gör vårt yttersta för livet, det flämtande hjärtat, allt skirt och skört som vill finnas…


Galenskaparna och After Shave har genom åren satt upp den ena föreställningen efter den andra. De är folkkära och det är inte alls konstigt för hur duktiga är de inte?  För min del sticker föreställningen Stinsen brinner ut särskilt.  Inte minst filmatiseringen av Stinsen brinner, den riktigt spritter av liv och skaparkraft, ja det går liksom att ta på hur roligt de har tillsammans. Och har nu de som framställer ett stycke själva roligt; då får vi som tar del av det hela också roligt.  En replik ur Stinsen brinner kommer särskilt till mig och det är när Axels kollega Sören plötsligt inser det stinsen Axel vet om sedan en tid men gjort allt att förtränga – att tågstationen ska läggas ned, eller rentav redan är nedlagd. Sören utbrister: ”Är stationen nedlagd?” varpå Axel trotsigt svarar: ”Sören, låt nu hoppets låga brinna!”.

På samma sätt är det med Mikael Wiehes sång ”Flickan och kråkan”. Hur flickan springer mot de vuxna med den döende fågeln i famnen, i hoppet att fågeln ska kunna räddas. I Wiehes sång dör fågeln. I Stinsen brinner räddas stationen, om än i allra sista stund. (Ja tänk självaste SJ:s byrådirektör blev så imponerad av Axels engagemang att han lät landsortsstationen bli kvar.)

Att hoppas. Ibland mot allt sunt förnuft. Det är kyrkans uppdrag och att försöka leva i detta hopp och söka gestalta det i våra gudstjänster och andra möten. Och när verkligheten tränger sig på och vi kanske inte når ända fram, att vi ändå likt flickan i Wiehes sång gör vårt yttersta för livet, det flämtande hjärtat, allt skirt och skört som vill finnas…

Min pappas kusin Bosse har alltid stått mig nära. Vi sågs senast i somras då han ordnat en släktträff i Västergötland där han knöt an till vår anfader Johan ”Sôlltorparn”, dvs. min gammelfarfar, och dennes far Andreas. Båda var smeder. Och Johan var också traktens barnmorskas droskförare. Det blev många förlossningar på västgötaslätten där Johan fick hjälpa till. Han och barnmorskan blev allt vad tiden gick ett sammansvetsat team.

Bosse hade till sommarens släktträff byggt upp en liten smedja och mina barn fick tillfälle att pröva på smidandets ädla konst. Min yngste son Andreas smidde med benäget bistånd – envis som han är – en klädkrok. Ja det var en underbar dag. Solig och fin. Bosse tycker det är så roligt att jag med min familj bor här upp i Torsbytrakten. Han har goda minnen härifrån berättar han från tiden då han var försäljare och reste över hela Sverige. Bosse är nämligen av den uppfattningen att ingen annanstans i hela Sverige är man så öppen och pratglad som i Torsby.

Och jag tänker på Axels replik till Sören, ”Låt hoppets låga brinna” och detta Bosses vittnesbörd; på vår trakts anda av hopp och öppenhet. Detta är förstås något som är uppbyggt av många generationer före oss. Som burit nybyggarna från Finland som kom hit, burit Fryksdalingarna under de svåra åren på 1800 talet då så många emigrerade till Amerika, burit under den vånda och oro som var under beredskapsåren. Och så vidare fram till våra dagar. Och jag tänker att den här andan av hopp och öppenhet, den är nu ”något” vi har alla har ett ansvar att vårda och förvalta. Vi kan inte ta ”den” för självklar varken idag eller i framtiden.

Men hur vårdar vi vår öppenhet? Hur underhåller vi Axels trotsiga hopp? Ett perspektiv är nu oerhört viktigt och det är att odla medspelarperspektivet.  Ja vi har varje dag valet att välja värdigheten; perspektivet att vi alla är medmänniskor och medspelare (inte motspelare). Med medspelarperspektivet för ögonen ser vi på varandra med nyanser – söker skilja sak och person.

Jesus uppmanade sin samtid till det perspektivet i sin undervisning hela tiden och i en liknelse han brukar säger han ”att det är lättare att se grandet i sin nästas ögon men inte bjälken sitt eget”.  Eller då han säger till den uppretade folkhopen som vill stena den otrogna kvinnan, ”att den som är utan synd kan kasta första stenen”. Alla lommar nu därifrån. Ingen är ju sådär perfekt trots allt, vi har alla våra fel och brister och ja vi är nog ändå…  medspelare. I gudstjänsten och i våra bibelstudier – för att nu ta några exempel från Din kyrkas liv – försöker vi närma oss detta perspektiv och så långt det går söka göra det verkligt tillsammans.. Ja vi söker ta in och levandehålla denna undervisning Jesus gett oss. Idag kanske viktigare än någonsin. Medspelarperspektivet! Välkommen!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *