Facebook påminde mig idag om att jag för tre år sedan delat ovanstående bild. I närvaro av kungaparet överlämnade Judiska församlingens dåvarande ordförande Lena Posner-Körösi budkavlen Vägra hata till Domkyrkoförsamlingen i Stockholm. Den hade då först överlämnats av Stockholms biskop Eva Brunne till Stora moskén, och därifrån lämnats till Stora synagogan. På samma sätt fördes budskapet om att stå upp mot hatet vidare mellan olika samfund på många platser i vårt land.
När jag lade upp ovanstående foto på Facebook kommenterade jag att det var tydligt att aktionen i hög grad ”ägdes” av Svenska kyrkan, även om Sveriges interreligiösa råd stod bakom, och jag uttryckte en förhoppning att fler skulle bli delaktiga i ägarskapet för dialogen. Och jag blev bönhörd, mycket tack vare det som sattes igång av denna kampanj. När budkavlen överlämnades till kulturminister Alice Bah Kuhnke gjorde det så starkt intryck på henne att hon såg till att Sveriges interreligiösa råd fick ett bidrag som under tre år kunde finansiera en heltidsanställd samordnare. Det gjorde att rådet på ett helt annat sätt än tidigare kunde initiera olika aktiviteter och delta i samhällsdebatten. Det har varit mycket betydelsefullt för att sätta religionsdialogen på kartan, även om mycket återstår att göra. På samma sätt kunde Interreligiösa rådet i Göteborg redan för tre år sedan ta ansvar för budkavlen tack vare det stöd från kommunen som möjliggjort etablerandet av Interreligiösa centret.
Dock är vi långt ifrån att religionsdialog är ordet på allas tungor – många vet inte om att den existerar, och ser religion främst som något som bidrar till splittring. Vi har en lång väg att vandra, och därför är det viktigt att budkavlen inte stannar. De tre åren av statligt stöd till Sveriges interreligiösa råd är till ända, och även om bidrag från samfunden, Folke Bernadotte-akademin m fl gör att rådet tillsvidare kan fortsätta att ha någon anställd är naturligtvis sådana osäkra tidsbegränsade anställningar inte optimala. Vi lever i en tid då religionsdialog är viktigare än någonsin, och statsmakten borde ta sitt ansvar för att den kan bedrivas långsiktigt med de resurser som behövs.
Helene Egnell