När Marta vänder sig till Jesus för att han ska förebrå Maria måste vi ha det i åtanke att syskonen Lasarus, Marta och Maria är nära vänner med Jesus. De umgås. Och Jesus har bott i deras hus i Betania, strax utanför Jerusalem, många gånger. De kom också att vara med om dramatiska händelser tillsammans, inte minst då Lasarus blev sjuk och dog och hade varit död i fyra dar innan Jesus möter systrarna och deras vänner, alla gråter och är förtvivlade. Det står nu skildrat i Johannesevangeliet att även Jesus föll i tårar. Och så ber han dem ta bort stenen från graven, folk skakar på huvudet. Jesus ropar: ”Lasaros kom ut!” Och Lasarus kommer ut ur graven, som var i en grotta. Tiden står nu fullständigt stilla. Vi har svårt at tro det men de som var där; för dem var det uppenbart vem Jesus är. Men detta var uppenbart för Marta redan då hon sprang för att hämta Jesus. Hon är förtvivlad, Lasarus är död. Jesus säger till henne; Jag är uppståndelsen och livet och Marta svarade Ja Herre, jag tror att du är Messias.
Det här är viktigt tänker jag. I den trosbekännelse Marta nu utropar öppnas indirekt himlens portar. När vi ser Jesus för den han är och Marta är nu en av de första som faktiskt gör det; så rämnar tillvarons ramar – allt blir möjligt. Texten i Lukasevangeliet 10:38-42, där Marta ber Jesus tillrättavisa Maria; är således ett brottstycke ur en situation där Jesus bygger kyrka, han är bland människor som på djupet betyder någonting för honom, bland nära vänner. Urkyrkan skapas på ett vis som är helt otidsenligt och Jesus ger kvinnor plats och utrymme på ett sätt som helt stred mot den gängse ordningen. När Marta så ber att Jesus ska tillrättavisa Maria och sättet Jesus nu responderar på denna vink så kan detta mycket väl ses i perspektivet att här råder en vänskaplig frankhet som bara kan äga rum bland vänner som känner och respekterar varandra. Jesus är en modern man, han visste att inget sköter sig själv, han är ingen drömmare – tvärtom – hur skulle han annars kunnat åstadkomma det han åstadkommer? Han vet att det sammanhang han är mitt i är beroende av många praktiska göromål. Men just då kan vi anta så är de inbegripna i någonting så viktigt att det praktiska borde stå tillbaka en stund, i vart fall för Maria. Nu ska vi ha i åtanke att Marta visste före uppväckande av Lasarus att Jesus var Messias, kanske var det så att för Maria blev detta helt uppenbart först i den stund Lasarus återuppväcktes. Vi vet hur tagen Maria blev, hur hon införskaffar balsam och gråtande smörjer Jesus fötter. Jesus vet att Marta vet vem han är. Kanske börjar Maria just i denna stund inse detta oerhörda: Att Jesus är Messias. En insikt som ju kommer till lärjungarna allt eftersom. Och när den drabbar dem – förändrar dem. Inifrån. Och samma förändring är vi inbjudna till då vi öppnar oss för det oerhörda att Gud stiger in i skapelsen i Jesus och det löfte Gud har med sig till oss – att aldrig aldrig överge oss, alltid alltid finnas vid vår sida – den insikten förändrar oss i vårt innersta; när vi inser det som Marta och Maria och Petrus och Johannes och de före oss insett. Och vi kan nu likt Paulus i Filipperbrevet konstatera att bara har man sitt fokus på Jesus så erfar man en närhet och ett beskydd som är reellt; om man har fokus på det viktigaste. Relationen som bär. Jesus Kristus, då kan man härda ut det mesta.
Vissheten att vara buren.
Vilken trygghet detta ger.
Även när livet är svårt.
Paulus skrev till församlingen i Filippi från en tvåårig husarrest i Rom. Avskuren det mesta, för sin tros skull. Han skriver och tackar för gåvorna och hälsningen. I en tid så olik vår. Paulus är till exempel i mångt beroende av dagsljuset, inga bilar finns, Iphones eller för den delen Internet. Han lever i en tid där man skriver på läderhudar och pergament, sakta, ord för ord. Kanske beror den upplevelse av tidsbrist så många av oss idag upplever att vi befinner oss i en tid där vi har att hantera så mycket information, inte bara om allt i vår närhet utan från hela stora världen. Allt flödar mot oss. Genom radio, tidningar, teve, data. Ja det finns de som gjort beräkningar att vi idag bara på någon dag översköljs av mer information än en människa under Paulus tid gjorde under hela sitt liv. Men kanske har känslan av tidsbrist ytterligare en dimension, att våra ideal förändrats. Vi matas i vår del av Världen av så många bilder av det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, den perfekta karriären. Listan kan göras lång och lyckade exempel flödar i våra tidnings- och tevetablåer och genom reklamen. Ofta förstärkta av alla lyckade ögonblick vi delar med varann på sociala medier, som Facebook och Instagram. Allting kan ju bli så bra, så fint, så perfekt. Det finns en risk här att man springer ifrån sig själv, till en del. För lika mycket som vi matas med föreställningar om det perfekta livet – lika lite matas vi med uppmaningen att ta till vara det inre livet. Att lyssna inåt. Nej det är snarare tvärtom. När det inre livet ger sig till känna i form av en trött och värkande kropp, ett sinne som får allt svårare att se livet ljust, då är ofta generallösningen olika former av medikamenter som dämpar dessa varningssignaler att livet går för fort. Och det blir nu lite som att tejpa över varningssignalerna på bilens instrumentbräda som tänts med svart eltejp istället än att boka tid på servicen och åtgärda problemen.
Kanske är det så att vi tillsammans borde utbrista i en otillräcklighetens lov, en bristernas och alla ouppfyllda måls lov? Att våga lämna våra fasader. Bli mer öppna om hur livet är. Hur svårt allt ofta är att få gå ihop. Och våga finnas där. Tillsammans.
För vad är riskerar vi annars – i förhållande till varann och inte minst våra riktigt nära och viktiga relationer – att vi inte ser varandra: Din fru är ledsen men du märker det inte, din man antyder att han bär en gnagande oro men ni ger er inte tid att prata om den, ditt barn drar sig undan och du missar hennes ansatser att berätta något viktigt, du går ut i naturen men upptäcker i bästa fall först efter en lång tid hur vackert fåglarna sjunger, att nya blommor kommit upp – tankarna var ju någon annanstans, surrade och malde om hur allt borde vara.
Något som i regel får oss att stanna till och öppna upp oss för varandra är den oväntade krisen. När någon nära dör, när man drabbas av en allvarlig sjukdom, då ett allvarligt tillbud är på väg att hända på vägen, en älg rusade ut framför mig, men det gick att gira undan i sista stund. Varpå vi får kortare eller längre perioder av klarsyn, av andra livsproportioner än de vi hade nyss. Och vi översköljs nu av värden och prioriteringar vi borde göra, istället för att jaga fram. Samtidigt är det sannolikt livets mening att vi i mångt ska vara i farten. Ja kanske är det så enkelt som Sigmund Freud uttryckte det då han definierade psykisk hälsa – att psykisk hälsa äger den som förmår såväl älska som arbeta. Och detta livsperspektiv är en del i det judiskt- kristna tänkandet: Vi ska arbeta, tjäna vår nästa och vara en del i ett större sammanhang. Älska och arbeta.
Samtidigt går livsbalansen lätt överstyr. Ibland för att tillvaron faktiskt tvingar oss till det, sjukdom, funktionsnedsättningar, arbetslöshet, ålderdom. Vi har inget val. Ibland för att vi har satt för snäva mål. Vi kan helt enkelt inte alltid vara på topp. Livscyklerna är en del av livet. Tampas jag med svårigheter i ett område i mitt liv kan inte de andra områdena förbli opåverkade. Livet har i sig en naturlig en ebb och flod. En in- och utandning. Behovet att vara social och i farten bör uppvägas av det minst lika viktiga behovet att ibland slå ner på takten och ”bara va”.
Paulus skriver i Filipperbrevet kapitel fyra att han vant sig vid att leva på lite, vara nöjd med att ha sitt fokus på det viktigaste. Jesus. Att den relationen bär. I livets in och utandning, ebb och flod, överflöd eller fattigdom. Hur ska vi som samlas kring evangeliet och nattvarden föra dessa tröstens ord och trygga erfarenheter vidare ut i våra vardagssammanhang? Hur ska vi översätta dem in i våra liv? Ja kanske finns budskapet i Jesu ord i Betania; vi gör oss så mycket bekymmer och oroar oss för så mycket fast bara en sak behövs. Och det är insikten att Jesus är Messias, Guds son – för där – i den insikten inser vi att vi aldrig är ensamma, alltid burna, tillsammans i en trosgemenskap som har förutsättningar att stå emot alla former av svårigheter. Bara vi vågar vara öppna mot varandra, ta varningssignalerna på allvar, söka svar när frågor ställs, aldrig sopa väsentligheter under mattan utan ta tag i allt, även det obehagliga. Alltid med det för ögonen att vi söker skilja sak och person. För där, i sanningssökandet, finns välkomnandet av den helige ande Jesu sänt mot oss – och där kan förnyelse och det äkta slå rot. Det som bär. Det som fick Marta att utbrista till Jesus vem han var. För hon förstod av sättet hon påverkades att här var det ett möte med essensen bak det levande och älskande det handlade om – Gud. Och Gud vill ha med oss att göra.
Tack Herre att du kallar oss vid namn, även då vi inte alltid förstår att så är fallet. Tack för att du lotsar oss, sakta men säkert, in i det väsentliga, in mot hjärtpunkten i livet – in mot dig. Hjälp oss att vara ärliga, lämna gamla hållningar bakom oss och gå in den nya och fria gemenskap du kallar oss in i.