Detta ska inte bli någon politisk analys av vad effekterna av Donald Trumps beslut att flytta USA:s ambassad till Jerusalem kan bli. Det får andra, som är kunniga på detta område stå för. Men jag tänker att vi som är engagerade i interreligiös dialog måste göra vad vi kan för att det inte ska få alltför negativa effekter på sammanhållningen i vårt samhälle.
Och för oss som är kristna innebär det att skärskåda hur vår historia ser ut när det gäller att göra anspråk på Jerusalem. Och då tänker jag inte främst på korstågstidens erövringar, och de blodbad som de medförde på Jerusalems gator, då muslimer, judar och inhemska kristna slaktades utan åtskillnad.
Jag tänker på hur Jerusalem blivit en metafor i kristen terminologi. Det är naturligt att kristendomen tog över och omarbetade denna judiska metafor – för även i den Hebreiska Bibeln är ju Jerusalem, Sion, inte bara en stad, utan en rik symbol. Men i ersättningsteologins kontext har det inte handlat om inspiration och ett delat arv, utan om ett övertagande. ”Det sanna Jerusalem” har blivit de kristnas hemvist, inte judarnas. Ett tänkande vars konsekvenser blivit pogromer och i förlängningen Förintelsen.
”Luften över Jerusalem är tung av böner och drömmar. Som i tungt industrialiserade städer är det svårt att andas” skrev den israeliska poeten Yehuda Amichai. Tre religioner har några av sina heligaste platser i denna stad, platser dit de troende vill komma för att be. Makthavare tillhöriga de tre religionerna har stridit om den världsliga makten över dessa böneplatser. Även om vi säger att det i grunden handlar om geopolitik och folkrätt så går det idag inte att bortse från den religiösa dimensionen.
När konflikten eskalerar i Israel/Palestina, så får det återverkningar i Sverige. Det är vi som arbetar med interreligiösa relationer alltför väl medvetna om. Och som ett brev på posten kom denna gång först en manifestation i Malmö där det skanderades ”vi ska skjuta judarna”. Brandattentaten mot synagogan i Göteborg och mot judiska begravningskapellet i Malmö vet vi ännu inget om bakgrunden till, men det är inte orimligt att tänka sig att de är kopplade till ambassadfrågan. Att våra judiska vänner än en gång ska känna hotet hänga över sig, och ytterligare förstärka säkerhetsarrangemangen vid sina lokaler är djupt sorgligt.
Men mitt i detta som väcker sorg och förstämning hittar jag också ljusglimtar. I såväl Malmö som Göteborg har de interreligiösa råden och organisationerna uttryckt sin vilja att fortsätta samarbetet mot hat och hot, muslimer besökte synagogan med blommor, jag ser i mitt Facebookflöde hur ledande muslimer och palestinska aktivister manar sina vänner att skilja på staten Israel och den judiska gemenskapen. Onsdag 20 december anordnas en ny Fredens ring vid Stockholms stora synagoga. Och detta hade inte varit möjligt utan det interreligiösa arbete, de kontakter och vänskaper som knutits mellan religiösa företrädare de senaste 10 åren.
Såväl kristna som muslimer behöver ta itu med det judehat som tillåtits florera i våra sammanhang. Det återstår mycket, men vi har ändå kommit en bit på väg. På denna jord kommer vi alltid att behöva handskas med konflikter, men kanske vågar vi ändå hoppas att vi ska bli bättre på det. Jag tror vi alla delar den längtan som uttrycks i sista versen i SvPs 106, som jag inledde med:
All världen stämmer upp med fröjd:
Pris vare Gud i himlens höjd!
Välsignad blive jordens krets
och mänskan bättrad och tillfreds.
Helene Egnell
PS: Centrum för religionsdialogs bibliotek har en liten samling om böcker om Palestina och Israel, för den som vill fördjupa sig i den frågan. Du hittar dem här.