Orden har i vår tid tappat i betydelse i jämförelse med bilder, symboler, riter, tecken, musik, sång, meditation och handlingar av olika slag. Men fortfarande behöver längtan, kärlek, omsorg, kunskaper och erfarenheter kläs i ord. Inte som om vi skulle kunna fånga verkligheten genom ord men så att vi med alla våra språk återspeglar den. Och närmar vi oss djupdimensionerna i tillvaron, möter vi det gudomliga Ordet som griper in i vår tillvaro. Det Ordet behöver vi ta till oss.

Det levande Ordet är temat för denna söndag som också kallas Reformationsdagen. Vilken fin dag att få avsluta biskopsgärningen i Uppsala stift! Mitt uppdrag har inneburit att vara det gudomliga Ordets tjänare eller förvaltare av Guds nåd som det uttrycks i mitt valspråk som biskop. Det ingår i kyrkans gemensamma uppdrag som vi kallas till genom dopet. Vi påminns idag om att reformation är att gå till de andliga källorna för förnyelse, så att evangeliet kan förkunnas i den tid vi lever.

Det levande Ordet är Ordet som skapar, befriar och ger liv. Gud handlar som skapare, frälsare och livgivare. Det levande Ordet är Guds eget verk som möter oss som en frälsningshistoria, där Gud verkar och råder. De bibliska skrifterna innehåller den stora berättelsen med Kristus i centrum om hur Gud uppenbarar sin vilja och handlar. Den fortsätter som uppenbarelsehistoria genom kyrkans och enskilda kristnas vittnesbörd och efterföljelse av Kristus. Vår personliga livsberättelse länkas samman med berättelsen om Guds närvaro, handlande och vägledning. Vår längtan möter Guds närvaro, och vi inser att Gud också längtar efter oss.

Berättelsen om det levande Ordet inleds med att skapelsen blir till och ges livsmöjligheter. Människan skapas till Guds avbild med ett program för livet att vara Guds medarbetare. Livsanden ingjuts i henne och finns i varje vårt andetag.

Den stora berättelsen vittnar sedan om att Gud gör allt för att uppehålla relationen, talar till människor, ger vägmärken för livet och kallar till tjänst. Som bakgrund finns alltid kampen mot ondskan.
Det levande Ordet behövs för att befria och återupprätta skapelsen. Det sker när Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss som Johannes berättar om i sitt evangeliums första kapitel. Det handlar om inkarnationen, att Gud blir en av oss genom Jesus Kristus. Johannes betonar att Jesus är full av nåd och sanning. Gud ger, det är nåd. Gud låter oss återfå en hel gudsrelation och kontakt med livets ursprung, mening och mål, det är den sanning det handlar om. I Kristus får vi del av det gudomliga Ordet som befriar och ger liv. Genom Anden förnyas våra liv.

Det kan vara komplicerat att ta till sig att evangeliet om Jesus Kristus handlar om mitt eget alldeles vanliga liv, så att det blir något att leva av och dö för. Evangelisten Johannes berättar att lärjungarna säger att det är outhärdligt att höra på Jesus och ta till sig det han säger. Jesus förstår deras situation och uppfattar att de vacklar. Men vad var det då som var så avskräckande för dem?
Det var de gudomliga anspråk som Jesus kom med, som många tog avstånd från. Han hade berättat att han är det levande bröd som kommer ner från himlen. Det skiljer sig från vanligt bröd genom att det ger evigt liv. Den som äter det brödet får sin existentiella hunger stillad och den som tror på honom får all törst släckt.

Lärjungarna själva hade svårt att ta till sig att de skulle äta hans kött och dricka hans blod för att förbli i honom. När Johannes här talar om ”kött” istället för ”kropp” anspelar han på inkarnationen, att Ordet blir kött, och i förlängningen på försoningen och uppståndelsen. Jesus knyter befrielsen till sin försoningsgärning på korset och till nattvarden där han ger av sig själv och skänker andlig förnyelse och delaktighet i det eviga. Gud ger, vi tar emot och delar med varandra och andra.

Det Jesus berättade om livets bröd visade att han var medveten om människans situation och behov av dagligt bröd. Men hans kunskap går djupare än så. Han vet att vi behöver få kontakt med livets ursprung, mening och mål, få del av det bröd som kommer ned från himmelen. Vi behöver ta till oss att vi är älskade, befriade och förlåtna och förnyas andligt så att vi kan bli det som vi är skapade till, Guds avbild.

Många tar inte till sig budskapet, trots att det svarar mot deras djupaste, mänskliga längtan att den existentiella hungern, törsten och oron ska bli stillad. De söker på annat håll och sätt.
Mot den bakgrunden blir den fråga Jesus ställer sina lärjungar utmanande: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Det svar Simon Petrus ger berör i sin existentiella nakenhet: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige.” Det finns i grunden inget annat alternativ än att komma till Kristus och hålla fast vid honom. Han kommer till oss med det levande, gudomliga Ord som skapar, befriar och ger liv. Vi bekänner och förkunnar Kristus. Han är Guds helige, den utvalde som Gud handlar genom. Kristus blir en av oss, går vid vår sida och möter oss från framtiden. Därför är vi hoppets folk.
Sv psalm 251:1-2 och 4

Med välsignelse
+ Ragnar

/Betraktelse över Joh 6: 60-69 vid mässa med nedläggning av biskopskräklan i Uppsala domkyrka den 24 februari 2019/

Vid min sista juldagshögmässa som biskop i aktiv tjänst valde jag att tala om barnet ur flera perspektiv.
Barnet står i centrum när vi firar den kristna julen. Därför har det en särställning i kristen tro. Det är viktigt att se barnet, att verkligen se barnet på djupet. Vi börjar med att

Se barnet i skapelsen
Inledningen till Johannesevangeliet öppnar perspektiven på barnet genom budskapet om det gudomliga Ordet vid skapelsens början. Det är Ordet som ger liv, det skapar och förnyar livet. Det är inledningen till den stora berättelsen om Guds handlande med mänskligheten.

Gud skapade och såg att det var gott. Gud ville livet. Därför möter vi Gud i varje barn, skapade till Guds avbild, vilka de än är. De ser olika ut, lever runt hela jorden, har olika hudfärg och personliga gåvor. Alla är de älskade av Gud med ett oändligt värde som ingen kan ta ifrån dem, och de är värda att behandlas med värdighet. De har fötts till att vara Guds medarbetare i skapelsen. Det finns en uppgift för var och en. Det gör skillnad att de finns.

Se barnet i skapelsen. Alla barn förenas av sitt ursprung, sin uppgift och sin hemhörighet hos Gud. De tillhör Guds rike, som vi är kallade att göra synligt i vår värld. Barnet är vår förebild enligt Jesus, som tog barnen upp i famnen och välsignade dem. Det ska också vi göra. Han sa dessutom att det gäller att bli som ett barn för att komma in i Guds rike.

Barnet vittnar genom sitt sätt att vara om behovet av kärlek och visar på den livshållning som kännetecknas av öppenhet, tillit och växande. Här finns grunden för att fördjupa gudsrelationen så att det leder till att medmänskliga relationer utvecklas och vi tar ansvar för den skapelse som vi fått i uppdrag att förvalta.

Det går inte an att så förskräckande många barn i vårt land och globalt är så utsatta som de är. Varje barn behöver mat, kläder, nära och kära som ser och bryr sig om, en trygg plats att bo på och få växa upp som barn utan varje form av övergrepp. Bilderna på barn i terror, krig och på flykt strömmar mot oss som kanske aldrig förr. I vårt eget land har vi en hel del att ta tag i med barn och unga vuxna som är otrygga och lider av psykisk ohälsa. Hur länge ska vi tolerera mobbning som knäcker självkänsla och livslust? Hur kan vi göra något annat än att verka för att barn på flykt återförenas med sina föräldrar och syskon?

Se barnet i skapelsen, det innebär att se barnet i vår närhet och i handling visa att varje barn är värdefullt och behövs hos oss, i hem, familj, skola, samhälle.

Allt detta behöver finnas med när vi lyssnar till julevangeliet och budskapet i Johannesevangeliet om att det gudomliga Ordet från skapelsens början kommer till oss.

Se barnet i krubban
När Gud ska bli en av oss väljer han att födas som ett av många barn. Det är ingen tillfällighet. Det är en gudomligt handlande i solidaritet med människan och skapelsen. Gud utblottar sig själv och kommer som en tjänare för att återupprätta skapelsen, försona oss med Gud, ge andlig förnyelse och öppna vägen till det liv som aldrig dör. Därför hör barnet i krubban och den lidande tjänaren på korset ihop. Gud är med oss, Immanuel!

Det finns flera omständigheter och tecken knutna till Jesusbarnet som visar på betydelsen i det som sker. Barnet föds i Davids stad, Bethlehem. Han är ett barn av det judiska folket med uppgift att befria alla folk. Gud blir en av oss i en situation som inrymmer sådant som står på spel på vår jord. Det är inte självklart att förlossningen sker i en trygg miljö där det finns goda möjligheter till liv. Det fanns inte plats för den heliga familjen i ett vanligt gästhem, barnet föddes därför i ett stall. Hot mot barnets liv fanns från första början. Kung Herodes ville inte att ett sådant barn skulle födas och växa upp till att bli en ledare för det ockuperade folket. Jesusbarnet blev också ett av många flyktingbarn på vår jord.

Att se barnet innebär att se mer än de livsvillkor som det delar med andra barn. Det är något unikt som sker. Guds löften uppfylls. Messias, människosonen, Guds egen son kommer till oss. Profeten Jesaja hyllar Guds stora gärningar: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.”

Ett gigantiskt fredsprojekt inleds genom julens händelser. Barnet föds som en fredsfurste. Syftet är att Guds fred ska råda. Som korsets tecken har en lodrät och en vågrätt arm inrymmer freden relationen till Gud och till medmänniskan i skapelsen.

Ordet blev människa. Barnet återspeglar Gud. Guds son är fylld av nåd och sanning som det står i Johannesprologen. Det betyder att barnet som kommer till oss är en gåva från Gud och bär sanningen om våra livs ursprung, mening och mål. Därför sjunger vi med änglarna: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Det är nåd att få ta emot barnet och bereda rum för det i hjärtat. Det fick herdarna göra. Det är till helt vanliga människor som änglarna kommer med bud om liv. Frälsaren har fötts. Herdarna inbjuds att uppleva undret och se barnet. Vi följer med till krubban och kan med dem prisa och lova Gud för att sedan berätta för andra om Guds handlande med oss. Barnet i krubban växer upp för att rädda oss genom försoning och förnyelse av livet. Barnet möter i den vuxna människan. Därför,

Se barnet i dig och andra
Barnet är inte bara de nyfödda och små. Det är också jag och du och andra. Det är avgörande att vi inte tappar barnets perspektiv. Jesus var tydlig med det. Barnet hör hemma hos Gud och behöver nåd och sanning, omsluten av kärlek. Det gäller för oss alla.

Ser vi barnet i oss själva får det konsekvenser för hur vi ser både på unga och äldre. De grundläggande mänskliga behoven förenar oss, även om de tillgodoses på olika sätt efter ålder. Vi ser människovärdet och sårbarheten, de personliga gåvorna och möjligheterna. Vi ser att det inte går att dela upp människor i vi och de. Vi förenas av att vi är människor. Vi kallas att delta i Guds fredsprojekt som andligt förnyade och fördjupade människor.

Dagen är kommen, kärlek triumferar. O kom, låt oss tillbedja Herren Krist!

Jesus sade: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta (Joh 6:35).

Budskapet från Midfastosöndagen har jag tagit till mig och reflekterat över på ett nytt sätt under veckan. Det ger också en ingång till Marie Bebådelsedag. Jesus berättar om vem han är och de livsmöjligheter han ger. Orden visar på det existentiellt avgörande för en människa.

Brödet är basföda. Så var det på Jesu tid, så är det fortfarande i de flesta länder. I vårt land gällde det också fram till det moderna välfärdssamhället. Jesus anknyter till att varje människa behöver brödet, men han kvalificerar det och ger det en betydelse som öppnar upp för mer än det dagliga brödet. ”Jag är livets bröd.” Jesus kommer med brödet från Gud. Det är brödet för dagen som kommer, som det står i översättningen av Herrens bön i Bibel 2000. Det är det eskatologiska brödet, det bröd som ger evigt liv. Jesus ger Livets bröd. Tar vi emot det brödet, måste vi bry oss om att alla människor har bröd för dagen.
Hungern hör till att vara människa. Den är inte ond utan är vår drivkraft till att söka föda. Svälten är däremot förfärande ond, eftersom den innebär att hungern inte kan stillas. Så är det för alltför många på vår jord. Och så behöver det inte vara om vi delar jordens resurser.

Den hunger Jesus talar om går djupare. Det är en existentiell hunger som han stillar. När jag nu lyssnar till hans ord stannar jag inför att det är nödvändigt att jag kommer till honom för att jag aldrig ska hungra.

Det är annorlunda med den törst som Jesus stillar. Det bygger på att jag tror på honom. Törsten gäller livets källa, dvs. att få kontakt med livets ursprung, mening och mål. Relationen till Gud ska helas så att jag aldrig någonsin törstar. Jesus handlar med mig av nåd, tron på honom helar.

Mina tankar går vidare till den heliga måltiden, där Jesus ger sig själv till oss som Livets bröd. Då stillas vår existentiella hunger och törst. Måltiden är ett tecken för den himmelska måltid då all mänsklig hunger och törst upphör. Måltiden är samtidigt ett tecken för vår kallelse att dela brödet med alla människor på vår jord. Det vi tar emot av nåd, delar vi med andra.

Så gjorde Jungfru Maria. Hon sa ja till Guds vilja med hennes liv. Hon satte tillit till att ingenting är omöjligt för Gud. Det uppdrag hon gick in i gjorde skillnad.

Låt din vilja ske. Amen

Vid avslutningen av jubileumsåret 500 år av reformation den 31 oktober hölls en musikgudstjänst i Uppsala domkyrka. Eftersom den skulle spelas in och sändas i TV på domssöndagen påverkade det i viss mån utformningen. Nu i veckan mellan domssöndagen och första söndagen i Advent delar jag mina två reflektioner från reformationsgudstjänsten. För mig finns det ett innehållsligt samband med båda dessa söndagar i kyrkoåret. Den första kommer här och har temat Guds längtan efter oss.

Reformationen pågår ständigt och gäller vår gudsrelation. Den sker när vi tar emot evangeliet om Jesus Kristus och låter det förnya våra egna och kyrkans liv.

Vi kan inte fly för Guds ansikte. Vi kommer inte undan relationen till Gud. Det beror på att vi är skapade till Guds avbild med ett oändligt värde, kallade att vara Guds medarbetare i skapelsen. Den gudomliga kärleken ville våra liv. Det gör skillnad att jag finns till. Jag behövs.
Vi söker alla livets ursprung, mening och mål. Men vi söker inte alltid Gud på rätt ställe, där Gud låter sig finnas. Mycket annat får fylla tomrummet efter Gud. Vi går ofta vilse. Kraven på att älska och göra rätt för sig ligger nedlagda i oss. Samvetet gör sig påmint.

Den helige Augustinus beskriver på 300-talet människans situation i ord som formar en bön: Du, o Gud, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig. Den heliga Birgitta bad 1000 år senare att Gud skulle uppfylla hennes längtan genom att visa vägen och ge hennes hjärta ro.

Den oro som grundas i de krav livet ställer och som även kan prägla relationen till Gud ledde till personlig ångest och nöd för Martin Luther. Att svara upp mot alla krav gav ingen frid. Han sökte efter en nådefull Gud.

Då gjorde han den upptäckt som många fått göra i mötet med evangeliet om Jesus Kristus. Gud längtar efter och söker oss för att befria, upprätta och förnya. Gud vill leva i gemenskap med oss. Vi finns i Guds tanke och omsorg. Gud längtar och möter vår längtan.

Vi är inte bortglömda, som ensamma satelliter i ett oändligt universum. Gud söker oss när vi går vilse i en brusten skapelse. Vi får ta emot och ge vidare för att världen ska leva. Guds nåd gör det möjligt.

Att växa av nåd – det är en kallelse till varje människa.
Nåd och åter nåd, från en evig, aldrig sinande gudomliga källa, som föder, uppehåller och förnyar livet. Allt som flödar fram ur källan är gåva. Inget ges som ersättning, kompensation eller belöning för något som vi utfört. Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Nåden återspeglar Guds vilja och uppenbarar Guds närvaro och handlande med oss.

Från Guds hjärta strömmar nåden fram som den självutgivande kärleken. Den ger förutsättningar för liv och möter våra grundläggande behov. Tar vi emot den kan vi växa som människor och kristna.

Att leva inför Gud är att ta emot nådens gåvor. Gud ger, förnyar och sänder till tjänst. Att växa av nåd är att ständigt ta emot, förvalta gåvorna och ge vidare. Vi är nådens budbärare. I dagens evangelium om vinstocken och grenarna förkunnar Jesus att det finns ett nödvändigt beroende som ger liv och en kallelse att ta vara på livet hos honom så att vi bär frukt.

Stort att vara människa med gåvor av nåd
Det är stort att vara människa. Att vi lever vittnar om Guds nåd. Vårt oändliga värde har vi genom vad vi är, inte vad vi presterar. Vi är skapade till Guds avbild, och i det ligger ett program för livet, att bli det vi är.

Varje människa har fått personliga nådegåvor. Vi kan tänka och skapa, älska, visa barmhärtighet och omsorg. Det gör skillnad om vi använder de gåvorna i medmänniskans tjänst, för världens skull. Vi är till för andra i ett ömsesidigt beroende och samspel.

Liksom Gud är skapare, frälsare och livgivare möter nåden och nådens gåvor i många former. Vi kan varken förfoga över eller begränsa nåden men väl upptäcka, leva av och förvalta den. Nådegåvorna har en särskild plats i kyrkan och församlingen. Här kan vi upptäcka och ta emot dem genom nådemedlen, förkunnelsen av evangelium och sakramenten.

En kallelse till alla att vara nådens budbärare
Vi som gått in i särskild tjänst är till för att andra ska ta till sig nåden, se sina nådegåvor och få växa av nåd.

Det handlar om självkänsla och självförtroende grundade i att vara någon, vara sedd och älskad, vara kallad att betyda något, göra skillnad. När det blir innehållet i våra många medmänskliga möten på vitt skilda mötesplatser, öppnas vägen för fler in i en kristen tro som gestaltas i liv.

Skaparen och Anden förenar alla människor i liv på vår jord. Den räddning och förnyelse som Jesus ger besvarar den längtan vi bär på och det sökande som hör till vår existens. Dopet förenar oss präster, diakoner och biskopar med alla andra i kyrkan i uppdraget att som nådens budbärare dela tro och liv.

Jesus är vinstocken, den stam som föder och håller samman vinträdets grenar. Vi är grenarna som måste få näring genom honom. Därför hör till den kristna trons och livets väsen att ständigt ta emot och hämta andlig kraft från Gud. Likaså hör till det kristna livets villkor att brottas med trons frågor och livets utmaningar och att delta i kampen mot det onda som bryter ner och drar isär, som gör att vi inte bär frukt. Gud ansar oss som grenar genom att tala till oss.

Att leva och växa av nåd gäller för varje dag, det är kopplat till det Martin Luther kallade daglig omvändelse, att överlåta sig till Kristus, be om förlåtelse och ta emot den nåd som Gud ger i förlåtelsen. Nåden strömmar inte fram till oss om vi inte lever vända till Gud och ber om befrielse och upprättelse.

Jesus berättar om förutsättningarna för våra liv som grenar på vinstocken. Av nåd lever vi förankrade i Jesus som är vinstocken. För att förbli i honom måste sådant som hindrar Guds vilja med våra liv ansas bort, så att vi bär frukt. Därför behöver vi prioritera både förankringen och förnyelsen.

Kyrkans och församlingens uppdrag är att delta i Guds mission i världen och det samhälle vi är en del av. Där finner vi vår konkreta kallelse genom att Jesus visar vägen. Med de nådens gåvor vi tar emot kan vi med förtröstan leva i tro, visa på hoppets tecken och återspegla den gudomliga kärleken.

Nåd och åter nåd finns att ösa ur den gudomliga källa som uppenbarar sig i Kristus. Vi får växa av nåd genom att leva Kristusliv och dela med oss. Vi följer Jesu ord, ”Bli kvar i min kärlek”, genom att ta emot de välsignade gåvorna vid nådens bord, livets bröd och välsignelsens bägare.

(Inledningsmässa vid diakon- och prästmöte 22 aug 2017. Joh 15:1-10)

Under helgen har reformationsjubiléet uppmärksammats i en av två polska reformationsstäder, nämligen Wroclaw. Hit kom reformationen med full kraft på 1520-talet genom Johannes Hess. 80 % av befolkningen var evangelisk-luthersk vid tiden för Andra världskriget. När staden tömdes på tyskar och polacker flyttades hit återstod bara en spillra av reformationskyrkorna. Numera är det en öppen och expansiv stad med goda internationella kontakter över nationella, konfessionella och religiösa gränser. I en stad med cirka 700000 invånare kommer över 100000 från Ukraina.

Ett brett sammansatt program visade reformationens betydelse och aktualitet liksom de goda ekumeniska kontakterna och en stad som bygger broar mellan människor. Vid den avslutande nattvardsgudstjänsten i Maria Magdalena kyrka – ursprungligen en luthersk kyrka, nu en gammalkatolsk – manifesterades en inkluderande gemenskap. Den romersk-katolske ärkebiskopen avslutade med ett ekumeniskt präglat tal i den TV-sända gudstjänsten. Jag höll följande predikan över Psaltaren 98:1-4.

Drogie siostry, drodzy bracia! Dear sisters and brothers. We are gathering here in Wroclaw commemorating 500 years of Reformation. It takes place on the Cantate Sunday between Easter and Pentecost. When we look back we can rejoice because of what the Lord has done in Christ for our salvation and liberation. When we look forward to Pentecost we can praise the Lord for renewing our lives with the gift of the Holy Spirit making it possible for us to receive what Jesus has said and done, and also to grow in faith and witness to our faith in daily life. Doing so we follow in the footsteps of the Reformers and all faithful Christian people throughout the Ages.

The Cantate Sunday has got its name after the first word in Psalms 98, ”Sing a new song to the Lord, for he has done marvellous deeds; his right hand and his holy arm have won him victory.” The original word about the victory the Lord has won says literally that he was enabled to save his people. Yes, that is also why we have gathered. We have been summoned by the Lord. We are here to sing to the Lord, praising him for what he has done for our salvation in Jesus Christ. The Son of God became one of us but without sin. He shared our lives, suffered and died on the cross for the reconciliation of the world and our salvation. The cross of damnation became the cross of victory when he walked through the valley of death to eternal life. Christ has opened a new way for us – through death to life. He has risen and we shall rise. We are called to follow him during our life time, and then at last when our time on earth is over we follow him to eternal life.

In baptism we were incorporated into Christ and his Church, receiving the spiritual power of the death and resurrection of Christ. We walk through death to life as he did. The baptismal pattern through death to life is the Christian pattern for daily life. We receive it as a gift in baptism. Every day we have the opportunity and calling to leave everything that is connected with death in our lives and instead receive through grace alone the new life from Christ. We do this by confessing our sins and receiving forgiveness, by coming before God in faith entrusting our lives to the blessing hands of the triune God, and over and over again receiving renewed life through the means of grace.

So we have all the reason in the world to sing together to the Lord in gratitude for what God has done for us in Christ from Good Friday to Easter Day and that he continues to do so. God has done marvellous deeds for our salvation. God is almighty, holy and full of divine love. Therefore, God can liberate us from all evil and the burdens that rest on our shoulders. Jesus Christ has accomplished that for us. Our only possibility for a renewed life is to receive it by faith through grace.

Your personal burdens, which are they? How does your struggle look like? Only you know. There are different things that bind us, and we can identify some as belonging to the power of death. Many people today struggle with demands of various kinds. In the gospel, we are invited to be renewed by the mighty acts of God. We meet grace, not demands. The message can only be received in faith. And when we practice faith in daily life, we can grow in faith by the power of the Holy Spirit. We are created in the image of God, therefore we have a programme for life, and that is to be more like God, to be what we already are as God’s beloved creation.

There is no way that we can save ourselves. This is what Martin Luther experienced when he struggled with all the spiritual demands that were put on him. He really had great difficulties experiencing that God is the God of mercy. Luther was so occupied with all that he had to do in order to please God. The personal Reformation break-through happened when he was enlightened by the Good News of the New Testament. He knew them very well as a Biblical Scholar. But the outer word had to become his inner Word. Then Luther realized that he was totally dependent on Gods saving acts to be free before God, liberated at last. The Holy Spirit made it possible for him to receive the gospel.

There are many biblical texts that give us this message. In Romans 1:16-17 we find one of those texts that became crucial for the Lutheran Reformation. We read them with gratitude and self-esteem: “I am not ashamed of the gospel. It is the saving power of God for everyone who has faith – the Jew first, but the Greek also – because in it the righteousness of God is seen at work, beginning in faith and ending in faith; as Scripture says, ‘Whoever is justified through faith shall gain life’.”

All human beings long for the source of life, its meaning and goal because we are created in the image of God. We are longing for real life in the presence of God. We are supposed to be co-workers of God in creation with all the abilities and skills that he has given us. But we are captured in evil structures and personal sin. We seek, but too often in wrong places. But still, we always seek and long. It is a question of life, our need for life. We cannot achieve it away from the presence of God, neither by our own deeds, thoughts and power. During the Centuries there are many of us who have realized this truth, because of the spiritual insights inherited from the Reformation. Today we share much of this with other traditions within the worldwide church. One example is the Joint Declaration on the Doctrine of Justification signed 1999 by the Lutheran World Federation and the Pontifical Council for Christian Unity in Rome. After five Decades of ecumenical dialogue it was possible, because earlier divisions in our fundamental proclamation of the Gospel have been overcome. This marks a new era in the relation between the two traditions that were drawn apart in the 16th Century.

So let us sing a new song to the Lord. We sing it because of the grace that is at the centre of Christian faith. We sing it because many people have been saved and renewed due to the faithful preaching of the Word in the Reformation churches. We sing it because we have been drawn together with our fellow Christians of the Roman Catholic, Orthodox and the other churches of the Reformation by the mighty acts of the triune God in our times. We are longing for receiving the unity that is a gift of God. Our saviour Jesus Christ prays for us, that we may be one.

In view of the wonders of grace and righteousness displayed in God’s salvation, the whole creation is invited to unite in praise, as it is said in verse 4 of psalms 98: “Acclaim the LORD, all the earth; break into songs of joy, sing psalms.” The union of mercy and truth secure the blessings of the promise to the world.

We are the people of hope. Amen.

Det är temat för 2017 års teologifestival som ingår i reformationsfirandet. Vid inledningsmässan i Uppsala domkyrka fick vi besök från 1500-talet av Katharina von Bora (Käthe) och ärkebiskop Laurentius Petri som deltog i en dialogpredikan med mig. Predikan går inte att återge men här följer min inledande och sammanfattande del.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Rom 1:17)

Leva. Leva genom tron. Därför samlas vi till teologifestival. Leva genom tron – det måste vara bra, men vad betyder det? Vi hörde att den rättfärdige ska leva genom tron. Leva har vi alla erfarenhet av. Men vad är det att vara rättfärdig? Och tro kan väl betyda olika?

För 500 år sedan återvände många till de urkristna källorna för att finna vägen till förnyelse. Reformation är därför inte att bara se tillbaka. Källorna finns hos oss nu. Vi behöver ösa ur dem i den situation vi står och med de utmaningar vi har i vår värld. Så kan den nödvändiga reformationen fortsätta.

Den rättfärdige ska leva genom tron. Det budskapet förändrade Martin Luthers liv. Hans hustru Käthe insåg vad som är avgörande. Det är nåden, att allt är gåva, också tron. Guds handlande genom Jesus Kristus gör skillnad.

Att vara rättfärdig är att leva i en helad gudsrelation. Det är inte att vara förträfflig, felfri eller mer troende än någon annan. Livet får ny gestalt. Man får växa som människa och kristen. Tron är förtröstan och tillit. Tron omsluter evangeliet. Tron får konsekvenser i det vi gör för livets skull. Vi delar livet genom tron.

Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

De som tar fram Oxfords uppslagsverk har slagit fast att ”post-truth” är 2016 års ord. Det kan väl inte förvåna någon, särskilt med tanke på den amerikanska valkampanjen och hur direkta lögner och halvsanningar sprids i sociala medier.

Sanning i en objektiv mening har trängts tillbaka av de senaste decenniernas postmoderna tänkande. Sanningen har individualiserats och relativiserats. Det avgörande är vad vi personligen finner vara sanning. Ingen sägs förfoga över den. Vi formar vår egen värld. Om det är sant för mig är det sant. Innehållsfrågorna kommer i skymundan. Det som gäller bestäms av vad vi känner, upplever och vill uppnå. Men nu börjar vi se konsekvenserna av det postmoderna tänkandet. Det är post-truth som gäller. Vi lever i tiden efter sanningen. I de sociala och politiska sammanhangen slungas värderingar ut utan fakta. Etiska ställningstaganden fordrar dock både fakta och värderingar om inte ska gå vilse, som individer och samhällen.

Många ojar sig över Donald Trump och de påståenden om verkligheten och värderingar som hans kampanj producerade i högt tempo för att behärska medieutrymmet. Men det är bara ett ytterlighetsexempel i en allmän trend. Påståenden som inte kan faktakollas innan de slår rot sprids därför att de stödjer strävandena, även om de är uppenbart falska. Ändamålen helgar medlen. De stora sociala medieföretagen har fått problem genom att de utnyttjas och har svårt att förhindra missbruk av de plattformar de erbjuder för kommunikation. Desinformation är en framgångsfaktor särskilt när utbildnings- och bildningsnivån är låg. Människor tar gärna till sig det som passar de egna behoven och syftena.

Jag noterar att en och annan som företräder ett postmodernt tänkande är bekymrad över att lögnaktiga påståenden sprids vidare utan faktakoll och att sanningen sitter trångt. Men hur är det med självkritiken? Även i kyrkans sammanhang finns sådana påståenden som cirkulerar på sociala medier. Den postmoderna teologi som vuxit sig allt starkare under de två senaste decennierna har i hög grad bidragit till den individualism och relativism i synen på sanningen som brett ut sig i kyrkan. Karakteristiskt för den är att sanningsbegreppet inte knyts till den gudomliga uppenbarelsen utan enbart till den enskildes bild av verkligheten och sökande efter en livshållning. Här finns ett brott med vår kyrkas bekännelsetradition där innehållet i kyrkans tro hålls samman med den personliga tron som förtröstan på det Gud ger. Jag menar också att det postmoderna teologiska tänkandet indirekt bidragit till den samhällssituation där sanningen alltmer hamnat på undantag.
Vid kyrkomötets inledning uttryckte generalsekreteraren i Lutherska världsförbundet Martin Junge sin tacksamhet över Svenska kyrkans stöd och insatser inför och under högtidlighållandet av reformationsåret i Lund och Malmö den 31 oktober. I samband med det underströk han att de lutherska kyrkorna måste vara en motkraft när det gäller att lyfta fram fakta, avslöja lögner och motverka sanningsrelativismen.

Kyrkan lever av den nåd och sanning som uppenbaras i Jesus Kristus. Hennes uppdrag är att dela den med andra i ord och handling. Nu får vi tända ljus i adventstid som tecken för det uppenbarelsens ljus som genom honom kommer till det folk som vandrar i mörkret. Mörkrets krafter ska vika undan i våra liv. Ännu ett nådens år från Gud inleds denna helg. Den gudomliga uppenbarelsen svarar mot den längtan och det sökande som skapelsen bär. Vi är inte ensamma, Gud är med oss.

Vid en sändningsgudstjänst i Sigtuna vid avslutningen av en utbildningsomgång i Ignatiansk vägledning höll jag följande predikan.

Vi firar sändningsgudstjänst i Mariakyrkan, där evangeliskt och katolskt möts på ett påtagligt sätt. Det sker inför jubiléumsåret Reformationen 500 år. Ett sådant möte har också ägt rum under utbildningen i Ignatiansk vägledning, vilket visar att den teologiska, andliga och ekumeniska utvecklingen fortsatt under gångna 500 år.

Vi har ett gemensamt andligt arv som går tillbaka till de första kristna och deras bekännelse till Kristus, till Gud treenig. På 1500-talet uppstod en polarisering, som kan beskrivas på olika sätt. Ett är att säga att det handlade om förutsättningarna för frälsningen, trons innebörd och konsekvenserna av tron. Hur finner jag en nådig Gud blev grundfrågan i en tid då hoten mot överlevnaden var påtagliga och livet kort. Hur helas relationen till Gud? Det är ju det rättfärdiggörelsebudskapet handlar om. Ett svar blev att människan blir rättfärdiggjord av nåd genom tron. Allt är gåva, människan kan inte meritera sig för frälsningen. Det andra svaret förde in konsekvenserna av tron i synfältet, som en tro formad av kärlek.

Den katolsk-lutherska dialogen om rättfärdiggörelsen som resulterade i en gemensam deklaration i slutet av 1990-talet visar att den gamla polariseringen inte är fruktbar längre. Andra ekumeniska dialoger pekar i samma riktning, exempelvis den intressanta rysk-finska ortodox-lutherska dialogen om gudomliggörelse och rättfärdiggörelse. Så den ekumeniska strävan att använda den ignatianska traditionen för gemensam andlig fördjupning och vägledning.

Mot den här bakgrunden blir de tre texterna Jer 18:1-4, Joh 15:11-17 och 1 Pet 4:10 verkligen andligt inspirerande.

Det är nog ett tidens tecken att vi talar så mycket om människans värde och kallelsen att behandla varje människa med en värdighet som återspeglar hennes oändliga värde. Skapelsen står i centrum. Människan är skapad till Guds avbild och därför oändligt värdefull. Gud älskar varje människa och välkomnar henne till gemenskap. Den gudomliga hälsningen blir: kom, du är välkommen som du är.

Men det finns mer att säga. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Gud lika. Just så, vi ska bli det vi är. Här ryms ett program för livet, en livsuppgift. Berättelsen om krukmakaren hos profeten Jeremia gör det perspektivet tydligt för oss. Skapelsen fortsätter. Gud vill mer och liknar sig själv vid en krukmakare. När formandet av lerkärlet misslyckas ger krukmakaren inte upp utan gör om det till ”ett nytt kärl, så som han ville ha det”. Det är möjligt att förändras och utvecklas efter Guds vilja.

Mina tankar går till en berättelse där Paulus beskriver sig själv som ett bräckligt lerkärl som bär evangeliet. Han säger i 2 Kor 4:7 ”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” Han har fått en gudomlig gåva att ta emot, bära och ge vidare.

Så tar vi del av evangeliet från Johannes 15:e kapitel. Före vår text finns berättelsen om Jesus som vinstocken och grenarna som är helt beroende av att höra samman med den. Jesusorden ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er” klargör det. Den djupa relation som får näring av den gudomliga kärleken manifesteras när Jesus kallar lärjungarna för sina vänner. Det är inkarnation. Lärjungarna sänds att bära kärleken vidare. De har utrustats genom att Jesus berättat för dem om Guds vilja. De kallas att bära den frukt som består och får löftet om att deras böner ska höras. De sänds med gåvor från Gud och ett helt livsprogram att bli det som ligger i att vara skapad till Guds avbild och kallad till lärjungaskap.

Sändningen i Petrusbrevet 4:10 knyter samman det budskap som vi fått i de andra texterna. Vi kallas att vara förvaltare av Guds nåd i dess många former. Vi äger och förfogar inte över Guds nåd. Vi tar emot den gudomliga gåvan och förvaltar den för en tid. Det ger perspektiv på relationen mellan Gud och människa. Guds nåd möter i många former så som Gud är treenig. Vi har var och en fått en personlig nådegåva att förvalta. Vi kallas att tjäna varandra med den. Petrus uppmanar oss att alltid komma ihåg att den nådegåva vi förvaltar är Guds, inte vår.

Det ligger en djup befrielse i att ta till sig att vi är beroende av det Gud ger. Vi får lyfta blicken från oss själva till Gud. Det räcker att vara innesluten i den gudomliga kärleken. Det är stort nog att vara kallad att ta emot en gudomlig nådegåva och få använda den.