Igår på julbönen, på Gömmanbergs äldreboende, sa vi att dessa bibeltexter, ur Jesaja och Lukasevangeliet, ja som också då lästes; att de lästs i generation efter generation.
Och några mindes hästtransporterna hit till kyrkan, havrepåsen som hängdes under mulen på den väntande hästen.
Den stora bjällran som ekat mellan bergen tillsammans med tiotals andra bjällror. Kälkar och stöttingar.
Jul…
För nio dagar sen hade vi här ett stort luciatåg med barn från bygden och i torsdags var samma tåg i Lämbackens missionshus.
Det är så roligt att samarbeta på det viset.
Och i Lämbackens missionshus där var det sen fest med åror och paketauktion. Otroligt uppskattat av alla barnen. Och den 10/12, ja samma måndag som det var nobellfest, hade vi årets adventsauktion här i församlingshemmet och vi samlade in 10193 kronor till nödställda i Världen. Inte så illa för en så liten församling som vår, inte alls.
Allt detta är en del av julen.
Och julkrubban här vid altaret, ja det är nu 45.e året i rad som Aino ställt i ordning den med lavar och mossa hon samlar in under sommaren från den egna skogen mot Vadje. Och i onsdags var barnen här från Sörmarks friskola och jag och Lena fick berätta om julevangeliet för dem. Vi sjöng psalmer och sånger som hör julen till.
Julen som är en del av vår tradition och allt går tillbaka till det som hände vid Jesu födelse, det unika, men som just då uppfattades av bara några få…
För herdarna som kommer smygande efter att ha varit med om sin märkliga upplevelse – vem brydde sig om dom?
Och Josef och Maria, detta oansenliga par från en av de mest oansenliga städerna av städer, vem brydde sig om dom?
Men här är vi – och över hela Världen miljoner med oss.
Ja miljoner med oss.
År efter år efter år.
Stilla inför det ofattbara att Gud föds in i Världen som en människa.
Och nu inte bara för att dela våra förutsättningar och vår tillvaro utan för att visa oss en annan väg och vara oss ett exempel, på det mest utsatta vis vi kan tänka oss. Sviken, bedragen av den mänsklighet han i sin allmakt varit en del att skapa.
I den gammaltestamentliga texten av Jesaja kan vi konstatera att Jesu födelse är efterlängtad och förutspådd sedan länge. Så även hos profeten Mika, Sakarja, Jeremia och i Psaltaren finns denna förväntan, något förutspås.
I Gamla testamentet, åtminstone i Moseböckerna så är Gud ofta kraftfull, tydlig och pekar –genom Abraham Jakob, Mose – inte sällan med hela handen på vägar framåt. Men allteftersom tiden går så framträder Gud mer och mer indirekt även i Gamla testamentet, som ett vägval, en möjlighet, något vi ska eftersträva.
En längtan efter oss lika mycket vi när en längtan efter Gud.
Och jag tänker att Gud nu vill berätta något för oss med de oansenliga.
Att det hänger inte på kungatroner, inte på pengar, inte på yttre bildning eller andra attribut utan på hjärtats håg, mening och val.
Vi kan till exempel anta att Maria hade en sällsynt förmåga att ta emot Jesusbarnet på bästa vis. Och då nu det är en del av Gud som ska födas in i skapelsen, vet rimligen Gud vad Gud gör. Likaså i valet av stad och tid.
I det oansenliga finns det vi idag – ja miljoner över hela världen – försöker förstå med all vår musik, psalmer, kantater, predikningar, böner och gudstjänster.
Det hänger med andra ord inte på, när det kommer till Gud och hur han för ut sitt budskap, det yttre.
Nej inga ordnar eller ornament, inga titlar eller rang, inte rikedom eller makt. Utan i det lilla fick denna unika blomster ta plats; ja det är en ros utsprungen —
Eller som Thekla Knös 1857 så vackert översatte från tyskan:
Om denna ros allena
ljöd för Jesajas ord,
att född av jungfrun rena
han frälsa skall vår jord.
Av Herrens nåd och makt
oss detta under skedde,
som oss profeten sagt.
Och jag tänker att här, här finns det något vi kan lära oss.
Något viktigt.
Hade vi levt på Jesu tid och varit i närheten av Jesus under hans undervisning så hade vare sig de romerska myndigheterna, fariséerna eller Herodes gillat eller ens erkänt att Jesus kom med något särskilt.
”Ha! Vem är då han?”
Och de gjorde allt vad som stod i deras makt att ignorera Jesus.
Och när det inte räckte så förminskade de honom och sen först därefter förlöjligade.
Sist kom planerna att röja honom ur vägen.
Men folket tog inte så stor notis av förminskandet, eller snarare sagt försöken till förminskande, de följde honom ändå.
Tänk dig nu att dåtidens romerska ockupationsmakt, fariséer och kungamakt ägde och utövade sitt inflytande i stort i sett all massmedia i landet och att där fanns såväl radio som teve som tidningar som Internet.
Ja de hade då förstås gjort allt vad de förmått att saluföra andra men ofarliga profeter. Lyss den och den och den och se just på den här pratshowen och debattprogrammet och nog skulle de vara fyllda av lärda romare och fariséer som med glimten i ögat skulle berätta för oss alla andra hur världen är beskaffad. Och avvek man i sin tolkning och varseblivning från detta givna så var man suspekt.
Men som sagt.
På den tiden saknades detta mediaflöde.
Man umgicks och människor hade en längtan efter befrielse, man sökte upp Jesus och flockades kring honom så ofta och så mycket att Jesus ofta fick dra sig undan för att kunna koppla av.
Gud visste med andra ord vad han gjorde då han planerade det hela och från det oansenliga och enkla steg detta storslagna fram – ända till oss– miljoner och åter miljoner…
Och jag tänker att det här går i detta dra en parallell till vars och ens liv.
Gud bryr sig inte om det storslagna, är inte i första hand intresserad av resultat utan letar, som han gjorde i valet av Maria, efter det genuina.
Att vara genuin, det går lika bra – eller rent av bättre i Nasaret som Jerusalem, Östmark som i Karlstad. Och man behöver inte vara lärd och fin utan timmermannen eller herden duger gott.
Det hänger på något annat, något mer.
Att jag som människa vill veta av sanningen, vill leva ett liv i ödmjukhet och kärlek.
Hur lever vi i ödmjukhet?
Jag en viktig förutsättning är att jag försöker förstå att Jordaxeln faktiskt inte går genom min egen fontanell.
Alltså att ingen av oss är Jordens centrum.
Ingen kan ha tolkningsföreträde.
Att ta till sig den andres perspektiv, vilja veta – och där det till synes lilla har samma egenvärde som det till synes stora – bara det är genuint – ja där någonstans finns sanningen, finns Gud.
Och lyckas vi som människor leva i den öppenheten så finns där en glipa in i – ja mot det heliga,
finns där en hand som varsamt leder mig på vägen,
finns där en röst som viskar mitt namn.
Att tro – att vilja eller kunna tro är alltid en återspegling av att mannen från Nasaret, i sin Gudomlighet längtar efter dig och mig.
Min längtan är en spegel av en längtan som fanns där före.
En hand som leder mig rätt.
Ingen av oss är ensam, vi har alla denna hand vid vår sida, varsam och öm.
Och Gud kommer sällan till oss genom hav som öppnar sig, som för Mose, utan mer som för profeten Elia som erfor Guds närvaro som en stilla susning.
Där, där finns Gud och den hand som regisserade allt där i Betlehem för 2000 år sen – och som gör att vi träffas här idag 07.00 en kall tisdag morgon i december – och den vill bara en enda sak och det är… att ha med Dig att göra.
Gud, hjälp oss att öppna oss för detta. Amen