Advent betyder ankomst.
Bereden väg för Herran –
Herrens ankomst.
Och sinnebilden är som vi hörde Jesus som rider in i Jerusalem.
På en åsna. Tyst och samlad. Ja han vet ju vad som väntar.
Folket vet inte – de hoppas, tjoar och stimmar men Jesus vet att han kommer bli mördad – efter en godtycklig rättegång – ensammast i Världen.
För vad, för vilken nytta då?
Ja ibland så är det som sker i stunden kanske mest en händelse just i stunden men det som väntar Jesus är en händelse med enorma proportioner – övervinnandet av döden – är inte bara en uppståndelse utan en markering, en kosmisk händelse om att ljuset en gång för alla övervunnit mörkret.
Och att vi alla nu har en del i ljuset.
Är välkomna och vägledda att vandra i ljuset – beskyddet. Kärleken som övervinner allt.
I Uppenbarelseboken vi tog del av i episteltexten tecknar lärjungen Johannes på sin ålders höst ned något han ser och hör – som i en drömsyn –
”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.”
Boken med dess sju sigill.
Vad menas med det?
Låt oss stanna lite här.
Johannes uppenbarelser ägde rum när han omkring år 90 vistades på ön Patmos, dit han blivit landsförvisad.
En dag hör Johannes ett öronbedövande ljud bakom sig och när han vänder sig om ser han en man stå där, i ett ljus.
Johannes faller ihop på marken, mannen kommer fram till honom, lägger handen på hans axel och säger till honom att inte vara rädd.
Sedan presenterar sig besökaren. Ja nu ser han! Det är hans gamle vän och lärare, Jesus från Nasaret. Som han inte sett på över 60 år.
Efter återseendets glädje får Johannes i uppdrag att skriva ned en rad brev till sju av de kristna församlingarna som Jesus uppmanar Johannes att skriva.
Efter det arbetet vill Jesus visa Johannes någonting. Och i luften ser Johannes en öppen dörr och han blir tillsagd att ”komma dit”.
Han skulle visa honom ”vad som måste ske härefter”.
Johannes lyder och kommer in i en stor sal med ett golv av transparent, genomsklinligt material.
Där ser han nu hur Kristus tagit med en bokrulle ”med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill” och så börjar Jesus att rulla upp den.
Och så inleddes en visuell presentation av framtida händelser.
Ja Johannes fick ta del av ett händelseförlopp som – med facit i hand – till stora delar låg närmare ett par tusen år fram i tiden…
Då Kristus bröt ett nytt sigill – eller insegel – och fortsatte att rulla upp boken syntes ännu ett stycke, ja brottstycke av den utveckling som skulle äga rum på vår planet. Men även det händelseförlopp som Jesus förklarade leder fram till ”ändens tid”, dvs. slutet på den här tidsåldern, ja det vi känner som Jesu återkomst till jorden och ett löftet om en ny start – en ny start som i uppenbarelseboken tecknas som att det börjar med ett tusenårsrike av fred.
Men fram till denna punkt i historien – som vi kanske är betydligt närmare än vi anar – så var Jesus i sin undervisning till lärjungarna, när han var kvar på Jorden, oändligt tydlig med att budskapet han kom men till en början inte skulle leda till fred utan med strid.
Freden låg längre fram i historien.
När mänskligheten genom sitt irrande och sökande och förkastande och återupptagande – av Ordet – plötsligt står inför fait accompli. Hjälplösa och rådlösa inför vågornas dån. Och alla nybyggda Babels torn varesig de idag heter Genmodifierad gröda eller genom kemikalier en känslomässigt omdesignad mänsklighet eller för den delen övertron på det mänskiga och förkastandet av vår skapare – kan själv.
Men där vi vid fait accompli – det fullbordade faktumet – där börjar tiden om..
I ljus och försoning
För de som vill det
För de som väljer kärleken och ljuset framför avståndstagandets mörker.
Vi vet inte hur mycket Jesus greppar av det här dramat just i den stund då han sitter där på åsnan.
Att vara människa – även om man är sann Gud och sann människa – är nog att vara fokuserad i nuet, det som händer.
Men ett vet vi – Jesus faller inte in i de förhoppningar, de körer av idealisering och hyllningar som väntar honom. Han har sitt fokus bortom idealiseringens elfenbenstorn.
I dagens gammaltestamentliga läsning förekommer profeten Sakarja Johannes på Patmos; profetisk skriver Sakarja:
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.
Alltmedan vi idag kan se ett mellanöstern fyllt av konflikter, missförstånd och hat. Och med en oändlig brist på god vilja.
Men hur ska det bli sa lärjungarna, innan du kommer, innan allt det här händer?
Jo sa Jesus, krigslarm, sjukdomar och oro.
Och ja – det får vi verkligen se – och svårt har de.
Och så ska tron kallna, hos de flesta. Sa Jesus.
Tron ska kallna.
Tala om att vi måste mobilisera.
Hålla lågan levande.
Hushålla och införskaffa olja så att vi inte står där – utan ljus då festen startar upp – då Jesu ord om återkomsten är ett faktum – för alla.
Här har vi ett ansvar – var och en av oss – att hålla vår lilla kyrka i Världen levande. Våra flaggskepp i vår Svenska kyrka. Våra altarljus.
Vår musik. Vår värme och glädje och gemenskap.
Åter så till Jerusalem och Jesu intåg.
Det som är så stort är – tänker jag – nu och då och den stunden där på åsnan är Jesus kärlek till oss – som ju förstås en direkt återspegling av Guds omsorg om oss.
Jesu löfte att Skaparen vet vartenda hårstrå på vart och ett av våra huvuden. Skaparen som vet vad vi ska be om innan vi ens öppnat munnen.
Skaparen som vill ha med skapelsen att göra, med oss, vill vägleda oss hem, få oss att inse livets insida – kärna – det viktiga!
Att leva i kärlek och samhörighet
Så låt oss stanna upp kring några kärnpunkter i Jesu förkunnelse – och effekten av Jesu liv här på Jorden:
Godhetens möjlighet – även då ondskan är ett faktum.
Förlåtelsens kraft – tvärt emot vad det bittra vill och önskar driva fram.
Gemenskapens och medmänsklighetens möjlighet – trots rädslan, det exklusivas möjlighet och lockelse.
Hoppet; denna väldiga kraft som bär, ja kärleken som en allestädes närvarande möjlighet.
Och allt detta beredde Jesus vägen för,
då på åsnan och nu idag genom att vara nära oss som Gud är nära sin skapelse.
Nattvarden. I den har Jesus lovat att vara extra närvarande.
Omsluta oss. Det är stort och det är ett löfte.
Låt oss ta vara på den möjligheten, det erbjudandet.
Ja Herre, hjälp oss att inse vidden av din omsorg om oss.
Hjälp oss att öppna våra hjärtan mer och mer, vidare och vidare – för kärlekens kraft och egenart – det ljus som har kraft att omvandla mörker till glädje och försoning. Amen