Heléne Lööws påpekande visar på en skrämmande utveckling i samhället. För mig, som växte upp på 60-talet, har det varit ett starkt tabu att på något sätt tala förringande om judar. Det var en tid då medvetenheten om Förintelsen var stor. Eichmannrättegången hade tydliggjort ondskans mekanismer, Tyskland började göra upp med historien, vår föräldra- och lärargeneration hade själva levt under Andra världskriget och var måna om att inpränta i den yngre generationen att detta får aldrig hända igen. Att nazister öppet skulle visa sig på gatorna igen var otänkbart.
Men nu händer det. Vi tvingas inse att det inte var så enkelt som att nya grupper sätts in i rollen som föraktad och förföljd minoritet. Islamofobi och antisemitism kan frodas sida vid sida. Och när, som i Umeå, en judisk förening ser sig nödsakad att ge upp inför trakasserierna, då har det gått för långt. Samhället måste stå upp för den judiska gruppen, skriver Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig i en debattartikel i Svenska Dagbladet och Negar Josephi uppmanar Umeå kommun att bygga en synagoga.
Men dessbättre är det inte bara judiska företrädare som säger ifrån. Interreligiösa rådet i Umeå gjorde redan den 8 mars ett uttalande som publicerades i Västerbotten-Kuriren, och Samarbetsrådet för judar och kristna ”fördömer med all kraft varje försök att skrämma, förfölja eller diskriminera judar och andra grupper i Sverige och kräver att den ökande antisemitismen i Sverige bemöts med alla tillgängliga politiska, juridiska och opinionsbildande insatser”. Den interreligiösa solidariteten finns, men den behöver växa sig starkare. Och för oss kristna gäller det än en gång att lära känna kyrkans antisemitiska historia och vara mycket observanta på vad vi säger och sjunger i våra gudstjänster så att vi inte omedvetet vidarebefordrar antijudiska stereotyper.
Helene Egnell
Bild: Medeltida framställning av Kain som antisemitisk stereotyp i kyrka i Uppland. Foto: Malin Norrby