När vi håller ett litet nyfött barn i våra händer är allt så ömtåligt i Världen. Vi går så ömtåligt, pratar lite lägre och är måna om värme, mat och dryck. Det ligger nedärvt i oss. Och hur djupt går inte skriken då den lilla kallar på vår uppmärksamhet, hur snabba vill vi inte vara att byta den där blöjan, ge bröstet, värma den lilla kroppen. Och hur nöjd blir man inte då den lille sussar ömt, ligger där i famnen och sen jollrar och är med.
I kontakten med det lilla nyfödda barnet visar vi människor ofta våra bästa sidor. Sann omsorg och sann glädje.

I dagens evangelietext skildras när en del av Gud kommer in i jordelivet, genom just dessa omständigheter, ja han låter sig födas in i skapelsen och detta med vetskap om att det drama som ska utspela sig – under drygt 30 år – kommer att samla människor över hela Världen till bön, sång och tillbedjan än i våra dagar.

Gud kommer inte som en militär och pekar med hela handen hur vi ska tro och leva utan han kommer – ödmjukt – och visar oss vägen. Hur och vad vi ska tänka på med och i våra jordelottsliv. Och vi ges ett val, ja en räcka val varje stund hur vi ska förhålla oss till dessa ömt påpekade… ja påbud.

Det som är så intressant och viktigt är att Gud väljer de enkla människorna som närmast förtrogna när detta drama ska iscensättas här på Jorden.
De enkla människorna ute på den israeliska landsbygden i en liten oansenlig ort som Nasaret.

Gud hade ju lika kunnat ha valt en förnäm och rik familj i säg huvudstaden Jerusalem, men det gör han inte. Låt oss stanna upp vid det för en stund.
För jag tror det är viktigt.
Så lätt bortser vi ifrån att de bland oss som ofta har just den starkaste tron och många gånger är som mest trogna de värderingar som harmonierar med Jesu undervisning är just de enkla och till ytan oansenliga människorna.

Men det som är oansenligt på Jorden behöver inte vara det i Himmelen.
Det som räknas i Himmelen är någonting annat.
Hjärtats håg och renhet.
Inte så att någon skulle vara felfri men det är skillnad på om där finns en genuin längtan till harmoni och kärlek än där, ja hos den det kanske mest kvittar.

Ofta är det så att för dem som det nu kvittar för; de har lärt sig att kamouflera sin belägenhet. Men de saluför sig som någon som äger ett hjärta med såväl håg som renhet. ”Se på mig!”

Men såna trick ser om än inte alltid vi – som väl vår skapare – igenom.
Men handen på hjärtat visst vet vi, om än på ett intuitivt plan, när någon vi kommer i kontakt med inte är ärlig, när orden skevar mot det egna livet, bokföringen inte går ihop. Men allt sedan vi var små har vi nu en välkänd möjlighet i oss.
Vi kan bedra oss.
Ja ibland tycks detta vara det lättaste alternativet då för oss viktiga personer i vår närhet inte håller måttet. Och utan att vi fattar det så gör vi om det hela i oss till att det är nog jag som har fel; han eller hon är nog snäll ändå. Ja vi bedrar oss. Och så irriterar vi oss sen på den där sanningssägaren som inte gjort om samma trick i sig och som istället rumsterar om i diverse organisationer och sammanhang och påpekar det vi innerst inne vet är sant, ja just det – att Kejsaren är naken.

– Ja jag vet viskar vi så till svars. Men tillägger: – Men jag vill inte att vi pratar om det högt.
– Varför inte då motfrågar så den som inte kan blunda. Alldeles för högt dessutom: – Varför i hela världen kan inte tala om sakernas tillstånd som det är?
– Därför, svarar jag, därför att det gör så ont att urskiljas.
– Hur då?
– Jo själva initiativet till att påtala lögn och skevhet skrämmer mig. Och att se skrämmer mig.

För så är det.
För en del av oss är själva rädslan för den eventuella ensamheten avtäckandet av en lögn riskerar att föra med sig värre än att leva med eller rent av i en lögn.
Ja det är nästan som så att om många hyllar en lögn så blir den till slut liksom sann… ja lite i alla fall.
Vi ser det här inte sällan i politikens värld. Och varenda diktator av rang vet precis att utnyttja dessa mekanismer. Och sådana finns som bekant såväl i de stora sammanhangen som i de små. Härskarteknikens dynamik bygger på vår rädsla att hamna utanför flocken.

Men när så Gud sökte en fästpunkt i skapelsen där hans nedstigande ska ta sin början, dramat ska starta, var steg 1 att hitta en bra moder, en som ville sanningen så högt att en eventuell ensamhet till priset av oförmågan att leva i lögn inte är något problem. Och även pappan var förstås viktig i detta avseende. Och de meriter som är viktigare än något annat; att hjärtat har en längtan, en håg efter renhet. Mod och integritet.

Det här sänder förstås konkreta frågor till mig och alla oss andra:
– Var har jag mina prioriteringar?

När Jesus sen vuxit upp och börjat undervisa så är den röda tråden i hans undervisning att saliga är de som längtar, som törstar, som vill ha rättvisa och fred. Dem tillhör himmelriket, de ska bli upprättade, få ro.

På vilket sätt uppmuntrar vi varann i vår längtan?
Och på vilket sätt hjälper vi varann att fördjupa oss i vår längtan?

Vi är ju så mycket mer än en kropp.
Vi är en själ i en kropp och vi är skapade till Guds avbild.
Gud har i var och en av oss lagt ned egenskaper som inte bara handlar om att äta, sova och markera revir. Gud har lagt frön i oss, andliga frön och de vill växa och vi vet att alla frön behöver jordmån, sol och vatten.
På vilket sätt uppmuntrar vi varandra att sköta om vår inre trädgård?
Och frågan är viktig för vi har ett såväl enskilt som kollektivt ett ansvar att ta dessa möjligheter på allvar.

Och ett är säkert, det ansvaret måste vi själva ta för det kommer ingen reklamjingel på radion eller något inslag mellan Teve 4 nyheterna och Peppe på sporten som direkt uppmanar oss att sköta om våra gudsfrön.
Nej mest tvärtom faktiskt . Och det är en smula jobbigt att inse, tycker jag själv åtminstone, att en del av de julklappar jag köpt in som glad konsument faktiskt producerats på ett sådant vis att såväl människor och natur tagit skada – fast i regel på en annan del av Jorden.

Att inte leva som man lär.
Att inte vara transparent.
Det är vår civilisations status här och nu och väldigt få om ens någon kan svära sig fri.

Vägen att vandra, mot befrielsen, finns sannolikt i det enkla. I det lilla. Och det som vill framfödas i oss kräver sannolikt inga palats, badtunnor eller fyrhjulingar utan bara en stund under stjärnorna. Vid vattnet där solen snart ska gå upp. Ett rådjur betar vid ängens rand. Allt är stilla och försiktigt. Att vandra barfota, avväpnad, glad och ledig.

I Jesu liv finns uppmaningen att vi ska ta denna vår längtan på allvar, vårt behov av fred och försoning på allvar.
Och det börjar i det dubbla kärleksbudet. Att vi är måna om att ha en bra relation med vår Skapare, inser vårt beroende och litenhet och ger uttryck för önskemålet om vägledning och beskydd. Och så som en naturlig fortsättning på detta – i relationen till nästan – att så söka älska vår nästa som oss själva.
Och vår nästa producerar bland annat kläder och leksaker i tredje land.
Ja här finns vägen framför oss.
Här och nu.

Och kanske är det så att det aldrig tidigare varit mer angeläget att ta den här vägen på allvar, i detta möjligheterna 2012 som nu ligger framför oss, ta vår potential och våra möjligheter på allvar och våga gå på den väg som leder mot Gud.

Åh Gode Gud, var nu med oss och vägled oss.
Tack för att du uppenbarade dig i Jesus.
Amen.

Maria.
Vi har alla stött på henne.
Det är hon som tar i den gamle med så lena händer, som dröjer sig kvar och är mån om att Du ligger bra i sängen, där på hemmet, ja kanske på Linden, Lövenstrand eller Gömmanberg. Eller i den öppna hemtjänsten.

Ditt liv är snart passerat och hjärnblödningen tog ditt tal och mestadels är du ensam och ett så kallat vårdpaket.

Men det där undersköterskan känner du igen – hon tränger sig igenom dina dimmor och du uppskattar hennes mjuka handlag.
I det lilla tränger hennes omsorg fram till dig.
Det är något visst med henne!

Eller så möter vi Maria i den där tjänstemannen som förmår att lämna byråkratrollen och vara mänsklig.
Som trots sparbeting och ringande telefoner och griniga chefer ser dig där du sitter med din sjuka mor och ansöker om hjälp. Och hon lotsar er genom det byråkratiska och är mån om att din mamma ska få det hon har rätt till.

Eller så är hon polisen som inte stelnat utan tar upp din anmälan med vaket sinne och ser till att det polisiära arbetet kommer igång utan dröjsmål. Hon ringer och lotsar dig vidare och släpper inte taget förrän du fått kontakt med såväl brottsofferjouren som ditt försäkringsbolag. Ändå var det den hundrade anmälan om villainbrott för det här året – men hon lyckades bemöta dig som vore det den första.

***

Integritet, mod och medkänsla är egenskaper vi människor lätt tappar i en värld där allt färre ska göra allt mer.
Integritet, mod och medkänsla är egenskaper vi människor lätt tappar i en värld som tycks oss motsägelsefull.
Integritet, mod och medkänsla är egenskaper vi människor lätt tappar i en tid då de som ska företräda sina nästor allt oftare tycks företräda bara sig själv.
Det är lätt att påverkas av sådant, kanske bli strömlinjeformad.
Att tappa sugen.
Det är lätt att då fokusera på det som ligger närmast en själv – inte bry sig så mycket om allt det andra, det där motsägelsefulla, konstiga som sker hela tiden, jämnt.

Så var det också på Jesu tid.
Så har det förmodligen varit i alla tider.
Alla tider har närt svårigheter och motsägelsefullheter och varit fyllda av människor som skott sig på andras bekostnad.
Och visst.
Livet blir enklare om man inte bryr sig för mycket om detta.
Livet blir enklare om man bara fokuserar på sitt och de sina och inte bryr sig så mycket.
Men det blir också fattigare.
Och det riskerar att göra mina händer mindre lena i mötet med den gamle skröplige mannen utan tal i den öppna hemtjänsten, på Linden eller Gömmanberg och min bekvämlighet riskerar att jag i rollen som tjänsteman skyler mig bak floskler eller att jag i rollen som polis blir ointresserad och loj.

När Gud ska låta en del av sig själv födas in i världen så går det inte att ha en mor vars hjärta har kallnat, av världen.
När Gud ska låta en del av sig själv födas in i världen så måste han finna en kvinna vars händer fortfarande är lena och som får det där rummet på Linden, på Gömmanberg att plötsligt sjuda av liv:
”Hon ser mig, biträdet, och hon rör vid mig så ömt”.

Just en sådan kvinna letar Gabriel efter.
Och Gabriel han genomsöker korridorerna på Invandrarverket, Regeringskansliet, Utrikesdepartementet och Kungliga slottet men det är inte där, i de fina salongerna han finner Maria.
Utan på den svenska landsbygden, i en liten ort som Lekvattnet eller Östmark och på ett litet vårdhem – som Linden eller Gömmanberg.
Där fanns hon som meriterat sig.
Hon som bevarat sin integritet, sitt mod och sin medkänsla. Hon som har lena händer och som trots sparbetingen tar i det gamla vårdpaketen med värme.
Hon kan bli mor och ledsagare för den del av Gud som ska födas in i världen.
Bara den som lever och har sitt hjärta öppet kan ta emot det liv som ska ut i hela världen, framfödas genom en kvinna. Jesus Kristus.

***

Vissa menar att vissa är förutbestämda att tro medan andra säger nej, om sådant vet vi inte. Som präst måste jag förstås utgå ifrån att alla är lika mottagliga, vem som helst av oss kan när som helst hyra ut ett rum, ge plats på härbärget, öppna upp för det som föddes in i världen för två tusen år sen, denna julnatt för så länge sen och som allt sedan dess letar efter rum i varje människas inre. Allt annat vore ohållbart och exkluderande. Gud söker i Jesus dig, mig och alla vi känner och vet om.

Livet är inte enklare utan Gud replikerar den troende, livet är enklare med Gud.

Men hur då undrar nu den genuint sökande? Hur då?
Jo därför att den andliga dimensionen i människan är på riktigt.
Lika mycket som luktsinnet, synsinnet, vänster arm, ben och handens fem fingrar är på riktigt så är människans andliga behov och förmåga på riktigt. Och det är då vi vill tränga bort det som är på riktigt som livet kan bli riktigt besvärligt, ja rent av förljuget. Ja det blir nästan som att förtränga vintern, frosten som vill nypa hud och hår, knarrande snö, när det är vinter. Eller våren med dess vitsippor en dag i april, eller för den delen höstens svampskog vi nyss stod uti med korgen fylld av trattkantarell och Karl-Johan eller sommaren barnen som skrattade vid stranden, se på mig åh vilket hopp – allt detta var på riktigt. Vi vet det därför att
vi hade det framför våra ögon, fötter och händer.
Den andliga dimensionen är lika verklig – därför måste vi ta den på allvar.
Det är ju en del av vår natur och det var för att vi bättre skulle kunna ta den på allvar som Gud lät sig födas in i mänskligheten; ja för att hjälpa oss till tro och till kärlek.
Och gav sig som exempel.
Jesus Kristus.

***

Maria ler mot Josef, det gick vägen. Hon reser sig upp, barnet har somnat i halmen bredvid henne, mjölken rann till med en gång, han sög häftigt den lille, hon tvättar av sig vid dörren in mot stallet. Josef håller sen om henne och de studerar den mäktiga stjärnan där på himmelen.

Då plötsligt ser de några enkla män som kommer till dem, de är herdar och de berättar vad de erfarit, en ängel, men vad har egentligen hänt?
Maria ler och berättar och herdarna ser på barnet.

Det är de enkla som först får se barnet. först
De som inte har så mycket att förlora, de som genom sitt liv lever med ett vidöppet hjärta, de som söker Gud. I sin sårbarhet och enkelhet.
”Saliga de som är fattiga i anden, de ska finna tröst.”

Åh Herre, julen närmar sig, gör oss vidöppna för julens glädjebudskap, det oerhörda att Du steg in i skapelsen och visade oss ditt ansikte, att det finns ingen annan väg än kärlekens väg. Amen

Året är 1981, jag går sista året på gymnasieskolans vårdlinje i Vänersborg. Det är vi som ansvarar för årets luciafirande på skolan. Vi har övat och övat och alla är överens om att årets luciatåg kommer bli det bästa i mannaminne. Sångerna och budskapet berör.
För att krydda vårt engagemang har vi spontant bestämt oss för att träffas inne i Vänersborg 05.00 på luciadagen för att först gå hem till våra lärare och överraska dem med sång och kaffe i deras hem.

Vid den här tiden körde jag regelbundet ut tidningar på morgonen innan skolan började. Ett bra sätt att dryga ut min månadspeng. Jag hade en blå Puch Dakota med en stor trälåda på pakethållaren och jag kunde stoppa tidningar i brevlådor i bara farten. Den här morgonen var det brått, vi skulle ju träffas inne i Vänersborg redan klockan fem och jag bodde i Vargön, burksorten en halvmil från Vänersborg. Men lastbilen som kom med tidningsbuntarna var tidig och jag hann dela ut mitt distrikt i god tid. Efter frukost och en snabb dusch slog det mig – jag skulle vara sotare i luciatåget och gå jämte sockerbagaren och pepparkaksgubben – att sot i ansiktet hörde ju till. Jag gick till pannrummet och tog aska från vedpannan och gned in i ansiktet – och blev förstås helsvart. Nu full fart mot Vänersborg. På väg på min moped såg jag plötsligt Lillian som delade ut tidningar i ett annat distrikt. Jag kunde inte låta bli, smög upp med mopeden bakom hennes bil med ljuset avstängt och knackade försiktigt på fönstret på passagerarsidans dörr. Lillian vänder sig om och skriker i högan sky. Vem var denna mörka yngling som skrattade där i rutan? Åh du!

Få se sa Nancy som var klassens självpåtagna ordningsman, har nu alla allt med sig? Och det hade vi, kaffe, gitarr, klarinett, lussekatter och pepparkakor. Nancy skulle spela gitarr och jag, sotarkurre, klarinett.

Men var bodde nu anatomifröken Äsp? Där sa jag och pekade på ett hus jag var nästan övertygad om var hennes. Vi gick dit, luciatåget ställde upp sig och jag sotarkurre kände på ytterdörren som var öppen, det var för övrigt alla ytterdörrar i Vänersborg vid den här tiden. Och så harklade vi oss, sjöng och gick in. Men vad nu, vem kommer där i nattsärk – en för oss helt okänd person. Men oj har vi gått in i fel hus, bor inte fru Äsp här? Jaså där borta? Ja vi ber så hemskt mycket om ursäkt.

Och som vi skrattade när vi kom ut på gatan.

De här skratten, den här ledigheten, lättheten, – som tunna moln på en klarblå himmel – de hör ungdomen till. Leende skratt som förmår spränga tillvarons gränser, ja heliga skratt.

Och de här skratten hör i sin tur ihop med den öppenhet vi har i barndomen. Och det är nog inte för inte vi ser och ser på de youtube-klipp på Internet där små barn kiknar av skratt; dessa korta filmer som spelats in i högst vardagliga situationer och genom publicitet på någons kvällstidnings hemsida ses av miljoner tittare.

Vad är som fascinerar oss så? Varför blir vi så glada?
Jag tror att svaret är att vi ser är skymten av vår skapare, Gud som vi skapats till avbild av, i dessa oförblommerade och nakna skratt. Skratt helt utan baktankar och illvilja. Och att vi anar oss till att Gud har en väldig humor. Var kommer annars dessa våra befriande skratt ifrån, vår lekfullhet, våra upptåg – lättheten och skaparanden – om inte därifrån?

Ibland när den här lättheten och glädjen är extra stark i livet vill jag stanna tiden, frysa ögonblicket. Jag vet att vi är många som känner så. Och vi är lika många som kommit fram till att det går inte. Livet är mest som ett tåg som rusar framåt i expressfart. Och den stora utmaningen är att ta tillvara det vi har – här och nu. Och det är inte alltid lätt minsann Därför kan julen som nu närmar sig bli en frustrerande helg för vi har ju en tendens – trots alla goda föresatser – att skjuta på nuet till framtiden och när väl framtiden är här – som i en efterlängtad julledighet – så ska den kompensera för de stunder vi inte hade tid att leva i nuet. Stunder som är förbi och inte kommer åter. För så är det. Och den insikten svider. Och då händer det inte sällan att en helg som julen kan bli en anspänning. Vi ska ju ha det så bra. Men livet fungerar inte så att vi kan skjuta upp nu för att plocka upp dem senare. Det vi har idag är en frukt av igår som är en frukt av dagen före och så vidare. Vi måste med andra försöka att leva i varje stund. Livet som ett pärlband av vardagsdiamanter

Jesus undervisade oss om att vi ska försöka leva i nuet. Att vi inte ska oroa oss utan leva i Guds omsorg om oss. Det är inte alltid ett lätt råd att följa då fabriken varslar och barnen behöver nya vinteroveraller. Men om vi tillsammans fokuserar på julens kärnbudskap att ljuset övervann mörkret; att oss är en frälsare född, så finns här trots allt en orons motvikt. Och motviktens kännetecken är frihet och glädje från Gud in i oss, in i vår egen konstitution. Och med stöd av den kraften – hur skulle det annars gå till – kan vi någorlunda mäkta med att leva här och nu och i förlängningen älska vår nästa som oss själva. För i begreppet nästa finns som bekant även de vi har svårt för. Ja Jesu uppmaning att vi ska älska våra fiender för att vara mer exakt. Och det konststycket klarar man inte utan hjälp från den som älskar oss över vårt förstånd. Han som skapade skrattet, som vill ha med oss att göra. Här och nu.

Tror du på Gud frågade en journalist en gång den svenska författarinnan Sara Lidman.
Sara log och svarade att det var ungefär som att fråga fostret i mammans mage om fostret trodde på mamma.

En riktigt God Jul!

(Publicerad i Gate dec 2011)

Tänk dig en filminspelning. Bak de påkostade kulisserna finns logerna, sminkbåsen, kameratekniker, mat, dryck och värme. Alla som deltar i filminspelningen har bra betalt, regissören är snäll, producenten likaså och när tagningarna är över för dagen så väntar umgänge tillsammans. Visst finns det ”stjärnor” bland skådespelarna men de är ödmjuka. Ingen roffar åt sig på den andres bekostnad. Det råder en bra stämning, ja man ser sig som ett team, vet att man är beroende av varandra. Kamerateknikern vet sitt värde, statisten och sminkösen likaså. Regissören förstås, producenten och alla skådespelarna. Ja det är en härlig filminspelning som pågår och filmbolaget är mer än nöjda. De vet så väl att när en inspelning pågår på det här viset så uppnås det bästa av resultat. Det här kan bli en riktig storsäljare.

Filmen som spelas in den gestaltar emellertid ett grymt samhälle.
De starka skor sig på de svaga. Rätten är vag och obeständig. Kvinnor och barn har ett lågt värde. Rikedom och status går i arv och bara på männens sida. Ja det samhälle filmen ska handla om är fullt av måsten och bör. Det råder överlag en kultur där nästan ingen kan vara sig själv, glad eller nöjd. Härskarbeteenden är mer regel än undantag och passar man sig inte får man ett tjuvnyp – bildligt som faktiskt. Det filmen gestaltar är med andra ord ett samhälle, en situation, som är rena motsatsen till det läge som är för handen under själva filminspelningen. Kontrasten är total.

Men så plötsligt händer det något. En dag drabbas alla av den stora glömskan.
Ja låt oss leka med den tanken.
Plötsligt så tror alla i filmen att det som de ska gestalta, de roller man ikläder sig att detta är på riktigt. Den skådespelare som gestaltar en hackkyckling fylls av skam och blir nu på riktigt en hackkyckling. Och den som gestaltar en översittare fylls av skamlöshet och blir en självgod besserwisser vars ord är lag. Ja det hela har gått helt över styr. Och ingen verkar förstå vad som händer överhuvudtaget.
Utom en liten tjej som är sminkös.
Av någon anledning är hon immun mot den förvirring och förnekelse som plötsligt drabbat hela filminspelningen och resolut går hon till regissören, rycker megafonen ur hans hand klappar med sina händer och skriker: STOPP!
Och så med ens får denna lilla tjej alla att komma till sans igen.
Men oj oj vad var det som hände? Det här hade kunnat gå illa. Ja hur gick det här till, alla är förvirrade. Och samtidigt tacksamma mot den klarsynta tjejen som så rådigt grep in. Ja det var för väl att hon fanns. Hur hade det annars kunnat gå? Ja man vågar inte ens tänka tanken.

Jesus hade den här förmågan.
Han ställer sig mitt i en myllrande verklighet för 2000 år sen, klappar med händerna och säger hallå, det som pågår här, det är inte på riktigt. Ni är jämlikar. Ingen har rätt att anse sig förmer än den andre. Ni är fria. Och ni är älskade av Gud. Och hör, Gud som ni fruktar ska ni inte frukta, Gud är vår fader och han vill oss väl. Be och du blir bönhörd. Se och du blir sedd.

Och precis som under filminspelningen blev nu människor klarvakna, ja som när en förtrollning släpper och de såg nu på sig själva och sin omvärld med nya ögon. Och de insåg att de liv de identifierat sig med var en konstruktion som upprätthölls av ett fåtal som ville begränsa, beskära och hålla bort majoriteten från ett helt liv. Och slavarna, änkorna, de sjuka – ja alla som på den tiden stod längst ned i hierarkin – de sträckte nu på sig; sjöng halleluja och kom samman i en samhörighet och glädje som saknade motstycke. Och den här kraften blev nu urkyrkans dynamik; människor som skakar av sig, reser sig, går ut ur sina givna roller och ser på varandra med nya ögon. Se så de älskar varandra sa man om de första lärjungarna.

Ibland när jag ska förklara det här för mina konfirmander – detta fönster av möjligheter som Jesus öppnat – så brukar jag be dem associera till en skolgård på mellanstadiet. Och jag ber dem minnas snöberget där alla har sina givna roller. Rast efter rast. Och starkast står förstås längst upp och motar ned alla andra att komma upp. De minns så väl.

Anta nu säger jag, anta nu att plötsligt börjar en ny och okänd elev på skolan som raskt saluför en annan lek som skiljer sig från den pågående. Ja en lek där alla bjuds in att vara med på lika villkor. Och den nye eleven är trevlig och självsäker och snart flödar glädje och kreativitet genom den nya leken. Hur reagerar nu de som nyss stod på snöbergets topp frågar jag konfirmanderna. Och konfirmanderna är eniga i analys, ja en sa det rent ut:
”De vill döda den nye!”

Och det var ju som bekant det öde Jesus mötte.

Tillbaka till filminspelningen. Alla blev så tacksamma mot den unga flickan som väckte filmteamet ur deras förtrollning. Men handen på hjärtat, blir vi alltigenom tacksamma inför möjlighetens fönster som nu står här vidöppet mitt i våra liv? Eller är det oss istället till besvär, en källa till dåligt samvete?

Den här dragkampen är en del i det som i den kristna tron kallas för överlåtelse. Att ge sig hän åt de möjligheter Jesus öppnade upp för då han klappade med händerna och sa stopp. Eller inte ge sig hän. Frågan hur vi ska förhålla oss till detta fönster är alltjämt aktuell. För det står här vidöppet. Ja hur vill vi ha det?

Själva vitsen med den så kallade överlåtelsen – för varje tid och för varje individ – är att den alltid måste ske i namn av den fria viljan. Ingen kärlek värd namnet föds genom tvång eller yttre påbud. Överlåtelsen måste komma av sig själv för att vi vill det; vill säga ja. Det intressanta är med andra ord hur du, jag och alla andra väljer. Den välkända men förhållandevis trista leken vid snöberget och dess topp eller den nya leken, som presenterats oss och som vi alla känner till, innerst inne; som ett öppet fönster mitt i vår verklighet mot en annan verklighet. Ja hör klappet i händerna, han som ropar stopp!

Och det här valet mina damer och herrar, det är vårt och det är nu.

(Publicerad i GATE nov/2011 )

Liten sa: Men när vi dött och inte finns och så, älskar du mig då? Kan kärleken bestå? Stor höll Liten hårt och de såg ut genom sitt fönster, såg på månens sken och tusen stjärnors mönster.
”Liten, se på alla stjärnor så, min vän. Och minns att några dog för mycket länge sen. Där gnistrar de i natten, de som en gång var. Kärlek är som stjärnor, den finns alltid kvar”.
_________________

– När döden kommer är vi människor i behov av rutiner.
Det är en av kyrkans främsta uppgifter att se till att det som hör till begravningen sköts så bra det bara går.

Hur ska jag orka är en vanlig fråga för en människa i akut sorg.
Hur ska det gå?

Och det är så stor skillnad på avsked och avsked, en del är efterlängtade, både av den som gått bort och nära anhöriga; lidandet är över. Det liv som för länge sedan var förbi har äntligen avslutats. Men många avsked kommer alldeles för tidigt och abrupt. Vi har haft ett sådant år i Östmark och i Torsby där alltför många unga människor ryckts ifrån oss alldeles för tidigt.

Hur ska jag orka, hur kan jag ta mig igenom detta?

Jämte församlingsprästarbetet här i Östmark tjänstgör jag även som sjukhuspräst och frågan om hur man ska orka, hantera det som hänt eller är på väg att hända är
vanlig. Och mitt svar brukar vara att i krisen är det viktigt att stund i taget.
Som vid en bergsklättring, man står längst ned och ska längst upp.
Och berget är brant, halt och farligt.
Som sorgen.
Som katastrofen.
Som smärtan.
Som livet kan vara när det är som värst.

Det som är viktigt nu är att ta ett litet steg i taget och fokusera på detta lilla steg och nöja sig med det. Just nu. Och efter det steget kommer nästa. Men inte förrän det nuvarande steget är klart.
Med andra ord i krisen är det viktigt att försöka vara här och nu, att som likt vid bergsklättringen titta in i berget framför en och söka efter nästa fäste för foten och handen. Var man sätter i sprinten till livlinan.
Och inte fokusera på hela berget, det mäktar man inte med. Så kan man inte klättra i berg, så kan man inte hantera en kris.

Jag vet inte vad jag ska säga hör man ibland någon bekant till en anhörig säga – och så gruvar man sig för att ta kontakt – och dagarna kanske går.
Men det är inte orden det kommer an på, det är ansatsen att finnas till hands.

Kunde jag följa dig långt bort,
längre än allt du vet,
ut i de yttersta rymdernas världsensamhet.

Men tvärsigenom rymden skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme, vara dig ny famn,
vara dig när i en annan Värld.

I detta att fokusera, ta ett steg i taget, så är begravningen och planeringen inför den så viktig. Hur ska annonsen se ut, kistan, blommorna – kremation eller jordbegravning? Alla dessa små ställningstaganden gör att det som hänt kan bli mer verkligt. För i början är det inte så. Det tar tid att förstå att det som hänt verkligen hänt. Och det är en mening med att den insikten dröjer för kom den för hastigt, gick in i oss för snabbt så skulle vi gå sönder. Det finns en nåd i förnekandet, i dimman, i famlandet. Och vi måste ge varann den tiden. Den är ofta livsviktig i början av en förlust.

Att samlas här ikväll är också en viktig del i sorgen.

Vi är i en kyrka. Vi är i ett rum som är tillägnat Jesus Kristus, tillägnat Gud, ett bönens rum. Och avsked i kyrkan innebär att den dimensionen finns med. Hoppet om evigheten, löftet om evigheten, hoppet om återseendet. Att livet går vidare. Att det finns en väg.

För två år sen fick jag ett samtal jag aldrig kommer att glömma, Alvar, min vän Mats far ringer och han berättar att Mats gått bort. Mats var en av mina bästa vänner. Att förrätta den begravningen, som jag sen gjorde, var bland det svåraste jag gjort. Som präst har man sin roll i mötet med krisen, den sörjande, i en begravning men när sorgen drabbar en själv så finns inte den rollen.

Mats dog en för tidig död därför att han drack för mycket. De sista åren av hans liv gick över styr. Och på mitt skrivbord har jag nu efter hans begravning haft ett foto på Mats. Och jag har i två års tid varit fruktansvärt sur på honom. Hur kunde du slarva bort ditt liv såhär, klantskalle!
Men så igår, när jag var ute med hunden och grunnade på ett mailsvar till Mats före detta fästmö Helen – ja vi sågs senast på begravningen – och när jag funderade på i vad mån jag skulle beröra min saknad efter Mats, så kom den, som ett blixtnedslag, insikten att Mats har det bra där på andra sidan. Ja inte bara bra utan rent av förträffligt.

Varför berättar jag det här?
Jo jag tror att ibland är det viktigt att få bråka lite med dem som gått bort. Ställa dom till svars. Ge uttryck för besvikelser, sådant som fattats, och inte blev som det kunde bli. Inte med mindre kommer man bakom – eller fram till insikten att den man saknar finns där, på andra sidan, och det vi hade finns kvar men på ett annat sätt…

Mats pappa valde en dikt av Gabriela Mistral till dödsannonsen:

Nu vaggar mitt hav sina vågor
Vid dyningens eviga dån

Du fattas oss

Och igår, när jag gick där med hunden så kom de där raderna till mig jag så ofta citerar på begravningar, nu giltigare än någonsin:

Döden är ingenting. Jag har bara gått in i rummet bredvid. Jag är jag och du är du. Vi står fortfarande för detsamma i varandras liv.
Nämn mig med mitt gamla invanda namn, tala med mig på samma otvungna sätt som förut – ändra inte tonläge, låt inte extra högtidlig eller vemodig. Skratta åt skämten vi brukade skratta åt tillsammans. Gläds och led med mig, tänk på mig och be för mig. Inte behöver jag försvinna ur ditt hjärta bara för att du inte längre kan se mig. Jag väntar bara på dig, snart, alldeles nära, bara runt hörnet. Tro mig.

För mig som präst, i förtroendeuppdraget att förrätta begravningar, är det oerhört viktigt att vara lyhörd för det faktum att långt ifrån alla har en tro på en fortsättning. Då är det viktigt att ta fasta på hoppet, på löftet om en sådan. I hoppet finns en möjlighet till möte. Och den bild av Gud som är viktig att lyfta fram är – som jag ser det – Gud såsom Jesus förkroppsligar honom – att när det gäller, då går nåd före rätt – hur Gud är kärleksfull och längtar efter oss. Kommer jag mot Gud, vill ha med Gud att göra så tas jag emot. Du, jag, alla.
Med den Gudsbilden så blir själva övergången härifrån till dit – jorden mot himmelen – ett moment av frid hur dramatisk än själva döden var.
Bo Setterlinds dikt jag nu ska läsa ger den friden ett ansikte:

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden, för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så.

Vi har alla det gemensamma att vi ska dö.
Döden är en del av livet.
Och jag tror att vi blir allt duktigare på att prata om den, förhålla oss till den, stötta varann när döden kommit och orsakat sorg och smärta. För så är det – vi behöver varandra i saknaden och sorgen. Vi behöver att den som gått bort benämns vid namn. Inte bara första året utan också åren därefter.
Att inte benämna den döde därför att man inte vill dra upp gamla sår är en felaktig strategi, såren är redan vidöppna och de blir än mer vidöppna om den döde inte benämns.

Jesus säger att Gud är en Gud för levande ty för honom är alla levande, de döda såsom de levande. Och så blir det där på andra sidan, när allt blir uppenbarat, då ser vi det, att dagen är nära – mörkret försvinner, avlägset hör jag älskade sånger som bjuder mig ro.

I Jesu bergspredikan vi nyss fick ta del av så poängterar Jesus vitsen med att längta, att längta efter sanning, befrielse; sammanhang som är hela och rätt. Hur viktigt det är att inte bli en del i sådant som förtrycker utan bjuda på motstånd, vara levande, hålla emot.

I sorgen, i det svåra, kläs vi ofta av sådant som håller oss från livsviktiga frågor. I sorgen och saknaden vill vi nu ha svar även på de stora frågorna. En längtan väcks till ett mer innerligt liv. Saker och ting får proportioner, inte sällan ångrar vi prioriteringar vi gjort – eller inte gjort – varför tog vi inte mer vara på varann här och nu. Varför levde vi inte mer med vår längtan framför våra ögon?

Det är en utmaning vi har. Att vara varse att den andra sidan är här, nära oss alltjämt och att vi bör leva så att vi när som helst vill se vår frälsare i ögonen, vara redo:
Min frälsare lever jag vet att han lever – ty dagen är nära mörkret försvinner,
avlägset hör jag älskade sånger som bjuder mig ro…

[obs. Personnamn i den här betraktelsen överensstämmer inte med verkliga personers namn]

Idag är det mycket som vill locka själens uppmärksamhet Den trons skatt som var uppenbar för många förr är det för allt färre idag. Det finns ju så många andra pärlor som gnistrar, så många andra nedgrävda skatter – hur ska man kunna välja just den här skatten – den skatt Jesus pratar om?

Urskillningsförmåga – vi måste öva oss i urskillningsförmåga!

– Kommer jag till en vinprovning och har munnen full av smågodis – sura, salta, suuper salta, suupersura så blir jag sämre på att erfara vilka viner som är bättre;
vilket som är bäst!

Västerlänningen är full av intryck – det är svårt att sovra.

Så om man ska prova vin – låt smaklökarna vila – då kan man urskilja.
Och om vi ska prova livsstrategi; välja väg, pröva och testa trons väg – låt personligheten vila från alla impulser, ryck och yttre intryck. Gå in i sig själv – möt dig själv – göra dig beredd att koppla upp dig – att docka en större verklighet.

Detta skrämmer dock ofta.
Skatten verkar vara gömd bland tistlar.
Det gör ofta ont att närma sig sin kärna.
Vi räds inte sällan ensamhet, tystnaden, ja sådan är den tid vi lever i, så många obesvarade frågor, så mycket yta, rastlöshet…

De många intrycken ger – i sin mångfald, sitt tempo – oss samtidigt en falsk vila från det inre.
Det inre når oss nu inte.
Vi är avskurna oss själva.
Glimten i ögat har slocknat.

Det är nu dags att starta en motståndsrörelse – våga värna själen kan den heta.
Våga värna det inre livet.
Våga värna de arenor, de gränssnitt i oss som mynnar mot Gud
mot evigheten,
mot den kärleks källa och flöde Jesus visar oss på.
Stopp sa fariséerna, ni får inte predika om den mannen.
Hoj hoj svarade Petrus – ibland måste man följa Gud mer än människor!
Kanske är vi där nu igen – idag – hoj hoj Sverige 2011 ibland måste man följa Gud mer än människor. Ja låt oss starta en motståndsrörelse!

Hur skulle en sådan kunna se ut – idag?
Ja den har ju förstås sin början i ett förtroligt möte där man i öppenhet delar livet med varann och så småningom kanske vågar sig på språnget att vända sig till Gud, i bön.
Inte för att man vet att man blir bönhörd utan utifrån löftet som getts oss att vi ska bli bönhörda.
Löftet om att vi ska bli vägledda.
Löftet om att vi är sedda, löftet om att vi är älskade.
Löftet att vi ska bli upprättade, förklarade fria och i detta få ta del av en glädje och lätthet som kommer utifrån – från den anda, den helige ande som följer på att man öppnar sig för Gud.

”Öppna sig för Gud…. ”

Många har bilden av Gud som en gubbe i himlen. Och den här gubben verkar vara väldigt mesig på många vis. Lidande sker, katastrofer, personliga som nationella som globala men gubben Gud, var är han?

Men bilden av Gud som en gubbe som griper in är långt från den Gud Jesus visar på. Jesus säger själv att han kom till Jorden för att visa Guds väsen.

Och vad visar oss Jesus.
Han visar oss kärlek, kärlek och åter kärlek.

Vi vet alla när den här kärleken bryter igenom.
Hur det känns.
Till exempel: vi är i ett utsatt läge, kanske på försäkringskassan och har mött den ena efter den andre av tjänstemän stressade och korttänkta och så plötsligt finns där nu någon som stannar upp och frågar varför och vill höra på vår berättelse och verkligen vill hjälpa mig.
Eller den där läraren som inte bangar, som står kvar, som ser, kanske inte sentimentalt utan med öppna ögon – men står kvar och lämnar en dörr på glänt – och ungdomen knackar försiktigt på och möter så äkta förståelse och gensvar.
Eller den där distriktsläkaren som tar dig på allvar, som inte är fast i förutsägbarhet utan vågar möta dig förutsättningslöst och som två vetenskapsmän söker ni nu svaret på den där tröttheten, den där värken som inte släpper, den segdragna urinvägsinfektionen – ja detta som 10 kanske 20 eller 30 läkare dessförinnan ryckt på axlarna åt och sagt: Tack nästa.

Som konfirmandlärare brukar jag be mina konfirmander att identifiera någon i sin omgivning – i skolan – bland släkten – bland bekanta och bekantas bekanta – som har den här egenskapen att man erfar kärlek.
Och det brukar inte vara svårt. Även om det nu inte är så många de kommer tänka på, tyvärr. Och inte sällan identifierar ungdomarna genom åren samma personer – varandra sig ovetandes, ja intressant eller hur?

Nu får de i uppdrag att ta reda på om de här människorna som kan förmedla kärlek på det här särskilda viset har en tro.
Ja de får i uppdrag att genomföra en intervju, i all enkelhet, kanske helst som ”i apropå” och här är resultatet – om än högst ovetenskapligt – alla de personer som de efter omsorgsfullt sovrande väljer att intervjua; ja alltså sådana bland oss som stannar upp, som förmedlar en glädje och en trygghet och ett hopp som känns de har en tro som är central i deras liv.

De har med andra ord funnit den skatt Jesus pratar om i dagens evangelietext.
Och även om de inte gör så mycket väsen av detta – och varför ska man det – så genomsyrar den deras liv – och det så påtagligt att olika personer – sig varandra ovetandes – prickar in just dessa människor som bärare av något särskilt.

Nu till frågan – vill vi här bli bärare av något särskilt – vill vi kunna bli identifierade som sådana människor som andra kan tänka sig att komma till, söka sig till, ja därför att vi berört något i våra liv som lockar till intresse och igenkännande hos andra?
Om svaret är ja på den frågan så är nästa steg att vi måste våga vara förtroliga – mot oss själva och gentemot de livsfrågor vi har – och våga följa detta löfte som getts oss –
att vi är älskade, sedda och Gud vill nu inte någonting hellre än att omsluta dig, mig, oss till sig.
Och det här steget görs oftast enklast i bönen –
Gud här är jag, jag är din, rädda mig. Drag mig till dig. Var mig nära. Beskydda mig. Fyll mig med ditt. Låt mig bli en levande härold för ditt budskap om fred och försoning och ett levande syster och broder människor emellan. Herre kom till mig.

Och så händer det, i natten, plötsligt, löftet, och du erfar som en stilla vind att något når dig. Något dockas mot dig som då ett rymdskepp dockas mot moderskeppet – elen kommer på, frisk luft strömmar in, dörrarna öppnas – och du är välkommen att gå in i en ny värld.
Ingenting blir sig likt igen.
Ingenting.
Och den här Världen är Himmelriket och den har vi – som Jesus påpekar; mitt ibland oss – här och nu – mitt ibland oss som en möjlighet –
vi måste bara öppna oss för den… Jag måste.  Du måste.

Och det sker genom förtrolighet.
Genom öppenhet.
Och ibland är där mycket sorg som först måste bearbetas, kanske ilska och besvikelse; livsbesvikelse. Så småningom kommer i regel också en sorg över allt förspillt, allt jag kunnat gjort annorlunda – men den processen hör också till – det är inte bara enkelt att gå på moderskeppet – ljuset gör att – ja likt vårsolen att dammtussarna – att det ofärdiga i oss syns desto mer .
Det som inte blev som jag ville.

Men allt detta känner Gud till redan,
allt detta vet Gud,
vi behöver inte skyla oss – vi är dem vi är och huvudsaken är vår vilja – att prioritera skatten där i oss – länken till Gud, samhörigheten –
sen ger det hela sig själv – om än att det kan ta tid.
Det gör ont när knoppar brista.

Sen finns det en baksida. Det är bara att erkänna.
Den empatiske distriktsläkaren har det inte alltid lätt i kollegiet, inte handläggaren på Försäkringskassa heller och inte heller läraren. Överallt finns det stränga och rättvisa och kloka förståsigpåare och de skyr ofta kärleken till förmån för reglerna och principerna och allt det som den rynkade näsan nu tycker är rätt och sant och förnuftigt.

Och det är inte alltid lätt att välja bort de här grupprocesser bland oss som drar än hit än dit – men har du valt tron och kärlekens väg så är det en konsekvens – du är inte längre en båt utan roder som glider än dit än hit – du styr nu själv.
Och i vissa tider och perioder så är du även i samtidens ögon en hjälte och förebild men pendeln kan svänga snabbt – den älskade familjeläkaren i Hamburg blev snabbt persona non grata – han var ju jude och staten tyckte 1939 inte om judar.
Vi kan mycket väl hamna i ett läge där staten ger dekreten att självständiga kärleksfulla individer som kan ta egna beslut och göra egna avvägningar är ett hot.
Historien är fylld av sådana stater – och sådana ledare. Och samtiden är det – det är inte lätt att vara kristen i Egypten, Iran, Pakistan, Etiopien.
Men nu är det som i Jerusalem strax efter Jesu död – jag läser ur dagens episteltext, fariséerna tar till orda: ”Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet – dvs. Jesus – och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära!”
Apostlarna svarade:
”Man måste lyda Gud mer än människor!”
Och så fortsatte de att undervisa om Jesus och Jesu erbjudande att vara nära oss, här och nu.

Åh Herre, gör oss modiga att vara förtroliga
Åh Herre, gör oss modiga att våga bön
Åh Herre, gör oss modiga att ta emot den kärlek du sänder, den förlåtelse och upprättelse du är beredd att ge var och en av oss som ber om det
Åh Herre gör oss sen uthålliga och stadiga och forma oss till sådana som känns igen för vår förmåga att bära ditt ljus – i goda såväl som dåliga tider

Amen

– När jag var liten gick en serie i Sveriges Television som hette Låt hjärtat va med. Jag tror ni i Norge också såg denna serie. Det var Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt som hade huvudrollerna. Och signaturmelodin var just Låt hjärtat va med.

Idag 40 år senare vill jag utbrista Låt själen va med. Och jag frågar mig varför vi är så rädda för de djup och de möjligheter den för med sig. Äsch säger då någon, själen är en konstruktion. Men det är ungefär lika dumt sagt som den psykiater sa som jag träffade en gång då jag arbetade natt på Sankt Görans psykiatriska klinik och som menade att drömmar var ovidkommande slaggprodukter i hjärnan. Inget att bry sig om. Men hallå, i drömmarna finns ofta svar och förlopp som vid närmare eftertanke är glasklara. Själen meddelar sig med oss. Själen vill ha kontakt.

Det blir så trångt i den materialistiska världsåskådningen där människan enbart är en produkt av en lång evolution och där denna evolution antas ske av sig själv. Livet uppfann sig själv och formerade sig och fann alla strukturer av sig själv. Jaha. Och konsumtion är också alltings mål och mening?

De allra mest begåvade forskarna är ofta djupt troende, de har ju upptäckt att det finns en arkitekt bakom allting. Och den arkitekten har förstås en bakväg in i våra själar. Vill få kontakt.
Inte sällan sker de kontaktförsöken genom smärta, längtan och otillfredsställelse. Och ett löfte om att erfara en större och en mer genuin gemenskap. Ja det är nu lite som när puppan för larven är för trång, larven har blivit en fjäril utan att veta om det och nu vill den veckla ut sina vingar. Så är det med oss människor. Vi försöker att begränsa oss. Hålla emot. Och så hålla oss till de rutor och mönster och relationer som själen vet är ett ingenting men våra jag tror är ett allt.

Den här längtan, den här inre viljan att komma vidare; att vi ska ta tag i våra förmågor, gåvor och egenskaper som vi vet med oss att vi har men inte vågar att förvalta – ja själens potential – skrämmer oss ibland.
Kanske särskilt om vår självkänsla är låg.
Samtidigt vet vi innerst inne att – ja om nu verkligheten är så för oss att en mycket skulle behöva förändras – att vi är värda bättre omständigheter än de som är. Kanske är ”kärleksrelationen” då rakt inte vad man menar med en kärleksrelation, kanske är arbetsplatsen något som bryter ned en eller att ens vänner eller bekanta tar mer än de ger. Men samtidigt – det eventuella uppbrottet skulle innebära att man särskiljer sig från sammanhang man är van och trygg i. Och således vill vi inte lämna något eller någon för vart skulle jag då ta vägen? Ja vad skulle då ske med mig, med dig, med oss? Ja såhär resonerar många tror jag:
”Kanske ändå bättre med ett välkänt helvete än ett okänt paradis?”.
Men nu säger själen något annat.
Den ger sig liksom inte.
Och längtan kommer till oss – tillbaka – genom ett musikstycke sent på natten eller där på festen, där vi står ensamma på en balkong och ser på stjärnorna. ”Åh jag borde mer ta vara på mitt liv!”

Den här rädslan för det okända vi har i oss – och som inte sällan i grund och botten handlar om en längtan – själen kallar oss, det ringer i vår inre telefon; hallå gör något bra av ditt liv, öppna upp – ta emot – lär dig och lev, lev! Ja det finns nu många som vill tjäna pengar på att de här telefonerna inte ska höras. Och de saluför ofta sina ”nu ska vi inte ta och lyssna så mycket på själen trick” med en fyrkantig världsbild. Och nu botas längtan och smärta i själen med konsumtion – kanske ett nytt kök, en teve, en resa – eller piller? Piller och åter piller. Nu är det förstås så att piller ibland behövs – men är det vanliga mänskliga kriser det handlar om förstås som en övergångslösning, en krycka men knappast i den omfattning som ofta är fallet idag. Tänk om vi istället kunde bli bättre på att öppna upp oss för varann, dela hjärta och smärta och tillsammans lyssna efter själens telefonsignaler?
Vad har jag för gåvor och bestämmelse?
Vad kan jag göra mitt i livet?
Lever jag verkligen på ett sätt så att jag är rädd om mina förmågor och gåvor?

Jesus sa till lärjungarna att de inte skulle sätta sitt ljus under skäppa. De skulle våga stå upp för deras tro och det budskap de hade i uppdrag att föra ut. Vilket budskap kanske du undrar? Budskapet att vi är skapade till Guds avbild och att vi alla har en evighet i oss, i våra själar och att Gud har en bakväg in till var och en av oss. Men ofta gör inte Gud mer än att avisera sin närhet genom att harkla sig lite, liksom skrapa med foten. Vi anar – ja vet innerst inne – att livet är betydligt större än det vi ser; att vi har den här potentialen till ett rikare liv, till tro och öppenhet. Men vi håller den tillbaka. Men det är vars och ens ansvar att förvalta detta själens pund, att ta det på allvar. Hur frågade lärjungarna? Genom att älska Gud din skapare och din nästa såsom dig själv var svaret som nu blev dem givet.

Men tänker då någon, hur ska jag kunna älska min nästa såsom mig själv jag som har så svårt att tycka om mig själv? Ja det börjar ofta med att ta sitt liv och sina möjligheter på allvar. Att inte nöja dig med sådant man vet bryter ned dig, som får dig att tappa kraft, lust.
Alltså att vi inte ska vara rädda för de möjligheter livet lagt såväl i oss som runt oss!
Och detta även om det just nu inte finns någon i din omgivning som stöttar och peppar dig.
För så är det ofta.
Livsviktiga beslut och livsviktiga resor gör vi ofta ensamma.
Det var inte för inte HC Andersen skrev sagan om den fula ankungen. Och inte för inte den är så populär genom åren. Vi har alla en liten svan i oss. Och den har den här möjligheten att söka sig till de andra svanarna och lämna de sammanhang vi funnit för trånga. Och väl framme är gemenskapen nu desto större. Livsperspektiven. Eller som Jesus sa: Sanningen ska göra er fria.

För egen del så vet jag att ett av de bästa sätten att gensvara sin längtan – även då den kommer i smärtans och ångestens form – är att just låta sanningen vara ledstjärnan. Och är den jobbig att handskas med – sanningen om mig, min nästa eller för den delen den tid vi lever i – så kan man nyttja den där bakdörren till arkitekten vi har i oss. Vi kan be om förlåtelse, kraft, ork och glädje. Och tro mig. Ber du om det, så får du det.

(I oktobernumret av tidningen GATE – en tidning som ges ut såväl i Norge som i Sverige –  finns den här betraktelsen publicerad)

Ur led är tiden. Jag brukar alltid vara försonande i mina betraktelser men idag är ämnet ett sådant att jag måste prata klarspråk. Ur led är tiden. Friheten i Kristus betyder inte Frihet från Kristus. Enhet i Kristus betyder inte Enhet mot Kristus. Naturligtvis.

Så ur led är tiden. För i tiden vi lever i finns en växande acceptans att förringa och nedvärdera tro i allmänhet och tro på Jesus Kristus i synnerhet. Syftet är kanske gott – människan skall inte indoktrineras. Men skyddar man verkligen människan genom att sudda ut gränser, bortse från vår andliga dimension istället för att leva med den, som den ser ut och istället sträva efter ett öppet och kritiskt sinnelag? Nej en klinisk rädsla för det religiösa, för tro som sådan, för det som alltjämt manifesteras bortom det materiella och en okritisk strävan efter ”neutralitet” är ju i sig en slags indoktrinering! Men rättrogna tjänstemän i tiden – självpåtagna ombudsmän för det kliniskt fria från allt ”religiöst” – gnuggar händerna i pur förtjusning.

Så ur led är tiden. Ja ur led är den tid vi lever i. Varpå den stora frågan är – ska de som tror och hämtar kanske sin livskraft och tolkningsram från tron infoga sig i samtidens ateistiska tvångströja? Som om det inte räckte med all psykofarmaka, allt spel och dobbel, allt våld och allt fokus på det negativa. Allt som gör att vi människor förtränger vår andliga potential. Är tron i sig nu så farlig att dess uttryck ska misstänkliggöras per se och jagas ut ur det offentliga rummet?

Åh ur led är tiden.Ur led är sannerligen tiden!

I dagens evangelietext säger Jesus: Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de ska bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett.

Vi vet vad som väntar.  Jesus ger sitt liv för oss.

Snart är Golgata ett faktum.

Det finns i mitt tycke inte ett enda ställe i bibeln som är mer laddat, mer kärleksfullt, mer heligt än Jesu avskedstal till lärjungarna nedtecknat här i Johannesevangeliet. Allt står stilla. De som är nära mästaren vet att han talar sanningen. Bandet mellan Jesus och Gud är – och det är så uppenbart – fullständigt unikt och ingenting har dessförinnan eller – och det vet ju vi – därefter – ens liknat vad som nu sker. Jesus är en del av Gud; som nu inkarnerat in i mänskligheten.

Och Jesus bygger en ny bro mellan mänskligheten och Gud: Gud är den i vilken ni andas, lever och är till. Himmelriket är mitt ibland er. Sannerligen om er tro var stor som ett senapskorn kunde ni säga till berget där att hoppa i havet och berget skulle hoppa i havet.

Samtidigt vet Jesus då han undervisar, har lärjungarna kring sig, att förhållandevis få kommer att välja gå den väg han visar på. Ja han vet att de allra flesta kommer att rata den vägen. Rata den smala vägen. Men kunde han ana att det skulle bli så oförblommerat dumt som idag? Ja ur led är tiden. För idag är det som en sport i att hitta på olika vis att förtala och förminska och baktala denna hjärtats väg. ”Öh… Jesus och tomten – är det inte samma sak?” Ja hör hur skratten ekar mellan bergen. Rövarskratten. Skratten från dem som gör allt som står i dess makt att förminska, förvanska och förtala det som är ett faktum: Att Gud nedsteg till Jorden och en gång för alla gav oss en bro – i våra hjärtan – rakt in i Himmelrik.

Och den bron kan man förstås förringa. Inte minst om man aldrig erfarit Jesus hand i sin hand. Om man aldrig stått där på den yttersta klippan, varit på den yttersta grenen och där, i blåsten och regnet och den iskalla vinden erfaret att någon finns – någon fanns där och denne någon kallade mig vid namn. Och ingen hade kallat mig vid namn så vackert som den någon som nu gör det. Från korset, från vägen, från lägereldens sken där bland lärjungarna strax innan korsfästelsen. Någon där.

Så på ett vis kan de komma och skräna bäst de vill. Försök ni att ta bort äran och hedern från Jesus – förstår ni inte att den enda ni tar äran av är er själva? Men blodtörsten och känslan att den, den som tycks försvagad – den troende gemenskapen, enheten i Kristus – nu skulle vara ett enkelt byte förstärker rovdriften och ropen skalla, alla tillkallas och vips så står de där med bistra snusförnuftiga miner skyddade bak tjänstemannapansar och se de bryr sig inte ett vitten om att de slänger ut barnet med badvattnet. Makten berusar dem. Övertygelsen att de gör något stort och bra. Att det är i frånvaron av tro och vidskeplighet framtiden ska byggas. Så sa man i det forna DDR, så sa man i det forna Sovjetunionen, i Hitlers Tyskland. Biblar förbjöds, troende kristna arkebuserades. Så är det idag i delar av Iran, Kina, Egypten, Pakistan. Diktaturer är rädda för den frihet som finns i Kristus.

Så ur led är tiden. För vad håller vi på med i vårt land när vi frivilligt går sådana här strömningar till mötes? När vi ängsligt och oförbehållslöst är beredda att stänga dörren till mannen från Nasaret som står där och med döden som insats sträcker ut sin hand, sitt kärlekens evangelium, detta hjärtats bro in i himmelrik.

Men si det går inte att ta udden av Jesus. Han är den han är likt Gud är den han är och den som har ögon att se med, öron att höra med inser att det här förringandet kan vara ett tidstecken. Ty så är det sagt att tron kommer kallna i ändens tid. Börjar det dra ihop sig? Är valet mellan hjärtats väg eller det snusförnuftiga förnekandets förnekande något vi var och en nu måste ta ställning till?

Ja! Och sannerligen – klockan tickar. Är vi alldeles säkra på att vi har hela livet på oss att välja? Hur kan vi vara det när det kan vara över imorgon dag och då står vi där med tvättad hals och harklar oss?  Kan man leva ett liv med alla dörrar öppna samtidigt? Kan man å ena sidan säga jag tror men inte låta den tron få några konsekvenser i det egna livet? Vad är det då för tro?

Låt mig berätta en händelse ur det egna livet. Jag var ung och nykonfirmerad, 15 år. På en folkpark på Orust spelar punkbandet Ebba Grön. När man berättar för unga idag att man varit och sett dem live blir de saliga ty Ebba Grön är mer kult idag än de var då. Så plötsligt när jag stod där på deras spelning så ser jag en stor banderoll. Ja jag stod där nykonfirmerad med mitt silverkors runt halsen och på banderollen står det ”Häng Gud!” Det var tydligen en sång de gjort Ebba Grön. Jag kände inte till den förrän nu. Och folket med runt banderollen ville höra sången. Den var liksom häftig. Det ligger i den mänskliga naturen att vilja häda Gud, inte sant. När Mose kom ned från Sinai med budtavlorna i handen har folket passat på att överge Gud, ”häng Gud” sa dom då också och så tillbad man guldkalven man skapat själva. Så där stod jag då på Orust blott femton år och såg på banderollen och alla dessa obetänksamma och dumma ansikten som skrek ”Häng Gud”. Med mitt silverkors.

Och jag blev på stört dåligt humör.Vad var det för skitsång? Vem var de att häda? Så efter konserten tog jag mig in i Ebba gröns loge – hur det nu gick till – och så satt vi där jag och gitarristen Gurra och en delvis närvarande Thåström och diskuterade Gud.

Och innan vi skildes åt höll åtminstone Gurra med mig om att ja, den Gud vi ser i Jesus Kristus den var han öppen för han med. Det var en liksom en annan Gud han tog avstånd ifrån; den som förtrycker, förminskar och beskär.

Men hallå Gurra, det är ju inte Gud du tar avstånd ifrån utan hur maktkorrumperade människor använder sig av Gud och religion till att förtrycka människor, starta krig, hålla nere. Och sådana manifestationer tar jag också avstånd ifrån Gurra. Förstås!

Således – man bör nog kunna skilja på äpplen och päron. Om ej är faran stor att man slänger ut barnet med badvattnet.

Men samtidigt tror jag faktiskt att de flesta vet – eller åtminstone anar – att friheten i Kristus den beskär inte, den ger rum. Friheten i Kristus den kuvar inte, den ger mod. Friheten i Kristus skäms inte, utan syns, breder ut sig och den har kapacitet att nå dig och mig och alla som har ett levande hjärta och där bygga den bro Jesus bygger fundamentet på – i Jerusalem – mitt i sitt avskedstal. Så nu är frågan till oss alla – hur ska vi bete oss då Jesus Kristus förringas? Enheten i Kristus ifrågasätts? Ja lek med tanken… hur skulle du bete dig om det en dag rent av blev förbjudet att bekänna sig till Kristus? Det är viktigt att ställa sig de frågorna. Vissa saker måste man försvara, de ska gå på djupet.

Och se på lärjungarna där kring Jesus – de är nu så genomlysta av Jesu kärlek och undervisning att det kommer gå ut i världen och sprida densamma och nästan alla kommer få plikta med sitt liv för den gärningen.

Då var det på allvar. Det kan vara lika mycket på allvar här och nu. Det är upp till oss. Så vad gör vi när tidsandan skräder: ”Häng Gud”? Frågan är hur vi ska förhålla oss.  För inte vågar du väl hoppas på att du kan hålla alla dörrar öppna tills du vet?

Vad säger Jesus? Han säger att förändringens vindar kommer komma som en tjuv om natten.Och i den kristna traditionen så kommer det vara som mörkast innan gryningen. Det här mörkret, är det på intågande? Håll i hatten. Håll i tron. Håll i varandras händer och vaka och be ty ett vet vi, ur led är tiden.Sannerligen, ur led är tiden. Var i skapelsens tidslinje vi är vet bara Gud men vi har ögon att se med; ur led är tiden.

Och var och en som mött tron i hjärtat, som vet att Jesu utfästelse är verklig, har nu ett oavlåtligt ansvar gentemot sig själv och sin omvärld att så bära sin tro, stolt, med rak rygg och öppna ögon.

Överallt. Alltid. Herre, stärk vårt mod. Amen.

I gränslandet mellan Värmland och motsvarande område i Norge ges det ut en gratistidning som heter Gate, den här betraktelsen finns i dess septembernummer /2011.

När jag skriver de här raderna befinner jag mig i Karlstad, på en fortbildning för deltidsbrandmän. Från Dalsland, Värmland, Dalarna och Västmanland har vi kommit, 24 stycken män och kvinnor. Roligt och spännande har vi och vi tränar rökdykning, vattenlivräddning och dörrforcering, för att nu nämna något.

En vanlig fråga jag brukar få i sammanhang som dessa, ja alltså när jag ingår i en ny grupp, träffar nya bekantskaper är vad jag egentligen gör som präst. ”För du gör väl annat än bara predikar på söndagarna” kan det låta, och den som frågar är ofta uppriktigt nyfiken.

Det har gått fort att Svenska kyrkan gått från att ha varit en statskyrka då man mötte prästen i kommunala, utbildningsmässiga och folkbokföringsärenden till att Svenska kyrkan nu är som det heter; ett fritt evangeliskt lutherskt trossamfund. I Norge är situationen lite annorlunda. Norska kyrkan har här en mer given roll i samhället genom att den är just statlig. Men jag tror att oavsett om man är präst i den Svenska eller Norska kyrkan så finns ofta såväl en osäkerhet som en nyfikenhet vad en präst gör. Så jag berättar om min vardag – möten med människor i glädje och sorg – minnestunder, begravningar, dop, gudstjänster, hembesök, möten och i mitt fall ofta även utbildningar och föredrag. Ofta följs den här inledande frågan med en stilla undran varför jag egentligen valt ett yrke som prästens? Nu är det inte alltid lätt att försöka förklara att det ofta är tvärtom – att det är prästyrket som liksom väljer en – eller ”kallar en” som det heter. Och den som då ”kallar” är förstås ingen mindre än Gud. Och detta kall sker parallellt med att medmänniskor – kända som okända – spontant uttrycker att ”du, du borde verkligen bli präst!”

Lite längre fram i möten och resonemang likt dessa så brukar ofta det hela att komma att kretsa kring ingen mindre än Gud; om Guds existens och hur man nu ska förhålla sig till… denne. Min erfarenhet är att de flesta har en tro, ja en öppenhet mot en större andlig verklighet. Och jag tror att det i sig är ett Gudsbevis – att så många erfar i sig – denna tro; en visshet av något större.

En vanlig invändning dock – mot Gud och mot Gud existens – är frågan varför det förekommer så mycket ondska, elände och död här på Jorden. Hur kan Gud tillåta allt det här? Mitt eget svar är att av någon anledning, som vi inte kan förstå, så har Gud skapat en Värld som är tämligen skör. Vi är helt enkelt ömtåliga, fysiskt som psykiskt. Och här vi att leva. Och det är inte alltid lätt för mycket vill ha mer; mer fart, mer färg, mer smak. Och att vara människa med smak för livet – ja då det är lätt att bli vårdslös och glömsk – glömma det sköra.

Någon som visade oss på fullständigt genuint förhållningssätt att leva mitt i denna skörhet som jordelivet utgör var Jesus. Och det förhållningssätt Jesus visade oss var att kärlek, ja ingenting annat än kärlek och medmänsklighet gör världen och tillvaron mindre skör. Gör oss starka.

Samtidigt så är det så mycket i oss som vill annat än just kärlek. Ja här har vi en kluvenhet i oss att förhålla sig till – och medvetet försöka välja sida i. Vill jag vara en givare eller tagare, vill jag låta min förmåga till kärlek och medmänsklighet växa eller prioriterar jag andra sidor i mitt psyke, som att armbåga mig fram och inte bry mig så värst?

Jesus visar oss att det du ger ut det får du igen. Och det besynnerliga är att ger du ut kärlek så får du kärlek tillbaka. Det här har vi ofta svårt att förstå. Vi tänker så ofta i ekonomiska termer på allting; att ju mer vi ger ut desto mindre har vi kvar, men när det gäller kärlek och medmänsklighet så är det precis tvärtom; ju mer du ger ut i kärlek, desto mer fylls du på – av såväl medmänniskor som vår skapare. ”För nu”, säger liksom Herren Gud, ”nu lever du i linje med min intention – i den öppna famnen finns väg till liv – mitt i det sköra”.

Och just här framträder en av de främsta hörnpelarna i Jesu förkunnelse: Att älska vår nästa som oss själva inkluderar att vara rädda om varandra, att så ta det sköra på allvar. Och indirekt blir vi nu mer starka och bättre rustade att möta detta livets villkor. På den här planeten. Idag som imorgon. Tillsammans!

Ibland sa Jesus att han var trött. Ibland uttryckte han en längtan att få komma hem, ”Åh hur länge måste jag vara här?” Men i regel är han en lysande pedagog och lärare och han påvisar Gud och Guds lagar i handling, i ord och genom hela sin uppenbarelse. Och kring sig har han sina 12 högst vanliga lärjungar, hämtade från fiskebåtar och beskattningsbås, ett par är lärda, majoriteten är det inte.

Och nu tjafsar dom lärjungarna sinsemellan om vem av dem som är störst.
Vem är störst i kärlek? Vem är den främste av lärjungar?

Jag kommer att tänka på en tågresa mellan Stockholm och Uppsala. Tågen går i regel en gång i halvtimman. De flesta är vane-pendlare. Jag var under några år en sådan likväl. Man vet vilka vagnar chansen är störst att få bra platser i. Man kryssar som en målstyrd robot på perrongen. Fokuserar och dimper ned i ett säte och så hoppas man sådär innerligt att måtte den nu inte komma någon och sätta sig här bredvid för jag vill sova, tänka, vara och inte prata med någon och inte ta del av någons ljud, brödsmulor eller andedräkt. Lämna mig i fred. Okristligt månne men mänskligt tidiga mornar strax långt före sju. Men en sådan här morgon så kom två skådespelare som jag kände igen att hamna i sätet bredvid mig, mitt på andra sidan mittgången. Vilka är inte så intressant men båda är män mellan 60 och 70 år och väl kända från såväl teve som teater – och nu pratar vi om kvalitetsproduktioner.

Den ene av dem är jag sedan länge grymt imponerad av, den andre respekterar jag men han imponerar inte på mig. Vi kan kalla den förste för Sven och den andre för Bengt. De båda är nu på väg till Uppsala, Sven för att han ska göra en roll på Uppsala stadsteater och Bengt för att hälsa på åldrig mor. Ja jag tjuvlyssnar.
Och så börjar diskussionen om ”jaha vad gör du nu då?” ja man kollar läget. Hur ligger man till på ömse håll, vem har mest jobb, vem syns mest, vem tjänar mest, vem är minst dödlig?
Den här fåfängan är inte så helt ovanlig bland skådespelare har jag märkt. Publiken tycks vara ett substitut för en inre självkänsla som ofta är svajig och obalanserad, kanske lyser med sin frånvaro; som om gillandet, publiken, de myckna jobben och goda omdömena kan ge bär- och flytkraft. En illusion javisst men likväl något som många strävar efter.
”Jaså säger du det du, på det viset, jaha hur länge ska du ha den rollen då?”
Bengt låter stressad på rösten.
Sven rycker på axlarna och ger ett vänligt avmätt svar. Han vet inte riktigt men några veckor – mer har han inte tid för sen måste han till Köpenhamn för att spela in en teveserie där.
Bengt avundsjuka lyser som en röd tomat.
Han har så svårt att dölja den.

Vem av oss är störst, vem av oss är mest älskad –
åh det är ju du och inte jag tänker Bengt och avundsjukan griper om hans hjärta som en kall så kall våt hand.

Allt detta är ju nu förstås bara mina egna spekulationer.
Vem är jag att avgöra vad som rör sig i Bengts huvud men den totala avsaknaden av feedback, av komplimang och lyckönskan får en att undra, oginheten, snålheten måste komma någonstans ifrån.

Kommer den från frågan, undringen, ja oron; vem av oss är mest störst?
Och i förlängningen – mest älskad, mest uppskattad, mest i centrum, ja mest betydelsefull?

Att vilja vara störst ställer till det för oss.

Men vad gör då Jesus, jo han kastar om spelplanen, tar tag i ett barn, som vid denna tid verkligen inte hade så stort värde som vi värdesätter barn idag utan på den tiden skulle de hålla sig på sin plats, det var i rollen som arvinge ett barn var intressant. Och så säger Jesus att den som tar emot detta barn i mitt namn han tar emot mig och den som tar emot mig – han tar emot honom som har sänt mig, ty den som är minst av er alla – han är stor.

Vi känner igen det här resonemanget från vår dopordning och läsningen av Markusevangeliet kap 10 vers 15 – ”Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”

Vad menar Jesus?
Vad är det i ett barn som vi ska efterlikna och öppna oss för?
Vad är det han ser?
Vad är det i barnet som är en inkörsport till Gud?
Varför är barnet och Gud varandra så nära medan vi vuxna står där och rycker inne i våra rustningar och pekar på våra medaljer och diplom och grymtar och svär men inte klarar av att ens visa det minsta lilla hyfs gentemot varandra utan Jante, Jante, Jante slår sönder alla möjligheter till samvaro och samtal och äkta erfarenhetsutbyte. Hjälp, han eller hon är kanske mer omtyckt, älskad, sedd, uppskattat än vad jag är.

Barn är, upp till en viss ålder och under förutsättning att de får en kärleksfull uppväxt vaccinerade mot det här jantetänket.

”Jag älskar dig” säger jag till min yngste, ”jag vet” kommer det tvärsäkert tillbaka.
”Varför är du så fin?” kan jag dumt fråga, för frågan är dum håll med om det men ibland måste ju även dumma frågor ställas för i den ligger implicit att ”åh vad du är fin” och så kommer svaret blixtsnabbt: ”För att jag är det!”
Jag är fin för att jag är det och ja jag vet – jag är älskad.

Den här känslan försvinner för de flesta av oss under livet och det kommer ett moln av dunder och aska och gips och lägger sig över pedalerna och tangenterna och musiken från barndomens värld blir nu brötig och seg om ens ett uns.

”För att jag är det”; uppstuds och frankhet lyser nu med sin frånvaro och istället sveper det in dimmor av tomhet och tvivel och konsumtionen ska göra oss fria: ”Kom och köp, allt är till salu och vi vill ha din själ och jag bjuder högst” skriker osalig djävul genom skyn och så med ens är det neon och grått och regn och vart tog barndomen vägen?
Vart är handen som sökte handen, kinden mot kind, det där ljusa och underbara skrattet, vart tog det vägen och Jesus som vet allt detta och ser de här sambanden han vet att inte med mindre än att vi öppnar de här kanalerna till vårt inre, till handen och hjärtat och skrattet och leken så kan inte den äkta tron greppa oss och med mindre att tron kan greppa oss så får vi inte någon direktkontakt med Gud och Gud är ju vår skapare som längtar oss och därför måste vi längta Gud ”och hör var nu som ett barn och ta till er detta barn – i mitt namn” och så blir ett plus ett två och det är som en kabel mellan jord och himmel sätts i och det blev ljus, äntligen blev det ljus och handen söker hand, tårar av glädje av himmelsfröjd.

Och tåget närmar sig Uppsala och Bengt ställer sig upp och Sven likaså och murarna dem emellan är stora och ingenting tycks kunna komma emellan. Ingenting och det vet Jesus – utan barnets spontanitet och frågvishet och öppenhet. Den vi har att följa.
Och den har väldigt lite att göra med dogmer och regler och påbud och väldigt lite att göra med skrudar och tempel och ritualer. Därför blir fariséerna såväl då som idag hotade av detta enkla klara evangelium. Att flödet finns just här och nu – mellan oss – det Kristus påvisar och gör oss uppmärksamma på – ja detta faktum att här, just här och nu mitt i alltet och nuet och ”häret” finns denna möjlighet, bara vi öppnar oss för varann och säger att ja Gud, här är jag vapenlös och naken.
Bruka mig, nyttja mig, fyll mig med ditt och gör mig till en levande tjänare.
Då säger Jesus, inte förr, är du någon att räkna med.
Då är du en verklig lärjunge och tjänare.
I det vapenlösa.