Det är jul och med den ofta minnen och hågkomster.

Inte sällan finns ett stråk av sorg eller vemod över att inte ha någon nära och kär kvar i livet, minnen, åminnelser, tankar kommer och går. Ett liv går så fort. Barn växer så fort.

Med dessa minnen inte sällan frågan – hur är mitt liv, hur blev det som det blev, är jag nöjd med att vara där jag är?

Och så möts vi här vid jul – i kyrkorummet – vårt gemensamma svensk kyrkliga kyrkorum i vår församling  – idag fyllt med levande ljus, underbart vacker musik framförd av kör och körsolister.

Allt har föregåtts av att våra vaktmästare och lokalvårdare skurat och fejat och satt upp granar och glasen kring alla ljus i bänkarna har diskats och putsats, nya blommor har inhandlats, och vi har testkört ljudet Och alla ansträngningar har – egentligen – ett enda syfte och det är att bära fram budskapet om Jesus Kristus, att det är en realitet, något som i högsta grad angår oss och som du och jag, som vi, måste ta ställning till. Mitt i våra liv, vår vardag. Och nu inte med en axelryckning utan med någon form av inre avsiktsförklaring. För han söker oss, dig och mig och vi har att svara an. Antingen genom att avfärda eller genom att säga ja.

Att säga ja… Det här erbjudandet, den här möjligheten, att vi är här idag i ett land i norden och har detta erbjudande att ta ställning till, som en realitet,  det har vi så många före oss att tacka för. Människor som vigt sitt liv för budskapet och som uppoffrat både det ena och det andra, inte sällan det egna livet; just för att du och jag idag i lugn och ro ska kunna ta ställning till om vi vill låta Jesus Kristus ha att göra med oss eller inte.

Att vilja ha att göra med Jesus Kristus kan ofta kännas som en vag längtan att vilja komma hit, in i kyrkorummet, höra musiken, njuta av rummet, kanske ta emot nattvarden, kanske bära ett silver eller guldkors mot bröstet; att känna sig befryndad, ja upplyft av budskapet. Att säga ja och inte nej, utan ja, ja herre jag vill eller som Maria då hon fick beskedet att hon skulle bli havande med ett väldigt speciellt barn att ja, låt det ske, jag är Herrens tjänarinna.

Att vilja vara Herrens tjänare eller tjänarinna handlar om hur budskapet landar där inne i bröstet. Och att vara tjänare och tjänarinna är att i den vardag jag befinner mig eftersträva att stå upp för de principer som Jesus Kristus genom sin ankomst, sitt liv, sin undervisning och sin närvaro en gång för alla införlivat och gjort till sitt signum; att vilja och eftersträva det goda, söka sam-förståndslösningar och stå upp för den svage och rättslöse. Det är att vara en kristen. Och allt emanerar ur mötet med Jesus Kristus, i vardagen och i helgdagar som denna, då kyrkan är upptänd, julstädad och där vi alla eftersträvar att i ord, ton och sång ge budskapet rättvisa, såsom det står Hebréerbrevet att:

Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag.

Eller för den delen hos profeten Jesaja:

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Vad kan vi dra för slutsatser av Julevangeliet: Ja bland annat att Gud inte bryr sig om det storslagna utan letar, som han gjorde i valet av Maria vi berörde här i kyrkan i går, efter det genuina. Den genuina. Att vara genuin, det går lika bra – eller rent av bättre i Nasaret som Jerusalem, Torsby, Vitsand, Lekvattnet och Östmark som i Stockholm eller Karlstad. Och man behöver inte vara lärd och fin utan timmerman eller herde duger gott. Det hänger på något annat, något mer.
Att jag som människa vill veta av sanningen, vill leva ett liv i ödmjukhet och kärlek.

Hur lever vi i ödmjukhet?  Ja en viktig målsättning är att söka förstå att Jordaxeln inte går genom min egen fontanell. Med andra ord – ingen av oss är Jordens centrum. Ingen har fullt tolkningsföreträde. Att ta till sig den andres perspektiv, att vilja veta – och där det till synes lilla har samma egenvärde som det till synes stora – bara det är genuint – ja där någonstans finns sanningen, finns Gud. Och lyckas vi som människor leva i den öppenheten så finns där en glipa in i – ja mot det heliga, finns där en hand som varsamt leder mig på vägen,
finns där en röst som viskar mitt namn.
Att tro – att vilja eller kunna tro är alltid en återspegling av att mannen från Nasaret, i sin Gudomlighet längtar efter dig och mig.
Min längtan är en spegel av en längtan som fanns där före.
En hand som leder mig rätt.
Ingen av oss är ensam, vi har alla denna hand vid vår sida, varsam och öm.
Och Gud kommer sällan till oss genom hav som öppnar sig, som för Mose, utan mer som för profeten Elia som erfor Guds närvaro som en stilla susning.
Eller för den delen som en vag längtan att ta sig hit till kyrkorummet, och bara vara. Var rädd om den längtan, den möjligheten, den dörren till evigheten du erfar i dig för den leder dig till centrum i tillvaron, till den trygghet och glädje det innebär att ha en tro, att veta att du är buren och inte minst sedd. Ljuset föds in i världen för att nå dig och mig. Nu tillhör ni mig säger Jesus och lovar å ena sidan beskydd men talar å andra sidan om en viss ensamhet det innebär att leva med en tro. Ni kommer bli avskilda, och folk kommer att ifrågasätta era val.

Och redan som spädbarn kom Jesus att erfara denna fara i kung Herodes dödsdom för alla nyfödda i Betlehem, strax efter Jesu födelse – Maria och Josef flyr till Egypten och återvänder först efter flera år – guldet  de fick som gåva av den ene av de vise männen blir till en livförsäkring i det främmande landet. Precis som vår gästfrihet för så många blev en livförsäkring då kriget rasade i Syrien fram till helt nyligen.

Jesus undervisar – då han blir verksam 30 år senare efter händelse i Betlehem – sina lärjungar att de ska stå ut med ifrågasättandet – i att tro – i att hävda en kärlekens princip i en värld på ytan bestående av slump och kaos. Med andra ord bär korset av silver eller guld mot ditt bröst, gå till ditt heliga rum så fort du har möjlighet, knäpp dina händer och be i din tystnad och låt dig uppfyllas av det otroliga att du är sedd och buren av den otroliga kärlek som föddes in i världen för två tusen år sen och sen dess är med om att skriva om hela historien och som det är förutbestämt ska segra över mörker och negativitet – ljuset ska segra och segerkransen är redan bunden och Gud vill att du, just du ska ha den på ditt huvud.

Åh Herre vägled oss, öppna oss för barnets öppna blick i krubban, din son du lät födas in i världen.

Att möta konfirmander är alltid stimulerande men också en smula utmanande då förkunskaperna att ta till sig undervisning om och av Jesus idag är så fyllda med hål och okunskap. Det konfirmanderna har lärt sig om judendomen förefaller fragmentariskt och kopplingen till kristendomen långt ifrån självklar

Vi börjar därför läsåret med att vi fördjupar oss i gamla testamentet för att sen vid advent gå över i nya testamentet. Gud verkar genom det judiska folket och genom Jesus Kristus. Ungdomarna är idag – som de varit i så många generationer före dem – fångade av berättelsen om Abraham, Isak, Jakob, Josef och Moses. Det går inte att överskatta betydelsen av gamla testamentet och inte minst första och andra Mosebok för att förstå Jesus och kristendomen.

Här har nu kyrkan ett gigantiskt ansvar att förmedla och lära ut bibelns berättelser, denna fond av livsberättelser där den röda tråden är att vi är sedda, älskade och burna. Men också att det ställs krav på oss, på hörsamhet, ansvarskänsla och empati. Därtill att vi nu ska vårda vår kropp eftersom den är ett tempel för vår själ. Vi är vidare uppmanade att inte döma eftersom vår förmåga att uppfatta våra egna tillkortakommanden i regel är i omvänd proportion till vår förmåga att uppmärksamma desamma hos vår nästa. Vi ser med andra ord grandet i vår nästas öga men inte bjälken i vårt eget. Och vi uppmanas till trohet. Att vårda tvåsamhetens- och äktenskapets löften är en röd tråd och ingår i att värna och vårda relationer med dem som vi står i beroendeställning till, inte minst våra föräldrar men även lärare, arbetsledare och andra auktoriteter. Vi ska inte heller placera vårt ljus under skäppa utan våga lysa med det själens ljus som alltid kommer av att söka sanningen, för endast sanningen – om oss själva, varandra och tillvaron i stort – ska göra oss fria. Varpå Pontius Pilatus uppgivet suckar ”vadå sanningen?” och tvår så sina händer inför beslutet att tillåta avrättningen av Jesus – ett beslut han innerst inne vet är fel även om det just då; i det sammanhang han har att verka i är sannolikt det mest pragmatiska.

I Jesajas nionde kapitel kommer löftet om den annalkande fridsfursten till oss, ett barn blir fött, en son blir oss given. Många är ambivalenta kring detta med Jesus. De anspråk han kommer in på världsscenen med är inte alltid så lätt att ta in – som då vid Galilei berg dit de nu elva lärjungarna begett sig och där den återuppståndne Jesus säger till dem att:

Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Varpå lärjungarna tar dopbefallningen på allvar och här lever vi idag tvåtusen år senare i ett land med ett gult kors på ett blått baner; med seder och bruk som går direkt tillbaka till Jesus och den tidiga kyrkan kring honom.

I helgen som kommer – jag skriver nu denna text i mitten av november 2018 – ja i helgen ska jag döpa ett barn, min kollega Ingela tre och vid kommande helg ska jag förrätta två dop. Att som vårdnadshavare bestämma sig för att låta döpa sitt barn är sannolikt det finaste beslut som går att göra – ja se jag vill bära in mitt barn i den välsignelses ljus och glädje som sträckes mot oss av allvis härskare, levande Gud.

Inget av detta hade varit möjligt utan Jesus födelse, det som julen nu kretsar kring och vill få oss att minnas. Hela gamla testamentet rör sig mot denna punkt – mot födelsen av Ordet, av Jesus Kristus.

Nya testamentet i sin tur kretsar kring Jesu budskap och i det även tiden, den eskatologiska tiden fram till återkomsten. En återkomst som vi inte vet när eller hur men jag tänker nu många av oss anar att den nog inte dröjer så länge till. Men oavsett vilket är vi varje dag uppmanade att leva som om varje dag vore den sista. Utan att oroa oss, försöka att leva i förtröstan, glädje och lovsång. Eller som Martin Luther uttryckte sig:

Om jag så visste att Jorden skulle gå under imorgon skulle jag plantera ett äppelträd idag.

Personligen tänker jag att leva sitt liv mot den här erfarenhets- och tankefonden är ett bra mycket mer spännande och gripande liv, ja ”begripande liv” jämfört de nycker och dagsländor  som kanske kan sammanfattas med orden att ” den som ljuger bäst vinner mest.” Ja ett lögneliv långt från de ansatser som ges oss för hur ett rikt inre som yttre liv kan gestaltas och som vi återfinner i vår bibel. Kanske bara detta är skäl nog att läsa och ta till sig denna heliga bok – denna samlade visdom som finns; för ett rikt inre som yttre liv? Sen får liksom insikten om Guds omsorg om oss, den kärlek vi har att vandra i, Himmelriket ”som ett tillstånd här och nu” komma som en bonus.

Varpå bibeln faktiskt fungerar som en antidot, ett värn och ett skydd mot dumhet, vår tids andliga och själsliga förflackning.

Den evige Guden är människa bliven!
Ur människosläktet tog han sig en moder
och föddes i armod, en mänskornas broder. (Lina Sandell)

Att fira gudstjänst såhär är en söndag tillsammans innebär att stå i en traditionsfåra med rötter ända ner till de första lärjungarna. Och vara en del i en världsvid kristenhet som just idag firar gudstjänst – sammanlagt är vi miljoner människor som samlas till bön, sång och predikan. Det är stort och något vi ibland inte tänker på i vårt lokala sammanhang.

Temat denna 22 söndag efter trefaldighet  är frälsningen och den evangelietext vi nyss lyssnat på kommer ifrån Jesus tid bara dagarna före att han kommer att fängslas. Jesus som verkat i periferin under större delen av sin mission, långt från Jerusalem och långt från templet han är just nu. Templet som uppfattas som judarnas centrum. Jesus säger i dagens text att han beklagar sig över Jerusalem – här dödas profeterna, här dödas sanningen. Och han liknar sin längtan att tala till Jerusalems-borna som vid en höna som vill samla sina kycklingar hos sig. Men så är det inte profeterar han – här dödas sanningen och han säger nu profetiskt att allt kommer att brytas ned, sten för sten. Templet som är själva centret för judarna med dess prästerskap. Prata om att häda och reta upp – vem var han, en helt okänd fattig man som tar sig sådan ton?

Vi började vår gudstjänst idag med att sjunga Jesus för världen givit sitt liv, en klassisk fastepsalm – och den här söndagen tangerar fastetiden då vi nu är med Jesus i dagens evangelietext i det som är själva upptakten till påskens drama. Ändå är fokus något annorlunda idag – och den vinklingen kom nu till oss i Göran Widmarks psalm 228 vi sjöng nyss och där varje strof avslutades med

Än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

Många skulle nog säga att Göran Widmarks psalm från 1945 känns gammal och är den relevant idag verkligen? Vi lever ju ofta våra liv som om detta med Gud och Jesus vore snarare en berättelse eller dimension som inte innebär så mycket i mitt praktiska liv.

Till den dag då vi i vårt inre erfar en hunger efter något mer, en längtan, en längtan som ofta emanerar från – ska det visa sig – Jesus längtan efter oss.

En sådan hunger eller längtan kan ta sig många former men har det gemensamma att vi går omkring och har en känsla av en svårdefinierbar längtan i vårt bröst. Ja lite som vid en förälskelse, livet känns tomt utan den jag har i mitt sinne och så kommer han eller hon mot mig och så ler plötsligt livet igen, och jag blir ivrig, vill prata och bara vara, nära den jag har kär.

Relationen med Jesus är i mycket att likna vid en förälskelse på så vis att lever jag i min vardag utan att ha Jesu budskap och liv som en förebild, en modell utan kanske snarare bara fokuserar på min egna bekvämlighet, mitt gods och guld så uppstår i mig en tomhet. En tomhet som varnar mig, som vill väcka mig, vill få mig att vandra mot – ja ta den där längtan i mig; att jag ska ta den på ett större allvar.

Inte sällan korresponderar den här längtan till viss musik, det är inte för inte som Johan Sebastian Bach kallas den femte evangelisten och studier visar att denna musik ofta kan vara läkande, ja helande. Precis som Jesu ord och löfte kan ge den som ligger ned kraft att resa sig.

Otaliga är de som upplevt ett inre tilltal, en inre längtan och tagit den på allvar och så förvandlas livet inifrån och ut.

Här finns nu ofta en sorg som en ingrediens – mötet med det heliga väcker upp en sorg i mig – kontrasten mellan hur det kan vara och hur det är blir så stor – inte minst i det egna livet – varpå jag inte sällan skäms för allt dumt jag gjort, alla felaktiga prioriteringar, alla stunder då jag tittat bort och inte tagit livets möjlighet på allvar. Gud genom Jesus skärper nu våra sinnen för vad som är livets kärna, livets essens. Men hand i hand med sorgen finns denna tröstande famn, denna glädje från den som kallat mig till sig, Jesus, och budskapet är se framåt. Eller som Reinhold Nieburh diktade

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden

Och i vissheten att Gud är nära mig min vardag får mitt hjärta ro.

Och inte bara en ro utan nu uppstår även en länk mellan mig och det heliga för det heliga vill verka igenom dem som tror.

Ljuset vill nu in i skapelsen och vi är kallade att vara ljusets händer och fötter. Därför skulle man kunna parafrasera Göran Widmarks refräng genom att utbrista

Än räckes Guds frälsning genom dem som sig ångrat sig och tror till de som ångrar sig och vill tro.

Tron och frälsningen blir således lite av en stafett där jag varit beroende av de som gått före mig in i trons värld och med sitt liv, sin livsgärning, skänker mig en del av det ljus som väcker upp den här inre längtan. Att bli berörd.

Vi är kallade att beröra. Genom att bära ut det heliga i de sammanhang vi är en del av. Och att fira gudstjänst tillsammans är att gemensamt be om att vi ska vara som antenner för detta ljus och att vi med våra händer, fötter och ögon ska ges mandatet och ansvaret och modet att sprida detta ljus varhelst vi är i livet. Allt detta fordrar en vilja – och den viljan är intimt sammanbunden med att vi är beredda att rannsaka oss, inför varandra och inför oss själva och nu be om ursäkt för där vi brister.

Än räckes, ja än räckes Guds frälsning till den som ångrar sig och tror.

Vad ser du på frågade jag en ungdom häromkvällen och det visade sig att hen såg på en så kallad ”reality-serie” där den som är bäst på att ljuga och bluffa sig fram kan vinna en halv miljon. En halv miljon är småpotatis för de som producerar serien ifråga för den drar stora reklamintäkter. På att människor förnedrar sig.

Att ångra sig och tro är inget man kan gå ut och göra reklam för idag men kanske en ingång skulle vara att vi på allvar funderar på den ökande psykiska ohälsan, inte minst bland barn och unga. Självmorden ökar. Medicinering för psykisk ohälsa. Sjukskrivningstalen. Så kallade hemmasittare i skolan ökar och allt fler arbetsgivare är förtvivlade över det mobilberoende många unga har – att man gömmer sig på toaletter och andra utrymmen för att sitta och glo på sin telefon. För att inte tala om bristen på ansvarstagande och det dåliga minnet.

Allt detta är i total kontrast mot det ljus som vill in skapelsen och sprida sig i detta stafettlopp – från dig till mig till dig till dig och så vidare.

I dagens episteltext pratar Petrus om det elddop det innebär att ta sin tro på allvar. Och Petrus menar rent av att det nu är en konsekvens av att tro att den troende, den som ångrar sig och tror och således blir en bärare av ljuset nu på olika vis kommer att skymfas. Den troende blir – precis som Jesus i Jerusalem som stöts bort – ett hot.

Så mycket i våra grupprocesser vill och eftersträvar ett status quo, ett så kallat oförändrat tillstånd. Men Gud verkar ändå, i hemlighet, har en plan och då Josef i dagens GT text med tårar i ögonen berättar för bröderna och sin far – och ingen av dem känner igen honom, de tror ju han är död och bröderna har alltsedan tilltaget att sända iväg brodern med slavhandlarna haft ett enormt dåliga samvete. Inte minst för smärtan de åsamkat sin far. Men nu står de där, utsatta och fattiga, hungrande, ja en slags miljöflyktingar varpå Josef ger sig tillkänna – ”här är jag!” och så menar han på att det nu är så uppenbart att Guds sände honom före – för att trygga deras fortlevnad.

Det som var lidande, och smärta – ja samma lidande och smärta som finns i att ångra och tro – bygger ofta upp en ny platå, en ny början, ett nytt hopp. Bygger upp fundamentet för det vi ofta kallar för frälsning även om vi då rakt inte förstår att så är fallet då allt skakar och verkar okänt för oss.

Men vågar vi lyssna till trons längtan och gå in i den, då blir det som i psalm 228 vi nyss sjöng:

Den eld som vår frälsare tände skall föras från vän till vän, gå ut i hela världen förkunnande mitt ord.

Jesus bror Jakob är oerhört radikal.

Han skriver:
Bli ordets görare – inte dess hörare!
Sann tro måste leda till ett sant liv. Till omtänksamhet och kärleksfulla handlingar mot medmänniskan. I Guds ögon är vi alla lika.

Och likt Jesus visar Jakob på förlåtelsen och medlidandet och kärleken som kommunicerande kärl.

Mellan oss.

Mellan varandra i hela mänskligheten – det är den potential, den möjligheten som är ”Himmelriket mitt ibland oss”.

Och det som hindrar oss att erfara denna möjlighet är i nog mest våra fördomar. Vi tänker att den som är snygg är snäll, den som uttrycker sig väl är att lita på

Ja allt det där sker som bekant blixtsnabbt – i oss.

Och det är som om våra fördomar – vårt mänskliga hemtama sätt att tänka – nästan vore uppbyggt som om vi ville bli bedragna, ja tjusas.

Och jag kommer att tänka på sådana statsmän och affärsmän som blivit påkomna med fingrarna i syltburken.

Ofta välklädda. Rika. Vältaliga. Ofta övertygade om rätt åsikt, rätt väg, ja ett helt land kan ge år på år av mandat trots att hela landet – rimligen – innerst inne hela tiden vet att personen är långt ifrån så pålitlig han/hon vill ge sken av.

Barabbas eller Jesus frågar Pilatus.

Barabbas svarade folket, släpp Barabbas fri.

Och den kärlekens man, Jesus, den som nyss fick oss att öppna upp, se vår skröplighet i vitögat, skala av oss våra fördomar och stå där mitt i Himmelriket; ja själva potentialen till Himmelriket som ju börjar i min beredvillighet att älska och se och vara sann.

Han hånas nu hejdlöst.

Medans folket skallar:
Vadå himmelrike, vadå helighet, vadå sanningen. Nej släpp Barabbas fri.

Och jag kommer att tänka på alla män i kostym som talar så övertygande om vikten av krig.
Krig för att försvara demokrati, de utsatta, de svaga.

Är krig den bästa vägen att uppnå demokrati och värna de svaga?

Vad skulle Jesus sagt?

Nej jag tror Jesus snarare skulle ha visat oss på exemplets makt.

Att genom barmhärtighet uppnås barmhärtighet. Och han skulle sagt:
Den som griper till svärd ska med svärd förgås!

Men det är som vi inte vill tro på den vägen, barmhärtighetens väg. Den bryter av det som är välkänt, våra fördomar, det maktspel vi drillats in i – ett spel där den välklädde, stomatolsleende bilförsäljaren alltid skulle vilja oss väl.
Trots att vi står där sen efter att affären är genomförd – lurade. Ja affären blev så usel för oss. Men inte för han. Han vi ville tro på. Han som var så snygg och verserad och uppförde sig så världsvant. Men åh vad vi nu är lurade.

Varpå frågan faktiskt kan ställas: Vill vi bli lurade?
Frågans svar finns kanske delvis i motfrågan: Vill jag syna mig själv och mina egna grundvalar?

Att leva i sanning innebär ju inte bara att man krasst ser det förljugna kring sig, hos nästan, utan även i sig och aktivt väljer klarsynen och i förlängningen det äkthetens medmänniskoskap – det syster och broderskap som vill vara en del av Gud, vår Skapare.

Och det valet kan ibland vara en smula ensamt och utsatt.

Det finns en orm i paradiset – en som vill ta bort vår tacksamhet, vår förtröstan, vår inre tillit att vara sedda och vägledda. Vi faller så lätt in i oro och oroar oss för morgondagen. Fastnar så lätt i tankar om vår otillräcklighet och vi vill nu kunna skydda oss och våra nära mot livets faror – gardera oss. Ja liksom bygga ett värn mot alla faror vi innerst inne vet inte går.

Och alla andra tycks ju så framgångsrika…. glider fram i livet på en räckmacka liksom. Samtidigt som vi vet att det förstås är en sanning med modifikation.

I ett annat perspektiv är alla i det här landet, ja nästan i alla fall, räkmackesurfare.  Jämförelsevis i ett globalt perspektiv har vi alla dragit en vinstlott som får bo och verka här. Det är så mycket vi har och som vi tar för givet och som så många inte alls har. Mat, vatten, sjukvård, fred. Här får vi tänka och tycka och vara. Men många av oss har glömt av att glädja sig.

Vit är färgen i kyrkan på Tacksägelsedagen och lovsång är påbjuden. Traditionsenligt bärs frukter och bär och säd och bröd och rotfrukter fram till altaret. Varför har vi så svårt att buga inför den rikedom som sträcks mot oss. Ödmjukt tacka för det klara vattnet som kommer ur jorden, den friska höstluften, den blanka sjön, diset som stiger över nejden, kvällssolen, fullmånen utan ständigt detta huvud som surrar och blicken i backen och minen som signalerar upptagenhet. Upptagenhet med bekymmer som stänger ute barnets ömsinta frågor, djurens inbjudan till kontakt och husdjurens uppfordringar till lek och närvaro.

På bokmässan konstaterade en reporter att Jan Guillou varit framgångsrik att bygga upp en förmögenhet men man kunde ana i hans svar att ”nja, kom nu så en olycka eller stroke så var det inte säkert att allt räckte till – det gällde att skydda sig”.

Ja vi bygger våra fort och vill skydda oss – mer eller mindre framgångsrikt.

Varpå vi jämför pensionsförsäkringar och egendomar, ja se skog är häftigt att äga i våra trakter, samtidigt som vi nu ändå har att relatera till en mästare som vandrar egendomslös. Därtill förlitandes på sin omgivnings givmildhet när han är ute och undervisar. Och han undervisar om vikten att vara närvarande, att vi ser vår nästa och fokuserar på de i vår närhet inför de som behöver vår hjälp och vårt stöd – där och ingen annanstans finns livets mening säger han. Att vi ska bygga broar mellan oss: ”Bekymra er inte för vad ni ska ha på er” säger Jesus, ”se på liljan på ängens mark – har inte Gud större omsorg om er än så?”

Och visst är det så men vi har svårt att lita på omsorgen, leva i den, vill gardera och det säljs larm och försäkringar och tillvaron tycks så hotfull och labil.

Men är den det?

Ja ibland men i det stora hela så kan vi vila i säkerhet och omsorg för det mesta. Alltmedan äpplena och morötterna växer och våra kroppar tuffar på – men det är liksom som om allt detta går oss förbi.

En del av oss är trots allt duktiga på förnöjsamhet. Att leva i nuet.

Jag själv är ganska dålig på det. Jag vet i mitt huvud hur jag borde tänka och handla men gör jag så? Tänker jag och därmed känner jag så? Ja ibland, och då är luften lätt att andas men lika ofta, ja kanske oftare oroar jag mig för än det ena och än det andra. Vill liksom äga framtiden, försäkra framtiden men det går ju inte.

Kanske är det så att den största faran i våra liv är att vi blir så blinda inför allt som fungerar och fungerar bra att vi i onödan stannar upp för det som förs stunden råkar vara dysfunktionellt?

I Tacksägelsedagens evangelietext kommer bara en av de spetälska tillbaka och tackar Jesus – alla tio blev friska men bara en tackar. Vill jag vara en av de nio eller vill jag vara den tionde, den tacksamme? Det avgör vi varje dag med valet var vi har vårt fokus och hur vi tänker kring den omsorg Gud har om oss.

Berättelsen om Kain och Abel finns i regel inte med i någon barnbibel, den anses nog för blodig men när sen konfirmanderna får ta del av den i sin bibelundervisning är det en berättelse som fastnar och väcker tankar. Varför? Kanske för att den berör något så djupt mellanmänskligt som avundsjuka mellan syskon och den vrede som kan vila i en sådan. Och som glimtvis blir mord om än bara i sinnet. Men här går Kain hela vägen ut och svarar trotsigt till Herren då denne frågar efter Abel:”Ska jag ta hand om honom?”
Och snart uppdagas det brott som begås. Kain blir utföst i öknen.
Ja Kain du skulle tagit hand om din broder…

En annan brödrahistoria är patriarken Abraham och om hans förstfödde med slav- och tjänstekvinnan Hagar. Barnet får namnet Ismael. Abraham fäster sig vid barnet och Hagar, ja det kan vi nu ana i texten hon positionerar sig mot sin husmor, Sara som inte kan bli gravid, trots att Abraham fått löften därom; ja hela hans avkomma skulle ju bli lika rik som alla stjärnorna på stjärnhimlen. Sara ångrar bittert att hon övertalade Abraham att skaffa barn med Hagar. Så blir Sara så till slut ändå gravid och föder Isak och ber nu Abraham att sända iväg Hagar och Ismael.

I den muslimska traditionen räknas profeten Muhammed som ättling till Ismael. Och när vi ni pratar med konfirmanderna så brukar vi konstatera det att Kristendomen, Judendomen och Islam är de tre abrahamistiska religionerna.

Vår kristna kyrka har detta ansvar att undervisa, det är en av hörnpelarna jämte att fira gudstjänst, missionera och utföra diakoni.

I vårt land är undervisningen om kristendomen starkt eftersatt. De generationer som fått en bra undervisning är kanske så gamla att de är medelålders och undervisningen har successivt avtagit till den form som finns idag i våra skolor som är präglad av en distans: De kristna gör si och så alltmedan vi andra står och tittar på, skeptiskt. Alltmedan vi konstaterar i konfirmandundervisningen att en kristen, ja det är ju du och jag och alla döpta. Svårare än så är det inte – vi är kristna och vad betyder det för dig och mig här och nu?

Abrahamitiska religionerna. … Judar, kristna och muslimer – i närheten av ett kargt ökenlandskap, nomader, Abraham, löften och en berättelse har tagit sin start. Och vi vet att i Jesu stamtavla så kommer vi till David och vidare till Abraham.

Jesus lever i ett sammanhang som är sammansatt. Han är jude och därmed av ett folkslag som anses stå över alla andra folk i och kring Israel. Vi ser det i mötet med den samariska kvinnan vid Sykars brunn; judiska män förväntas inte tilltala sådana kvinnor men det sker och det med den effekten att kvinnan efteråt rusar till sina vänner och säger: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?”

Vem är då vår nästa frågar den laglärde Jesus och vi vet nu att de så kallade laglärde ofta identifierade sig som rättfärdig, ja salig och vi kan ana oss till hur Jesus blev provocerade av deras självupplevda så kallade fromhet. För kanske är det ofta så att den som säger sig vara from långt ifrån alltid är det. Fromhet som dygd ska upplevas av andra som ett faktum, inte vara ett påsatt epitet av den som önskar sig vara sådan. Av frukten bedömer vi trädet inte av dess skrud av löv, som Jesus lärt oss. Så kommer då liknelsen om mannen som rånades och där prästen och leviten går förbi och vem stannar och hjälper till? Jo en man som inte räknades, står lågt i rang i det samhälle Jesus är en del av, en lågstatusmänniska på alla vis. Vi brukar gestalta den här berättelsen i konfirmandsammanhang, ja i nästan alla redovisningar hitintills där jag varit präst finns den med på något vis och den väcker så viktiga frågor: vem är min nästa och vem är de som kanske är våra hjältar i det tysta?

Vi präglas så oerhört av vår uppväxt, vem skulle jag ha varit om jag fötts i Afrika, Syrien eller Bangladesh? Om jag skolats in i en annan religion än den jag fick mig till del som barn, inte minst i en tid då det fortfarande var kristendomsundervisning i skolan? Om sådant vet vi inget men vi är alla mer eller mindre konstruktioner av de sammanhang vi kommer ifrån. Går vi tillbaka 100 år var kvinnlig rösträtt ingen självklarhet och vad har inte hänt under dessa 100 år vad gäller jämlikhet men även att klass-skillnader i vårt land i hög grad minskat, utbildning för alla, rätt till sjukvård och pension. Vad är det då som gör att den samariska mannen, i en tid utan allt detta, kliver ur sin sociala kontext och gör det helt oväntade för mannen som ligger rånad i diket? Ja han gör det utifrån empati och i empatin finns också en underliggande fråga till mig själv: Tänk om det var jag som låg där, hjälplös, vad skulle jag ha önskat då, av min medmänniska? Prästen och leviten, den tidens högstatusmänniskor i Jesus samhälle, de hastar förbi, de var ju på väg till viktiga saker. Visserligen låg den person där i diket men hur skulle nu de kunna…

Det går att se på den här texten ur så många infallsvinklar då vi översätter den till vår tid men låt oss bara stanna upp i det som gör att samariern stannar upp och gör det han gör, han drabbas av empati, erfar empati, och låter empatin diktera hans handlingar. Och jag tänker att vi vet var och en av oss hur det är att erfaras, ja uppfyllas av empati, ja jag har just haft mina barnbarn hos mig i nästan en månads tid. Då och då ska det blåsas på ett skrubbat knä, tröstas för något som gick sönder, ja hur enkelt är det inte att göra detta då jag står där med mina egna framför mig. På samma vis är vittnesmålen otaliga hur de flesta av oss i föräldra- eller mor- eller farföräldrarollen just erfars eller uppfylls av denna empati. Samtidigt finns det berättelser om hur SS officerare som då de kom hem lekte obekymrat och innerligt med sina barn alltmedan de strax dessförinnan misshandlat och skändat, ja även barn, men nu någon som man avhumaniserat och därmed ställt utanför den egna zonen av identifikation och då empati.

Vi befinner oss i en valrörelse. Om två veckor är det val i vårt land och vi har alla rätt att landa i olika bedömningar kring till exempel hur många asylsökande ett land som vårt bör ta emot. I veckan gick exempelvis Göran Persson och Anders Borg ut och sa gemensamt att vi i Sverige tagit emot alldeles för många asylsökande de senaste åren. Ja det har man rätt att tycka – eller inte tycka – men oavsett vad du och jag tycker i en den här frågan så är det alltid den kristnes plikt att handla utifrån empati i det enskilda mötet, i mötet med någon som lider, någon som är i ett reellt utsatt läge, att då kan vi inte hasta förbi oavsett ståndpunkt i strukturella frågor likt denna.

Vi hade lika gärna kunnat ha fötts du och jag i ett tält i ett krigshärjat och av torkan förött ökenlandskap, på flykt undan fara och bedrövelse eller för den delen kanske sakna formella asylskäl och dristats till att sväva på frågan om min egen ålder i min dröm efter ett bättre land och bättre livsförutsättningar. Och om det sistnämnda nu är fallet kanske det då är så att jag inte kan få stanna här i Sverige utifrån gällande lagar men oavsett så är det ju en dröm, min plan som nyss gått kras. Det hade kunnat vara min eller din dröm som gått i kras.

Empatins nyckel och möjliggörare är identifikation. Att vi förstår att det hade lika kunnat vara jag som var i det utsatta läget. Och all brutalitets moder är avhumanisering; att sprida halvsanningar och lögner och generaliseringar i sådan måtto att vi plötsligt uppfattar någon eller några – eller som i ett krig hela det lands folk vi krigar mot – som omänskliga och onda.

Alltmedan vi alla erfar smärta på samma vis, saknad, utsatthet, lust, beröring, skratt och gråt, just i namn av vår mänsklighet, just i namn av att vi är komna ur en och samma mänsklighet.

En och samma mänsklighet som vår skapare hyser den allra störta omtanke om, även om det hos oss, genom den här grenen i den abrahamitiska trostriaden är Jesu Kristus undervisning som ger oss dessa insikter. Men det tycks ändå nu vara samma empati som den thailändska kustbefolkningen visade oss svenskar vid Tsunamin annandag jul 2006 även om de – genom födsel och uppväxt – nu råkade vara buddister.

Så oavsett var vi lägger vår röst om två veckor så finns det inget som friskriver oss från Jesu Kristi krav att vi ska möta vår nästa så som vi själva vill bli bemötta och detta i namn av den mänsklighet, den gemensamma jordiska mänskligheten, som Gud fader skapat och gett oss i uppdrag att söka älska – oavsett vilken roll vi har att spela i livets stora teater.

Därför måste vi vara vaksamma mot allt sådant som gör att vi brister i vår identifikation och börjar generalisera. För i all generalisering försvinner lätt individen. Och det är en individ samariern går fram till i diket, tar upp till sin åsna och för till värdshuset, betalar för och som han ser till på sin tillbakaväg. En individ med namn, med familj, med rötter och en historia och en dröm.
Inget, inget ger någon rätten att klä av någon sådana mänskliga attribut, vårt individuella avtryck på Jorden!

Inte för inte skrev Johannes i första Johannesbrevet: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Att få varva ner och vara ledig några veckor. Tänk så viktig den perioden är. Det händer något med oss då. En gång läste jag en artikel om att många japaner bara har en vecka semester och då de har denna enda vecka så vet de ofta inte vad de ska göra – de hinner aldrig varva ner. För så är det, det tar minst en vecka att varva ner. Efter ytterligare ett par så når i vart fall jag dimensioner i mig som jag i vanliga fall inte riktigt kommer i kontakt med. Här finns tankar och reflektioner som är livsviktiga. Ja lite som att kalibrera själen; ”Vad är bra och vad är mindre bra i mitt liv och vad ska jag göra åt det som är mindre bra?”Att springa ifrån de frågorna är inte att rekommendera – då riskerar de att komma ikapp men då på sätt som sannolikt är svårare att handskas med än då jag först erfor dem.

Något som jag tycker är vanligt är ”vi” använder ordet ”man” istället för ”jag”. Det är som om det vore ofarligare att säga ”man tycker ju att det är så” jämfört med ”jag tycket att det är så”. Ofta går detta ”man” hand i hand med föreställningen att vi borde kunna läsa varandras tankar. ”Inte ska jag behöva säga det, det är ju självklart!

”Jaha men om nu inte så är fallet kanske du ska säga det” kan jag då säga.

Varpå svaret ofta blir: ”Det kan man ju inte..”

Att inte tillmäta de egna reflektionerna och tankarna ett värde är också något som slår mig . Som om att andras slutsatser eller beteenden var mer värda eller riktiga än mina egna?

Varför har vi så svårt med att vara tydliga med våra behov funderar jag på ibland.

Som att sätta gränser. Att säga att ”ja det kan jag” eller ”nej det kan jag inte”.

Sådana här mönster går sannolikt generationer tillbaka och jag minns hur jag som ung i mitt barndoms Vargön hade svårt med denna tydlighet. De ringde från lasarettet, kan du jobba extra i helgen? Jag gick på vårdskolan och hade tänkt att åh vad skönt att vara ledig nu till  helgen men jag kunde bara inte säga nej då jag fick frågan. Så mitt i natten ringer Eldh på Tidningstjänst: ”Johan, tidningsbudet är akut sjuk, kan du ta hans pass?” Javisst svarade jag instinktivt klockan fyra på morgonben och åkte ut med min Puch Dakota till postbryggan i Vargön och buntarna med Göteborgsposten och Elfsborgs läns allehanda. En dag då jag kom hem från ett sådant extrapass och bara skulle duscha för att åka iväg till lasarettet, till IVA där jag satt extravak blott 16 år gammal så mådde jag plötsligt illa och jag fick springa på toaletten, hjärtat bara slog och jag blev livrädd. Vad hände? Jo jag hade fått en panikattack. Bara för att jag inte lyssnade på mig själv. Men det insåg jag inte då, kände mig mest bara uslig som kom att sjukskriva mig från lördagens extravakspass på IVA, vem skulle nu ta mitt arbetspass?

Det var först då jag flyttade till Stockholm och gick till en privatpraktiserande psykolog som jag sakta men säkert lärde mig att säga ”jag” istället för ”man” och även kunna så kunna säga nej då mitt inre ville det. Inget käckt ja bara för att tillfredsställa en omvärld jag inbillade mig att jag var oumbärlig inför. Men vi är inte oumbärliga för andra än för några få i våra liv som våra barn, våra föräldrar – ja de som står oss riktigt nära.

I ”det yttre livet” måste andra regler få gälla, ja vi har rätt att få ha en dräglig vardag och för att få det måste jag veta någorlunda var mina egna inre gränser går. Sådant här kan vi få hjälp att fundera på i semestertider, mina egna behov. Då är det viktigt att inte springa ifrån de tankarna även om de i början kanske tycks jobbiga eller skrämmande, men nej räds dem inte utan möt dig i dem, de kommer ju från dig och bär ofta svaret på frågan vem du är ämnad att bli.

I den här resan mot en ökad självständighet och tydlighet är levande Jesus Kristus ett väldigt stöd. Denna andliga realitet kan i tros- och bönelivet ge dig vissheten att ingen av oss, inte du och inte jag, någonsin är ensamma då vi söker vår väg mot ett sannare och mer helgjutet liv. Ja just detta vill Han att vi ska göra, du och jag, vår Jesus Kristus; söka sanningen. Varför? Jo för däri finns friheten, den sanna och riktiga – och däri, i sanningens land pratar alla om sig själva i första person singularis – i ”jag” form. Så kom skynda och låt oss bege oss dit!

Så med andra ord: Räds inte de där tankarna och känslorna som kanske vill upp ur dig såhär mitt livet och i sommarens semsterlunk –  de kan vara en vägvisare till en ännu sannare version av just dig! Den du då och då kan ana där i ögonvrån. En uppgraderad version av dig.

Jesus, går in i döden med bönen att Guds händer ska ta emot honom.
Alltmedan folket står där, blodtörstiga, orätt har till synes segrat över rätt.
För vår skull. Vilken minoritet de var i sammanhanget, Jesus och de som var nära honom. Majoriteten var skeptiska, drogs med i hånet och blev passiva medspelare. Det här är urbilden i någon mening för den troende.
Jesus talade om det gång på gång. Att tron avskiljer oss från världen. Långt ifrån alla vill gå på den vägen.
Inte för att vi riskerar martyriets dödsdom i vår del av världen – men sannerligen just idag i andra delar av världen – utan för att det avskiljande ur världen Jesus kallar oss till sker i det osynliga interagerandet.

På ett moralisk plan. På ett längtansplan. På de subtila nivåer i oss att vi får svårt att finna en genuin glädje eller tillfredsställelse att gå den breda vägen då vårt väsen rörts av en subtil visshet att det finns något mer.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!  (1)

En del av oss kan skingra den här längtan, den här subtila vissheten – ibland så effektivt att den riskerar bli ett minne, något som varit. Likt en förlorad barndomstro.

Jesus predikar om sig själv som såningsman och han kallar ut lärjungarna som såningsmän och vi som kyrka är kallade att vara såningsmän och såningskvinnor. Sprida budskapet.

Jesus var tydlig med att långt ifrån alla frön föll i sådan jord att de bar frukt. Tvärtom menade han på så föll flera på hälleberget och andra i sådan jordmån att där fanns så många andra intressen och fokus att just det här fröet inte fick tid eller plats. Jesus gladde sig åt de frön som tog sig, som växte, som gav skörd.
Över hela jorden finns idag områden där denna levande tro riskerar få exakt samma följder som då – för Jesus och senare hans efterföljare. Varför blir världens furste så rasande av den kristna tron, den sällhet och mjukhet och vilja efter helhetssyn och fred och frid som Jesu ande ger? Därför att den tar udden av de värden, den glamour genom vilken denna världens furste regerar – genom sin fruktan, genom världsliga och köttsliga begär, genom lögn och list, intriger och falsk prestige. Jesu ande gör att människorna flyr det ränk och falskspelet och vill något annat.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jesus kallar oss att ta konsekvenserna av denna längtan. Och i vår del av världen är detta inte en fysisk korsfästelse men jämväl en psykisk. Vi har att finnas i sammanhang, i ett samhälle som lika tydligt idag som då – när det gäller – väljer Barabbas före Jesus. Inget är nytt under solen. De värden Jesus kommer med hånas än idag och trots att vi kristna – mig själv inkluderat – ofta gör allt för att smälta in, vara salongsfähiga, ja folkliga så finns det en skiljelinje – en inre skiljelinje mellan de som bara måste följa den inre längtan Jesus väcker upp och de som utan större besvär kan stänga av densamma. I mer tillspetsade situationer – som i länder i mellersta östern där det är förenat med dödsstraff att vara bekännande kristen är denna inre skiljelinje tydligare – de som kan stänga av sin längtan de gör det. Men så finns det de som inte kan de. Som är beredda att piskas för sin tro, få släpa på korset för sin tro, hängas upp på korset och hånas och spottas på, för sin tro. Och den gruppen kommer alltid – på den här sidan evigheten – att vara i minoritet. Det är de som lojalt står vid Jesu kors – det är de som sitter och kurar i våningen som Maria kommer till på söndag – Mästaren lever – och de är de som går ut med livet som insats för att vittna om detta underverk, denna nya kraft, detta ljus som genomborrar allt och förändrar inifrån och ut.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Herre, hjälp oss att vara lika trosvissa och trosstarka som du är då vi, som en följd av vår tror på dig, hamnar i situationer i livet då tron på dig föder en ensamhet, en känsla av utanförskap och ensamhet. Hjälp oss att våga landa i den glädje du ger oss, den frid och förtröstan som övergår allt.

(1. Dan Andersson ”Omkring tiggarn från Loussa”)

Vilken är då egenskapen med stort E om man vill bli riktigt gammal? Ja en ny stor studie slår fast att det inte i första hand handlar om vad för slags mat vi äter, inte heller om övervikt, kolesterol, blodtryck eller ens träning. Det handlar om våra relationer. Näst högst i betydelse kommer vikten av att ha bra och trofasta nära relationer. Det som dock väger allra tyngst är att jag som individ bryr mig om min nästa, att jag söker ett samspel, en dialog, en kontakt såväl med ytliga bekantskaper som till exempel i kön på snabbköpet som de jag lever mitt liv med nära. Ett liv levt i ett intresse med andra ord, i en flödande nyfikenhet – en pågående dialog.

En annan likartad studie undersökte ett stort antal människor som blev över 90 år – vad hade nu de gemensamt? Jo de motionerade men ”lagom”, de drack kaffe, ett glas rött vin om dagen, hade en några extrakilon och så hade de en hobby som de verkligen brann för.

Två studier som påvisar att om vi interagerar, ja bryr oss, om vi samtalar och har ett engagemang – då mår vi så bra att vi har chansen att bli riktigt gamla. Och inte bara det utan glada och nöjda gamla.

Parallellt kommer andra studier som påvisar att detta sociala samspel som nu sker i verkliga livet då rakt inte kan bytas ut mot det ”umgänge” som är för handen via våra sociala medier som Facebook, Snapchat, Instagram och olika former av spel. Vi behöver träffas i verkliga livet. Vi behöver engagera oss i det verkliga livet. Se och höra och ”ta på” varandra.

Jag minns då jag som ung man arbetade som vårdbiträde i öppen hemtjänst i Åsteby och Vitsand. Det var så många av de äldre som berättade vilken skillnad som inträffat då teven kom. Tidigare sa de, ja tidigare då umgicks man med och hos varandra. Så är det inte längre berättade de och de menade samfällt att det nu var tevens fel. Det fanns en sorg i deras röster.

Den förändring som Internet, Smartphones och sociala medier som Facebook, Snapchat, Instagram och olika former av spel kommit att utgöra är nu betydligt större än då teven kom. Och vi står inför en gigantisk utmaning att lära oss att hantera den nya tekniken. Jag har på senare tid kommit i samspråk med flera olika arbetsgivare som vittnat om vådan med medarbetare som inte kan lägga undan sin mobil – som istället låter traktorn, eller skördaren eller kontorsgöromålet stå på tomgång alltmedan man tittar tid efter nya händelser i sitt mobilflöde.

Här behöver vi till stånd ett samtal och ett problematiserande. Modet att välja varandra istället för imaginära möten genom vår nya teknik. Kickarna kanske inte är lika omedelbara i en sådan vardag men verkliga relationer bär över tid på ett helt annat vis. Det är som att jämföra med hur vi mår om vi äter knäckebröd respektive chips dag ut och dag in. Jag tänker mig att de flesta av oss ändå föredrar knäckebrödet.

En dimension i vår mänsklighet, vårt interagerande är nu det gemensamma sökandet efter mening i tillvaron. Detta sökande är livsviktigt och flera studier gör gällande att den alarmerande ökningen av psykisk ohälsa hos unga har ett samband med bristen på sådana meningsskapande perspektiv hos den unge. Att man inte kan se sig i ett större sammanhang – saknar de redskap som uppkommer i ett verklig interagerande och där man gemensamt ställer frågor om livets mening. Sannolikt är det så att alla imaginära bilder om det perfekta livet som saluförs genom Internets olika kanaler lätt kommer i vägen för ett sådant meningsskapande sökande.

Har kyrkan något att erbjuda här? Jo på sant knäckebrödsmane´r menar jag att det har nu kyrkan. Vi har en gemensam berättelse och ett sammanhang i vilken vi knyts ihop inte bara mellanmänskligt utan även med vår skapare och skapelse; dåtid, nutid och framtid. En berättelse som handlar om att duga, om vara sedd och om det otroliga erbjudandet av andligt beskydd och vägledning. Det är inte så pjåkigt. Så välkommen om det är så i ett enskilt samtal, till våra samtalsgrupper, gudstjänster, körer, volontärarbete – och möts kring detta – ja den levande frågan om hur vi bäst kan leva och verka tillsammans på rymdskeppet Jorden.

I julhelgen kom det upp en debatt i media om att många som har en kristen tro skäms för att berätta detta öppet, att man är rädd för att uppfattas som avvikande och konstig.  Och ja det är min erfarenhet, det inte är ovanligt att möta människor med en genuin kristen tro som understryker att nej, jag är då rakt inte religiös.  Att vara religiös i Nordvärmland definieras som att omfattas av någon av de bokstavstrogna samfund som var för handen här till för kanske fyrtio – femtio år sen. Samfund där man tog avstånd från dem som inte ingick i desamma och där stor tid ägnades åt att ta avstånd ifrån vanor och sedvänjor vanligt folk ägnade sig åt, som att ta en öl, dansa, nyttja tobak.  Allt det här fördömdes samtidigt som vi vet av historien att de fanns blinda fläckar även inom dessa samfund som dubbelmoral, att inte leva som man lärde; ja dubbel bokföring. Men är detta hela sanningen? Kanske är det även så att den frimodighet som fanns i dessa sammanhang men även terminologin och grupprocesserna känns lite ”långt bort från mig”? Ja sannolikt.

Under 2017 har Svenska kyrkan fokuserat på Martin Luther, mer frimodig och gladlynt kristen får vi leta efter. ”Religiositetens” motsats så som vi nu använder ordet här i norra Värmland. Luther fokuserar på Jesu nåd, Jesu löfte, Jesu närhet; att trots alla tillkortakommanden vi har som människor så finns Jesus här med oss. Bara vi inte skäms för Jesus, inte skäms för evangeliet utan vågar ta in det i såväl vårt hjärta som att ge uttryck för det genom vår mun.  Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad som det står Romarbrevet kapitel tio vers 13. Och i vers nio och tio att det enda som krävs att vi med vår mun bekänner att Jesus är Herre och att Gud uppväckt honom från de döda.

En annan debatt som uppstod nu jultid 2017 var att Västerås församlings i en annons kom att benämna Jesus som ”hen”. Den uppmärksamhet som följde av denna annons såväl nationellt som internationellt hade vi möjligen kunnat vara utan. Tack och lov satte domprost Senter och biskop Mogren i sina respektive genmälen annonsen i ett begripligt sammanhang.

Ofta när jag pratar med folk som valt att lämna Svenska kyrkan och när jag läser om de som gjort detsamma och de berättar om varför så är det inte sällan i en protest för att man anser att vi som kyrka inte lyckas förvalta det kristna arvet, att vi dribblat bort vårt egentliga uppdrag. Väldigt sällan är denna kritik riktad på församlingsnivå utan nästan alltid hur Svenska kyrkan framställs i media och då inte minst med fokus på ärkebiskop, biskopar och i viss mån kyrkostyrelsen. ”Ledningen” får klä skott för den brist på stringens man säger sig sakna – men å andra sidan inte säger sig sakna på församlingsnivå. Lite paradoxalt är det…

Återkommande i den här ofta svepande kritiken är att man saknar en tydlig proklamation att, som Paulus skrev i Romarbrev; Jesus är Herre. Istället tycker man att Svenska kyrkan i den mediabild som är för handen tonar ner sitt budskap och sitt ärende till förmån för att ge det sekulära Sverige någonting mer lättsmält men samtidigt betydligt vagare och luddigare än Paulus ord Jesus är Herre.

Senior professor Carl Reinhold Bråkenhielm konstaterade i höstas i samband med att han lett en studie om svenskens trosliv att allt prat om religionens återtåg är en klar överdrift. Han menade att nöjes- och upplevelseindustrin fått en allt större roll och att många människor finner sin mening i att vårda sin egen kropp; den så kallade ”hälsismen”. Att våra matvanor och vår träning nu ges en nästan religiös betydelse och att ”ohälsosamma” skuldbeläggs. Att svensken generellt sett blir mindre och mindre intresserad av att tro, sin kristendom och inte minst att gå i kyrkan.

Ibland kommer Lukasevangelistens citat av Jesus för mig där Jesus frågar sig:

När människosonen så kommer åter, kommer han då finna någon tro?

Svaret är nog ja både ock. Även inom de kristna kyrkorna.

Han kommer finna de av oss i de olika kyrkorna som slängt ut honom med badvattnet i vår strävan att komma den ena och det andra till mötes och han kommer finna de av oss som bevarat hans ord, hans sanna kyrka.

Hans sanna kyrka – var finns då den? Var hittar jag den?  Är denna sanna kyrkan den Romersk katolska kyrkan, den Rysk- ortodoxa, Grek- ortodoxa, Syrisk- ortodoxa, den Calvinistiska, den Evangelikala, den Anglikala, den Karismatiska, i Trosrörelsen, den Protestantiska eller någon annan av alla samfund och kyrkor?

Ja tänk om det vore så enkelt, att den och den organiserade kristenheten att där finns den sanna kyrkan – då vore det ju bara att bege sig dit. Men det är min erfarenhet att alla samfund och kristna kyrkor internt arbetar med dilemman. På olika vis tenderar man kasta man ut Jesus med badvattnet, inte sällan till förmån olika hänsynstagande men lika ofta till förmån för olika dogmer och traditioner. Och på olika vis finns det dem – inom varje samfund och organiserad kyrka – som lyckas hålla fast och fokusera vid och i Jesu Ord och gärningar.

Vi i vår Svenska kyrka vet ungefär var vi har våra svårigheter och utmaningar; hos andra är det andra frågor och utmaningar som gör att man lätt tappar fokus.

Och det här är inget konstigt i ett Lutherskt perspektiv, snarare följdriktigt, det kan inte vara på något annat vis på den här sidan evigheten. Så låt oss med andra ord glädja oss över att här och där över hela världen finns exempel på individer och grupper som i olika kristna samfund mer eller mindre vågar och förmår leva i den förtröstan och i den glädje det innebär att våga leva i en öppen och levande bekännelse att Jesus är Herre.

David Thurfjell som skrivit boken Det gudlösa folket kom fram till slutsatsen att svensken är generellt mer kristen än hon tror.  Och många, ja så många erfar i sitt hjärta att ja – det är något bortom bergen, bortom heta hjärtat mitt – som Dan Andersson diktade då han sökte beskriva sin svårdefinierbara längtan.

Och här är vi idag – i ett lokalt sammanhang i norra Värmland långt borta från alla allfartsvägar – ståendes i utmaningen att såväl ha en dialog öppen med alla de som har denna vaga längtan parallellt som vi också står mitt i ett uppdrag att förvalta evangeliet och de sakrament Jesus gett oss att förvalta.

En kyrkvärd sa en gång inför nattvardens utdelande, då denne skulle vara med och dela ut vinet för första gången, att ”jag känner mig inte värdig”. Men det är just det Jesus söker förklara oss som – värdiga – men ju mer vi skyler vår blick och inte möter honom där han står i sin nakenhet, sin självutgivelse, sin kärlek – till dig och mig – desto svårare har vi att gå in i den värdighet, den befrielse han givit oss. Därför ska vi möte blicken och se på honom som kommer oss till mötes och glädjefyllt bekänna hans namn.

Olof Hartman som skrivit psalmen För att Du inte tog det gudomliga (psalm 38) har berättat att han blev inspirerad av Filipperbrevet då han skrev denna psalm, och inte minst raden:

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod  från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

Varpå psalmen föddes berättade han; likt ett krucifix:

För att du inte
tog det gudomliga
dig till en krona,
för att du valde
smälek och fattigdom
vet vi vem Gud är.

Gode Gud låt 2018 bli det år då vi såväl individuellt som gemensamt gör vårt yttersta för att frimodigt bekänna din son Jesu Kristi som vår Herre.