklara annat än med vår intuitiva varseblivning, vårt så kallade sjätte sinne.

Samma sak med orter, ställen. Det finns passager jag åkt med i bilen som jag upplevt obehagliga, nästan ruggiga, ja det kan vara bara en sträcka på tvåhundra meter. Jag berättar för någon annan jag har förtroende för och ja, ja det stämmer så känner jag också säger vännen tillbaka. Så får jag av en händelse veta att just där på dessa metrar inträffade en tragisk dödsolycka tjugo år tidigare, en älskad kvinna i bygden, engagerad och omtyckt, hon dog där. Och folk blev ledsna och sorgen finns kvar men hur fattar inte jag, Uppsnappad av träden, luften, stenarna? Hur kan en plats ha ett minne? Ja kan det ens vara så?

Samma sak med orter, jag kommer i bilen, åh så trist det verkar vara att bo här, deprimerande allt känns. Andra orter som på ytan kan se identiska ut där är känslan den motsatta. Här finns en öppenhet och en hunger, en entreprenörsanda och mycken skratt.

Min erfarenhet är att då jag haft möjlighet att komma närmare och undersöka orterna ifråga att den första intuitiva känslan i regel varit något centralt på spåret. Hur är det möjligt?

På en japansk ö levde en flock apor. En dag tvättade en ung apa de potatisar som de utfodrades med i en bäck. Snart gjorde hela flocken detsamma. Efter en tid kunde man konstatera att även apor på helt andra öar plötsligt kunde samma sak utan att de haft kontakt med aporna på den första ön. En slags kosmisk inlärningsförmåga som är svår att förklara.

Vi är sammanbundna.

På samma sätt är det med en ny innovation, en uppfinning, ja inte sällan kommer forskare på en helt snarlik lösning på olika sidor av Jordklotet nästan samtidigt.

Och så finns det berättelser om olyckor, som den skogsarbetare som fick en jättetall över sig och klämdes fast, han kunde inte andas, och hur hans kollega rusade dit, lyfte upp tallen och mannen kravlade sig undan. Dagen efter går dom till tallen, den går inte att rubba, den väger 800 kg. Igår var den hur lätt som helst, bara att lyfta upp.

De här dimensionerna pratar vi inte om så mycket för de är fördolda, men inte desto mindre påverkas vi av dem.

Den yttre tillvaron är den verkligen så fast och bestämd som vi tror?

Vi hör ett stycke musik som är lugnt och uppbyggligt och puls och blodtryck går ned och i oss sprids hormonerna oxytocin och serotonin och halterna av adrenalin och kortisol sänks. Någon sätter på ett musikstycke av en helt annan karaktär, det vrålas om död, förakt, hat och kortisolet och adrenalinet stiger och med dessa hormoner vårt blodtryck, puls och inte minst så förändras vår sinnes-stämning. Oxytocin och serotoninet sjunker dramatiskt. Känslan av inre lugn och trygghet är förbytt till en gnagande rastlöshet.

Masaru Emoto är en japansk forskare känd för sina fotografier av vattenkristaller, han har utvecklat en metod att fotografera vatten under djupfrysning. Masaru menar på att kristallerna är välformade och vackra då det uttalas kärleksfulla ord vid infrysningen alltmedan de blir kaosartade och sönderslitna om det sägs hatiska ord. Han visar bild på bild på sin hemsida.

Jesus visste om allt det här. Att tillvaron är så mycket mer än vad vi vanliga människor kan förstå.

Jesus uppmanar oss här att söka, att medvetandegöra oss och han säger att endast sanningen kan göra oss fria. Ibland suckar han och undrar hur länge han måste vara med oss, vi trögfattade, ”åh detta människosläkte” vi som inte kan ta till oss det som han har så lätt för, han som kommer från höjden, en annan dimension.

Kanske är det så nu att det är hög tid för oss att ta ansvar för vår mänskliga konstitution och spänna musklerna en smula, våra andliga muskler och inse med vilken rikedom och kraft vi alla är skapade i och till, vi människor skapade till Guds avbild.

Stig upp, ta din säng och gå sa Jesus och den lame blir helad. Jesus kopplar på och om någontings väsentligt i och kring mannen och han förvandlas inifrån och ut.

I berättelsen är denna på och omkopplare det förlösande ordet att mannen är förlåten. Det vill säga sedd, buren, älskad, ianspråkstagen, värdig – värdig att se sig själv och sin egen potential och formligen resa sig mot den och ta den på allvar. Införlivas i den. Bli en del av den.

Hur många av oss går inte omkring i en slags förlamning. Inte kan väl jag. Uh vad fula fötter jag har tycker nu någon och näsa, kinder, händer. Jag duger inte och inte kan väl jag… Jesus går inte med på den självbilden, han ställer sig i vägen, ifrågasätter och upprättar. Han sätter sig till och med på huk och tvättar dina fötter och ser in i dina ögon och säger till dig att vill du gå i hans fotspår måste du vara din nästas tjänare. Och för att kunna vara det kan vi inte sätta vårt ljus under skäppa, vi ska vara som en lysande stad på en höjd, saltet ska ha kvar sin sälvåra ögon ska i sin klarhet vittna om själens kraft.

Psaltarpsalm 73 är så vacker:

Men nu är jag alltid hos dig,
du håller mig vid handen.

Du leder mig efter din vilja,
du för mig på härlighetens väg.

Äger jag dig i himlen
önskar jag ingenting på jorden.

Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

Gud har skapat oss till myndiga, fria och vuxna och kapabla människor. Vi har ett ansvar att leva upp till vår potential och sluta att förminska oss.

Det finns krafter i vår tillvaro som vill att vi ska glömma av vårt ursprung. De söker inplantera en känsla av fruktan och isolation, en rädsla.

Är vi människor fyllda av rädsla minskar vår empati. Våra antennspröt in i den sfär som hela tillvaron vilar i blir då skadade och vi börjar uppfatta tillvaron på ett inskränkt och räddhågat vis.

Inte kan väl jag? Jo du kan.

Inte ska väl jag? Jo du ska.

Inte är jag väl värd? Jo du är värd.

Det är nu vars och ens ansvar att fundera på hur olika budskap och så kallade sanningar påverkar oss. Och vars och ens ansvar att söka en så bred och välbalanserad information som möjligt. Sanningen som Jesus säger är den enda vägen att bli fri, den är inte alltid uppenbar. Sanningen kan av ekonomiska och politiska skäl vara satt på undantag. Ja vi vet av historien att sanningen ofta hålls stången av just ekonomiska och politiska skäl. Vad är det idag som är fördolt, förvridet, undanstoppat och censurerat, lyssna på din intuition – och följ den!

Ja det är vårt ansvar som fria och obundna medborgare att informera oss, ta reda på fakta, vilja veta. Söka sanningen och inget annat än sanningen.

Och vi måste vakta vår ömtåliga konstitution människan – den kraft i oss som kan lyfta jättetallar, kravla sig ur en livslång förlamning, vars hormoner ändras utifrån goda och onda ord, intentioner och där vi är sammankopplade inte bara med varandra utan med Gud vår skapare. I detta själsinternetet är vi en del och vi erfar där både det ena och det andra om platser och varandra. Vi måste nu söka leva som psalmisten i psalm 73 nyss skrev: Att äger jag dig i himmelen önskar jag ingenting på jorden.

Då blir mitt liv rent och bär frukt och jag vill och kan se min nästa i ögonen, ja jag vill sjunga, dansa och bära fram budskapet att här är vi – mänskligheten – så vackra och rika och vi ska aldrig aldrig låta rädsla och förtryck förminska oss.

Det finns nu krafter som vill förminska oss.

Inte för inte produceras det oändligt med böcker och filmer med det gemensamma att löften sviks, det dödas, var och varannan uppvisar psykopatiska drag. Detta är nota bena inte en rättvis bild av människan. Faktum är att de flesta av oss älskar våra vänner och vår familj, våra grannar och våra sammanhang och vi vill leva och föröka oss i fred och frihet, i glädje. Det är den mänskliga natur Gud givit oss. De som söker split och vill skapa rädsla genom att ställa grupper och åsikter mot varandra har ofta en agenda att vilja härska och styra och bestämma.

Här måste vi våga vara lika modiga som kvinnan Rachav i Josuas andra kapitel och nu göra en självständig bedömning och i de sammanhang vi har att verka vakta och skydda alla som värnar det sanna. Det kan vara en visselblåsare, en konvertit, någon som flytt en man som slår.

Vänder vi andra kinden till, med ett leende även ger vår mantel, går den extra milen kommer de med onda avsikter av sig. Och glädjen segrar. Genom att tron segrar. Det är tron som försätter berg, lyfter jättetallar, befriar förlamade och gör oss till dem vi innerst inne är – alla – till Guds avbild. I Jesus namn. Amen!

Vad blir det?

Men galen är nu lite vad många upplever sig vara till följd av just dagens ovisshet.


Det är i början av september och allt har börjat att starta upp efter sommarens lite mer lugna lunk. Det finns en vila i båda – lunken och vardagen. Och kanske båda i någon mån förutsätter varandra för att ge den välkända rytm livet består utav.

På samma vis är det med årstiderna. Nu väntar hösten med sina färger, den klara höga luften, dimman över sjö och dalgångar. Snart har vi julen hos oss med umgänge och kura inne. Upplevelsen att åren går snabbare ju äldre vi blir är ett välkänt fenomen. Att nu även unga kan ge uttryck för samma upplevelse är möjligen en nyare företeelse? Kan det handla om mängden av information ökar exponentiellt? Vi får så mycket intryck, så mycket information, så mycket att bearbeta.

En sak som speglar detta skifte är nutida tecknade barnfilmer – det ska gå så snabbt, plötsligt är allt på så hög volym, scenbytena är ofta täta och dramatiska. Det är långt till de tecknade filmer många av oss växte upp med som Bambi, Robin Hood och Snövit.  

Ovanpå denna informationsflod har vi nu även den ovisshet som Coronaviruset fört med sig. Åsikterna haglar i vetenskapssamhället och bland vanligt folk och personligen är jag glad över den öppna och transparenta hållning vi har i vårt land. Å ena sidan och å andra sidan. Lite typiskt svenskt.

Hur blir då hösten och vintern och hur kommer allt bli? Det enkla svaret är att det vet vi inte. Vi har att leva i en ovisshet. Egentligen så är den här ovissheten en del i att vara människa men vi lyckas i regel betvinga den ångesten genom att intala oss diverse saker. Vi håller insikter om livets sköra tråd på en armlängds avstånd. Och tur är väl det, annars hade man väl blivit galen. Men galen är nu lite vad många upplever sig vara till följd av just dagens ovisshet. Självmorden riskerar öka, skilsmässor och behovet av samtal för stöd och rådgivning likaså. ”Vad blir det?”

Ibland när jag som präst finns med i en situation där en familjemedlem hastigt avlidit brukar jag försöka förmedla att även om det just där och då syns otroligt så kommer livet gå vidare. Det kommer bli annorlunda, aldrig sig likt, men det kommer gå. Och ibland brukar jag tillägga att det finns i vår konstitution. Vi är starkare än vi tror. Vi tar oss framåt.

På liknande vis är det förstås i de utmaningar vi nu står inför – vi kommer ta oss igenom dem. Vi har som mänsklighet stått inför liknande utmaningar tidigare som de en pandemi nu medför.

Ett bra stöd i att ta sig igenom utmaningar är att påminna sig om att vi skapats inte bara med ett hjärta utan även med en hjärna. Tanke och känsla hänger intimt ihop. Vilken kommer först? Ja det är lite som frågan om hönan och ägget men ett vet vi och det är att känslor av ångest och oro kan minska med klargörande tankar. Det bygger hela det så kallade KBT konceptet på. En sådan lugnande tanke är att vi i norra Värmland varit förhållandevis förskonade från Covid-19, att det finns en bra beredskap och organisation i vår kommun och på vårt sjukhus och att vi har väldigt goda förutsättningar tillsammans.

Var finns då Gud mitt i allt det här? Varför lidande och svårigheter? Det enkla svaret är möjligen att såhär är vår tillvaro nu beskaffad. Vårt jordeliv är fyllt med begränsningar, faror men även möjligheter och hopp. Att vara människa är att leva och finnas med dessa förutsättningar. Inom den ramen, eller ”kontexten” som man nuförtiden så gärna säger, blir och är Gud en möjlighet och möjliggörare. Vi kan med och i oss koppla upp oss mot en tillvaro som ligger lite utanför vår tredimensionella verklighet. En ny nyans av hopp kan då komma mot oss, en okänd sträng av ”sällhet och frid”. Sådant kan stärka oss i mötet med de utmaningar vi här och nu står inför. Vissheten att  någon gått före, som delat våra förutsättningar, som vet hur livet på Jorden är beskaffat och som lovat att aldrig aldrig lämna någon av oss, genererar en frid. Han finns nu med oss och ”all makt är honom given, på Jorden såsom i Himmelen”. Stolligt? Ja vid första anblicken kan så förefalla men för den som skönjt den vakande handen, i sin bön vidrörts i sin ande, är Jesu löfte en realitet.

En av mina favoritpsalmer är psalm 207 och en dag som denna kommer vers tre till mig:

En liten stund med Jesus
och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter
från jordens små bestyr
till livets verkligheter,
de ting som ej förgås
när himlarna och jorden
av sin förvandling nås

”-Varför är du så fin?” ”-För att jag är det!”

Det är det livsrummet som finns här och nu och hur många hjältar i detta ”rum” träffar jag inte under en vecka, under begravningssamtal, dopsamtal. Här finns så mycket engagemang och omtanke och kärlekshandlingar jag får ta del av men mycket av den här vardagskärleken, den hör vi liksom aldrig talas om…


Förra sommaren vid den här tiden hade jag just läst klart en bok med titeln Momo eller kampen om tiden skriven av den tyske författaren Michael Ende. Boken publicerades första gången på svenska 1980.

Momo är en flicka som bor ensam i en liten byggnad vid en övergiven amfiteater. Momo har en sällsynt förmåga att lyssna på människor, hon ger dem av sin tid och får på det sättet en lycklig och rofull anda kring sig. Barnen leker med henne och de vuxna låter henne göra det, ingen blir hotad. Momos har två nära vänner, Gigi med alla berättelserna och den kloke gamle Beppo.

Allt förändras när de gråa herrarna dyker upp. Plötsligt har de invaderat hela tillvaron med sin närvaro. De har grå kostymer, grå hattar, grå hy och när en pyrande cigarr i munnen. De har nu ett enda syfte: att stjäla människors tid. De är listiga därtill och lyckas lura oss människor att självmant lämna över tiden genom att få oss att tro att vi kan spara vår tid till ett bättre tillfälle. Vad vi inte vet är att all den här ”sparade tiden” nu konsumeras upp av de gråa herrarna. Ju fler människor som lämnar bort sin tid, desto snabbare sprider sig ett mycket stressat beteendet. Det finns snart inte längre någon tid till att njuta på caféer, umgås med vänner eller ta hand om sina barn. All tid måste användas effektivt för att sparas in. Momo märker hur det blir allt tommare runtomkring henne, ingen har ju tid att bara vara och hon inser att hon måste göra något för att stoppa stressen. Men vem ska stoppa dessa de gråa herrarna när ingen har tid att lyssna?

Utspelar sig allt i fantasin, eller mitt i vår nutid? Det kan vi själva välja. Men det är väldigt svårt att inte träffas av den här berättelsen eftersom det stressade beteendet påminner så mycket om vår tid,,.

De grå herrarna är hotade av Momo, de förstår att hon aldrig kommer att låta sig stressas eller bli bergtagen av den stress och rädsla de grå herrarna vill ska genomströmma allt och hon utgör ett hot – hon måste nu oskadliggöras.

Gigi – de ene av Momos bästa vänner är en gudabenådad sagoberättare. Han har fantastisk inspiration och allt flödar ur honom och människor njuter av hans berättelser på den lilla okända amfiteatern.

De grå herrarna vill nu komma åt Momo, som de som sagt uppfattar som ett hot, och ett sätt är att försöka få alla som står Momo nära att bli upptagna med annat. Varpå de snärjer Gigi genom att locka honom med berömmelse och fina arenor. Han får nu TV- program och shower och Gigi som alltid haft detta inre flöde tappar nu detta alltmer och han börjar återberätta gamla historier och ju mer han tappat sin inspiration desto mer upphaussad blir han av all media, som de grå herrarna äger och styr.

Att tappa flödet – tappa kontakten med barnet – ”Världen” kan applådera det, att vi glömmer kontakten inåt…

Många av de mest upphöjda och omsusade så kallade stjärnorna vittnar om ett liv de kommit att hata. De är så påpassade, aldrig lediga, kringskurna och den begåvning man haft har kommit att bli ett allt mer sinande flöde.

Gigi – han var en hjälte i det tysta, i det lilla och allt blev magiskt.

Det gäller att vara rädd om det livsrummet, där vi verkligen möts.

Det är det livsrummet som finns här och nu och hur många hjältar i detta ”rum” träffar jag inte under en vecka, under begravningssamtal, dopsamtal. Här finns så mycket engagemang och omtanke och kärlekshandlingar jag får ta del av men mycket av den här vardagskärleken, den hör vi liksom aldrig talas om…

På samma sätt var det på Jesu tid, även han var utanför de stora allfartsvägarna – han var hos de fattiga, de faderlösa, de sjuka och berörde på djupet men till skillnad från Gigi var han klok nog att inte sälja sig till sin tids grå herrar, tänk vilken ryktbar farisé han kunnat bli…

Ibland måste vi försöka stanna upp och försöka se alla Hjältarna i det tysta.

Alla ihärdiga kyrktanter och gubbar.

Uppmärksamma den genuina omsorg som flödar mellan oss människor.

Andan av att vilja ge – flödet att vi hör ihop.

Vi är gjorda för tillit, skapade för tillit. Och att uttrycka våra olika gåvor.

En del har musiken. Jag har musiken i mig – men inget instrument jag kan traktera fullt ut men jag äger till en del orden.

Andra äger annat.

”Glimten i ögat”, hur den nu tar sig uttryck i våra liv – det är livsviktigt att vi bevarar den. Där bor kontakten med det Gud lagt i oss tillika omsorgen om varandra

Då Jesus predikade om himmelriket – som ett tillstånd som är i antågande men även ett tillstånd här och nu, som en möjlighet – så ingår att vi ska ta till vara de nådens gåvor som flödar igenom oss på olika vis.

Ett av de största hoten mot dessa flöden är rädsla

Detta nådens flöde i och mellan oss det hotas av rädsla, och ett sådant flöde kommer lätt av sig i tider av karantän och isolering

Vi måste vara rädda om vårt flöde och här är jag så glad för Sveriges öppna och transparenta hållning i denna pandemi.

Ett annat hot mot vårt inre flöde är inte sällan avundsjuka. Inte för inte handlar såväl nionde som tio bundet om att vi ska försöka att inte styras av vår avundsjuka. Avundsjuk blir vi men det är en annan sak att styras av den. Jämförelsens demagogi…

Jag kommer att tänka på en tågresa mellan Stockholm och Uppsala jag gjorde i slutfasen av mina präststudier.

Just en sådan här morgon så kom två skådespelare som jag kände igen att hamna i sätet bredvid mig, mitt på andra sidan mittgången. Båda var män mellan 60 och 70 år och väl kända från såväl teve som teater – och nu pratar vi om kvalitetsproduktioner.

Och så börjar diskussionen om ”jaha vad gör du nu då?” de kollar läget. En jargong där undertonen liksom är vem har mest jobb, vem syns mest, vem tjänar mest, vem är minst dödlig?


Den här fåfängan är inte så helt ovanlig bland skådespelare har jag märkt. Publiken, ja det är min slutledning men ibland tycks publiken ha blivit lite av ett substitut för en inre självkänsla som man kan anta är lite svajig och obalanserad. Varpå gillanden från publiken, att vara mycket anlitad jobben och få goda recensioner i sig ger en bär- och flytkraft.

Den ene svarar att han har en roll på Uppsala stadsteater.
”Jaså säger du det du, på det viset, jaha hur länge ska du ha den rollen då?”
Den andre låter stressad på rösten.
Han med jobb rycker på axlarna och ger ett vänligt avmätt svar. Han vet inte riktigt men några veckor… mer har han inte tid för sen måste han till Köpenhamn för att spela in en teveserie där.
Den andres avundsjuka – han har så svårt att dölja den.

Och det som sannolikt nu spökar är just den här frågan som lärjungarna i dagens evangelietext brottades med: ”Vem av oss är störst, vem av oss är mest älskad, mest betydelsefull…”

Vad som äger rum hos den som tycks avundsjuk är förstås bara mina egna spekulationer men den totala avsaknaden av feedback, av komplimanger och lyckönskningar till den förste får mig att undra. Är inte detta ett tecken på något, att här vilar finns en oginhet, en snålhet och den måste ju komma någonstans ifrån. Kommer den från undringen, ja oron; vem av oss är mest störst?
Och i förlängningen – mest älskad, mest uppskattad, mest i centrum, mest betydelsefull?

Ja kanske. Att vilja vara störst ställer ofta till det för oss.

Men vad gjorde då Jesus i dagens evangelietext, jo han kastade om spelplanen, tog tag i ett barn, som vid Jesu tid verkligen inte hade en självklar plats i samhället, och han säger att den som tar emot detta barn i mitt namn han tar emot mig och den som tar emot mig – han tar emot honom som har sänt mig, ty den som är minst av er alla – han är störst.

Och jag tänker på Gigi och det inre flödet och hur beroende det vara att kunna leva här och nu, nära Momo och de som kom till dem. De enkla människor som kom för att lyssna på hans historieberättande. Och jag tänker på alla de möten som sker spontant i vår bygd, all kärlek och omsorg, alla besök och telefonsamtal, all genuin omsorg som verkligen går att ta på. Att vi ”svir” för varann. Här finns en nåd, ett flöde och den är nu ett flöde som emanerar från vår Skapare – som går genom oss, mellan oss, vi blir Guds händer och fötter i skapelsen. Vi måste vara rädda om det flödet – hålla sådant som kan hota det på en armlängds avstånd.  


”Jag älskar dig” säger jag och min yngste son svarade under en period kavat, ”Jag vet”
”Varför är du så fin?” kunde jag dumt fråga tillbaka och svaret kom: ”För att jag är det!”
Jag är fin för att jag är det och ja jag vet – jag är älskad.

Den är den känslan vi har med oss in i livet och vi måste försöka att bevara den, i oss och i våra mänskliga sammanhang. Då flödar nåden i alla våra sammanhang, då anar vi Gud vår skapare, då är vi dem vi är menade att bli och det är ett tillstånd som uppstår då och då och vi måste var och en söka bevara och skydda detta nådens flöde. För utan det blir livet lätt lite av en öken…

Medspelare

Men detta förutsätter något – har ett pris – om jag vill leva i Guds flöde måste jag göra upp med mitt självbedrägeri, tendensen att projicera ut mina tillkortakommanden på min omgivning.


Att bli återfunnen.. ja det tarvar en insikt om att ha varit förlorad. Alltså en vilja att göra rätt, att hamna på rätt köl, reparera det som gått itu.

Vi har ordstäv som berör detta:
”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.”

Eller för den delen ordstävet:
”Älska mig mest när jag förtjänar det minst.”


Se, två små ordspråk vi alla känner till och som båda har en sådan stor allmängiltighet, rymmer mycket kunskap.

I mina vigseltal brukar jag ofta ge rådet att inte somna som ovänner – att man ska reda upp det som är, som blivit fel även om klockan hunnit bli sen.

Nyckelordet i sådana nattliga manglingar är ofta insikten att vi är nu faktiskt medspelare.
Att man där och då inser att man har ett gemensamt projekt, är beroende av varandra och att man vinner på att inkludera försoning som ett sätt att förhålla sig till varann.
Medspelare – inte motspelare.
I äktenskap som håller tror jag att man på många vis lyckas med denna inställning. Denna ömsesidighet. Att vilja liv tillsammans innebär att man måste ta i beräkningen att ingen är perfekt. Och orka och vilja leva med det.

Samma insikt behövs i andra konflikter, då ligger lösningen nära, att man orkar leva med insikten att även jag själv har fel och brister istället för att projicera allt på den andre.

Jesus vet hur vi är, vi människor. Han ser igenom oss.

Petrus som lovade trohet, heder och ära men kom att förneka Jesus, kvinnan vid Sykars brunn, Jesus vet att hon svävade på målet, lärjungarna som tjafsade om vem som var störst bland dem, kvinnan som hopen vill stena. Kasta stenen först den som är utan synd – ingen kastade. Jesus fick med sin kraft och auktoritet människor där och då att inse att de var alla i beroende av nåd – att de alla då och då missade målet, som är en definition på synd, att missa målet.


Vad finns det då för möjlighet… då vi missar målet? Att jag kan bli förlåten.

Men hur lätt är det att förlåta en människa som skyller ifrån sig, som projicerar ut allt på sin omgivning och aldrig ens kommer i närheten att denne då och då missar målet, med andra ord gör fel?

Inte helt lätt kanske…

Ty förlåtelse, den är bland oss människor beroende av att vi vill leva i ljuset, önskar att leva med ett rent samvete, vill väl. Att vi eftersträvar en gottgörelse, eftersträvar ett perspektiv att vi är medspelare.


Att en människa ändrar sin håg, det måste komma inifrån, att man vill se sig förändrad och är beredd att i denna process vända sig till det sanna.  

För att upptäcka vad? Att det finns ett mer sant förhållningssätt till livet just där.

Eller som vi kunde ta del av i dagens episteltext:

För er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd.

Det finns som ni säkert hört ett uttryck att Gud älskaren inte synden men han älskar dig.

Hur kan det vara så – hur kan Gud vilja ha med mig att göra trots allt dumt jag gjort eller sagt? Jo Gud längtar efter var och en av oss. Och Gud har skapat var och en av oss och han längtar efter oss som vi kan längta efter våra barn, nära och kära i våra liv.

Efter var och en av oss.

Betänk – varje människa är Guds ögonsten, den dyrbaraste som finns. Tänk på det. DU är Guds ögonsten vare sig du tar in detta eller ej. Du är älskad över allt förstånd.

Och vilket tålamod han har, frälsaren. Med utsträckta händer står ha i våra liv men så hände det att vi gick just förbi, hade inte tid att stanna.

Kanske kändes ilskan hemtam, avståndstagandet, fördömandet, nekandet, förnekandet. Att jag projicerade ut all min brist och sökte gå runt som felfri.

Men förr eller senare briserar en sådan livshållning – ingen är felfri – det blir självgodhet, ett bedrägeri.

När en människa skapar musik, en sådan där kompositör som Mozart eller för den delen en Benny Andersson så uppstår stunder av flöden – av som man säger flow – allt rinner på och kommer såsom i ett flöde.

Det frälsaren lovar oss är att våra liv kan bli mer av ett flöde om vi säger ja till nåden. Om vi låter oss omslutas av nåden. Om vi just svarar an på det rop som går genom hela universum och som vill in i vårt innersta. Gud som längtar efter oss vill få ett gensvar… Ja men låt oss gensvara då!

Men detta förutsätter något – har ett pris – om jag vill leva i Guds flöde måste jag göra upp med mitt självbedrägeri, tendensen att projicera ut mina tillkortakommanden på min omgivning.

Det är detta Jesus vill sätta fingret på i dagens evangelietext, med sin liknelse, vill vi leva sant, stå upp för våra synder, välja en annan riktning, se dem i ansiktet vi sårat – så hjälper Gud oss att leva sant och fullödigt och vi blir burna av en märklig nåd. Guds nåd. Som övergår allt förstånd.


Åh Herre hjälp oss att söka sanningen om oss själva, söka din hjälp att räta upp det som inte fungerar och så leva i en relation med dig, i din nåd, ett transparent tillstånd där jag inser att jag är en medmänniska bland medmänniskor. Amen

”All lives matter!”

För detta finns ju. Ja över hela Världen finns det fullt med vittnesbörd från sjukhusgolv och ideellt arbete att vi bryr oss, att vi hjälper varandra. Vi visar i praktiken ofta upp just den medkänsla och beredvillighet att offra sig för andra Jesus implementerade i Världen. Men det är som om att vi inte ska vara varse detta. Vi ska skrämmas upp.


Heliga trefaldighets dag – fokus i vår svenskyrkliga tradition är Fader, son och ande. Kyrkohistoriskt är denna söndag en fortsättning, en oktav som man säger på Pingstdagen. Missionsdagen är ytterligare ett tema, som liksom lagts in denna söndag, den dagen låg tidigare mitt i sommaren. Så söndagens tema är lite mångfacetterat. Men vad gör det – de tre texter vi nyss hört lägger grunden för en utläggning och tar även vid där vi slutade för en vecka sen. I söndags, pingstdagen, flaggor vajade mot en klarblå himmel, då predikades det och sjöngs om den helige andes ankomst.

I dagens episteltext har det gått så illa att flera av de ivriga lärjungarna, drivna och burna av anden, nu tagits till fånga. De har helat sjuka och häktats, vad gjorde de – och med vilket mandat – med vilken auktoritet? Och Petrus hänvisar till Jesus, Jesu mandat och auktoritet – ”så kommer kraften till oss, förstår ni?”

I dagens evangelietext kommer Jesus till Marta och Maria och han säger trosvisst att ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”.

Och så manifesterar han denna kraft genom att kalla på Lasarus som nu legat död i dagar, inlindad i linnetyg men trots dessa och de traditionella kryddorna och oljan hade liket börjat att lukta.

Det berättas att innan detta mirakel äger rum så möter Jesus Marta och Maria i deras hem och att han blir så tagen av deras sorg – han var ju en god vän med familjen och god vän med Lasarus – att även Jesus grät en stund.

Samtidigt finns antytt i Johannesevangelistens nedtecknande att innan Jesus ankomst till Betania, att han visste med sig att nu skulle ett helandeunder äga rum och att många judar skulle strömma dit från Jerusalem – att det här skulle låta tala om sig. Ja mycket talar rentav att det var just detta under, så nära påsken och Jerusalem, och med så många vittnen till det som skedde, att det var detta som blev den droppe som rann över bägaren, nu var måttet rågat.

Ja det står att läsa lite längre fram i kapitel elva att :

”Översteprästerna och fariséerna kallade då samman rådet och sade: ”Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.” En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.”

Precis som lärjungarna i dagens episteltext som blev fängslade för att hela utgör här själva helandet startpunkten för beslutet att röja Jesus ur vägen. Och det är samme Kajafas som leder processen.

I dagens GT läsning i första Mosebok kan vi notera att Abraham förstår att Gud är på besök, i en mystisk mänsklig gestalt. Abraham låter nu slakta gödkalven, kokar den i mjölk och bereder en måltid han själv inte deltar i, han står på avstånd, böjer sitt huvud, fylld av respekt inför det som äger rum.

Men inför Jesus böjs inga huvuden från översteprästen och fariséerna som står och förfäras inför Jesu kraft och auktoritet. Samma förtryckande attityd uppvisar man mot Petrus och de övriga i dagens episteltext.

Man känner inte igen Herren, helt enkelt. Man böjer inte på huvudet i ödmjukhet – likt Abraham då han såg att Herren gästade honom.

Man vill istället definiera vem och vad som upphöjas skall.

”Och inte kan väl denne enkle man, ja dessa enkla män, dessa galiléer ha något att ge oss överhuvudtaget? Hur skulle det se ut?”

Var kommer så Jesus auktoritet ifrån då han står utanför klippgraven och kallar på Lasarus?

Kanske ytterst från det faktum att han själv är redo att gå i döden för att vara sann gentemot den Gud som kallat ut honom i det kall han nu är mitt inne i. Jesus böjer på huvudet inför Skaparen, erkänner skaparens auktoritet och får genom sin tjänstvillighet del av skaparens kraft och mandat, mandatet att göra under. Och han säger lite senare i Johannesevangeliet, i avskedstalet till lärjungarna, att ”nu är ni en del av mig men världen kommer att hata er för jag har urskiljt er ur världen och gett er till Fadern”.

I tron, då tro uppstår, uppstår ofta ett band, en märklig visshet och närhet, en särskildhet. Men denna nya relation för också med sig att allt är inte längre så ’roligt’ det var förr. I tron finns en ny måttstock, en längtan –frid och sällhet har snabbt blivit ett tillstånd jag vill bevara och stärka.

I mig, i mina relationer, i mitt liv.

Världens furste, som Paulus benämner motkraften i tillvaron, blir störd av detta. Denne vill som mobbaren på skolgården ha allas uppmärksamhet för sina trix och konster och han ogillar skarpt Jesus Kristus och Jesus förmåga att få oss att välja ett annat fokus.

Här finns en motsättning – en konflikt – och den måste vi ta för vad den är. Inte för inte predikar Jesus om att det inte går att tillbe både Gud och mammon samtidigt, att det är en omöjlighet, en chimär. Du måste välja perspektiv!

Samtidigt är nu livet så för de flesta av oss att vi dras hit och dit och det är behov och önskemål och prioriteringar och inte sällan hart när omöjliga val.

Ingen kommer undan hur svårt det understundom är att vara människa – i alla val vi har att göra.

Samtidigt – vi är lovade att i den stund vi erkänner Herren Gud, likt Abraham, och böjer vårt huvud och ger av vårt dyrbara, vår tid, vår inre håg, vårt livsfokus – att vi då blir vi tillräknade att vara en del i Guds rike.

En del av den hållningen går att ta del av i den här söndagens psaltarpsalm, psaltarpsalm 113

Prisa Herren, ni hans tjänare,
prisa Herrens namn!

Lovat vare Herrens namn
nu och för evigt!

Från öster till väster
skall Herrens namn bli prisat.

Herren är upphöjd över alla folk,
högre än himlen når hans härlighet.

Vem är som Herren, vår Gud,
han som tronar så högt,

han som ser så djupt ner —
vem i himlen, vem på jorden?

Och kanske är det så att denna hållning, att prisa Herren aldrig varit så viktig som i denna tid. Vi behöver sans, lugn och eftertänksamhet – och vi behöver sannerligen den frid och sällhet Gud vill ge alla som kopplar upp sig i bön, i tro, i och med den helige ande. Ty vi lever i mångt i en upp och nedvänd värld – det är många orosmoln och bekymmer vi som mänsklighet står mitt i.

Det är viktigt att försöka ha ett inkluderande tema – att ”all lives matter” – alla människors betydelse. En hållning som emanerar ur mötet med det heliga.

Det finns i de mediabilder vi får ta del av, då tillståndet i Världen skildras, så få prov på den igenkänningen Abraham visade prov på, inför just det heliga. Och det finns i det mediala ett närmast totalt förringande av Jesu auktoritet och därmed på det han kom med till världen, till oss.

Varför är det så mycket bröl och skrik och så mycket upp och ned vända värden?

Varför visas så lite av kärlek och barmhärtighet i det som lyfts fram?  

För detta finns ju. Ja över hela Världen finns det fullt med vittnesbörd från sjukhusgolv och ideellt arbete att vi bryr oss, att vi hjälper varandra. Vi visar i praktiken ofta upp just den medkänsla och beredvillighet att offra sig för andra Jesus implementerade i Världen. Men det är som om att vi inte ska vara varse detta. Vi ska skrämmas upp.

Finns det månne rentav någon som har ett intresse i att sprida en bild av rädsla och splittring? Mobbaren på skolgården som vill att alla är rädda och ängsliga, för då får han ju som han vill. Kan regera. Jesu Kristi frid och fördragsamhet, lugn och medmänsklighet, kärlek och barmhärtighet avskyr han från tidernas begynnelse. Den sinnesstämningen hotar mobbaren på skolgården, han tappar då i kraft och auktoritet.

Vi kan, och bör således att som Abraham böja vårt huvud inför Herren, ge våra liv; vår håg och uppmärksamhet till Gud och som ett kvitto härav erhålla en inre frid och sällhet – och på det viset utgör vi en motrörelse.

Vi tror på alla människors betydelse, ”all lives matter”, vi tror på sanning och respekt, och vi vill vandra i den relation Jesus gett oss, skänkt oss, att vara en del i. En öppen och transparent livshållning.

Åh tack Gode Gud för den möjligheten. Detta alternativ. Denna parallella väg i tillvaron. Given oss med tre aspekter – Gud, son och helig ande. En helhet, en underbar möjlighet, Amen.

som ett fluidum, en kontaktgel

den helige ande kan nämligen inte andas i sammanhang där vi misshushållar med oss själva och andra, där vi inte är ärliga, i inre landskap där vi smider ränker och på det viset missar målen och syftena med våra liv …


Jesaja skrev:

Ja, Gud är min räddning,
jag är trygg och utan fruktan.
Min kraft och mitt värn är Herren,
han räddade mig.

Den helige ande – en anda där vi lyfts från det förutsägbara till det oförutsägbara, en kraft som ger nya perspektiv och ny blick och som vill bygga broar mellan oss och som utmärker sig av sanningslidelse, rakhet och direkthet – men även är en bärare av det nådens vatten Jesus undervisar om i Johannesevangeliet (kap 7).

Den helige ande kan också beskrivas som ett fluidum, en kontaktgel, som inte bara binder ihop oss med vår skapare utan också med varandra.

Och när den kontaktgelen får verka, så är det omöjliga möjligt, vi klarar av, vi bärs, vi levererar.

Den helige ande utmärks således av en anda av sanning, nåd, fördragsamhet, kärlek och ett universellt systers- och broderskap.

I dessa covidtider, med all karantän och hemarbete, är det många som vittnar om en energilöshet, en håglöshet, en smygande känsla av depressivitet – särskilt hårt drabbas de som bor i ensamhushåll.

Vi kan dra slutsatsen att vi inte mår bra av avskildhet.

Inte för inte är en klassisk tortyrmetod isolering. Och vad är verktyget ifråga i de flesta fall av mobbing – den utsatte isoleras, får inte vara med.

Vi behöver helt enkelt kontakt med varandra. Det ligger djupt i vår natur. Oavsett hur vi är definierar oss själva, som introverta eller extroverta så behöver vi samtala, bry oss om och bli ombrydda, i varierande grad. Ingen kan leva i längden ens i det lite mystiska tillstånd som definieras som lysande isolering, eller på engelska ”splendid isolation”. Förr eller senare behöver vi ut ur öknen, bryta fastan, få sitta ned vid samma bord, umgås. Många är de ensamstående som vittnar om hur berörda de kan bli bara att få klippa håret, någon rör vid mig, åh som jag längtar efter det.

Idag är det Pingstdagen och därtill mors dag, flaggor vajar mot en klarblå försommarhimmel. Det gula korset vajar i vinden.

Ett kors har som vi vet en lodrät och en vertikal linje. Den vertikala linjen i det kristna korset symboliserar ”för nästan, med nästan” och den lodräta människans förhållande med Gud. Gud är i behov av båda riktningarna i våra liv – vi behöver kontakt med det heliga men det heliga ska vidare ut i den tillvaro vi lever i – att vara kristen är att vara Guds redskap i tillvaron, Guds händer och fötter. På samma vis är det med den aspekt av Gud som vi benämner för Den helige ande – även detta fluidum är i behov av båda rörelserna för att kunna fungera. Den helige ande är beroende av att vi står i relation, i flöde med varandra och den är beroende av en öppenhet uppåt – och inåt – mot Gud.

Således är det även här det föreligger en risk – risken att detta fluidum hindras att verka. Och hur kan denna risk benämnas? Ja kanske som olika inre hållningar med det gemensamma att de emanerar ur en känsla av rädsla och isolation – och utifrån den grundkänslan vill vi ”baske oss” ta för oss, tillförsäkra oss – om det så gäller egendom, makt eller utrymme – och oaktat om det sker på någon eller någots bekostnad – själv är nu bäste dräng – det här faktiskt mitt projekt, min väg, ja det är mina prioriteringar som gäller, så ur vägen. Punkt.

Och det är nu sådana inre landskap som också bygger upp ideologier och rörelser där vi lyckas att förena oss i sådana ansträngningar där vi vill tillskansa oss makt och trygghet och utifrån den grundkänslan så har delar av mänskligheten koloniserat och vi har bedrivit krig och genomfört massmord – bara för det illusoriska att söka uppnå en känsla av trygghet.

Helt omedvetna om att denna rädsla föder rädsla.

Hat föder hat.

Mord föder mord.

Att all sann trygghet börjar inifrån – i ett tillitsfullt förhållande till nästan och till Gud.

På Jesu tid var denna bristande tillit, som ligger till grund för dessa rörelser jag nyss beskrev, lite av ett grundtillstånd. De enda som i ett judiskt perspektiv eventuellt kunde uppnå Guds nåd var nu det fåtal judar som exemplariskt följde lagar och regler, ja kanske, de. Inga andra. Inte de av annan ras och härkomst. Inte slavarna. Alltmedan romarna ockuperade.

Här rådde krig, slaveri och våld.

Men se då kommer han, Jesus, och obemärkt smyger han in till de utsatta, de leprasjuka, de baktalade, de misstänkliggjorda, de utanför allt och han bor och lever med dem, sitter vid deras lägereldar och kök och får dem, var och en – en efter en – att börja att räta på ryggen – Gud, tänk kan han ha något intresse i mig, vill han rentav veta av mig, vill han älska mig?

Jesus ler och intygar att ja, du är Guds barn, Gud känner dig, du duger, du är bra, bara du söker leva efter den här linjen, den här vägen jag ger dig som stavas rättfärdighet och nåd. Och han sätter sig på huk bredvid kvinnan som nyss skulle stenats ihjäl på grund av sin otrohet, stenas av av de rättfärdiga och han säger till henne att inte heller jag dömer dig – men med det tillägg, som ofta kommer bort – gå och synda inte mer.

Den här sista meningen är central – den helige ande kan nämligen inte andas i sammanhang där vi misshushållar med oss själva och andra, där vi inte är ärliga, i inre landskap där vi smider ränker och på det viset missar målen och syftena med våra liv.

Men i de sammanhang där vi låter reella värden vara de som styr så kan vi räkna med att Guds ande finns med oss. Guds kontaktgel. Sanningens ande.

Vi ska sammanfattningsvis akta oss för att leva utan kontakt med varandra för vi är beroende av den, människan är en gruppvarelse.

Vi ska vidare ha en öppenhet och ett intresse uppåt och inåt mot Gud, som söker oss och vill att vi är hans händer och fötter i skapelsen.

Och denna kontakt ska märkas i våra liv – att vi inte är styrda av rädsla och prestige utan av en ärlighet och respekt och en beredvillighet att leva öppet och transparent och när vi snubblar på vägen – och det gör vi alla då och då – ja sådant som vi helst skulle låta vara ogjort – att vi reparerar och ber om ursäkt och söker hela det som gått itu.

Jesus gav sin oss vidare vissa redskap för att den kontaktgel han var en agent för – den helige anden – skulle fungerar extra bra.

Han gav oss sakrament.

Nattvarden är ett sådant, i delandet av brödet och vinet sammankopplas vi med vår Herre. Och vi är nu många som längtar efter nattvarden och som allt ser ut nu så efter sommaren bör vi kunna fira den igen – åh Herre måtte det bli så, att covidsituationen är fortsatt lugn i norra Värmland.

Dopet är ett annat av de sakrament vi gavs.

Den helige ande får en angöringsplats i den som döps, den helige andes fäster vid på ett särskilt vis.

Och idag ska vi tillsammans vara med om ett dop, ett vuxendop och det är ………. som ska döpas….

Solen lyser ovan molnen

När den erfarne sjömannen överraskas av dimma och blåst håller hen kursen. På samma vis är det också vår uppgift att söka hålla kursen i våra liv, i vårt samhälle. Det innebär att vi söker hålla rädslans negativa effekter som till exempel en minskad empati stången. Att vi eftersträvar att se varandra, lyssnar på varandra, att finnas till för varandra. Mitt i all osäkerhet.


      

Vi som kyrka finns med i olika sammanhang i detta nu. Vi finns med i den organiserade handling från Apotek och livsmedelsaffärer som äger rum för personer i riskgrupperna och som kommunen samordnar. Vi har även en egen tillverkning av skyddsutrustning som vi skänker – bland annat har vi levererat 250 ansiktsskydd till hemtjänst, LSS boenden och hemsjukvård.

Vårt primära uppdrag är emellertid, som jag ser det, att kunna hantera ett eventuellt ökat antal begravningar, om det blir så illa vissa tror. Och det ska vi ska göra så värdigt, utan dröjsmål och så professionellt det bara är möjligt.

Covid-19 innebär även ett helt annat krisarbete då den sjuke kanske vårdas utan en självklar tillgång till sina anhöriga. Här finns vi med som sjukhuskyrka och försöker hitta alternativa tillvägagångssätt tillsammans med personal på sjukhuset och inom kommunen.  

Många av oss har idag en förändrad vardag. Ungdomar som studerar hemifrån, äldre släktingar vi inte kan besöka. Ändå är den svenska modellen långt mycket mjukare och resonabel är många andra länders. Jag är stolt att vara svensk och få leva i en demokrati där politiker lyssnar på sina experter, mycket tyder ju på att den svenska modellen fungerar väl. Samtidigt är detta för tidigt att uttala sig om säkert. Ingen sitter inne med facit.

Att inte kunna planera morgondagen, sommaren, hösten – ja framtiden – det är minsann en märklig upplevelse som tenderar att suga musten ur oss. Mycket av glädjen i tillvaron handlar ju om att sätta upp olika mål och planer som sedan förverkligas. Livet är lite att ta fram olika skisser som man sedan förverkligar tillsammans. Nu är det svårare att planera och förverkliga. På gott och ont.

Ja inget ont som inte har något gott med sig brukar man säga och möjligen är det så att en period som denna också får oss att inse värdet av de nära relationerna men även värdet av det som odlas, produceras och säljs i vårt närområde. Och hur roligt det är att få träffas och umgås och bara vara.  

När den erfarne sjömannen överraskas av dimma och blåst håller hen kursen. På samma vis är det också vår uppgift att söka hålla kursen i våra liv, i vårt samhälle. Det innebär att vi söker hålla rädslans negativa effekter som till exempel en minskad empati stången. Att vi eftersträvar att se varandra, lyssnar på varandra, att finnas till för varandra. Mitt i all osäkerhet.

När man lyfter i ett flygplan då himlen är molnig, ja kanske regnar det därtill, blåser, åskar… så är himlen ändå ovan molnen alltid blå och solen skiner.

På samma sätt är det med Gud och den kärlek som riktas mot oss.

Denna goda kraft är alltjämt densamma och det är nu vår allas utmaning att söka koppla upp oss till den, till denna kraftkälla. En promenad ute i naturen hjälper oss med det, fågelsången, vitsippan, löven som slår ut. Vi är beskyddade mitt i detta svåra och utmaningen är nu att söka ta tillvara alla möjligheterna att vara Guds händer och fötter i skapelsen. Att vi ringer varandra, att vi bryr oss om varandra, att vi längtar efter samvaro tillsammans och att vi håller det mänskliga och vackra högt och levande.

Du är även hjärtligt välkommen till våra gudstjänster men var beredd på att vi sitter utspridda i kyrkorna, aldrig är mer än 50, inte tar i hand och tills vidare pausar med nattvarden. Men predikar gör vi, och sjunger och ber. Till den treenige kraft i vilken vi andas i, lever i och är till i – Gud, Jesus Kristus och Helige ande.