Profeten Jona blir sänd av Gud för att hålla en straffpredikan i staden Nineve, en stad så stor att det tog tre dagar att gå igenom den till fots och vars invånare kommit på avvägar. Men Jona vill inte dit och han försöker fly med båt till staden Tarshish. Det blåser nu upp en väldig storm och Jona säger till besättningen att ”släng mig i havet då det är jag som är orsak till stormen, jag gör inte det Gud bett mig att göra”. På nutidssvenska skulle man kunna kalla denna begäran för ett försök till assisterat självmord. För Jona möter inte döden. Han möter en valfisk som slukar honom och sen spyr upp honom på land efter tre dygn i närheten av staden Nineve. Otroligt och fabelmässigt säger vi, men vad vet vi? Ett vet vi i vart fall och det är att Jona håller sin straffpredikan; högt proklamerar Jona i hela Nineve att om 40 dagar skulle Nineve gå under. Men vad händer? Jo hela stan tar Jona på orden, även kungen och man fastar och klär sig i säcktyg och ber om förlåtelse. Varpå undergången uteblir. Gud ändrar sitt beslut. Nu reagerar Jona lite märkligt. Han tycks tro att Gud redan från början hade tänkt att rädda Nineve; varför behövde han sändas på detta ”stolleprov”? Varför Jona nu varit så motvillig och så ogärna ville göra Guds uppdrag vet vi inte men kanske var det så att Jona vill leva ett helt vanligt liv i Tarshish alltmedan Gud ville bruka honom till detta andra. Jona är således besviken och trots Nineves uppenbara räddning så rusar Jona i vredesmod ut i i obygden, vred på Gud. Där blirdock olidligt varmt och Jona lider i hettan. Han är arg och svettig. Gud låter nu ett kurbitsträd komma upp, snabbt och enkelt och trädet ger Jona en omedelbar och välbehövlig skugga. På en dag stod det bara där. Jona blir glad. Sen låter Gud trädet vissna ned lika snabbt som det kom upp. Jona blir arg, vad nu? Varpå Gud svarar att se, du är engagerad i ett träd du inte haft någon egen förskyllan i att det kom upp och nu beklagar du högljutt att det är borta, vad tror du jag är för alla i stadens Nineve? Alla människor och djur jag där skapat. Skulle jag inte bry mig väldigt? Vad visar den här berättelsen? Jo att Jona och vi andra är ”Guds händer i skapelsen” och att ibland blir vi kallade till situationer och uppdrag som vi helst skulle vilja slippa. Jona var en aktad profet, en hebré, ja man lyssnade på honom, han levde i nåd, i ett flöde, Gud öppnade osynliga dörrar, han var beskyddad och hyste förutsättningar för ett gott liv. Han var respekterad. Jona hade sannolikt egna långtgående planer på ett liv i Tarshish, kanske med en söt ung kvinna som väntade på honom där. Familj, enkelt liv, barn. Men Gud ville nu något annat. Gud ville att Jona skulle tjäna, vandra till den märkliga staden och predika omvändelse. Jona lyckades, staden blev räddad alltmedan Jona i sitt hjärta ville något annat. Nåd och tjänst. Ibland är det motigt att stå till tjänst men följden av att leva i Guds nåd, i Guds fridsflöde innebär att det kan komma ”inkallelseordrar” man helst skulle vilja riva itu. Det är lite som profetians gåva som det står om i Uppenbarelseboken, att den smakar som honung i munnen men bränner som eld i magen. Den frid Gud ger den troende är en frid som inte kan vara tyst inför orättvisan och lögnen. Friden blir lika snabbt dess motsats. Ångest, ångest inför det som är fel i skapelsen. Gud söker oss, dig och mig med våra händer och fötter, leenden och ”omtankeförmåga” för att stötta upp där det rister och faller ned, finnas där allt krackelerar och inget vill eller kan leva som det borde. Ty Gud är ett med sin skapelse, ett med dig och mig och likt kurbitsträdet kan ge svalka så kan vi med våra ord och handlingar lätta vår nästas bördor.
Den andra vinklingen av dagens tema, Nåd och Tjänst, denna septuagesima-söndag i januari 2016 finner vi i Filipperbrevet. Paulus sitter fängslad i Rom och har fått en gåva från församlingen i Filippi. Han skriver nu ett tackbrev där han samtidigt tar tillfället i akt att uppmana församlingen i Filippi till ståndaktighet i de förföljelser som är för handen. Hur kan Paulus samtidigt som han är fängslad i bojor – för sin tjänst – författa brev på brev med sådan frimodighet? Därför att han uppenbarligen erfar en frid, ett hopp som skär rakt igenom allt. Nåd. Trons nådegåva. Alltmedan bojorna en följd av tjänsten.
Så till Jesus i Lukasevangeliet, stycket om den oduglige tjänaren och som utgör den tredje reliefen till dagens tema. Tjänaren förväntas att tjäna och göra det han får lön för utan att knota. Och till på köpet bli kallad oduglig. Och detta utan att bli kränkt, sucka och pusta, utan just göra det han får lön för.
Jag hörde igår en rekryteringskonsult på radion. Han varnade för att anställa människor som är beroende av sociala medier. Han menade att de kanske hellre uppdaterar sin facebook-profil än ta det där samtalet med kunden. Och jag pratade häromdagen med en chef på ett av vårt lands universitet och han gav mig olika interiörer om de friheter många universitetsanställda tar sig. Oviljan att inordna sig i ett system, oviljan att vara lyhörd och lojal med sin institution. Många sådana dygder som lojalitet, göra sin plikt, hålla sitt ord, uppvisa ett gott kamratskap, följa överenskomna regler ja det är dygder som vi i varje generation måste hålla sant och högt. Inte för att vi ska få bekräftat hur dugliga vi är, utan just för att vi gör rätt för själva sakens skull, för att vi nu är människor som vill handla så etiskt rätt och högtstående vi bara kan. Därför är det viktigt att lära sig att ge sig själv bekräftelse – och den förmågan bygger man upp i det lilla – ja genom att hålla ord, ta till vara på tillfällen att bry sig om, vara noga med överenskommelser, göra sin del. Lever man så då växer självförtroendet och självtilliten. Och som någon sa, det tar lång tid att dana en karaktär. Men gör du väl det jobbet så blir du i det närmaste okrossbar och förvärvar den sällsynta förmågan att kunna göra skillnad, bli ett redskap att räkna med, för Gud. Där Gud nu vill ha dig. Att bli en sådan, alltså att göra det man ska utan att förvänta sig tack eller strålkastare, det står tänker jag i bjärt kontrast till det uppkopplade samhällets ideal vi lever i idag. Den samtid då alla ska alla ska öppna sig i olika media och bekräftas på olika vis; få flest gillanden på den senaste uppdatering av Facebook, Instagram eller en omedelbar Snapchat-respons om så bara på en nyss utförd grimas. Motsatsen till detta ytliga är en grundhållning att man gör det man ska, så bra man bara kan, även i det lilla. Och detta oavsett om någon ser eller hör. Och oavsett var man nu är i livet. Det kan vara så att ens roll är till ytan oansenlig och det kan vara en mer inflytelserik roll. Vi är ändå, i den stund vi står i nådens flöde, i Guds flöde, i Guds närhet alla tjänare där vi förväntas göra det vi ska, så gott och noga vi bara kan! Och ingen kan förväntas få bekräftelse och applåder hela tiden. Det mesta gör vi i tystnad, i skymundan och vi vet ofta inte vad våra handlingar, ord och gester bär med sig, sår för frö. Därför måste vi ha en linje; en etisk inre kompass och göra det rätta oavsett var vi befinner och oavsett om det uppmärksammas på något minsta vis eller inte alls. På så vis hänger nåd och tjänst ihop. Och ibland är det som för Jona, vi vill något annat, men tillvaron, ja omständigheter utanför vår kontroll tvingar fram ett liv i ett annat sammanhang – inte för vår skull utan för att Gud behöver oss, behöver våra händer i skapelsen, just där. Inte i Tarshish, i det enkla livet jag själv önskar utan mitt i Nineve som håller på att gå under; som Gud vill rädda.