Hinnan mellan död och liv är flytande, då, nu och framtid – ja evighetens mångdimensionella nu kontra Jordens linjära föreställningsvärld och nu. Och här står vi människor i brännpunkten mellan och mitt i de olika paradigmerna. Vem vi definierar oss som, vart vi är på väg och var vi kommer ifrån beror i mycket på hur vi tolkar dessa olika möjligheter. Om vi till äventyrs skulle nöja oss med skolböckerna, TV:s Aktuellt och Rapport, då riskerar tillvaron bli liten som fyrkantig som syrefattig. Medan öppnar vi på fönstret in mot evigheten och de dimensioner vår Herre vill att vi ska drista oss in i, svinga oss in i – ja sannerligen säger Jesus vore er tro stor som ett senapskorn skulle ni säga till berget där borta att kasta sig i havet och det skulle kasta sig i havet – ja då har vi gett oss ut i det okända där endast sanningen och ingenting annat än sanningen kan göra oss fria. Elia visar oss på vikten att följa vår inre övertygelse, den Gudsröst som bitvis går emot allt och som kan föra oss ut i situationer och möten och livshändelser som jag kanske inte önskat eller hoppats. Men att oavsett var vi hamnar våga följa denna inre röst; detta Guds tilltal som kommer inte alltid med bravur, pompa och ståt utan som för Elia, i en stilla susning. Man känner dess helighet. Inte sällan ställs vi i situationer som tycks oss övermäktiga. Ett av de bärande elementen i att tro är att vi då – i prövningen – ofta får erfara en närvaro av Gud och att vi då erfar att Gud söker att vägleda och skydda oss. Hoppet som en motkraft mot hopplösheten. Galenskaparna och After Shavee är så folkära och det är inte konstigt för hur duktiga är de inte? För min del sticker föreställningen Stinsen brinner ut särskilt. Inte minst filmatiseringen av Stinsen brinner, ja den spritter av liv och en obändig skaparkraft, det går liksom att ta på hur roligt de har. Och har nu de som framställer ett stycke själva roligt ja då får vi som tar del av det i regel det också roligt. En replik ur Stinsen brinner är när Axels kollega Sören plötsligt inser det stinsen Axel vet om sedan en tid men gjort allt att förtränga – att tågstationen ska läggas ned, eller rentav redan är nedlagd. Sören utbrister: ”Är stationen nedlagd?” medans Axel trotsigt svarar: ”Sören, låt hoppets låga brinna!”. Ibland tänker jag att det är just detta som är vår utmaning i den tid vi lever i nu – att låta hoppets låga brinna. Vårdar vi; låter vi med Axels trotsiga hoppets låga brinna? Vi är alla Guds avbild och bär således enorma möjligheter i oss – vi ska inte förminska dem. Vi kan välja värdigheten. Och väljer vi värdigheten, väljer vi hoppet, väljer vi öppenheten väljer vi att att se på vår nästa som medspelare och inte som motspelare. Det är stort och bär in i framtiden.
väljer vi se på vår nästa som medspelare