du är kallad vid namn och Han känner dig utan och innan

Dagens evangelietext är hämtad från Jesu sista timmar med lärjungarna.
Den sista måltiden. Judas har just lämnat dem, ”Gå och gör det du måste göra”.

Det Jesus sen undervisar om – att Gud ska bli förhärligad i honom – är ett sätt att söka förklara vad som väntar.
Att genom dramat på Golgata ska något nytt manifesteras. I det offer, den utblottelse som ligger framför Jesus finns parallellt segern redan förhärligad. Inte ens döden är en kraft att räkna med. Kärleken bryter igenom allt.

Och med denna kraft manifesterad, blottlagd, påvisad i det lilla som i det stora finns detta nya bud – till oss – att vi ska älska varandra.

Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra.

Jesus vet att vi har svårt med kärleken.
Även för de som verkligen vill följa i hans fotspår.
Han har ju följt dispyterna i lärjungaskaran som då och då blossade upp vem av dem som var störst, vem som stod Jesus närmast, vem som hade mest kraft av dem och vem som gjorde den mest rätta tolkningen av Jesu undervisning.

Inte så mycket med ord som i handling responderade Jesus på lärjungarnas trätor. I den evangelietext vi idag har tagit del av har Jesus bara stunden innan Judas lämnat dem nu tvättat lärjungarnas fötter. En efter en och jag ser framför mig under tystnad. Och vi vet att det var en symbolmättad handling, att tvätta någons fötter innan man skulle äta – det var slavgöra. Inget för en mästare.

Och vi kan kanske höra hur Jesu i Matteus kap 20 tidigare förklarat:
”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. ”

Gud förhärligas i Jesus.
Och vi är påbjudna att försöka efterlikna denna kärlek, denna i Världens ögon upp och nedvända måttstock – att den som söker vara den främste ska vara den andres tjänare.

Det är ju bara det att vi är människor.
Och att vara människa är att parallellt hysa dessa kärlekens möjligheter som vi parallellt hyser sådant som avund, svartsjuka, falsk prestige, girighet och annat vi kanske gör allt vi kan för att bortförklara och tona ner.

Menar Jesus alltså att vi ska söka slå knut på oss själva och älska varandra på ren skär vilja och ambition.
Ja det går ett tag.
Men inte i längden.
Leendet tenderar att fastna i mungipan. Godheten räcker inte hela vägen ut. Hur mycket vi än anstränger oss.
Men det är nu inte heller Den väg till livet Jesus undervisar om.

Utan vägen till livet går genom att vi vågar lita på att Gud älskar oss, dig och mig, och det så innerligt och så intensivt att han sände oss sin älskade son och genom det lidande – och den lidandes transformation som skedde i korsdöden och återuppståndelsen – en gång för alltid gjort att mörkret inte längre är ett mörker som med nödvändighet måste styra över oss.

Vi är befriade.
Vi är befullmäktigade.
Vi är älskade.
Vi är välkomnade, ja vi är efterlängtade, och älskade.
Långt långt mer än vi någonsin kan förstå.
Långt långt starkare än någon av oss kan inse.
Och detta kärlekens ljus riktas mot oss, dag som natt. Följer oss som en vakande kärleksfull förälder som går bredvid barnet som just håller på att lära sig gå.

Och den här kärleken, Guds kärlek, den har kraften att transformera oss.
Bryta ner de barriärer vi har
i oss
och
mellan oss.

Det är i detta löfte vi ska se Jesu nya bud, att vi ska älska varandra.

Och jag tänker att vi som kyrka förstås har ett kolossalt ansvar att förvalta och söka förkroppsliga detta bud.
I våra gudstjänster, vår diakoni, undervisning och mission.

Humanismen är i mångt Kristendom utan Gud.
Människosynen och gyllene regeln och budet om nästankärleken finns där.
Men det kommer nu an på oss människor. Att vi på egen hand ska betvinga allt det i oss – och mellan oss – som kommer i vägen för kärleken.

När Jesus säger till lärjungarna att han i lidandet kommer att förhärligas – för att Gud förhärligas genom honom – visar Jesus på kraften i överlåtelsen, till Gud.

Att våga kasta sig handlöst i Jesu famn och tro att man blir mottagen. Älskad. Sedd. Respekterad. Tröstad. Vägledd.

Denna tillit kommer inte av sig själv utan är en produkt av Den helige ande.

Martin Luther i skriver såhär om den tredje artikeln i den apostoliska trosbekännelsen:
”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.”

Andens verk är att göra oss medvetna om den kärlek som vi befinner oss i – i Jesus – och som vi nyss sjöng om i psalm 207 ”En liten stund med Jesus och bördan lyftes av och faller från min skuldra i Kristi öppna grav”.

Och det är inte för inte som Jesus lite längre fram i Johannesevangeliet
i 16 kap 13 versen förklarade att Den helige ande skulle förhärliga Jesus.
” Ty av mig skall han ta emot det han låter er veta”.

När Paulus så söker förklara den helige andens egenskaper – och vad den kan göra med oss – den transformering som räcks mot oss då Jesu förhärligas – beskriver han i Galaterbrevet att den helige andens frukter är –
i oss och mellan oss –
kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Och detta kommer nu successivt av sig själv.
Inte genom yttre ansträngning och blind disciplin utan genom att våga lita på att vi är burna.

Det är med vetskap om detta Jesus ger oss detta nya bud – att vi skall älska varandra.

Och det är med den heliga andens reella verkningar i urkyrkan Paulus skriver i dagens episteltext: Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni också gör.

Tillbaka till situationen för dagens evangelietext; den stora salen, Judas har just gått, snart ska Jesus och lärjungarna gå till Getsemane.

Varför är läget så spänt när Jesus ger lärjungarna detta nya bud.
Varför ska han snart utlämnas och mördas.
Vad har han gjort som är så farligt?
Jo han har utmanat det religiösa etablissemanget i Jerusalem.
Inte så mycket genom vad han undervisat om i sak – här var ju Jesus i mycket som vilken klok rabbin som helst – som hur han undervisat.
Att han vänt sig till kvinnorna och inkluderat dem i lärjungaskaran.
Att han rört vid och umgåtts med de spetälska.
Att han suttit vid syndares bord, botat den romerske officerens tjänare, påvisat i sin liknelse att den föraktade och förminskade samariern faktiskt var den som i handling varit mest kärleksfull – som i handling älskade.

Jesus hade sålunda haft den – för vissa – dåliga smaken att likt HC Andersen i sagan om den nakne kejsaren – påvisa att de flesta fariséer inte levde som de lärde. Det fanns en diskrepans mellan ord och handling.

Och fariséerna som var vana vid att få folkets beundran och respekt riskerade nu att framstå – i skenet av Jesu undervisning – som skenheliga och ihåliga och inte bara det utan i behov av andras underdånighet och beundran. De var provocerade och hotade och kosta vad det kosta ville att nu få Jesus ur vägen.

Men de inser inte att den kärlek de söker tysta – för att själva slippa stå med skammen att inte leva som man lär – inte kan tystas. Den kommer finnas kvar in i ropet på korset ”Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör” och komma åter i uppståndelsen så starkt och tydlig som aldrig förr.
”Om ni söker tysta mig kommer stenarna att ropa”. Och den kärleken den följer oss, vägleder oss och söker de bland oss som är villiga att leva efter detta nya bud – att vi ska älska varandra. Ända in här – i vår tid.

Och även än idag uppfattar många Gud likt en molnstod och eldpelare för de som söker och vill. Det vittnar tusen och åter tusen om – dagligen om över hela Världen – även om detta nu inte är en förstasidensnyhet på någon tidning i vårt land – där förringandet av den kristna tron står högt på dagordningen.
Och vi kan höra Jesu ord ”Mitt rike är inte av denna världen!”

Vad är nu kyrkans roll i vägen till livet.
Ja vi ska gång på gång – i varje generation och så tydligt och kompetent vi kan – göra detta underbara budskap känt. Vi ska predika evangelium och i handling förkroppsliga budskapet och vi ska förvalta de sakrament – dopet och nattvarden – Jesus gett oss som en hjälp och ett stöd i denna trons process, i vägen till Livet.

Vägen till Gud är här och nu.
Himmelriket är – lär Jesus – en parallell dimension.
Här och nu och bortom det vi kallar döden, samtidigt.

Himmelriket är således en dimension som förmår gripa in var stund som vi låter kärleken från Jesus transformera vår prestige till nyfikenhet, vår rädsla till öppenhet liksom när vår tendens att fördöma andra och idealisera oss själva får vika undan till förmån för äkta nyfikenhet och omsorg.

Och allt detta möjliggör Jesus genom den helige ande – om vi öppnar oss för honom.

Och handen på hjärtat – vi vet ju, innerst inne – när detta tillstånd är mer eller mindre närvarande i våra liv och relationer, inte sant? Det känns i hela kroppen.
Är inte bara ord utan erfars i oss.
Johannesevangelisten skriver i inledningen av sitt evangelium att Ordet, som fanns från begynnelsen, blev människa – Jesus Kristus. I kyrkan möter vi detta ord bland annat i förkunnelsen, bönen, sakramenten. Vi ska snart fira nattvard.

I nattvarden kommer Ordet oss till mötes på ett annat plan än förkunnelsen. Och i nattvarden finns även en dimension av gemenskapshandling.

Jag tänker att för många här idag så kanske det var väldigt länge sen du mottog nattvarden. Kom ihåg att Ordet längtar efter just Dig – vill ha med dig att göra hur mycket ofärdigt och kanske knepigt som där än kan ha funnits eller finns – du kallad, vid namn och Han känner Dig utan och innan.

Låt oss be:
Gud, Låt din helige ande vara verksam bland oss – och i oss. Och låt Din kärlek för sanning, ödmjukhet och ett levande broders- och systerskap vara vägledande för oss. I allt. I Jesu namn.

Amen

(Installationspredikan till Kyrkoherde Fryksände pastorat hållen den 11:e maj 2014 dvs 4:e i påsktiden)