Jesu unika ledarskap

Vi samlas i en gudstjänsttradition som är världsvid.  Varje söndag, över hela välden, samlas miljoner människor. I kyrkor på landet, i kyrkor i städer, i kyrkor i rika länder och i kyrkor i fattiga länder, i länder som är i fred och i länder som är i krig. Och vi har detta gemensamt att vi samlas kring glädjebudskapet; budskapet om hopp och om fred – budskapet att vi inte är övergivna utan sedda, bekräftade, älskade och aldrig aldrig ensamma. Hur ensamt än livet kan kännas, utsatt och svårt. Som vid sjukdomen, som vid den långdragna dödskampen, som vid utmaningar där tålamod och vänskap eller släktskap ställs på sin spets. Vi är burna. Vi är sedda. Vi är älskade. Vi är Guds barn och Jesus Kristus finns vid vår sida vad som än händer och oavsett när vad som helst händer är vi i Guds händer. Tid och rum är ett. Dåtid och nutid och framtid är ett. Allt ryms i ett nu, mellan A och O – i händerna på Gud. Allt detta anade lärjungarna i mötet med Jesus; och det är därför de är beredda att släppa det de har i händerna för att följa honom.

I evangelierna skildras detta som om detta skedde ögonblickligen. Även kring en näringsidkare och familjefar som Simon Petrus lämnas stora tomrum i tecknandet av den här processen i evangelierna. Dessa tomrum har fyllts i av författare och filmare och jag kommer särskilt att tänka på en dialog mellan Matteus och Petrus i filmen Jesus från Nasaret, en dialog då de följt Jesus något år och där Petrus inför Matteus föranstaltar att snart, snart skulle han kunna komma att återvända till sin familj. Matteus svarade att ”sluta ljug för dig själv Simon Petrus, du vet lika väl som jag att du aldrig kommer att återvända till din familj”. Underförstått, ingenting skulle aldrig bli sig likt igen. Och Matteus fick som bekant rätt. Det lärjungaskap de gick in i bar inte tillfällighetens prägel utan kom att omforma dem fullständigt, ja omformatera dem för att använda sig av en dataterm – och för att fortsätta liknelsen med datorvärlden: Öppna upp för ett helt nytt system.

”Älskar du mig” frågar den återuppståndne Jesus Petrus vid Tiberiasjö. ”Ja Herre du vet att jag har dig kär” är svaret. Tre gånger samma fråga och samma svar och vid sista svaret kommer förutsägelsen att Petrus skulle lida martyrdöden. Nej han blev inte fiskare mer och inte familjefar. Han blev den apostel som fick i uppdrag att bli grundbult i den gemenskap vi finns i idag. Och idag är kallelsen att gå ut i och vara ett reellt ansikte för Gud, leva i kallelsen minst lika stor som då. Men hur förvaltar vi detta kall? Hur landar det i oss? Varpå det denna söndag den 5/6 2016 –  med den här veckans reportage i P1 och i Aftonbladet där medarbetare i vår Svenska kyrka blivit påkomna att inte leva som de lär, frågan infunnit sig: Var finns kallet här? Någon sa att det börjar med en nål och slutar med en silverskål. Fartblindhet och makt som korrumperar. Vi har sett det förut. Svenska kyrkan ska förstås ha ett normsystem som är strängare än samhällets i övrigt vad gäller efterlevnaden av etik. Och det är riktigt att ha sådana förväntningar. Annars vore vi ju inte en kyrka, Kristi kropp.

Tillbaka till situationen efter Jesus dop, och där vi är i texten denna andra söndag efter trefaldighet;  att Jesus trummar ihop sin skara med lärjungar.  Vilket oerhört sammansatt och sinsemellan olikt lärjungaskara han skapar. Thomas som kallades tvillingen. Vad gör han, jo ifrågasätter och tvivlar och har så svårt att tro. Simon Petrus som brusar upp, tycks eldfängd och vara en sann ledare men kanske en smula självsvåldig. Och så Jesu älskade lärjunge Johannes, så lågmäld, lojal, trogen, meditativ. Och Matteus, han som var utstött och ratad och mot folkets vilja drev in pengar till romarna. Andra nämns; Andreas, Jakob, Filippos, Bartolomaios, ytterligare en Simon och ytterligare en Jakob och  två Judas; Judas Taddeus eller ibland Judas Jakobs son och så Judas Iskariot. Och vi vet att det utöver dessa var väldigt många fler som fanns i närheten kring Jesus, kvinnor inte minst. Och att det fanns en dynamik och rörelse i och kring denna grupp som var något helt nytt för oss på Jorden. Vad är det Jesus visar oss i sitt sätt att utöva ledarskap?  Jo att mångfald berikar. Att det går att i en och samma grupp ha den som tvivlar som den som är eldfängd som den som lugn som den som är en smula raljant som den som… ja listan kan göras lång. Och kvinnor och män har samma värde, arbetare som de mer bildade. Slavar som herremän

Ofta söker vi människor den gemensamma nämnaren och förskjuter de som sticker ut. Tryggheten finns i att tycka likadant, klä sig likadant, vara likadana och i denna strävan efter likhet finns en frestelse och det är att börja ena sig om vad som inte är möjligt att tolerera och vi tisslar och tasslar och visst, så kan man få en gemenskap men sjuder den av liv? Utvecklas den? Finns där en dynamik? Nej inte – snart kommer tristessen och skapar nedåtgående spiraler med ytterligare frestelser att lugnet, friden och glädjen bara kommer om vi beskär utrymmet ytterligare i vår perfekta gemenskap . Hur många kristna församlingar har inte drabbats av den syrebristen genom åren, hur många arbetslag och andra grupperingar?

Men hur gör Jesus, jo han understöder och uppmuntrar olikheten, det spretiga och uppmuntrar lärjungarna att vara just så de är – ofta med glimten i ögat – han ser oss ju med en helt annan blick, Gud faders blick – och Gud har ju nu skapat oss alla med de här olika sätten och förutsättningarna – inte för att vi ska bli likformiga utan för att vi ska bli och utvecklas tillsammans med de olikheter vi har. Det är som en symfoniorkester, vad vore den utan fagotten, oboen, valthornet, klarinetten, flöjten, basfiolen, altfiolen, fiolen, cellon, pukorna, trumpeten, trombonen – jo fattigare. Så att gå in i Guds kall är att inse och uppskatta att Gud kallar oss just sådana vi är. Inte för att vi ska bli annorlunda på så vis att vi gör om oss för att passa in. Utan den förädling, den omformatering en tro innebär den tar sig alltid, den utgår alltid från dem vi är. Därför är det så viktigt att vara trogen sitt ursprung, sin person, sin grundkaraktär och utgå från den. Allt annat går emot vår natur, Guds bestämmelse över oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>