Palmsöndagens och långfredagens texter är hämtade från profeten Jesajas tjänaresånger. Om dem skrev Sebastian Selvén i en kommentar till första söndagen efter trettondedagen, som du hittar här.
Helene Egnell: Skärtorsdagen: Jesus firade inte sedermåtid och det bör inte heller vi kristna göra Skärtorsdagen
Ulf Lindgren: Långfredagen: Ur Psaltaren har många meningar hämtats Ps 22
Thomas Kazen: Påsknatten: Kolosserbrevet – en text att förhandla med Påsknatten Kol 2
Simon Hedlund: Påskdagen och annandag påsk: Skyll inte Jesu död på judarna! Påskdag och annandag påsk
Jesus firade inte sedermåtid och det bör inte heller vi kristna göra
Av Helene Egnell
Ett nytt inslag i skärtorsdagsfirandet i en del församlingar är att hålla en sedermåltid innan nattvardsfirandet. Denna sed kommer från USA, där en livlig diskussion förts kring det lämpliga i detta, där såväl judar som kristna uttalat starka förbehåll. Rubriken har jag lånat från ett inslag i en diskussion i Christianity Today som du kan läsa här.
De som väljer att låta skärtorsdagsmässan föregås av en sedermåltid har naturligtvis de bästa intentioner, och ser det som ett sätt att lyfta fram Jesu judiskhet gentemot den tradition som velat förneka den. Men frågan är om det egentligen är så respektfullt? Kan det snarare få motsatt effekt? Här är några skäl att avstå:
För det första är det ohistoriskt. Jesus och hans lärjungar firade inte en sedermåltid i den utformning som judar gör idag. Den utvecklades först under rabbinsk tid, dvs två generationer efter Jesu tid. Om vi tror att vi lever oss in i hur det var då Jesus och lärjungarna samlades i övre salen så tror vi fel.
Jesus var jude, men det är inte vi
För det andra är sedermåltiden och nattvarden två helt olika måltider med olika funktion, innebörd och inramning. De hör helt enkelt hemma i två olika religiösa traditioner. Lika viktigt som det är att framhålla nödvändigheten av att förstå kristendomens judiska bakgrund är det att minnas att judendom och kristendom har utvecklats till två väldigt olika religioner. Två religioner som delvis använder samma bildspråk, men använder det på olika sätt. När Paulus i Korintierbrevet talar om surdegen är metaforen visserligen hämtad från Andra Moseboks berättelse om uttåget, men han använder den på ett specifikt sätt.
Sedermåltiden aktualiserar frågan hur vi som kristna förhåller oss till den Hebreiska Bibeln. Kan en kristen säga ”vi var slavar i Egypten”? Ett judiskt svar kan vara: ”Om man säger det på samma sätt som man säger ’vi kämpar oss hem till Ithaka’, då är det okej. Men om man säger det som att ’det var vår grupp som var där’, då vill jag dra i handbromsen. Ungefär: kristna kan säga: ni var slavar i Egypten, och när vi läser om er kan vi leva oss in i det. En empatisk inlevelse snarare än en approprierande?”
Samtidigt är ju berättelsen en del av vår Bibel, och därmed något annat än Odyssén. Hur vi som kristna kan göra anspråk på den Hebreiska Bibeln utan att appropriera är en stor fråga som vi behöver diskutera grundligt, men som jag lämnar här.
Ersättningsteologi light?
För det tredje kan vi ställa frågan: kan en sedermåltid i anslutning till Skärtorsdagens nattvardsfirande vara ett uttryck för ersättningsteologi, ”ersättningsteologi light”? Först firar vi en måltid enligt det Gamla förbundet, som en sorts förspel till ”the real thing”, det Nya förbundets instiftande.
Vi bör vara medvetna om att Pesach är en av de allra viktigaste judiska högtiderna, som handlar om en berättelse om själva förbundet, det handlar om kollektiv historia. Det är knutet till familjerelationer, barndomsminnen, gruppens identitet i sig, eftersom det är genom Pesach folket på sätt och vis blir till. Så det blir extra känsligt just med Pesach ur judisk synpunkt.
Helig avund
”Ge utrymme för helig avund.” Så lyder Krister Stendahls tredje regel för interreligiös dialog. Vi kan finna något vackert i en annan religiös tradition, som vi kan uppskatta fast det inte är vårt, och utan att försöka införliva det med vår egen tradition. Sedermåltiden är ett bra objekt för helig avund. Om du får tillfälle att delta i en sedermåltid i en judisk församling, eller rentav blir hembjuden till en judisk familj: tacka med glädje ja! Om du inte får den möjligheten, läs gärna på om hur judar firar Pesach, skaffa en Haggada och läs om hur sedermåltiden går till, i medvetenheten om att det finns likheter med hur Jesus och hans lärjungar firade påskmåltid, men att det ser ganska annorlunda ut.
Tack till Sebastian Selvén som jag citerat ovan, och som hjälpt mig att fundera kring den här texten, och Malin Norrby, som fotograferat de båda Haggadot från Judiska biblioteket i Stockholm: en faksimil av Kafra-haggadan och omslaget till en vacker italiensk Haggada tryckt i Trieste på 1830-talet.
Långfredagen, Psaltaren 22
Ur Psaltaren har åtskilliga meningar hämtats
Av Ulf Lindgren
Psaltaren 22 finns som ett eko under långfredagens händelser. Jesus citerar inledningsorden och åtskilliga är likheterna mellan psaltartexten och evangelietexten.
Detta att olika bibeltexter tycks tala med varandra, eller hänvisa till varandra, är ett viktigt stildrag. I den rabbinska traditionen finns ett känt exempel på detta från Esters bok. Den hebreiska texten är som vanligt korthuggen och utelämnar både känslor och reaktioner. Då har kommentarlitteraturen till Esters bok ibland plockat meningar ur just psalm 22 för att ge liv och märg åt i huvudsak Ester själv.
När hon lämnats ensam och övergiven av kungen, ropar hon: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? När hon sedan informerar sina hovdamer om att hon tänker bryta mot hovetiketten och söka upp kungen utan att ha blivit inbjuden eller kallad reagerar de med fasa och Ester får utropa: Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet. Trots hovdamernas motstånd bestämmer sig Ester för att riskera livet och söka upp kungen. Hovdamerna som är säkra på att hon kommer att dödas ber då om att få hennes kläder och smycken. Då utbrister Ester: De står där och stirrar på mig, de delar mina plagg mellan sig, de kastar lott om mina kläder.
Psaltaren är full av starka känslor. Psaltaren har just det som andra bibeltexter saknar – människor som uttrycker sina känslor, oro, rädslor, förhoppningar och önskningar. Därför har rabbinerna ofta lånat uttryck och formuleringar därifrån för att ge liv åt bibeltexter. Kanske behöver vi se också evangeliernas berättelser i detta ljus. Också de är litterära konstruktioner där en text ger en känslomässig fond till en annan text.
påsknatten: Kolosserbrevet – en text att förhandla med
Av Thomas Kazen
Påsknattens texter uppvisar en viss motsättning mellan Lukas och Kolosserbrevets syn på lagen. Medan Lukasevangeliet beskriver Jesu anhängare som fromma judar, som självklart tillbringar sabbaten i stillhet, så talar Kolosserbrevet om lagens krav i negativa termer, och använder sig av ett språk som lätt kan tolkas i ersättningsteologisk riktning. Mot tomma och bedrägliga vishetsläror ställs den gudomliga fullheten i Kristus. Mot mänsklig omskärelse ställs omskärelsen genom Kristus som handlar om att bli av med den syndiga kroppen. Texten talar om ett skuldebrev som belastade människor med lagens krav, men som Gud utplånat genom att spika på korset. Och lagen verkar handla om mänskliga traditioner och likställas med kosmiska makter och härskare, som Gud genom Kristus avväpnat och triumferat över och utsatt för förakt. Språket är starkt triumfatoriskt.
Budskapet är, starkt förkortat: följ varken judiska regler eller trender från hellenistiska mysteriereligioner. Lev anständigt och ordentligt. Foga er i det rådande hierarkiska samhällsmönstret: mannen, kvinnan, barnen, slavarna. Överst på pyramiden sitter kejsaren – eller Gud.
Kolosserbrevet är inte Paulus. Författarskapet är omtvistat men argumenten väger tungt för att brevet är skrivet några årtionden efter Paulus. Brevet tar upp teman från Paulus och utvecklar dem till en ”paulinsk” teologi för nästa generation. Vad har då författaren gjort utifrån Paulus tänkande? Paulus talar om traditioner. I Gal 1:14 beskriver han sin tidigare livsföring: han överträffade sina jämnåriga i att följa fädernas traditioner. Det har ofta tolkats som att Paulus levde som jude innan sin omvändelse. Men Paulus fortsätter att vara jude också som Jesustroende. Han är både stolt och bekymrad över sitt judiska arv.
Någon riktigt tydlig gräns mellan judar och kristna finner vi inte förrän efter Paulus tid. Alla jesustroende var judar från början. De är jesustroende judar. Sen börjar icke-judar (hedningar) komma till tro på Jesus. Och då blir frågan, ska de anpassa sin livsföring till ”fädernas traditioner” eller inte? Laggärningar, kallar Paulus det i Galaterbrevet och det handlar inte om goda gärningar, utan om specifika regler kring sabbatsfirande, renhet, föda och omskärelse av gossebarn. Omskärelsen hade blivit en symbolfråga nära 200 år tidigare och utan omskärelse kunde ingen man bli fullvärdig medlem. Paulus kämpar för att icke-judar ska kunna ansluta sig och bli fullvärdiga medlemmar av Guds förbundsfolk utan omskärelse. Att judiska jesustroende fortsätter följa fädernas traditioner är självklart, men andra jesustroende får inte pressas till en livsföring som inte hör till deras kultur. Ingen blir ”frälst”, dvs medlem i förbundet, genom detta, utan genom tron.
I Galaterbrevet kallar Paulus icke-judarnas tidigare livsföring för ett slaveri under kosmiska makter (stoicheia) och menar att om de bara byter ut sina gamla system mot judiska traditioner så blir det som att gå tillbaks till ett slaveri under makterna. Galaterbrevets budskap är: jesustroende hör samman i Guds förbundsgemenskap oberoende av vilken bakgrund de har eller vilka traditioner de följer. Icke-judar får inte diskrimineras.
Det judiska arvet blir något negativt
Kolosserbrevet tar den paulinska teologin ett steg längre. Konflikten mellan judiska och icke-judiska jesustroende syns inte längre så tydligt, eller ser annorlunda ut. Det judiska arvet har blivit något negativt. Omskärelsen nedvärderas också för judiska jesustroende, den är ”människotillverkad”. Cheiropoiētos är ett grekiskt ord som användes i judisk polemik mot icke-judarnas religion, tillbedjan och tempel. De betraktades inte som riktiga utan som gjorda av människohand. Ordvalet ger omskärelsen klang av avgudadyrkan. Dopet betraktas däremot som inte gjort av människohand, som en bildlig ersättning av omskärelsen. I Galaterbrevet var dopet något som förenade både omskurna judar och oomskurna icke-judar. I Kolosserbrevet har Paulus kamp för icke-judarnas plats kantrat över åt andra hållet. Nu verkar den judiska livsföringen diskrimineras. Frågan är alltså vad som händer när Paulus teologi förs vidare i en ny tid och ny situation? Finns det en risk för att det som var befriande kan få en annan effekt?
Hos Paulus liknas de troende vid Kristi kropp. Paulus har också ett hierarkiskt tänkande med Gud som Kristi huvud, Kristus som mannens huvud och mannen som kvinnans huvud. Men Kolosserbrevet väver samman och vidareutvecklar bilderna, så att Kristus målas upp som huvudet för kroppen och som huvud för alla härskare och makter. Kristus beskrivs mycket vackert som ett förkroppsligande av den gudomliga fullheten, men baksidan är en hierarkisk och triumfatorisk kristologi, där Gud genom Kristus förnedrar motståndarna och släpar dem avklädda i sitt triumftåg som en romersk kejsare och i enlighet med antik skamkultur.
Nu uppstår ett delikat problem. Vilka är motståndarna? Så länge de är synden och döden kanske vi kan stå ut med språket och symbolvärlden, men här dyker skuldebrevet upp, ”handskriften”, cheirografon. Detta är en av Nya testamentets mest omdiskuterade och svåröversättbara fraser. Handskriften består av dogmata, påbud, stadgar, kanske bud. Det verkar syfta på en anklagelseskrift som har med överträdelserna att göra – som Gud efterskänkt. Paulus talar ofta om lagen i sina brev. Lagen är dubbel, för människan ska dömas efter den. Men den är huvudsakligen god, den ger vägledning och lagens görare blir rättfärdiga. Vad Paulus protesterar mot är laggärningar, dvs försöken att tvinga icke-judar till en judisk livsföring.
Balans på en riskabel lina
Kolosserbrevet använder aldrig det grekiska ordet för lag, men vad menas med skuldebrevet av stadgar i sammanhanget? Vad är bakgrunden? Gud har efterskänkt överträdelserna, ja, men är det hela innebörden i talet om skuldebrev? Eller är det också icke-judiska jesustroendes känsla av att anklagas för att inte följa de judiska traditionerna? Och svarar inte Kolosserbrevet att dessa traditioner, denna judiska lag, inte längre är giltig? Att dopet nu ersatt omskärelsen och att den judiska livsstilen, den judiska kulturen, är passé. Är den kanske till och med en av de makter som förnedras i Kristi triumftåg?
I sina försök att beskriva vad livet i Kristus – kristen livsföring – skulle kunna betyda för en ny generation så balanserar Kolosserbrevet på en riskabel lina. I bakgrunden ligger Paulus språk, Paulus konflikter och Paulus budskap. Paulus försvarade en minoritets rättigheter och plats i gemenskapen. Men i en ny situation kan rollerna bli ombytta och befriande budskap bli förtryckande för andra. Ganska snart kommer de kristna att använda den här typen av texter för att fördöma judarna.
Så hur hanterar vi Kolosserbrevstexten? Vilka hermeneutiska redskap har vi? Ser vi på Bibelns texter som formerande för den kristna kyrkan, snarare än normerande, så är grundhållningen att samtala och förhandla med texterna. Gör vi det med Kolosserbrevet så blir det uppenbart att de mest praktiska råden om kvinnor, barn och slavar senare i brevet måste vi förstås säga nej till! Kristen tro och livsföring går absolut inte ihop med ojämlikhet och underordning eller diskriminering.
Men andra delar av Kolosserbrevet kan fungera som intressant och utmanande samtalspartner. Vår text varnar för traditioner och föreställningar som fångar och binder människor, för kosmiska makter. För Paulus handlade de här bilderna om villkoren för att få höra till gemenskapen. Men i Kolosserbrevet verkar Paulus hållning ha segrat och frågan är om de nya villkoren stänger andra ute? Kan vi se risken med att frihet från krav i en tid kan bli till nya krav och omvänd diskriminering i en ny tid, så att utrymmet istället krymper för grupper som tidigare hade en självskriven plats i gemenskapen? Kanske utmanar det oss att fundera över vår egen tid? Hur hanterar vi gemenskapen i kyrkan? Och ännu viktigare, hur formar vi vårt samhälle? Vilka makter finns som binder människor idag? När vi tar med oss våra egna erfarenheter in i samtalet med texten så väcks viktiga frågor.
Hur bra är det att överta härskarnas maktspråk?
Jag tror också att vi behöver förhandla med texten om det triumfatoriska språket. En Kristus i vilken hela den gudomliga fullheten bosätter sig och besegrar makterna och krafterna kan vara en befriande bild för den som är förtryckt och utanför. Men hur bra är det att överta härskarnas maktspråk och tänka om Gud som en som klär av, förnedrar och släpar krigsfångar i sitt triumftåg? I Kolosserbrevets situation är det helt begripligt. De tidigkristna har sett Jerusalem gå under och den romerska övermaktens förnedrande behandling av andra folk. Och om makterna får symbolisera allt ont som skadar människor och stänger dem ute så går språket att förstå, men så lätt det är att språk och attityder spiller över på andra meningsmotståndare och konkurrenter! Se så ofta religionerna – även kyrkan – har demoniserat sina motståndare och använt maktspråk för att upprätthålla mänskliga hierarkier. Behöver kristna idag snarare avstå från vissa maktanspråk och istället leva i tolerans och respekt?
Frågan blir övertydlig när vi tänker på kristendomens historiska relation till judendomen – och i vår tid också till Islam! Alltså: Paulus kämpade för att judendomen skulle öppna dörren för alla folk genom tron på Jesus. Men kristendomen blev en egen religion och stängde dörren mot judiska jesustroende. Kolosserbrevet är inte antisemitiskt, men ersätter judendomens levnadsmönster med nya symboler och med tiden använder kyrkan just den här typen av resonemang för att förnedra judendomen och kritisera judisk livsföring. Detta har genom historien fått ohyggliga följder. Därför måste vi förhandla med texten så att vi kan ta vara på de positiva dragen, de befriande effekterna, och samtidigt säga nej till en del av de obehagliga konsekvenserna.
Trots alla problem som beror på distansen i tid, rum och sammanhang, så innehåller texten ett budskap om befrielse från livsfientliga makter, strukturer, traditioner och föreställningar. Texten innehåller en bild av att Guds fullhet förkroppsligas i Kristus och att den också uppfyller dem som vandrar eller växer i honom. I det gudomliga livet finns befrielse från makterna. Men för oss idag handlar den befrielsen och det livet antagligen inte om omskärelse och dop, om judar och icke-judar, om matregler eller antik änglamystik, utan om helt andra saker – saker som har med våra liv och erfarenheter idag att göra. Det är kyrkans uppgift att i varje tid resonera sig fram till vilka dessa saker är som gestaltar livet i Kristus. Det är möjligt eftersom berättelserna om Jesus finns där och utmanar oss i varje ny tid. Om Guds fullhet blir synlig i den människan, profeten och socialreformatorn, de fattiga folkmassornas hopp, som avrättas av makteliten på långfredagen, vad får det för konsekvenser för kristen tro och kristet liv idag?
Skyll inte Jesu död på judarna!
Av Simon Hedlund
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden! Och med Jesus även vi arma syndare. Vi som bara har skuldtyngda hjärtan att erbjuda Gud, och fördunklad kunskap att använda. Vi uppstår också med Jesus, och därom behöver vi inte tvivla.
Det är ett av dess fördunklade sinnen som här hoppas kunna bidra till lite klarhet kring påskdagens och annandag påsks texter, och då främst episteltexterna. Dessa är Apg 3:14-16 (utdrag ur Petrus tal i Salomos pelarhall) och Apg 10:34-43 (Petrus tal till Cornelius om hedningarna). I båda dessa texter pekas nämligen judarna ut som skyldiga till Jesu död. Det utpekandet har, som de flesta säkert vet, bidragit till hemska handlingar gentemot judar genom kyrkans historia. Därför är det värt att kommentera dem såväl här som i den gudstjänst där de läses.
Passande är nog att börja med det uppenbara. När Petrus säger ”ni” i texterna, så gör han det som jude till judar. Egentligen kan situationen beskrivas som en inomjudisk diskussion, där Petrus menar att de judar som inte utifrån Skrifterna förstod vem Jesus var, var medskyldiga till att han avrättades. De bör vända om till ett nytt sinne (Apg 3:19) och ångra det de gjort, menar han. I kapitel 10 vill han visa att tron på Kristus är öppen för såväl jude som icke-jude, Gud gör ingen skillnad baserad på etnicitet – och det bör inte heller vi.
Att det vi ser är en inomjudisk debatt ger dock inte för handen att texterna blir oproblematiska i dagens läge. De judar som inte trodde att Jesus var Guds Son har ju just icke-tron på detta gemensamt med dagens judar. Med lite (ill)vilja kan man således läsa texterna som att de kastar skuld genom historien på dagens judar. Så har de onekligen lästs. Det vore dock en förhastad slutsats, som inte tar hänsyn till det Petrus försöker göra, och hur han gör det.
Petrus två tal handlar inte om att peka ut skyldiga, eller visa på någon typ av ärvd synd. Nej, istället vill han i kapitel 3 övertyga sina judiska bröder och systrar om att tro, och i kapitel 10 visa att tron på Jesus som Guds Son är universalistisk. Enligt bruklig retorik använder han starka uttryck, känsloladdade argument, och överdrifter för att göra sin poäng. Bakom dessa retoriska grepp tror jag vi kan se en människa som brinner för att sprida tron på Jesus som Guds Son och hela världens Messias, och inte en människa som söker skuldbelägga delar av sitt eget folk genom historien.
Därför är det också orimligt att senare använda dessa texter för att tillskriva skuld för Jesu död. Författaren till Lukasevangeliet och Apostlagärningarna själv tycks inte bekväm med att konsekvent peka ut hela folket, utan visar i Luk 23 att folket ångrar sig och sörjer Jesus, medan dess ledare hånar honom. I Apg 4:9-10 talar Petrus till den judiska ”makteliten” i Jerusalem och anklagar dem för att ha dödat Jesus, medan ”folket” sägs vara orsaken att apostlarna går fria därifrån (4:21). I Luk 9:22 pekas specifikt de äldste, översteprästerna, och de skriftlärda ut. En djupare analys av detta får tyvärr inte plats här, men det viktiga är att ett kollektivt skuldbeläggande snarast är retorik och inte teologi i Lukasevangeliet och Apostlagärningarna.
Klart är också, oavsett vilken grupp som får skulden, att det inte är en skuld som ärvs av det judiska folket, och inte en skuld som var omöjlig att bli fri från för dem som lyssnade på Petrus. Kanske kan vi då i viss mån känna igen oss själva i de människor Petrus talar till. För det var i ett större perspektiv också för våra synders skull Jesus dog. Vi har genom våra synder del i hans död. Petrus uppmaning till omvändelse och tro består således till oss idag. Liksom uppmaningen att inte utesluta på grund av etnicitet. Genom påskens glädje består också löftet att ingenting är omöjligt för Gud, inte ens att förlåta våra synder – ty Kristus är sannerligen uppstånden!