Frampå natten…

Frampå natten när man har konfirmationsläger kommer ofta de där intressanta, på tu man hand, samtalen igång. På årets läger satt vi ett par timmar i en liten stuga jag och ett par grabbar och de spelade upp sin musik för mig.
– Känner du till den här Johan?

Det är så besynnerligt detta med livet, hur jag å ena sidan hunnit avverka en väldig massa år samtidigt som jag kan känna det som igår, då jag var i deras ålder.

Det händer ibland vid dessa nattliga samtal att jag dristar mig till att fråga vem de tror att jag var, när jag i deras ålder. Och genom åren så har svaren – oavsett grupp – varit tämligen på pricken. Det är underligt tänker jag. Men kanske är det så, vi bär med oss vår kärna oavsett skalets ålder? Ögonen som själens spegel.

Själv växte jag upp i en bruksort i Västergötland, Vargön. Där var det, som här, vanligt att man såg framför sig praktiska yrken som vuxen. Pappa var bilmekaniker, mamma satt i kassa i bank. Jag skulle också bli bilmekaniker. Men så blev det inte. Och ibland tänker jag att konfirmationsläsningen kanske bidrog till detta. Visst, på ytan var jag en bland alla andra; stökade, störde, knuffades och kom inte ihåg så mycket av vad prästen sa. Men under ytan drabbades jag, minns jag, av gudstjänstens öppenhet, värme, tilltal och kraft. Och detta i ett litet kapell utanförVargöns bruk. I samma bygd fanns drygt trettio år tidigare Lewi Pethrus, han som grundade Pingstkyrkan. Lewi växte upp i ett litet torp på väg upp mot Halleberg. Det sägs att vi är släkt på pappas sida, Lewi och jag.

Min konfirmandpräst hette Lennart, hade skägg och såg ut som Jesus.
Mats och jag intervjuade honom när vi gick i femman, cyklade till pastorsexpeditionen och satt och ställde frågor i hans lilla rum med den portabla kassettbandspelaren med oss. Lennart var så seriös. Och förtroendeingivande. Snäll. Hygglig.

Och det är just det att många i de kristna sammanhangen är det. Inte alla, det vet vi av historien och Ingemar Bergmans filmer, men de jag mött har överlag varit snälla och hyggliga och tillmötesgående.

Lewi Pethrus pratade mycket om det; att den helige anden märks genom vänlighet och glädje. Ja, andens gåvor innebär en frid och sällhet. Som i sin tur genererar fördragsamhet, tacksamhet och mod. Och så vänligheten och glädjen som sagt. Så genialt!

Var det lättare i min ungdom att stå för att man trodde? Inte. Jag smög in i kyrkan på söndagarna när konfirmationsläsningen var över – det hade liksom uppstått ett behov. Hade ställt upp mopeden mot kapellväggen, lagt ut snusen och gick så in. Ja ett behov hade väckts. Ville sjunga, gå fram och ta nattvard, höra ordet, få syndernas förlåtelse. Och konfirmationskorset i silver var nu ett givet livsattribut signalerandes ”jag vill”.

Med åren har min inställning till gudstjänsten växlat väldigt – jag tror att det är bra och hör till detta med att ha en levande tro – att söka. Men jag har alltid återvänt. Känt mig hemma. Har min hemvist i det enkla trygga kristna. Likt Vargöns kapell eller för den delen Östmarks enkla spånkyrka.

Att ha en tro innebär för mig att jag aldrig är ensam. Vad som än händer mig så har jag en instans som står fri från det här livets upp och nedgång, beröm och mothugg, upphöjelse och förkastelse. En instans som vänder sig till den där kärnan i mig; ja i oss – den våra ögon är en spegel av. Och som känner oss så väl vi inte kan ana. Ja bättre än oss själva; men väntar och vägleder, vill få oss att växa, bli till.

– Har du hört den här då, frågar A och streamar en artist genom sin mobil som är alltifrån rumsren.
– Jojo han fanns redan på min tid, svarar jag. Och så nämner jag en låt de alla känner till. Pojkarna ler.

När jag gick i åttan så fick alla jobb efter skolan, det fanns nästan ingen arbetslöshet och visserligen pågick det ett kallt krig mellan öst och väst men de flesta av oss kände en väldig framtidstro – samhället värnade oss alla. Det här var kanske en sanning med modifikation men åtminstone upplevde jag det så. Idag tycks allt så mycket tuffare, råare. Gränserna har förskjutits. Och tiden för reflektion och eftertanke, att trimma de inre kompasserna, verkar ha blivit mindre. Ibland tänker jag att det finns en tanke med det. Att starka krafter frammanar dessa förhållanden för att baxa igenom en agenda, sin agenda, som går på tvärs mot vad du och jag längtar efter, vill ha och behöver.

Jag tänker att här har kristenheten ett alternativ att erbjuda. Som en fristat bland alla märkeskläder och mobiltelefoner (mikrovågor är faktiskt ingen höjdare för hjärnan!).
Ja en fristat gentemot alla såpor och teveprogram som mer eller mindre ägnar sig åt uteslutning och vuxenmobbing. En fristat mot reklamens bilder och föreställningar hur vi egentligen borde vara, se ut, tjäna, äta och dricka, konsumera och där nästan ingen av oss duger som vi är. Ja en fristat mot girighet och elakhet och just sådana kommersiella konglomerat som sätter din och min hälsa, vårt välbefinnande, i andra hand bara de får tjäna sina pengar – på dig, på mig. Ja en kristenhet som en reell motkraft, en härold och klippa; en möjliggörare för anropet från det eviga, det stora –
till kärnan i mig, i dig
i oss alla som söker svar.
Ögonen som själens spegel,
bärare av det eviga.
För vi är större än kroppen.
Vi är skapade till Guds avbild.
Vi kan mer och bättre än så här.

Att tro på mänsklighetens potential, förmågan till förändring och hopp hänger intimt samman med Jesu uppmaning att vi ska älska sanningen; att sanningen och inget annat än sanningen ska göra oss fria. Att älska sanningen innebär att ta in och reflektera vad vi gör med våra liv, vår omgivning, vår planet. Och inse att det ligger i vår förmåga, ja faktiskt inom räckhåll att säga nej till onödig konsumtion, nej till sådant som river ner och förstör, nej till den form av förströelse som gräver ur, gröper ur istället för bygger upp.
Anden som ger liv. Ögonen som själens spegel.
Gud som skapat oss till sin avbild och gett oss fri vilja.
Det är dags att använda denna vår vilja nu, använda den för att försvara mänskligheten och det mänskliga mot sådana agendor som söker förminska oss och göra dig och mig till en spillra av vad vi innerst inne är och kan bli.

– Du menar att vi ska resa på oss?
– Ja och för det måste vi våga se verkligheten som den är!

(Denna betraktelse är publicerad i Memphis Magazine nr 3)