I psalmen 113, Det är en ros utsprungen, lyder en strof:

”Sann Gud och mänska sann, oss arma människor frälsa från synd och död han kan.”

Jesus. Vars födelse vi firar denna natt. Och där en annan strof i samma psalm lyder: ”Om denna ros allena ljöd förr Jesajas ord (…) han frälsa skall vår Jord.”

Jesus som det är så lätt att väja för.

”Sann Gud och mänska sann, oss arma människor frälsa från synd och död han kan.”

Det är nu lätt att ropa ”Pass!” inför sådana här påståenden. Instinktivt titta bort. Det är ju ett minst sagt anspråksfulla påståenden det handlar om.

Ja, hör bara på orden sen i den dopbefallning som den återuppståndne Jesus kom att ge lärjungarna där på Galilei berg: ”Åt mig har gett all makt i himmelen och på Jorden”. Eller meningen till Thomas, lärjungen som så ofta tvivlade – trots att han levde i Jesu närhet:
”Jag är vägen, sanningen och livet – ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Stannar vi upp och tar in de här sentenserna in i oss då går det inte bara att skaka av sig de här fraserna – meningarna – hur som helst. Bemöter vi dem, införlivar vi dem i oss så måste vi förr eller senare ta ställning och säger vi ja, så vet vi alla innerst inne att vi då riskerar att förändras, inifrån och ut. Hur ogärna eller gärna vi nu vill, eller ville, det. Ljuset Jesus sträcker oss, Livets vatten vi ges att dricka gör att det som förr ansågs viktigt blir mindre viktigt och det blir annat som blev viktigare. Gud kallar oss genom sin son att älska. Älska mänskligheten, älska vår Jord, älska allt levande. Inifrån och ut.

Så därför blir det enklare att säga ”pass!” och istället titta bort. Inte liksom låtsas höra. Inte ta ställning.

För tar vi på allvar in Jesus ord i våra system så blir du och jag berörda. Eller som Einstein lär ha sagt : ”Att det inser väl vem som helst som läser Nya testamentet att Jesus är på riktigt – den undervisningen går under huden. Det går inte att fabricera sådant.”

Jesu undervisning går under huden.

Därför vill sannolikt så många av oss skrika ”pass”. Kanske för att vi vill ha det som det är. Den här omvandlingen. Transformationen. Förvandlingen. Nja, det verkar kusligt. Ungefär som att stå på den där bryggan ovanför vattnet och kompisarna ropar men hoppa då. Uh, kusligt värre. I vart fall för oss med de erfarenheterna av att det är inte helt självklart att slänga sig i vatten från hög höjd.

Gud kommer oss aldrig så nära som i de där ögonen där i krubban eller på åsneryggen vid inridningen i Jerusalem – ”Bereden väg för Herran” – eller på korset – ”Förlåt dem Gud de vet inte vad de gör – kvinna där är din son och Johannes, där är din mor”.

Är jag för eller är jag emot? Det här skeendet. Den här impulsen. Den här boosten av möjlig inre transformation. Vill jag bli förändrad?

Vi vet det innerst inne alla att öppnar vi på förlåten, sänker garden, låter Jesu undervisning greppa tag i oss, då är risken stor att något händer. Därför säger vi ofta ”pass” samtidigt som vi ivrigt bejakar, med nickande huvud och gillande gester, de värden Jesus indirekt manifesterade. För första gången i världshistorien därtill; ja, idéer och tankar som ligger bakom vår samhällsvision om allas lika värde. Det var nya tankar på den tiden. Även Jesu kvinnosyn var helt ny och i urkyrkan såväl predikade som döpte de, kvinnorna, de var ledare.

Men även om vi nu bejakar de värden och de idéer Jesus kommer med – ”ja, absolut!” – så finns det nu för många av oss ett dröjsmål, ett undvikande att vilja svara på frågan om Jesus betydelse i det egna livet. Det blir lätt ett:

”Pass! Nästa fråga tack. Nu pratar vi om något annat.”

Och det är mänskligt. Inte minst utifrån att vi anar att vi lätt blir associerad med ”de där” – de ”fanatiska” – ja, ”sektmänniskor” om vi öppet säger ”ja, jag gillar Jesus skarpt, det ljus han kom in med i Jorden vill jag vara en del i, ja!”

Och även vi präster frestas faktiskt att säga pass i någon mån, ja, att bluddra till det, att frenetiskt leta efter gemensamma nämnaren, söka det som förenar och inte alls vilja benämna det som nu skiljer. Ja, ibland kan denna ”goda vilja” gå så långt att vi riskerar att bli lite som Werner und Werner i Tv programmet Nöjesmassakern, som sändes på bästa sändningstid under andra halvan av åttiotalet, och där standardrepliken då dessa mästerkockar saknade för maträtten en helt avgörande ingrediens: ”Åh, det går nog lika bra med selleri!”

Men gör det det?

Nej, förstås inte, men varenda gång jag i min roll som präst frestas att inta den här låt- gå-mentaliteten så är det som om att det tänds en summer i mig, en röd lampa. För det är ju förstås betydligt enklare och mindre intellektuellt utmanande – då nu kristendomen är en religion som minst sagt är intellektuellt utmanande, ja, rent av totalt ologisk och där mycket ställs på sin spets; ta bara en sådan sak som uppståndelsen! Men varje gång jag nu lockas in i det konformistiska, det slätstrukna, ”att det går lika bra med selleri” så kan jag plötsligt erfara Jesu ögon där på åsneryggen, i jämnhöjd med mina. Och så ställer han lugnt en fråga till mig, utan några som helst hårda nyanser i uttalet, utan tillstymmelse till straff eller krav eller förväntat svar och den frågan lyder: ”Skäms du för mig?”

Jag tänker att det är en fråga vi kanske alla bör ställa oss lite till mans då vi söker att hellre prata om ”mysteriet”, och där Gud riskerar bli så allmän och konturlös att Jesus till slut riskerar bli lite av en hämsko. I mötet med Jesu ögon och den enkla frågan, ”skäms du för mig?” är det inte lika lätt att grymta ”pass!”, titta bort och söka prata om något annat, bluddra på.

Här är nu julevangeliet en bra ingång in i den möjligheten, in i tron för vem av oss kan skämmas inför det barn som ligger där i krubban? Herodes, kungen på Jesu tid, han blev visserligen vettskrämd för vad det sagts om det nyföddas barnets kapacitet men herdarna som just rusat dit och ser in med stora ögon, de är inte skrämda, de förundras och gläds. Ängeln som visat sig för dem och som ledde dem ned till stallet, till härbret, de är alla fyllda av förväntan och glädje. På samma vis är vi i arla morgon, denna juldagsgryning inbjudna att förundras, glädjas, öppna oss för det ljus som vi firar denna juldag; Jesu Kristi födelse in i vår värld. En händelse som för alltid förändrat densamma. Som för alltid förändrat vår uppfattning om nåd, nästankärlek, sanning och som visat oss Gud på ett aldrig tidigare så personligt vis. Och att det enda som krävs av oss är ett ”ja!”. Ett ”ja, ja, jag vill”.

Åh Gud – vaka över oss, var med oss, vägled oss – i stort som smått. I Jesu namn, Amen.

Profeten Jesaja utbrast i dagens GT text att snart, om en liten tid, ska Libanon bli en trädgård och Psalmisten i psaltaren – i dagens psaltarpsalm 146 skriver:

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.

Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,

Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Den stora frågan är hur gör nu Jakobs Gud detta? Hur rätar Gud krökta ryggar? Och svaret är – genom att inspirera sin mänsklighet att visa mänsklighet.

Det är lätt att först avfärda texter som dessa. Fnysa åt begreppet snart. Det var ju ändå 2700 år sen Jesaja var verksam som profet. Snart … Inte minst i skenet av situationen i länderna kring Libanon just nu. Denna vinter 2023.

Även Johannes, döparen, kom till oss med ett löfte. Omvänd er – ropade han vid floden Jordan – och i Markus kapitel 1 vers fem kan vi läsa att Folk kom därför ut, ”bekände sina synder och döptes av honom i Jordan”.

Vi sjöng inledningsvis i psalm 109: O mänsklighet ställ dörren på glänt – det är advent.

Advent betyder ankomst och väntan och är även en period av rannsakan och en tid för bön och meditation över att vad som väntar i och med Jesu Kristi födelse in i vår värld. För vad blev resultatet av den händelsen – vilka är effekterna – jo det är att Jesajas löfte om att Herren rätar krökta ryggar kom att infrias – inte på ett magiskt vis utan att det väcktes en längtan i människosläktet att leva i fred och försoning och i hjälpsamhet. Och under de 2000 år som förflutit sen Jesus Kristus vandrade på vår Jord har vi byggt samhällen och strukturer som utgår från idén om nästankärlek och alla människor lika värde. Och det är ett bygge som är ofullständigt – men vågar vi tänka tanken hur vår värld och vår tillvaro varit utan Jesus Kristus och den impuls och de impulser av kraft till nästankärlek som emanerar från honom? Det är alltid lätt att fokusera på brister i det nuvarande, men tänk själva tanken att Jesus inte kommit till oss med sin undervisning, sitt exempel och framför allt – med det som följde av hans vistelse hos oss och med oss – frisläppandet av den helige anden. Denna hemliga agent som hjälper oss att erfara och tro – be och överbrygga – och ta emot den kraft och det ljus som just har förmågan att göra oss till Guds händer och fötter i skapelsen. Genom sin mänsklighet rätar Herren krökta ryggar, ger svältande bröd. Genom dig och mig. Och för att vi ska erhålla det fokuset behöver vi bli berörda, ianspråkstagna av den helige Ande. Om ej – ja då är bara fokus på det egna livet. Jordelottslivet är det enda. Den evighet – den dimension av fortsättning Johannes tar som given med sitt asketiska liv och med sin undervisning – blir då – för den som inte låtit sig beröras – bara ord. Svärmeri. Overkligt allt. Äsch inget att ta ad notam om alls …

Paulus beskriver denna beröring, så igenkännande, i Romarbrevet kapitel 6, han skriver: Genom tron och dopet har vi blivit inlemmade i Kristi mystiska kropp och får därför del av hans livs mysterier. Vi har blivit begravda och uppväckta med Herren Jesus. I och med att vi blivit förenade med Herren genom tron och sakramenten får vi på mystiskt sätt del i hela hans liv och kan leva ett andligt liv i Kristus.

Tron som ett hemligt vapen.

Tron som en särskild kallelse. En kallelse in i uppdraget att söka vara Guds händer och fötter i skapelsen – så gott vi förmår.

Johannes förebådade inte bara allt detta i sin undervisning och i sitt minst sagt asketiska sätt att leva – han hade även ytterligare en dimension i sin undervisning. Han var karg. Han benämnde saker för vad de var. Det är ingen egenskap som alltid vinner gehör. Inte för inte söker vi skydda visselblåsare, vi har våra olika lex Sarah. Men människor som är – som man säger – ”outspoken” – möter ofta på problem. Så även Johannes. I dagens evangelietext är han fängslad, sitter i en cell i kung Herodes palats – detta efter att ha kritiserat Herodes förhållande med dennes brors hustru. En kritik varken Herodes eller broderns hustru gillade och som ledde till att Johannes till slut blir avrättad och hans huvud lades på ett silverfat. En fruktansvärd bild.

Men innan Johannes nu dog så sände han ut frågan som Jesus svarar på i dagens evangelietext – du är väl du – jag har väl inte profeterat och fängslats i onödan? – Berätta för Johannes vad som sker och händer svarade Jesus; att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull.

Och det är det här arvet – det här uppdraget vi nu har att förvalta och söka leva i. Vara Guds händer och fötter i skapelsen och söka räta krökta ryggar och korsa de ondas planer.

Och att så samlas tillsammans, ta emot ordet – det talade och sjungna – Psalm 109 igen, tredje versen: Han kommer med ett sällsamt bud, från kärlekens och nådens Gud att bringa till de sina. Nattvarden vi firar strax. Allt detta ger oss påfyllning att söka leva i hans efterföljd – han som Johannes var ett förebud om – och vi är lärjungar till. Och vars födelse vi fokuserar på om en vecka – efter sju dagar ytterligare av adventsväntan.

Gud, vi ber om din vägledning och ditt beskydd i stort som smått – Åh Herre vaka över oss – i Jesu Kristi namn och ge oss kraft och mod att verka i din profetiska och sanningsälskande anda. Amen

På den här bloggen finns betraktelser som antingen publicerats eller framförts. Jag ger även ger ut böcker.

Igår publicerades min nya bok: Om jag ändå kunde ringa dig! I sorgens skymningsland.

På baksidan av dess omslag står:

Min mamma dog i gryningen. Jag som i mitt yrke hanterade döden var nu själv sörjande. Utschasad men ledig började jag att skriva: Kan ”sakna” ta sig ett sådant uttryck som ”överkörd av en ångvält”?

Minnena från begravningen, som igår var som etsade på en kopparplåt, är idag nedtecknande på ett papper och i morgon likt en flyktig pinnteckning i sanden.

Kan jag betvinga detta förlopp genom att skriva? Ja, kanske. En tid.

Fram växer en text, mitt i min vardag, fylld med minnen, varseblivningar och hågkomster. Texten vill bli skriven som i ett tilltal, i dialog med dig, mamma. Det blir associationer, röster från förr och olika tidsfragment. Allt blandas med drömmar och erfarenheter där i skymningslandet, mitt i min vardag. Mitt i livet av såväl sorg som glädje, skratt som gråt.

Vi ska inte rädas sorgen. Den helar oss inifrån och ut. Även när saknaden kan upplevas som att bli överkörd av en ångvält.Om jag ändå kunde ringa dig!

Du kan läsa mer om boken på https://obundnas.se/wp-content/uploads/ny-bok.pd

Året 1994 är förevigat som ett magiskt årtal inom svensk fotboll. Sveriges fotbollslandslag grävde guld i USA och lyckades efter en otrolig bragd vinna bronsmedaljen. Det var ett klassiskt ögonblick i svensk sporthistoria som för evigt satt sig i själen hos oss som då var med. Svenska befolkningen badade i fontäner och vi befann oss i fullständig glädjeyra hela den sommaren. Och överallt spelades Glenmark, Orup och Strömstedts schlager – när vi gräver guld i USA.

Sommaren 1994 var jag på Fårö. På midsommarkvällen det året kom det in ett tropiskt väderomslag som sen stannade kvar hela sommaren. Det är snart 30 år sen. Och jag minns med glädje.

En annan händelse fylld av glädje då jag ser tillbaka var då Gorbatjov och Sjevardnadze äntrade världsscenen som ledare för dåvarande sovjetunionen och mötte president Ronald Reagan och hans stab och båda parter enades om en gigantisk kärnvapennedrustning och med den en period av hopp och samtal. Före den perioden, under större delen av min ungdom, dessa oändliga parader i olika städer med dessa gigantiska kärnvapen.

En del av er här minns sannolikt känslan kring John F Kennedy i början av 60 – talet. Något nytt var på gång – ett reellt hopp spreds. Tills han mördades 1963.

Det är ett liknande hopp – fast ännu starkare – som får folket i Jerusalem att gå ur hus och hem och välkomna Jesus. Jesus är bärare av ett gigantiskt hopp – och som de längtat människorna efter befrielse, efter en reell förändring – här kommer han, denne orädde man som inte räds varken romare eller förtryckande fariséer, han är fri i anden och han gör underverk och allt verkar så lätt och ledigt kring honom, Hosianna här är han.

Det Jesus gör där på åsnan, då han ser oss i ögonen där från åsneryggen, det är att Jesus visar oss Guds väsen. Han ser dig och mig med kärlek och empati, vi är medspelare, och den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där.
Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den?

Jesus gick inte in i den projektionen som riktades mot honom då han red in i Jerusalems utan undervisade nyktert, att nej det finns ingen Quick fix, ingen enkel lösning – men vaken och bedjen, välj den smala vägen istället för den breda allfartsvägen, försök att var listig som en orm och fredlig som en duva och bevara ditt ljus brinnande och ditt salt sin sälta – då – i det att du är uthållig, klok och seg – då kan du komma gå i land med din värdighet i behåll – och lysa som en stad ovanpå ett berg. Då är himmelriket mitt ibland er – för var och en av er som lyckas bevara denna värdighet en inre tro och trygghet i Gud ger. Och inte för inte red han mot templet där han först genomförde Tempelresningen ´- ni har förvandlat min faders hus till en kommershörna – och så undervisade han frankt och provokativt om de styrandes bristande moral och så helade han, gjorde blinda seende, bland annat.

Och icke förty är den dag vi idag firar som en triumfens dag, advent som ankomst, som inledningen på ett nådens år också den dag som inleder stilla veckan men då kallas för Palmsöndagen och just har denna ingång in mot påskdramat.

Traditionellt i kyrkan är dock advent också en tid av fasta, förberedelse och väntan inför firandet av Jesu födelse vid jul.

Det intressanta är att Jesus är beständig. Han är densamme. Oavsett om han är upphaussad eller förtryckt så ligger hans agenda fast. Han är här för att befria oss, för att ge oss ett nådens budskap, en väg till befrielse, till verklig inre befrielse för alla av oss som öppnar vårt hjärta för det ljus, den kärlek Jesus är en sådan förmedlare av: Kom till mig alla ni som törstar och hungrar och ni ska få er törst släckt och er hunger mättad.

Och jag tänker att vi är många som längtar efter att få tro igen. Och vi längtar efter att få erfara den där mentala förändringen i vårt samhälle som likt ett sommarhögtryck väller in efter månader av regn och blåst och grått trist väder. Äntligen. Äntligen erfar vi framtidstro, igen. Tillsammans. Vi tror på en reell förändring, på rättvisa och medmänsklighet.

Och precis så var det för människorna som välkomnade Jesus då han red in i Jerusalem på en åsna. Tilltron till förändring hade varit så låg, förtrycket från romarna var en så tung realitet, rang- och hackordningen i det judiska samhället likaså. Och så kommer Jesus med sin kraft och sin myndighet och visar på ett alternativ. Äntligen. Äntligen skulle allt vända.

Det här hoppet, den här glädjen den säger någonting om hur det är att vara människa. Vi har något ilagt i oss. Vi har en bild av en annan möjlig värld, mer rättvis och sann än den vi oftast ser kring oss.

Var kommer den bilden ifrån, det hoppet, den glädjen? Vad är det en återspegling av? Vem har lagt det i oss? Kan det vara vår Skapare?

Han som sänt alla profeter – däribland Sakarja – att komma med löftes- och förmaningsord för att till sist sända sin son, den som är en del av honom själv, nu till oss med samma löfte om befrielse och nåd: Kom alla ni som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ni skall bli mättade.

Och det Jesus gör där på åsnan då han ser på oss från åsneryggen – i ögonhöjd där vi alla – mänskligheten – det är att Jesus visar oss Guds väsen. Nämligen att nåd går före rätt. Att sträcker vi ut handen, om än så lite, så greppas handen tillbaka och vi får erfara att nej, du är inte ensam, du är sedd, älskad och buren och så har det varit och så ska det vara även framgent. Du är Guds ögonsten, ja tänka sig!

Och i den erfarenheten kan hopp gro.
Ty den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där. Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den? Trots att det på många vis är mörkt och kallt. Vågar vi vänta på ljuset som har lovat att komma till oss? För så är det – advent är väntans tid som siar om Julefrid. Bulta säger Jesus, bulta på dörren och den ska öppnas, sök och du ska finna, sanningen, det är sanningen som gör dig fri – inte oberördbarheten. Våga sök mig. Jag finns här för dig. Alltid.

Gode Gud hjälp oss att ha ett öppet hjärta, i det stora som i det lilla. Gör oss mottagliga för din nåd och gör oss modiga att bida, att vänta in din ankomst. Knacka på dörren – tro på ditt löfte – Amen

(Med utgångspunkt från bibeltexterna i Evangelieboken 13 söndagen efter trefaldighet årgång 3)

Först, varför hamnade Jeremia i brunnen?

Jo därför att han gav ett råd som inte föll i god jord.

Furstarna var taggade att gå till strid, uppjagade och heta alltmedan Jeremia pläderade en annan lösning. Han rådde alla att i denna stund skulle söka en fredlig lösning för att undvika ett blodbad, en förlust. Furstarna ansåg att Jeremias ord ”tog musten ur dem” och slängde honom i brunnen – eller snarare man firade ned honom i ett rep och brunnen var torrlagd men dyig. Och där stor så Jeremia till dess han räddades och i enslighet fick träffa kung Sidkia och argumentera för sin antivåldslinje – som när den senare följdes räddade livet på många.

I dagens episteltext skrev Paulus:
Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Två bibelställen som pläderar för att välja en alternativ strategi än krigets och konfrontationens strategi. 

Alla krig som äger rum – då som nu – har offer och det första offret i varje krig är sanningen. Alla krig är informationskrig. Och den informationen som ges ut till krigförande parter tjänar bara ett enda syfte – att demonisera den andra parten i den pågående konflikten. Bara genom detta kan krig pågå – att vi avhumaniserat den andre. Här är förstås Jesus tankar och undervisning en stor utmaning för oss. Han var också verksam i en tid av konflikter, tes och antites och starka uppfattningar om andra, folkslag stod mot folkslag, rike mot rike. Judarna var ju till exempel ockuperade av romarna.

Och vad säger Jesus – att vi ska älska våra fiender, att vi ska be för våra fiender. Inte för inte säger Jesus i Bergspredikan att
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.

Och Jesus fortsätter i samma bergspredikan med orden att
Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.

Men hur ska jag då som människa kunna sätta mig över instinkten att ge igen och istället välja att vilja dialog och möte.

Ja vi såg i veckan hur det gick med Nobelstiftelsen som tydligt först sa att det är emot stiftelsens principer att utesluta människor och att man tror på dialog och möten inte minst som nu i en så polariserad tid och därför bjöd in de som i fjol inte fick någon inbjudan av politiska skäl. Och man bjöd in inte för att legitimera utan för att söka dialog och möte. Att vi alla är människor. Om än på olika sidor i olika konflikter.

Men dagen efter fick Nobelstiftelsen göra avbön – och ändra sig. Och nu kräver vissa tongivande personer att hela Nobelstiftelsen bums ska avgå för att de dristade sig att uttrycka en tanke som vi just hört härstammar från såväl Jeremia, Paulus som Jesus.

Men är det ett medlöperi Jesus och Paulus pläderar. Att byta åsikt. Göra våld på sig, bli en annan?

Nej Jesus pratar om en inre hållning. Att överraska med kärlek. Att något händer med oss då. Att då förflyttar oss i det så kallade projektionsfältet plötsligt kan få syn på nya aspekter hos varandra, få en större förståelse, rent av börja gilla varandra. Det är fredens inre motor – att vi ser varandra. Jesus sa, var fredliga som duvor men listiga som ormar. Och vad händer då vi ser vår mänsklighet, vårt universella syster och broderskap, vill vi kriga då? Nej vi vill nu inte det.

När Mette Frederiksen och Volodymyr Zelensky nyligen mötte pressen i en cockpit på ett F16 plan på Skydstrups flottilj i Danmark yppade filmaren Lars von Trier kort att även ryssar är människor. Underförstått det är vad vapen gör. Dödar människor. Men det skulle han inte gjort, för det fick han löpa gatlopp. Alltmedan Lars von Trier ordkargt svarade att han bara pläderat en hållning som fram till nyligen varit helt in legio: Pacifismens grundhållning.

Men såväl Danmark som Sverige är nu en del i ett krig och då är det påbjudet att vi ska demonisera krigets motpart. Inte med mindre kan ju krig äga rum. Men vad skulle Jesus sagt och gjort, Paulus och Jeremia. Skulle de så enkelt fallit i farstun för denna svart-vita demagogi. Jag är inte så säker på det.

Dagens evangelietext är en av årets kortaste men kanske också mest innehållsmättade:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Det är bara att göra detta då?

Nja, vi har ju våra instinkter som sagt. Och utöver dem blir vi lätt offer i det pågående informationskriget. Se på Nobelstiftelsen, Lars von Trier, och även en skribent som Stina Oscarson som söker nyanser i denna pågående konflikt – ja alla som bara yppar en hållning som inte är fördömande – hur de själva fördöms. Bara för att de inte per automatik vill slå på en krigstrumma – bara för att de söker ett vidare perspektiv.

Hur ska vi då i en tid av krig och där det dagligen proklameras att vi ska avsky och utesluta för att i förlängningen göda de krafter som vill bruka våld – hur ska vi i en tid som vår ändå kunna hävda Jesu ord: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

För att kunna nå den hållningen i oss behöver vi i idag i någon mening få hjälp. Av vår skapare.

Vi behöver väckas till liv i anden och i vårt inre uppleva att vi i grunden hör ihop. Att vi alla har ett och samma mål, samma ursprung men att livet placerat oss i olika roller och på olika platser.

Det perspektivet är svårt för att inte säga omöjligt att ta fram i oss på ren skär vilja, inte minst idag då det som sagt så tydligt proklameras att en enda åsikt, en enda hållning är det som gäller – så det behövs idag något mer, vi behöver hjälp av de som gått före, de som ber för oss, de som berett vägen till vår Skapare och som visar på och visade på under sin levnad här på jorden att det nu ändå går att välja annorlunda. Att det går att välja kärlek.

Följer vi Jesus och ger vår skjorta och inte bara vår mantel, vänder den andra kinden till, går två mil istället för en – och ser vår antagonist i ögonen och i denne ser något mer än ytan så inser vi att där finns också en människa, en bror och syster i Kristus – ja då händer något med oss. Det är den kristna kyrkans budskap – och egentliga syfte – denna inre transformation.

Inte för inte kallas denna söndag för diakonins söndag, ett av kyrkans viktigaste uppdrag – tjänst för nästan.

Vi är kallade till detta, att söka se varandra, uppmana varandra, uppskatta varandra, förstå varandra – komma över de murar som står emellan oss och som Anders Frostensson skrev i sin psalm 289.

Och det är nu möjligt om vi söker den gemensamma nämnare Gud lagt i oss – den som finns i mig, i dig i alla och där vi ser varandra och vår inre skönhet – för vi har den – alla – en inre skönhet för vi är nu alla skapade till Guds avbild.

Ja tänka sig – vi är Guds avbild: svenskar, norrmän, belarusier, iranier, afghaner, ryssar, moderater, centerpartister, sverigedemokrater, socialdemokrater, amerikanare – ja vi är alla del av en och samma mänsklighet.

Denna universella tanke är förstås lättare att omfamna när jag tänker på någon jag har mycket gemensamt med och kanske uppfattar som en själsfrände men är en tanke som är så mycket svårare då det handlar om någon som står långt ifrån mig själv, har åsikter och sätt jag retar mig på. Ännu mycket svårare blir det om personen är uppväxt långt ifrån mig och är bärare av en annan kultur och religion, har en annan hudfärg. Och nästan omöjligt om vi är på olika sidor i en pågående väpnad konflikt.

Den stridbare biskopen i Sydamerika, Dom Hélder Câmara, det berättas om då han ville hälsa på alla i ett fängelse för grova brottslingar. När det var gjort frågade han direktören om han nu fått träffa alla interner. Fängelsedirektören skruvade på sig och svarade att nja, det var en fånge han inte fått träffa, en fånge som bedömdes vara mycket farlig, dömd för flera mord.

Det återberättas nu att Dom Hélder Câmara bad att få bli ensam med fången, hur han satte sig i fångens cell, såg fången rakt in i ögonen och sa:

– Det finns ingenting som Du har gjort som inte också jag hade kunnat ha gjort.

Vad menade Dom Hélder Câmara?

Jo att under vissa omständigheter så kan alla människor tappa fotfästet och göra handlingar man annars helt tar avstånd ifrån.

Krigets psykologi. I den processen där motparten utmålas som alltigenom ond och man slåss med livet som insats då kopplas reptilhjärnan in. Och vi gör saker – på ömse håll – vi annars inte skulle ha gjort.

Att se sig i sin nästa – att möta blicken – inse att det kunde ha varit jag, att rollerna kunde ha varit ombytta som den sydamerikanske biskopen gjorde. Där finns, tänker jag, empatins källa.

Någon som levde den andan, gav ut den andan, sträcker oss den andan som ett erbjudande var och är som bekant Jesus.

Den tidens mest utsatta och ensamma och sjuka umgicks han med, helade och undervisade. Där, i de mötena, byggde han det som blev urkyrkans församling. Han byggde inte grunden för den kristna kyrkan i templet, inte hos de lärda och förmögna utan hos och med de mest utsatta och ensamma. Där vilar den kristna kyrkans grund – i diakonin.

Vad har vi att lära av det?

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.

Och Jesus fortsatte:

Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Vi behöver den här riktningen i våra liv. Inte med mindre kan vi bli fredens och medmänsklighetens apostlar, det uppdrag – det medmänsklighetens uppdrag Jesus kallar oss till med och i sin kyrka.

Jesus visar oss en grundhållning där Jesus å ena sidan är djupt förankrad i sitt budskap, sitt ärende – å andra sidan hyser förmågan att möta oss människor exakt där vi är i livet. Han gick utanför sin tids så kallade box

Grundbudskapet till oss är att våga vandra livet utan att positionera oss – utan att särskilja den ena gruppen mot den andra utan att söka det som förenar oss. Söka det universella syster- och broderskapet i var och en av oss. Gör vi det hamnar vi i ett Guds flöde där vi upptäcker det som förenar oss – då kan vi inte särskilja och döma ut.

Jag tänker att i tider av krig – som alltid förutsätter en svart-vit retorik – men även i tider av terrorhot och spänningar att det är viktigt att våga vandra denna väg av enhet Jesus visar oss. Denna anda där vi söker förståelse, enhet och att se varandra. Denna smala alternativa väg i en tid av vrede, fördömanden och självpåtagen övertygelse om den egna rättfärdigheten.

Jesus sa: Den som är utan synd kastar första stenen. Och han sa:

Den som tar till svärd kommer att förgås med svärd.

Jesus visar oss således en väg som börjar och slutar i nåd – och nåden förutsätter alltid att jag som individ är beredd att böja mitt huvud till Gud och be om förlåtelse, bereda marken kring mig, söka ta mitt ansvar för det som felar och brister i mitt egna liv. I vars och ens egna liv.

I torsdags var jag med om ett webinarium som Kristna freds anordnat – där möttes vi ett fyrtiotal människor från hela Sverige med det gemensamma att vi längtade efter fred.

Hur kan det vara så provocerande sa vi att höja en fredens röst i en tid då vårt samhälle säger ”Ja till Nato och öka på med vapenexporten”?

Och vi sa att hur och varför är ganska enkelt att förstå. Alla krig bygger på dikotomier, motsättningar, svartmålningar, förenklingar och i alla krig är sanningen det första offret – propagandan tar över – på ömse håll.

Någon på webinariet citerade Jesus då han sa att Den som är utan synd kastar första stenen och en annan fortsatte att citera Jesus att Den som tar till svärd kommer att förgås med svärd.

Jesus var och är urtypen för en pacifist.

Och vi var en del där som funderade ihop på om inte den pacifistiska hållningen är den kristnes yttersta kall i en tid då så starka krafter som idag pläderar krig? Kanske är det den kristnes ansvar att säga stopp – det räcker nu – stopp för Guds skull och så kräva vapenvila, samtal och diplomati?

Just utifrån det enkla orsakssammanhanget att den är eskaleringen som nu är för handen är livshotande – för oss och i förlängningen för allt och alla levande varelser och växter, idag och imorgon.

Kärnvapen är helt enkelt inte ett alternativ. Punkt. Så enkelt är det. Punkt. Men ju mer allt eskalerar ju närmare kommer vi den risken. Och de finns de som öppet pläderar för den ”möjligheten”.

Är det månne detta som är att vara jordens salt idag, att våga vara pacifist? Att gå i Jesu efterföljd och våga inta en hållning som inte är polariserande utan vill se mänskligheten som en – och att söka broders och systerskapet – i en tid då vi förväntas vara så polariserade att vi lättare ser kriget som en lösning än freden?

Jag tänker att det kan vara det.

Och vi har flera stycken på torsdagens webinarium som landade i just det.

Och den hållningen är – paradoxalt – i den tid som präglas av krigshets och förenklingar och demoniseringar – på ömse håll – en idag en för många provocerande hållning. De som intar den hållningen avfärdas, förringas, förklenas. På samma som Jesus och hans samtida lärjungar avfärdades.

Men det kanske är det lärjungaskapet, det kallet det nu handlar om – idag – att våga stå för det budskap Jesus kom till oss med?

Eller som Paulus sa: Men de som var dåraktiga för världen utvalde Gud.

Att våga vara dåraktig, naiv, tro på dialog, på respekt och en värld utan krig. Är det inte just den visionen Jesus kom till oss med?

Jag tänker att det nog kan vara så! Ja att det rentav är så. Och att vi är kallade att gå in i den kören – fredskören.

Att söka manifestera en fredens upprättande hållning i världen, sprida en känsla av endräkt och universellt broders- och systerskap.

Inte för inte hör man ibland den där tämligen uttjatade sloganen:  ”Tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar!”

Uppmaningen är i sig angelägen, samtidigt är jag inte säker på att budskapet går hem den dag då jag själv vore i en situation att livet kändes som en öken.

För så är det understundom, eller kan vara, att vi då och då kan hamna i en öken-period. För de allra flesta av oss går det tillståndet över ganska snart och vi vet också vad det berodde på, varför vi hamnade ”där” – i den där gropen. Men för alla är det inte så. De mörka tankarna kan komma att bli allt mer frekventa och ihållande och glädjen, en allt mer tillfällig gäst i det egna livet.

En vardag och en tillvaro utan glädje, utan att förmåga att njuta av det lilla, utan att kunna erfara livets små mysterier är, beskriver de som levt och de som lever där, som att leva i en inre öken. Det är ett kolossalt smärtsamt tillstånd som det är viktigt att stanna upp och fundera kring. Inte minst också grunna på vad man kan göra för att kunna ta sig vidare, mot en känsla av mening och sammanhang.

Ibland är inte det svaret helt givet. Kanske är det rent av så att denna ökentillvaro förutsätter att jag som människa på något vis ”kört fast”? Så är det inte alltid heller, själ och kropp hänger alltid ihop. Vissa kämpar med en bipolär sjukdom, som i hög grad är ärftlig, och de depressioner den bipoläre kämpar med är i regel inte på smått vis. Och är det någon som är denna tillvaros hjältar, så är nu de bland oss som kämpar med den formen av depressioner, som härdar ut och tar sig igenom. Den bipoläres depressioner kräver i regel, för att botas, tillgång till en kompetent psykiatrisk vård. Här fungerar i regel den psykiatriska vården väl. Jag har 15 års arbetslivserfarenhet från ”sluten psykosvård” och det var alltid så underbart att få vara med om då det vände, då den bipoläres inre öken gav vika. För den här gången. För vi sågs i regel igen och igen i de olika ökenlandskapen. Och jobbet som professionell var då att finnas med och förmedla den vård som faktiskt, i fall som dessa, fungerar väl.

Nu är ju långt ifrån alla ökenlandskap så grymma som för den bipoläre men vi kan hamna i en öken ändå. Hamna i en känsla av att ha kört fast.

När vi ”kört fast” är det viktigt att söka hjälp. Risken är annars stor att man likt bilen eller traktorn som fastnat i leran gräver sig allt djupare ned. Till slut vilar bilens eller traktorns underrede mot den blöta marken under.

Hjälp i lägen som dessa finns då att få hos en medmänniska. Därför är det viktigt att vi ser varann, tilltalar varann, bryr oss om varandra, frågar hur vi mår – och inte minst är beredda att höra svaren. Vi skulle överlag må bättre av att ställa oss de frågorna lite oftare och verkligen intressera oss för svaren. Vissa av oss har den där förmågan, att lyssna empatiskt. Vi vet vilka de är. Vi vet hur mycket de betyder, de kloka lyssnarna. De är våra hjältar i det tysta. De är de som kan hantera ett hjärtas hemligheter.

Professionell hjälp behövs dock ibland och den finns att tillgå på vårdcentralen och i psykiatrin, i regel i form av kuratorer och psykologer men förstås även dess läkare och sjuksköterskor. Kyrkans diakoner och präster är också relevanta samtalspartners. Inte minst i existentiella frågeställningar – frågor om livets mening. Och det är ju inte minst den typen av frågor som ofta väcks om nu livet känns som en öken.

Om ”ökentillvaron” tenderar att bli långvarig, rent av kronisk är det inte ovanligt att det så småningom, kommer självmordstankar. De om något är en varningssignal och är en varningssignal att nu är det hög tid att söka hjälp. Det är min erfarenhet att för de som fastnat i den formen av tankar, tankar som om de hinner bita sig fast, bit för bit kan börja ta sig som formen av funderingar kring olika möjliga sätt att ända det egna livet. Då är det verkligen på tiden att hitta en väg ut ur ökentillvaron. Då är det förtroliga samtalet livsviktigt och den erfarna själavårdaren har här ett enda huvudmål – att hjälpa adepten att finna ett hopp. Livets ökentillvaro går nämligen alltid hand i hand med en inre känsla av hopplöshet. Hittar man till väl fram till en upplevelse av hopp så är det min erfarenhet att ökentillvaron abrupt når sitt slut. Glädjen bröt igenom som solen genom svarta moln.

Ett individuellt hopp ser alltid olika ut och hoppet relaterar ofta till ett nytt sätt att se på den egna unika livssituationen. Att våga se på en möjlighet, ett vägval, en manöver och så erfara ett livslusten kom tillbaka. Bara hoppet om att så småningom få tillbaka livslusten är nu livsviktigt. Och tillräckligt för att livslusten till slut ska segra.  

Att söka stödja varandra i de här samtalen, de här mötena är otroligt viktigt.

Ibland när livet känns hopplöst att vi rentav tjänstgöra som ”ställföreträdande hopp” för varandra. Och allt det här förutsätter att jag vågar släppa på garden, söker det som förenar istället för det som skiljer, att jag sträcker och tar emot med mina händer, lär mig förlåta, gräver ned stridsyxan på allvar, vill ha med min nästa att göra.

Vi går nu ut i ledigheter, sommaren kommer stå i full blomning, stunder kommer finnas till samtal och möten. Tillfällen ges att gå på djupet med oss själv och med varann – att gemensamt söka ta tillvara de unika egenskaper och förmågor som givits oss i egenskaper av människor. Guds avbilder i Guds skapelse.

Tänk dig sa jag en gång till en ung man. Tänk dig att du som tänkande entitet ges möjlighet att signa ett kontrakt att födas här på jorden i all dess ofullkomlighet, du har ett begränsat livsspann, din kropp är sårbar, tillvaron är sårbar och du kan lätt komma att erfara såväl hunger, törst, rädsla som smärta. Och här har du att verka tillsammans med andra som signat ett liknande jorde-lotts-kontrakt. Vad tror allt går ut på då, egentligen? Vad är den högsta meningen med att göra en sådan gemensam erfarenhet?

Den unge mannen funderade en stund, till slut svarade han: Att älska.

Exakt sa jag – vi är här för att lära oss älska.

Och bara den tanken, den insikten, den inre kunskapen kan tjäna, tänker jag som en extra morot att hitta det som är mitt och ditt hopp – om nu livet, trots allt det gröna och vackra runt oss, upplevs som en öken. Det finns alltid, alltid, alltid en väg vidare!

Han var hjälten så sent som i förgår, jubla och triumfera, lägg palmblad framför hans väg: Messias, konungen, Jesus, Bered en väg för Herran.

Han undervisade med en myndighet ingen hört förut. Och undervisningen vände allt upp och ned, ja sannerligen. Ja sannerligen. Lama blev helade, sjuka friska, döda återuppstod, stormar stillades och han gick på vattnet men det största av allt vad som hände i människors hjärtan.
Jesus visste att han skulle gå igenom den här fasen och att han ska återuppstå. Genom det helas bandet mellan Jorden och Gud – mänskligheten och hans skapare. Ett underverk, en handling den största vi sett se Gud skapade oss, sin mänsklighet. Svårt att ta till sig men det är planen. Och genom denna dag, den summariska rättegången, folkets hån, utsattheten, tortyren och slutligen döden försonas vi med Gud, Jesus som ett offerlamm. Men eller och, Jesus gör nu detta fullt medvetet. Han hade fram till hans fängslades i Getsemane kunnat lämna Jerusalem. Men har är kvar, för vår skull. För din och min skull. För att vi ska våga lita på kärleken. Eller som det står i psalm 147:

Upp min tunga, att lovsjunga
Hjälten som på korsets stam
För oss blödde, led och dödde
Som ett skuldlöst offerlamm

Vi läste nyss: Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat.

Vid dödsögonblicket kom en solförmörkelse. Och förlåten som brast i templet. Han måste nog ha varit Guds son trots allt muttrade männen.

Fram till påskdagen berättas det är Jesus i ”underjorden” där han, som Paulus benämner det hela, utmanade denna världens furste. Det onda och från denna stund, denna kraftmätning är ljuset starkare än mörkret.

Vers 2 i psalm 146 lyder:
Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.

Det finns en kurs för exorcister i Romersk- Katolska kyrkan. Där finns ett namn som används för att bringa den hemsökte i ett ljus och i till ett befriat tillstånd: Jesus Kristus. Och korset är ett segervapen tillika dopvattnet.
Tar vi långfredagen på allvar är den här frågan inte ett skämt utan en högst seriös fråga. Precis som detta är en högst seriös fråga för den som inser att kampen mellan ont och gott är en andlig kamp där segern är given men där Jesus utmanas och bästa sättet att utmana Jesus för den onde är nu att sprida myten om att den onde inte finns. I förlängningen behövs då kanske inte Jesus annat än som en rollmodell? När kampen tvärt emot är levande och på riktigt här och nu. Och där den onde vill slå i oss, som bekant, att vi inte duger, inte är något värda.
Jesus gjorde allt detta för oss. En gåva till oss, en utsträckt hand, på riktigt, en andlig kamp.
För att ta tillvara gåvan i våra liv behöver vi ha våra sinnen skärpta. Det kan innebära att vi oftare behöver lägga undan våra mobilen, äta vettigt, vara i naturen , lyssna på sådan musik som gör oss lugna, ge tid åt viktiga relationer, hela det som är trasigt, be och ge förlåtelse och söka inse att jag är älskad och leva därefter.
Himmelriket finns mitt ibland er sa Jesus, som en möjlighet, ett tillstånd vi kan nå tillsammans. Åh Herre hjälp oss att nå dit. Amen.

Torsdagen i stilla veckan är upptakten till den viktigaste helgen i hela kristenheten. Här står vi i och kring en händelse som delar hela världen. Vi som håller det för öppet, ja rent av tror att Jesus genom sin återuppståndelse en gång för alla visade sig vara mörkrets överman och de som vill förringa och förminska det som hänt.

Här och nu i texterna är vi i den situation där Jesus inte bara vet utan också genom sitt agerande bäddat för att kommer att bli fängslad. Och Jesus vet att det som väntar kommer bli en summarisk rättegång där han kommer att bli utlämnad för att dömas till döden, blodtörsten är grym hos hans belackare. Han har utmanat dem med en hållning och en tro som gått på tvärs och som rivit av hans motståndares all fisförnämhet och tro på sin egna viktighet. De vill återerövra positionen som de sanna uttolkarna av Guds vilja. Som består av lag och god ordning. Och de inser inte att genom att ta livet av Jesus kommer de att uppnå precis det motsatta. Martyriets död har ofta den följden men för Jesus så mycket mer än martyriets död – det som väntar kommer skaka grundfundamentet i hur vi ser på Gud, varann, skapelsen. Jesu har kommit till oss med ett nytt bud, att vi ska älska varandra och han lyckas att implementera den hållningen hos oss här och nu: ”Himmelriket finns mitt ibland er”, ja bland oss, vi måste bara älska varandra. Och det är ju inte det enklaste men det går, ja det går.

Fötter. Jesus tvättar lärjungarnas fötter och Petrus vägrar och Jesus säger nej jag vill, ska du följa mig är det jag som ska tvätta dina fötter. I och med detta implementerar Jesus en ny syn på ledarskap. En ledare är gruppens tjänare, dess herde, dess möjliggörare, i samspel med de andra. Först nu 2000 år senare har den synen på ledarskap kommit att uppfattas rent organisatoriskt som den bästa. Jesus var en förelöpare, en föregångare som visade mänskligheten vägen till ett nytt sätt att vara med varandra.

Och det var hotfullt för alla dem som ville att det skulle vara som det alltid varit.

Under kvällen instiftar Jesus även den måltidsgemenskap som idag är vårt nattvardsfirande – brödet och vinet till åminnelse av Jesus. Vi samlas och Jesus är extra närvarande för att hjälpa oss att älska varandra – men för det – krävs som bekant att vi först ska kunna älska oss själva. Och det är inte det lättaste. Men det viktigaste vi har att lära oss. Utan den förmågan haltar hela livet.

Hur ska jag lära mig att älska mig själv? Jo genom att vi tillåter oss själva att vi inte är perfekta, vi gör och säger saker som inte blev bra. Det som är så underbart med den kristna tron är att jag i ensamhet då kan komma till Gud och be om vägledning och förlåtelse. INGEN som knäpper sina händer i ensamhet och ber till Gud om förlåtelse blir bortknuffad, vad han eller hon nu gjort.

ALLA – var och en av oss– som med uppriktigt hjärta ber till Gud om förlåtelse blir förlåten. Men det är en förlåtelse som ska genomsyra det egna livet. ”Förlåt oss våra skulder såsom vi förlåter dem som är skyldiga oss”.

Jag får förlåtelse men jag måste ge den vidare. Den hållningen förändrar oss inifrån och ut, gör oss mer mjuka, mer intresserade av varandra och för livets värden. Allt blir liksom mer värdefullt. Och allt börjar här och nu att jag vill tycka om mig, vill lära mig att älska mig själv. Till det är vi kallade. Att våga älska oss själva. Trots alla våra komplex, allt vi inte fattar eller förmår. Du är värd att älskas, du är i Guds ögon det underbaraste som finns, det finaste som finns och Gud är beredd att ge dig allt – bara du öppnar ditt hjärta för Gud.

Och detta allt kanske nu inte är en Maserati eller en Ferrari utan en känsla inifrån och ut att ”tänk jag duger, tänk jag vet att jag är älskad, tänk jag har en instans jag alltid kan vända mig till som aldrig sviker mig”. Och den är nu Gud såsom Jesus visat mig på Guds väsen. Gud skaparen och livgivaren. Den kraften är vår allra bästa vän och om vi blundar i vår ensamhet, lyssnar in, sträcker ut våra händer kan vi erfara den mjuka smekning som viskar i ett tilltal: ”Jag vill ha med dig att göra mitt älskade barn, jag beskyddar dig är nära dig och jag ska göra det hela ditt liv – lita på det, lita! ”