och där vi trevande kan söka varandras händer och nakna ansikte

Fyllda av sorg kommer de till graven, hur hade allt som varit så stort och enastående kunnat förminskas och hånas på det vis som skett? Varför hade inte fler, som visste vem han var, stått upp för honom?

Vad för fruktan gjorde att alla, nästan, tystnat?
-Maktens retorik, det var världens makt som satt ner foten. Som vanligt inte det minsta intresserad av sanningen eller det rätta. Utan det handlade om en markering, att genomföra ett beslut, att han, profeten, skulle elimineras. ”Slutdiskuterat!”

Och som inför många avrättningar, vi ser det inte minst i dagens mediavärld då någon offentlig person hamnat i trubbel och förs fram mot den offentliga stupstocken och först skändas för att sedan symboliskt avrättas, så var även denna gång sanningen, nyanserna, ja själva viljan att förstå borta. Utan det var som brukligt förenklingar som gällde; denna tröttsamma svart vita retorik…

Samma retorik då man söker starta ett krig, ta ett landområde, trycka ner ett folk.
Det första offer, sa någon, då ett krig startas, det är Sanningen.
Istället härskar nu lögn, hörsägen, glåpord och inte minst de rykten som främjar de egna intressena.

Så hade det nu varit kring Jesus då han dömdes till döden.
Och som vanligt hade flera kommit att tvivla.
Även bland dem som blivit hjälpa, kanske helade.
Var han en lurendrejare trots allt den där Jesus. Eller?

Det är denna påskdagsmorgon för knappt 2000 år sen en kall morgon i Israel, kylan har liksom bitit sig fast, solen dröjer och tiden går sakta men i templet hos maktens män hade det rått en konsensus att det som de nu gjort hade de varit tvungna till, ja nödda och tvungna.
De hade ”tröstat” varandra med en nick och ett litet leende.
Ja herrarna i templet hade inte kommit fram till något annat beslut. Inför varandra hade de citerat Tredje Mosebok kapitel 24 vers 16, där det står:
”Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela menigheten skall stena honom.”

Det blev dock romarnas sätt att avrätta som kom att gälla, medelst korsfästelse, då nu romarna var de enda som kunde fatta beslut om avrättning.

Vi kan denna påskdagsmorgon se framför oss en rubrik på en fladdrande löpsedel: Brottet var blasfemi – Han sa sig vara judarnas konung, Guds son – därför skulle han dö.

Men det har gått ett par dagar nu, sen döden på korset.
Och ja det är en kall morgon, alla sover.
Solen börjar så gå upp och de två kvinnorna sveper kläderna nära kroppen och går stigen uppför berget mot graven, målmedvetna under tystnad. De båda Mariorna och Johanna.

Och de är nu blott några få minuter från den upptäckt som ska vända det mest nattsvarta till det mest glada och lyckliga.

Tanken kommer snart att göra en kullerbytta då de ska inse det oerhörda som hänt.

Även lärjungarna kommer repa mod och börja förbereda sig för den helige ande för att sen i pingsten gå ut i hela världen fyllda av trossvisshet.

Men det är en process.
Kvinnornas glädje möts först av ifrågasättanden och fördömande av lärjungarna.

Han behövde visa sig för dem först, innan de kunde tro.
Och Tomas var tvungen att känna på spikhålen i Mästarens händer för att till sist böja sitt huvud i ömsom glädje ömsom tårfylld förvirring:

Öppna ditt hjärta och ta emot den nåd och den kärlek som sträcks mot dig. Vi är ett alla. Vi hör ihop. Lägg undan skillnaderna se likheterna, se händerna som sträcks mot dig ända från skapelsen epicentrum, från Gud, ja du är kallad, du är en del i allt detta – våga tro det.

Även vi är i denna tid likt Tomas.
Vi hör talas om någon. Kanske får höra det direkt av någon.
Att denne nu haft den djupaste Gudsupplevelsen.
Och vi kanske ler och tänker att ja ja nu överdriver han nog en smula ändå, trots allt.
Tills vi själva vidrörs där i hjärtat av Guds helige ande och i en bråkdels sekund inser storheten i att få vara till och vara älskad av Gud. Och vi kanske nu dristar oss att förväntansfull berätta för en vän om insikten, upplevelsen. Risken är nu stor att även vi får höra att: ”Ja ja nu överdriver du nog.”

För vi lever i en tid då den skeptiska hållningen gjorts nästan till en religion.
Samtidigt som vi, mänskligheten, fortfarande bara anar vad 80 % av vår egen hjärna har för funktion och potential och samtidigt som vi är i en situation då vi inser att vår egna galax, där Jorden är en liten planet i utkanten av Vintergatan, är en galax bland oräkneliga andra galaxer – ja nästan likt ett sandkorn bland andra på en strand.

Men vi ska ändå nynna denna tvärsäkerhetens melodi.
Raka i rygg och nacke, politiskt korrekta: ”Full fart framåt!”

Trots att hela mänskligheten är likt ett expresståg på väg in i det där berget där, just här borta, allt närmre.

Det enda som kan göra att någon – och ”någon” är i det här fallet ”vi” – men bara när tillräckligt många av oss delar samma tanke och övertygelse: Det enda som kan göra att någon drar i nödbromsen och vi undviker berget där just bak kröken, är som jag ser det, att vi tar denna vår förundran för det oändliga men samtidigt så välordnade – nämligen Gud – på allvar. Öppnar oss för den ödmjukhet och glädje som följer att inse att här är vi en del – Du och jag – en del i Gud som Gud räknar med, vill ha med att göra och det så mycket att han till slut sände oss sin egen son – mannen från Nazareth. Jesus Kristus.
Han som valde att stanna hos oss.
Han hade kunnat välja ett annat öde, ingen tvingade honom in i Jerusalem, till det händelseförlopp han klarsynt gick in i men han gör det för vår skull.
För att vi ska kunna förundras.
För att vi skulle få möjlighet att tvätta av oss vårt hämmande bagage och gå in i framtiden, vapenlösa. Fria. I dopet renade – öppnade i den heliga anden – den kraft som upprättar och som åter upprättar och där vi trevande kan söka varandras händer och nakna ansikte.