Ett nytt bud ger jag er, säger Jesus till lärjungarna i sitt avskedstal: Ni ska älska varandra. Lättare sagt än gjort helt uppenbart när vi ser ut över mänskligheten framtill nu men samtidigt ett bud som om vi lyckades följa det skulle vända upp och ned på det mesta. Varför är det så svårt att välja kärleken? Kanske för att vi människor är både och. Vi är kluvna och Martin Luther, vår sanne reformator, skriver just att människan samtidigt är rättfärdig och syndare – simul justus et peccator.
En av fastetidens episteltexter är hämtad från Efesierbrevet där Paulus skriver om ondskans andekrafter i himlarymderna. Paulus uppmanar oss att bjuda på motstånd; att klä på oss sanningen som ett bälte, rättfärdigheten som ett pansar och villigt bära ut budskapet om fred. Han påminner oss om att det finns en dragkamp mellan det goda och det onda. Att det onda vill förringa det sanna, förringa ett sant liv, villigheten till fred.
I boken Hitler a Study in Tyranny skriver Alan Bullock, ”I Hitlers ögon var kristendomen en religion för slavar: han föraktade speciellt dess etik. Dess undervisning var ett uppror mot naturens lag om selektion genom kamp och den bäst anpassades överlevnad.” Hitlers sekreterare, Traudl Junge, skriver i sin självbiografi I Hitlers tjänst : ”Hans religion var naturlagarna. Dem kunde han bättre underordna sin våldsdogm än den kristna läran om kärleken till nästan och fienden.”
Påskens drama, kristenhetens största helg, inkluderar så många scener i berättelsen och inte minst blottlägger den kampen mellan ont och gott. Ja varje påsk hoppas jag på ett märkligt vis att det jag vet ska ske ändå inte ska ske; ja jag hoppas att de ska hejda sig, att de ska inse sitt misstag, att de ska låta Jesus komma till tals – på ett rättvist sätt. Men Jesus döms som bekant i lönndom, hyllningarna vänds till svek, det oerhörda som varit landar i platt fall. Ingen minns på långfredagen orden i Jesu avskedstal kvällen innan; löftet att Han aldrig skulle överge oss utan vara den tillflykt av nåd för alla som vill förbli i honom. Idag vet vi att det löftet är en realitet. Och det ger miljoner människor kurage att välja kärleken. En sådan människa är syster Hatune i den syrisk- ortodoxa kyrkan. Hatune är född i Turabdeen i Turkiet och bestämde sig redan som sexåring för att bli nunna. Hon bedriver en omfattande hjälpverksamhet genom ”Hatune foundation”[i] och hennes senaste hjälpprojekt handlar om att stödja kristna flyktingar i krigets Syrien. Hon säger i en intervju i tidningen Bohuslänningen (20131023): ”Alla medborgare i Syrien lider av inbördeskriget, men de kristna drabbas särskilt hårt eftersom de också förföljs av fanatiska grupper. De kristna flyktingarna behöver hjälp med allt från att få ett pass och mat för dagen till att kunna fly undan förföljelsen.” På senare tid har Hatune foundation också fritagit hundratals flickor som tagits som sexslavar av IS.
Först efter påskdagen blir löftet en realitet. Det blir uppenbart för många att Jesus övervunnit döden. Först för kvinnorna vid graven och sen för allt fler. Det är nu inte för inte Paulus skriver att: …vi predikar en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap. ( 1 Korinthierbrevet 1:23)
Platon, den grekiske filosofen, tecknade en liknelse att människan liksom sitter i en grotta och stirrar in i en grottvägg med grottöppningen bakom ryggen. Att vi tolkar och förstår världen allt utifrån skuggorna som rör sig på grottväggen. På samma sätt kan det uppfattas att gå från en ateistisk världsuppfattning till en levande tro. Ja många vittnar om att en levande kristen tro är som att se och vara i världen men nu i ett helt annat ljus. Ett hoppets, försoningens och kärlekens ljus. Livet blir inte enklare, kanske tvärtom, men det får strimmor av hopp och mening; en inre frid som inte fanns där förr. En tillit och ett mod. Man vill nu leva i detta fria och vara där; tillsammans och i Jesus. Detta mod och denna inre kompass skyr förstås tyranner som pesten. I Hitlers Tyskland fängslades 6000 tyska präster i den så kallade evangeliska bekännelsekyrkan. Mångdubbelt fler lekmän fängslades. Många avrättades. Deras officiella brott var ”landsförräderi”. Kristendomen, i den form som bekännelsekyrkan tolkade den och där man vägrade att vara medlöpare i Hitlers ideologi, hamnade på kollisionskurs med nazismens totalitära ideologi. En av de mest kända av dessa präster, Dietrich Bonhoffer, hängdes på order av Hitler bara några dagar innan Hitler begick självmord i sin bunker. Hitler ville inte att Bonhoffer skulle få vara med om Nazitysklands fall.
Att ha en levande kristen tro. Ja så många vill förringa eller komplicera denna möjlighet, denna inre vilja, denna trons längtan. Eller undanhålla den. Eller hota med dödsstraff om vi närmar oss den, fråga bara syster Hatune. Men vi har nu alla den här möjligheten att bildligt ta vår Jesus i hans utsträckta händer och möta de där ögonen som ser på oss med sådan mildhet och omfattas av löftet att de vindar av ondska som viner över vår Jord är inte är för evigt, utan bara för en kort tid, en kort tid innan Du är åter Herre, som Du lovat oss.
[i] Vill du veta mer om syster Hatunes verksamhet, se http://se.hatunefoundation.com/svenska/