Mot slutet, slutet av veckan, så där på fredagens kväll, gör nog många människor en sorts genomgång av veckan som varit. En sorts utvärdering. För mig är det framförallt möten med människor som jag funderar genom. Vad jag lärde, fick känna och veta – och hur olika möten hakar i saker jag har varit med om förut, ibland åratals tillbaka, och väcker gammalt till liv.
Jag kan ju inte vara ensam om det här. Viljan och vanan att tänka genom det som gjorts och sagts i veckan. Inte tar det lång tid, kanske 1 minut eller så. För det som vi varit med om koncentreras i våra sinnen, blir liksom till känslostämningar, som vi snabbt och effektivt kan scanna av, läsa in, ta till oss, genomleva, lära och förundras av.
En vecka kan gå så oerhört fort. Och det gäller månader också, och faktiskt också för år. Varje tidsperiod har en början och ett slut. Som en mini världshistoria, som en del av universums historia, som är en del av ett oändligt antal universums, eller som det väl heter universas historia. Början och slut.
Den här veckan minns jag påtagligt mötet med en person som talade väldigt mycket i bilder. De staplades på varandra och det blev omöjligt att föra en dialog, för bilderna spretade åt olika håll, tolkades godtyckligt, med glidande betydelser, och var snarare vackra smycken än förnuftiga logiska pusselbitar. Det blev för mycket, helt enkelt, och inom mig viskade jag orden från Andra Korintierbrevet: ”Gud försonade hela världen med sig själv genom Jesus Kristus: Gud ställde inte människorna till svars för deras överträdelser…Låt er försona er med Gud.”
Jag minns också mötet med en person som lade sin hand varmt på min axel, och det kändes väldigt skönt. Det var varken rutin eller inövat, eller förväntat. Jag undrade varför – men viskningen påminde mig varsamt: ”Gud försonade hela världen med sig själv genom Jesus Kristus: Gud ställde inte människorna till svars för deras överträdelser…Låt er försona er med Gud.”
Och så i fredags såg vi en föreställning med en scen där en person berättade om sin längtan efter pensioneringen. Det var inte en bitter beskrivning av de senaste årens yrkesverksamhet – men en berättelse om en mättnad, att inte längre ha hängivenheten, orken att se att saker gång på gång trillar tillbaka, och att många arbetsdagar gått åt till att undanröja missförstånd och friktioner, som ändå återkommit, gång på gång.
Jag lutade mig fram, och viskade, denna gång till människan mitt emot mig på scenen, människan som ju måste ana osläckbar kärlek: ”Gud försonade hela världen med sig själv genom Jesus Kristus: Gud ställde inte människorna till svars för deras överträdelser…Låt er försona er med Gud.”
Det var då det hände, då svaret kom: Ja, jag, vet, och det svåra är nog inte att tro på att Gud har försonat hela världen med sig själv, det ligger liksom i naturens gång, i kärlekens väg, att vara till för andra. Det svåra är att låta sig försonas med Gud. Vet liksom inte riktigt var en ska börja när en vill det.
Kanske sade jag, är det att bara säga Amen, som på bibelns språk betyder: det är säkert att det är så.
Säkert:
– att vi redan nu har börjat bli ett med Gud som Jesus redan helhjärtat har blivit,
– och att det är en backe dit, uppförs,
– och att Jesus bär oss, är till för oss, helt och hållet,
– för Gud har försonat alla och allt,
– och tar aldrig sin varma hand från dig.
Predikan Fastlagssöndagen 26 februari i Biskopsgårdens kyrka
Höga visan 8:6-7
2 Korintierbrevet 5:14-21
Markus 10:32-45
Psaltaren 86:5-11
Psalmer
135 – Se, vi går upp till Jerusalem
38 melodi B – För att du inte tog det gudomliga
398 – Vi reser ett tecken
96 – Öppna mig för din kärlek