Förr eller senare skakar livet om oss. För vissa tycks det dröja för andra sker det mest hela tiden. Vi möter sorg och förluster, drömmar som inte slår in, separationer och uppbrott. Någon sa att en av de viktigaste lärdomarna man har som människa är att acceptera livets begränsningar. ”Gilla läget” som man säger i det militära. Och jag tänker då på sådant som att vi är, även om vi intalar oss det motsatta, oerhört sårbara som människor. En gråsten tål betydligt mer än en människokropp om man säger så. Här måste vi gilla läget. Och så detta med tidens utmätthet. Ett livsspann; livet varar inte i evighet. Det går fort. Inte minst blir man varse detta då generation avlöser generation och jag till sist står där som den sista generationen på den här sidan himmelrik. Snabbt likt en grisblink gick det därtill!
Många som ligger på sitt yttersta ångrar att de inte vågade leva ut sin dröm. Att jag blev kvar i livsomständigheter som jag innerst inne visste inte var optimala för mig. Trots livets begränsningar och svårigheter så kunde jag faktiskt ha byggt mig ett annat liv, ett annat yrke, odlat mer nära och kanske äkta relationer. Men något hindrade mig. Av någon anledning fann jag mig i livstesen att det var bättre med ett välkänt helvete än ett okänt paradis. Men vad händer då med mig? Ja risken är att mitt liv kommit att präglas av missunnsamhet. För är jag missunnsam mot mig själv, hur ska jag så kunna vara generös och supportande mot andra? Det går liksom inte. Därför är det inte bara jag själv som drabbas av min livsfeghet – även de kring mig drabbas indirekt. Särskilt de som står mig allra närmast.
Jesus uppmanar oss till mod, han säger att endast en sak kan göra oss fria. Sanningen. Och det är inte bara sanningen om andra utan förstås först och främst sanningen om mig själv. Hur lätt är det inte att se flisan i andras ögon men inte bjälken i det egna?
Det är här som livets omskakningar kan vara viktiga. När jag drabbas av förluster och svårigheter finns under ytan – och den ytan har inte sällan såväl ilskans som frustrationens kännemärke – sorgen. Sorgen är inget att förskräckas över. Den är som själens balsam som läker och helar och ger jordmån för nytt. När jag sörjer är jag mindre benägen att döma andra. I sorgen ser jag min likhet och utsatthet med min nästa. Därför är det så viktigt att vi vågar bana väg för sorgen, ge den rum och livsluft och inte stänger den ute med tjatter och smartphones, psykofarmaka och alkohol. Nej öva dig att gå vapenlös med sorgen i hand. Och eftersträva sanningen. Det kan vi göra, det orkar vi särskilt göra om vi parallellt tar in att Den som skapat oss människor har ett oerhört intresse av oss, vill oss oändligt väl och ser oss sådana vi innerst inne är långt innan vi ens erfarit en bråkdel av det Han redan vet. Om oss. Och ändå älskar han oss. Dig. Mig.
Mötet med denna storhet, denna helighet, denna vår Gud med Kristus som ansikte och Anden som ledsagare underlättas av sommar och ro. Bakom rastlösheten och vardagens plikter väntar någon på Dig. Skynda skynda och grip hans hand. Han känner dig ju utan och innan och vem vet vad för äventyr – inre som kanske yttre – som väntar just på dig?