Orden har i vår tid tappat i betydelse i jämförelse med bilder, symboler, riter, tecken, musik, sång, meditation och handlingar av olika slag. Men fortfarande behöver längtan, kärlek, omsorg, kunskaper och erfarenheter kläs i ord. Inte som om vi skulle kunna fånga verkligheten genom ord men så att vi med alla våra språk återspeglar den. Och närmar vi oss djupdimensionerna i tillvaron, möter vi det gudomliga Ordet som griper in i vår tillvaro. Det Ordet behöver vi ta till oss.

Det levande Ordet är temat för denna söndag som också kallas Reformationsdagen. Vilken fin dag att få avsluta biskopsgärningen i Uppsala stift! Mitt uppdrag har inneburit att vara det gudomliga Ordets tjänare eller förvaltare av Guds nåd som det uttrycks i mitt valspråk som biskop. Det ingår i kyrkans gemensamma uppdrag som vi kallas till genom dopet. Vi påminns idag om att reformation är att gå till de andliga källorna för förnyelse, så att evangeliet kan förkunnas i den tid vi lever.

Det levande Ordet är Ordet som skapar, befriar och ger liv. Gud handlar som skapare, frälsare och livgivare. Det levande Ordet är Guds eget verk som möter oss som en frälsningshistoria, där Gud verkar och råder. De bibliska skrifterna innehåller den stora berättelsen med Kristus i centrum om hur Gud uppenbarar sin vilja och handlar. Den fortsätter som uppenbarelsehistoria genom kyrkans och enskilda kristnas vittnesbörd och efterföljelse av Kristus. Vår personliga livsberättelse länkas samman med berättelsen om Guds närvaro, handlande och vägledning. Vår längtan möter Guds närvaro, och vi inser att Gud också längtar efter oss.

Berättelsen om det levande Ordet inleds med att skapelsen blir till och ges livsmöjligheter. Människan skapas till Guds avbild med ett program för livet att vara Guds medarbetare. Livsanden ingjuts i henne och finns i varje vårt andetag.

Den stora berättelsen vittnar sedan om att Gud gör allt för att uppehålla relationen, talar till människor, ger vägmärken för livet och kallar till tjänst. Som bakgrund finns alltid kampen mot ondskan.
Det levande Ordet behövs för att befria och återupprätta skapelsen. Det sker när Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss som Johannes berättar om i sitt evangeliums första kapitel. Det handlar om inkarnationen, att Gud blir en av oss genom Jesus Kristus. Johannes betonar att Jesus är full av nåd och sanning. Gud ger, det är nåd. Gud låter oss återfå en hel gudsrelation och kontakt med livets ursprung, mening och mål, det är den sanning det handlar om. I Kristus får vi del av det gudomliga Ordet som befriar och ger liv. Genom Anden förnyas våra liv.

Det kan vara komplicerat att ta till sig att evangeliet om Jesus Kristus handlar om mitt eget alldeles vanliga liv, så att det blir något att leva av och dö för. Evangelisten Johannes berättar att lärjungarna säger att det är outhärdligt att höra på Jesus och ta till sig det han säger. Jesus förstår deras situation och uppfattar att de vacklar. Men vad var det då som var så avskräckande för dem?
Det var de gudomliga anspråk som Jesus kom med, som många tog avstånd från. Han hade berättat att han är det levande bröd som kommer ner från himlen. Det skiljer sig från vanligt bröd genom att det ger evigt liv. Den som äter det brödet får sin existentiella hunger stillad och den som tror på honom får all törst släckt.

Lärjungarna själva hade svårt att ta till sig att de skulle äta hans kött och dricka hans blod för att förbli i honom. När Johannes här talar om ”kött” istället för ”kropp” anspelar han på inkarnationen, att Ordet blir kött, och i förlängningen på försoningen och uppståndelsen. Jesus knyter befrielsen till sin försoningsgärning på korset och till nattvarden där han ger av sig själv och skänker andlig förnyelse och delaktighet i det eviga. Gud ger, vi tar emot och delar med varandra och andra.

Det Jesus berättade om livets bröd visade att han var medveten om människans situation och behov av dagligt bröd. Men hans kunskap går djupare än så. Han vet att vi behöver få kontakt med livets ursprung, mening och mål, få del av det bröd som kommer ned från himmelen. Vi behöver ta till oss att vi är älskade, befriade och förlåtna och förnyas andligt så att vi kan bli det som vi är skapade till, Guds avbild.

Många tar inte till sig budskapet, trots att det svarar mot deras djupaste, mänskliga längtan att den existentiella hungern, törsten och oron ska bli stillad. De söker på annat håll och sätt.
Mot den bakgrunden blir den fråga Jesus ställer sina lärjungar utmanande: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Det svar Simon Petrus ger berör i sin existentiella nakenhet: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige.” Det finns i grunden inget annat alternativ än att komma till Kristus och hålla fast vid honom. Han kommer till oss med det levande, gudomliga Ord som skapar, befriar och ger liv. Vi bekänner och förkunnar Kristus. Han är Guds helige, den utvalde som Gud handlar genom. Kristus blir en av oss, går vid vår sida och möter oss från framtiden. Därför är vi hoppets folk.
Sv psalm 251:1-2 och 4

Med välsignelse
+ Ragnar

/Betraktelse över Joh 6: 60-69 vid mässa med nedläggning av biskopskräklan i Uppsala domkyrka den 24 februari 2019/

Vår tid är nu. Det är titeln för det välgjorda TV-drama som skildrar Sveriges utveckling från tiden för Andra världskriget i perspektiv av en familj som driver en restaurang på Djurgården. Enskilda människors livsöden och relationer som förändras skildras med samhällsförändringarna som bakgrund. Titeln är välfunnen. Varje år och årtionde som passerar är den tid som står till deras förfogande. Varje tid är nu. Det går inte att vrida tiden tillbaka, möjligen att få en djupare insikt i det som verkligen skedde i det som tycktes ske.

Motsvarande kan sägas om den yttersta tiden. Den hör inte bara framtiden till. Vår yttersta tid är nu. De bibliska skildringarna innehåller tecken som går att finna i vår tid nu: ondskans härjningar, sanningen på undantag, manipulationer, människa mot människa, klimathotet mot mänsklighetens överlevnad. Ser vi tillbaka i historien finns tidsperioder då kännetecknen på den yttersta tiden varit ännu mer påtagliga. Vi påminns om det hundra år efter det stora kriget, som vi kallar Första världskriget därför att det följdes av ett andra. 1800-talets optimistiska syn på människan och den historiska utvecklingen begravdes i skyttegravar, gasmoln, taggtrådshinder, utprovning av nya metoder att döda och en aldrig tidigare skådad slakt på människor. Därefter oerhörda ekonomiska straff för krigets förlorare i det som skulle vara ett fredsavtal men som ledde till misär, revanschlusta och nytt krig.

Det som kännetecknar den yttersta tiden finns alltså i varje tid. När mänsklighetens tid tar slut vet ingen. Försök att översätta symboliska bibeltexter till förutsägelser misslyckas alltid, eftersom det ligger fördolt hos Gud. Att vår egen tid en gång tar slut är det enda säkra. Vi får lita till Guds närvaro och löften om en värld där Guds vilja ska råda. Vi kallas att be och arbeta för fred och försoning mellan människor och stater.

Som skapade till Guds avbild har vi oändligt människovärde. Ingen kan ta det ifrån oss. Och det innebär mer än något att konstatera. Vi har ett program för livet. Vi ska bli det vi är genom att ta vara på de personliga gåvor vi fått. Det gör skillnad att var och en av oss finns till. Vi är Guds medarbetare. Därför verkar vi för att medmänniskan behandlas med värdighet och får möjlighet att skapa och bidra till det gemensamma.

Kampen mellan ont och gott pågår varje dag. Vi ska inte fly undan det svåra utan följa Kristusmönstret – genom död till liv. Söndagen före domssöndagen ger två ledord för oss i den yttersta tiden: vaksamhet och väntan.
Livsprogrammet gäller till den dag då vi får möta Jesus. Vi ska hålla fast vid honom som försonare och trons förebild. Vår tro är uppståndelsetro och vårt liv uppståndelseliv.

Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. (Fil 3:20)

Jag delar några tankar ur dagens predikan vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn.

Efter de omvälvande händelserna i Jerusalem vandrade lärjungarna sårbara och utsatta till Emmaus. En medvandrare som de inte känner igen slår följe med dem. Det är en berättelse om vägen till insikt och förtröstan, om ett lärande för livet.

Medvandraren undrar vad det är som lärjungarna går och talar med varandra om. De får berätta om sin situation. De känner sig övergivna. Jesus har utlämnats och korsfästs. Men det smärtsammaste för dem är ju att de har förlorat hoppet. De hade hoppats på att Jesus skulle befria sitt folk. När kvinnorna berättat om den öppna graven blev de uppskakade. De hade inte funnit Jesus, bara en tom grav och en sådan bevisar ju inget. De är på vandring med sina livsfrågor.

Du och jag har vår egen unika berättelse om en livsvandring med sökande och längtan, med livsmening och tecken av hopp, med erfarenheter av sårbarhet och smärta, allt det som hör till livet på en brusten jord. Kan man tro att det finns grund för mer än önskedrömmar om förnyat liv, om liv från livets källa? Kan man tro på en verklighet där det som bryter ner och söndrar inte längre har makten?

Vi vet inte hur den gudomliga verkligheten ser ut och kan inte tyda Guds vilja i allt som sker. Gud förmår göra mer än vi kan tänka ut. Jesus visar det för lärjungarna under Emmausvandringen. När vi tar del av berättelsen kan vi fråga oss: Låter vi Gud tala till oss med sitt ord och handla med oss i sin måltid?

Emmausberättelsen är berättelsen om gudomlig omsorg, Jesus frågar hur vi har det. Den är också berättelsen om gudomlig närvaro: Jesus vandrar vid vår sida redan innan vi inser det.

Jesus låter Guds ord tala: Skulle inte Messias lida detta? Han studsar inför deras oförmåga att tyda det som skett i ljuset av allt som de fått höra och se. De förmådde heller inte av sig själva göra det i ljuset av profeternas budskap i skrifterna. Jesus förklarade för dem om Messias, Herrens lidande tjänare, alltifrån Moses böcker till profeternas böcker. Han visade att budskapet tar gestalt i honom själv som Messias. Allt som skett var förutsagt i skrifterna. Inte ens det fick dem att känna igen honom, deras ögon öppnades ännu inte. Men efteråt kom de ihåg att deras hjärtan brann när han talade till dem.

Emmausberättelsen blir med sitt budskap också berättelsen om hur lärjungarna och den kristna kyrkan alltsedan dess är beroende av Guds ord för att finna Guds vilja ifråga om skapelsen, försoningen och förnyelsen av livet. Vi kan inte av egen kraft och utifrån våra perspektiv forma ett evangelium om livets ursprung, mening och mål. Vi är beroende av det som sker genom Jesus Kristus.

Det räckte alltså inte att lärjungarna lyssnade till utläggningen av de heliga skrifterna. Men de lyssnade till Guds ord och bad Jesus vara hos dem. Så får också vi göra.

De bjöd in honom till att dela måltiden med dem. När det skedde, gjorde han måltiden till sin.
Det var när han tog brödet, läste tackbönen och bröt brödet som de kände igen Jesus. Gud handlade med dem, och deras ögon öppnades.

Så sker än idag. Jesus finns vid vår sida för att ta del av vår personliga berättelse från livsvandringen. Vi talar med honom i bön. Jesus är närvarande i de gudomliga ord som talar om försoning, seger över döden och nytt liv. Det är ord att leva av och dö för. Brödet bryts och tackbönen läses. De heliga gåvorna delas. Också vi får möta den uppståndne. Vi ber om öppnade ögon så att vi kan ta emot honom när han kommer till oss. Vi tar emot honom med bönen ur psaltarpsalmen för Annandag påsk:
Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.

För Gud är ingenting omöjligt. Kristus har uppstått och är närvarande hos oss nu. Det är kyrkans bekännelse genom tiderna. När livet segrar blir Guds rike synligt, så som det gjorde för lärjungarna genom Jesus på deras vandring till Emmaus. Vi är hoppets folk.

Judas fick vara med när Jesus firade påskmåltid på Skärtorsdagen berättar evangelisten Lukas. Han fick ta emot brödet och vinet som Jesus gav en fördjupad innebörd som sin egen kropp och blod inför Långfredagens händelser. Judas tog inte emot i tro utan var medveten om att han skulle förråda Jesus, ansvarig för det som Jesus berättade om skulle ske. De heliga gåvorna blev därför inte till välsignelse för honom. Han gick bort från Gud.

Judas är ett mysterium. Han borde veta bättre med de kunskaper och erfarenheter han hade från vandringen med Jesus. Att svika och förråda Guds son måste vara det värsta tänkbara. Han fick vara med men det gjorde ingen skillnad för honom. Han gick vidare som om inget av betydelse hänt vid måltiden.

Judas är en värsting, ondskan personifierad. Genom sin närvaro vid måltiden visar han på att Jesusgärningen har ondskan som bakgrund. Kampen mellan gott och ont pågår, ingen kommer undan den. Det finns ingen grund för att dela upp människor onda och goda. Jesus förändrar spelplanen på ett avgörande sätt. Det han utför gäller alla i lika hög grad.

Judas är en symbolgestalt för ondskan. Berättelsen om honom visar på den fångenskap i det onda som vi delar liksom delaktigheten i världens bortvändhet från Gud. Judas är inte så annorlunda, kampen mot det onda pågår i mitt eget liv. Den pågår inte bara hos någon eller några andra. Och när vi läser vidare i påskens berättelser bekräftas det. Petrus som skulle bli kyrkans klippa förnekar Jesus tre gånger. Lika illa som Judas? Och lärjungarna ser på det som sker på avstånd, oförmögna att hindra det som sker. Förvirrade, besvikna, rädda och utsatta förlorar de hoppet.

Det är påskafton – en viktig mellandag för eftertanke. Jag längtar efter att åter få lyssna till påskdagens budskap om att Jesus har uppstått. Det gör all skillnad i världen. Ondskan har inte sista ordet. Den kamp som vi är indragna i är inte hopplös. Livet segrar.

Jag hör redan den hälsning som kristna i all tider utropat: Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!

Vid avslutningen av jubileumsåret 500 år av reformation den 31 oktober 2017 hölls en musikgudstjänst i Uppsala domkyrka. Eftersom den skulle spelas in och sändas i TV på domssöndagen påverkade det i viss mån utformningen. Nu i inför första söndagen i Advent delar jag min andra reflektion från reformationsgudstjänsten, som har temat Freden bär friden. Den återspeglar att ordens betydelse förändras. Går man långt tillbaka inrymde det svenska ordet frid det vi idag förknippar med fred. Senare blev frid den enskildes relation till Gud. Så är det inte i det norska språket – liksom i de flesta andra språk. Där sägs: Guds fred. I denna inryms friden. Jag anser att vi behöver återvinna den fred som inrymmer friden.

Inget mänskligt negligeras i kristen tro. Verkligheten skildras som den är. Det allra svåraste i en människas liv ingår. Att ta ondskan på allvar är nödvändigt om kärleken ska få livsutrymme och det goda segra.

Att sätta ord på det som tynger är första steget till befrielse. Då blir det möjligt att ta till sig den stora berättelsen om hur Gud handlar med oss genom Jesus Kristus till försoning och förnyat liv. Försoning innebär att en relation blir hel igen. Livet får ny gestalt. Livsmöjligheter öppnas. I den försoning som Jesus ger inryms alla våra relationer: till Gud, oss själva, medmänniskan och den skapelse som behöver återupprättas. Vi dras in i ett fredsprojekt. Freden bär friden.

Korset bär tillvarons dubbelhet. Krucifixet med Jesus som Guds lidande tjänare förkunnar den gudomliga kärlekens solidaritet med allt mänskligt lidande, med utsattheten och kampen mot det onda i tillvaron. Korset som på den tiden var ett tecken för att någon var straffad, fördömd och övergiven blev till ett segertecken när Jesus, Guds son, gick hela lidandesvägen och visade att det finns en väg genom död till liv.

Det kors jag bär som biskop är ett uppståndelsekors. Den lidande finns inte på korset längre. Livet segrar. Ondskan och döden har mist sin makt. Guds rike har återupprättats, och där hör vi hemma. Jesus har gått före.

Vi får följa honom genom död till liv varje dag i väntan på att Guds rike ska ta över helt och fullt. Därför ber vi i den bön som Jesus lärde oss: Låt ditt rike komma, låt din vilja ske. Guds rike blir synligt när nåd och sanning, barmhärtighet och rättvisa får råda.

Korset är uppbyggt av två armar. Den lodräta är tecknet för relationen mellan mig och Gud. Där ska frid råda. Den vågräta är tecknet för relationen till medmänniskan och skapelsen. Där ska fred råda. Den försoning som korset ger inrymmer båda. Freden bär friden.

För andra gången har jag idag fått leda en vigningsmässa på Heliga Trefaldighets dag eller Missionsdagen som den också kallas. Här kommer en något förkortad version av min predikan och vigningstal.

Det är två teman som hör nära samman. Gud står i centrum och som en konsekvens av det också vår kallelse och sändning som kristna och kyrka. Vi har del i Guds mission i världen.

Allt börjar hos Gud som handlar med oss och hela sin skapelse. I Guds frälsningshistoria omsluter det oändliga den tidsbegränsade värld vi lever i. I den frälsningshistorien är du och jag inneslutna. Som tema har jag valt Gud är med oss. Det är ju det namn Jesus bär, Immanuel. Det är också ett tecken för den gudomliga kärlekens handlande. Gud med oss. Gud längtar efter oss och är närvarande hos oss, redan innan vi inser det och sätter vår tillit till det.

Utgångspunkten är inte vad vi förmår utan vad Gud ger och som vi får ta emot och förvalta genom att dela med andra. Vi förs in i en gudomlig verklighet som är större än vår egen föreställningsvärld.

När vi samlas inför Guds ansikte möter vi grunden för vår sändning som kyrka, för oss alla på dopets grund och för er som ska vigas till särskild tjänst. Vår sändning är helt beroende av att Gud uppenbarar sig som den som skapar, frälser och ger liv. Gud förnyar och leder oss genom livet. Gud är med oss.

Gud är större än vi kan föreställa oss. Det finns alltid mer att upptäcka och ta emot. Ett fantastiskt budskap om det finner vi i en av texterna för denna dag, i Romarbrevets 11:e kapitel:
”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting.”
Det ger perspektiv på oss själva och vårt beroende av Gud. Det är av nåd Gud handlar i skapelsen, till vår befrielse och förnyelse av livet. Det faktum att Gud är större än vi kan tänka och beskriva betyder däremot inte att vi är hänvisade till vår egen bild av Gud.

Spår av Gud finns i skapelsen. Det finns en gudomlig uppenbarelse i historien. Gud utblottade sig och lät sig födas som en av oss och låter sitt ansikte lysa mot oss och visar oss nåd genom Jesus Kristus. Guds livgivande ande uppehåller livet och leder oss in i Guds ord och på vandringen med Kristus. I evangeliet om Jesus Kristus möter vi det väsentliga om vårt livs ursprung, mening och mål. ”Av Gud, och genom Gud och till Gud är allting”, som det står i Romarbrevet. Grunden för kyrkans mission är mötet med levande Gud och bekännelsen till Kristus.

Med det här breda perspektivet går vi in i dagens evangelium med berättelsen om mötet mellan Marta och Jesus.

Vi känner till ett annat av deras möten. Marta var på hugget. Hon hade massor av dagliga bestyr att ordna med. Det är lätt att känna igen sig i henne. Marta klagade över att hon fick slita medan Maria satt och lyssnade på Jesus. Men Jesus tyckte att hon oroade sig alltför mycket och gjorde Maria till föredöme eftersom hon valde det viktigaste.

I dagens berättelse om Marta är hon på hugget igen. Det är något kraftfullt och ivrigt över henne. Maria avvaktar hemma. Marta skyndar till Jesus så snart hon hör att han är på väg. Denna gång hamnar Marta rätt när hon tillåter sin längtan att styra handlandet och använder sin energi.

Marta kommer till Jesus i sin nöd eftersom Lasaros har varit död i fyra dagar. Hon har tillit till Jesus när hon säger att Lasaros inte skulle varit död om Jesus kommit tidigare. Och hon tror på att Jesus har en så nära gudsrelation att Gud ger honom vad han än ber om.

Marta lade fram sin situation och visade tro på Guds möjligheter att handla genom Jesus.

Men nog skorrar det som Marta säger lite illa för många. Om Jesus varit där hade inte Lasaros varit död. När vi förlorar någon älskad kan vi nog tänka så. Gud kan inte ha varit där eftersom det värsta tänkbara hände. I Martas ord verkar det finnas en antydan till anklagelse. Om du Gud verkligen varit hos oss hade det inte behövt hända. I livets svåraste stunder kan Gud vara fördold. Vi förmår inte alltid hålla Guds löften levande för oss. Men det betyder inte att Gud inte är närvarande, att Gud inte är med oss under de dagar när mörkret verkar ta över. För en människa i en brusten värld går det inte att finna en förklaring eller mening i allt som sker. Vi får då klamra oss fast vid Guds löften.

Samtalet går vidare. Jesus talar om att hennes bror ska uppstå. Det budskapet tar Marta till sig utifrån sin övertygelse om de dödas uppståndelse vid tidens slut. Hon förtröstar på att det också gäller Lasaros. Marta fortsätter visa tro på Guds möjligheter.

Då tillför Jesus en ny dimension i samtalet med Marta. Han säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Det är något radikalt mer än Marta förväntar sig. Uppståndelsen sker nu. Den hör inte bara till jordelivets slut. Det eviga omsluter vår stund på jorden. Gud gör allting nytt. Det handlar om försoning och frälsning, om befrielse, förnyelse och upprättelse genom Jesus Kristus. Han är uppståndelsen och livet. Döden förlorar sin makt. Den blir en övergångsfas eftersom det liv vi får ta emot här sträcker sig in i evigheten. Uppståndelsen hör inte bara till framtiden, eller rättare sagt framtiden börjar nu.

Berättelsen om Marta låter henne bli en förebild för oss när det gäller att söka sig till Jesus och sätta vår tillit Guds möjligheter genom honom. Jesus ser vår längtan och möter våra innersta behov. I det mötet förnyas våra liv.

Berättelsen om Marta visar också att Gud har mer att säga och ge än vi vanligtvis förväntar och kan föreställa oss. Vi behöver inte vänta på Guds rike. Det kommer genom Jesus som är uppståndelsen och livet. Guds rike utvidgas när Guds vilja får ske mitt ibland oss. I vår mässa får vi del av dess kraft.

Det behövs en motkraft som öppnar upp nya perspektiv och ger delaktighet i en värld av nåd, kärlek och barmhärtighet, av samhörighet och kallelse till tjänst.

Vi möter en Gud, som ville våra liv och gav oss ett oändligt värde och kallar oss att vara medarbetare i skapelsen. Vi möter en Gud som talar till oss när vi det är svårt och vi söker livsmening och hopp. Vi möter en Gud som kallar oss till befrielse, förnyelse och gemenskap, ja till att leva uppståndelseliv.

Gud är med oss. Jesus går vid vår sida. Anden förnyar livet och vägleder.

De medmänniskor vi möter är alla skapade till Guds avbild. De har strävat efter att kärleken ska prägla deras liv. De behöver få höra att deras längtan möts av en gudomlig närvaro och ett gudomligt handlande. Se människors värde, sökande och behov. Visa i ord och handling att kristen tro gäller livet. Vi är kallade till tjänst för Guds rike. Det kommer att göra skillnad. Livet behöver bli mer människovärdigt. Det sker när vi låter Gud vara med oss.

Retreaten är över för denna gång. Att gå in i tystnaden ger mig möjlighet att vara inför Gud. Mina egna ord tystnar, jag får lyssna till meditationer, vila i mässorna och dagens böner, föra tysta samtal med Gud och stanna i tillbedjan, ordlös bön inför Gud. Att dra sig tillbaka några dagar ger verklig rekreation efter dagar fyllda av ord och arbete.

Då blir det också tid för eftertanke. En sådan gällde denna gång förberedelserna inför påsken och påsktidens budskap. Påsken är försoningens, befrielsens, återupprättelsens och hoppets högtid. Det judiska folkets befrielse ur fångenskapen i Egypten ger den en klangbotten. Den får en fördjupad och delvis förnyad innebörd genom Jesus som vandrar kärlekens väg genom död till liv för vår skull, för Livet. Påskens budskap bär kyrkan och den kristne. Det visar Guds hjärta och omsorg för oss. Det omfamnar ett gudomligt mysterium och handlande som vi inte kan förklara men väl ta emot och vittna om. Det formar kyrkans uppdrag i världen.

Mot den här bakgrunden var det märkligt att under fastetidens vandring med Jesus möta inlägg från kyrkans vigda tjänare som tycktes göra vad de kunde för att lösa upp påskbudskapet. Det har skett förr. De går långt utöver vad som ryms i den nödvändiga mångfalden av förkunnelse om påskens mysterium. Några talar om allt vi inte behöver tro på – hur vet de det? – när deras uppdrag är att dela tro och det liv som bärs av tro. Andra ser som sin uppgift att förändra kärnan i budskapet så att det inte ska vara anstötligt för 2010-talets människor. Mänskligt kanske, men det gudomliga hamnar i skymundan. Det blir ingen kristen mission av sådant.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! De kristnas påskhälsning ljuder så genom alla tider, därför att Kristus lever och vi får leva. Hälsningen bygger på att försoningens krucifix kompletteras med ett uppståndelsekors. Vår tro omfamnar en gudomlig uppenbarelse i förtröstan på Guds handlande och tillit till att Gud är med oss.
Påskbudskapet gestaltas under påsktiden i gudstjänster med teman som möte med den uppståndne, påskens vittnen, den gode herden, vägen till livet och växa i tro.

En engelsk präst bidrog till min andliga uppbyggelse under förberedelserna för påsken genom en hälsning som jag burit med mig också under retreaten. Han hade läst Tom Wright’s bok ”Scripture and the Authority of God”, Skriften och Guds auktoritet, och funnit följande om predikan som vi kan spegla oss i:
“…predikningar är avsedda att vara hörbara sakrament. De är inte enbart till för att överlämna information…De är inte enbart till för förmaning, än mindre för underhållning. De är tänkta att vara en av de stunder i det vanliga kristna livet då himmel och jord möts. Både talare och åhörare är kallade att vara människor i vilka, genom Andens verk, Guds ord ännu en gång blir hörbart för hjärtat lika väl som för öronen. Förkunnelsen är en avgörande väg genom vilken Guds personliga auktoritet – inbäddad i Skriften och verksam genom Andens verk – kommer till uttryck i kyrkans liv.”
(”…sermons are supposed to be audible sacraments. They are not simply for the conveying of information…..They are not simply for exhortation, still less for entertainment. They are supposed to be one of the moments in regular Christian living when heaven and earth meet. Speakers and hearers alike are called to be people in whom, by the work of the Spirit, God’s word is once again audible to the heart as well as to the ears. Preaching is one key way in which God’s personal authority, vested in Scripture and operative through the work of the Spirit, is played out in the life of the church.”)

Samma tilltal finns i psalm 406 som inledde en morgonmässa under retreaten. Verserna 1 och 2 blir min bön i påsktid med förväntan om att pingstens under ska ske.
Käre Jesus, vi är här för att livets ord få höra. Öppna själv, o Herre kär, nu vårt hjärta och vårt öra. Hjälp oss att ihåg och sinne sluta dig och himlen inne.
Vi i mörker måste gå, om ej Anden som du sänder lär oss att ditt ord förstå och sitt ljus i själen tänder. Låt din Ande oss besöka, kärlek, tro och hopp föröka.
Amen

Det är dagen efter det trauma som terrorhandlingen skapar. Ondskan visade vad den förmår när den tar makten under några minuter så att oskyldiga människor dödas och skadas. Men kärleken fick många ansikten genom de människor som visade omsorg om de skadade på gatan, hjälpte varandra till säkerhet och ställde upp när tåg och bussar stod stilla. Ondskan skördade inte bara offer, den väckte också de goda motkrafterna till liv. Det är avgörande för samhällets framtid att dessa krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald.

Det som hände i Stockholm en vecka före långfredagen ger en dramatisk övergång till passionstiden – lidandestiden – som veckan före påsk kallas i kyrkan. Vi följer Jesus på lidandesvandringen fram till korset. När han dödas på den korslagda träpåle som symboliserade förbannelse, hade ondskan till synes tagit makten så till den grad att Jesus utropar sin övergivenhet. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Ett annat försoningstecken är att han överlämnar sin mor Maria och lärjungen Johannes till varandras omsorg. När Jesus uppstår förvandlas korset till ett tecken för den gudomliga kärlekens seger över ondskan. Den blir ett försoningstecken. Korset förenar två riktningar. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Vi inleder passionstiden med Palmsöndagen med evangeliet om att Jesus rider in i Jerusalem. Budskapet är detsamma som på första Advent. Hyllningsropen Hosianna ljuder som då men på ett annat sätt. De är inte jubelrop inför att Guds son ska födas och dela våra livsvillkor. De är snarare bönerop inför den smärtfyllda försoningsvandringen. Hosianna har grundbetydelsen ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”.

Från tredje söndagen i Fastan, som har temat ”Kampen mot ondskan”, hämtar jag en bön för idag och den kommande veckan:
Gud, som är vår tillflykt när ondska och vanmakt drabbar oss, vi ber om vishet, läkedom, mod och styrka att i ditt namn bekämpa det onda och tro på dina möjligheter. I Jesu namn. Amen

Med inkarnationen genom försoningen till förnyat liv. Det är Kristusvägen. Jesus går den, vi får följa honom. Fastetiden ger möjlighet till en pilgrimsvandring för livets skull. Med mig på min vandring har jag ärkebiskopens fastebok för året, skriven av biskopskollegan och vännen Esbjörn Hagberg, På tal om livet (Verbum). Den låter mig vandra med Jesus i de teman som bär fastetidens helgdagar. Varje dag innehåller två eller flera Jesusord med tilltal till mig och jag innesluts i + Esbjörns personliga samtal med Jesus. Jag tar del i reflektioner och ord till sist för varje dag.

Som förberedelse inför Midfastosöndagen möts jag av orden från Jesus om det bröd för dagen som kommer för att vi och hela världen behöver det: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” (Joh 6:5) och det utmanande för vår bekännelse: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” (Matt 16:15). Jag följer + Esbjörn i hans samtal med Jesus, sedan fortsätter jag på egen hand, andligt inspirerad.

Det finns något obändigt, oåterkalleligt över det personliga vägvalet i Bibelns berättelser. Jag känner igen mig i Petrus och det som har varit livsnödvändigt för mänskliga kristna genom alla tider: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (Joh 6:68). Saken gäller Livet, som jag behöver. Jag behöver något att leva av och dö för. Det är tro för mig. Förtröstan är dess personliga innehåll. Det Gud gör i Jesus Kristus är den gudomliga uppenbarelsens innehåll. Jag stämmer in i den kristna kyrkans bekännelse, som är större än min personliga: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” (Matt 16:16). Då finner jag ro för min själ.

I Kyrkans Tidning 2 mars 2017 redovisas hur präster tror. Resultatet presenteras i perspektiv av om de har en formell eller fri tolkningsinriktning. Då undrar jag som biskop och tidigare forskare: är det ett relevant och värderingsmässigt neutralt sökljus? Vill någon vara formell i sin tolkning? Vem vill inte vara fri?

Kontinuitet/tradition och förnyelse är väl snarare de relevanta sökljusen. De är relaterade till varandra och ömsesidigt beroende. Utan kontinuitet förlorar förnyelsen sina rötter och i värsta fall sin legitimitet. Utan förnyelse blir kontinuiteten till ett historiskt, musealt innehåll utan relevans i den tid vi lever. Båda behövs och är nödvändiga att hålla samman när vi i evangelisk-luthersk tradition talar om att kyrkan ständigt reformeras.

Saken gäller snarast hur den gudomliga uppenbarelsen i förkunnelse och undervisning relateras till det sammanhang där vi lever. Och den uppenbarelsen sker i historien. Därför måste de båda perspektiven hållas samman.

Så läser jag i Kyrkans Tidning hur en del präster distanserar sig från tron på kroppens uppståndelse i betydelsen av en ”fysisk uppståndelse”. Det redovisas att 75% av Svenska kyrkans präster tror ”att Jesu Kristi döda kropp vid uppståndelsen fick liv och lämnade graven. En fysisk uppståndelse alltså.” Till detta utfall ställer en ”rebellisk” präst frågan: ”Den kristna tron handlar väl inte om ett skelett?” Vem har påstått det? Frågan är om de vet vad de distanserar sig ifrån. Jag undrar för min del var i evangelierna det står något om att Jesu uppståndelse innebär att hans förmultnade kropp med skelett får liv och blir som förut.
Så kommer jag ihåg vad min fromma studiekamrat sa. Vad bevisar en tom grav? Förutom tomheten? Ingenting. Han hade en poäng. Det var lärjungarnas möte med Jesus som gjorde skillnad för dem.

Hur var det med Jesus? Som uppstånden gick han genom tid och rum. Dörrar och andra barriärer stoppade honom inte. Plötsligt var han där, bredvid dem. Han hade en uppståndelsekropp, som inte var begränsad av tid och rum. Varför då tala om skelett och att distansera sig från kroppens uppståndelse?

För över hundra år sedan valde man att översätta ”kroppens uppståndelse” med ”de dödas uppståndelse”. Det fanns goda skäl till det, inte minst från bekännelsesynpunkt. Dessutom är det kommunikativt bra. Tron på kroppens uppståndelse omsluter ett gudomligt mysterium som vi inte kan och bör förklara. Att Kristus gick genom döden till livet är avgörande i kristen tro. För Gud är inget omöjligt. För oss finns det mycket som kan tänkas vara osannolikt eller omöjligt. Jesus gick genom död till liv. Vi får följa honom, varje dag och när vår personliga dag är inne. Då är våra kroppsliga begränsningar borta. Med förtröstan stämmer jag in kyrkans bekännelse.