Kristus är uppstånden – därför vågar vi möta varandra!

Kristus är uppstånden! Med det ropet hälsar kristna varandra på påskdagen. Tron på uppståndelsen befriar oss från vår rädsla för varandra, för den eller det som är annorlunda. Så blir påskens budskap vår drivkraft i religionsdialogen.


Påskliljor. Foto Gunnar Creutz, Wikimedia commons
Uppståndelseikon. Källa: Wikimedia commons.

Under fastan har jag läst en bok av förre ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams: God with us: The meaning of the cross and resurrection. Then and now. Där skriver han att vår rädsla för att möta det som är annorlunda kanske bottnar i en rädsla för döden, att vi symboliskt inte ska överleva mötet. En rädsla för att förlora sin identitet, att inte kunna göra sin röst hörd, att bli tillintetgjord. Men om vi tror på uppståndelsen, om vi tror att Gud gör allting nytt, och skapar liv ur det som varit dött, då kan vi övervinna vår rädsla:

And when the very roots of our anxiety and fear are challenged in this way, this is part of the process by which we come to be less afraid of one another, of what’s different or uncomfortable. When we face what’s really other – the person, or situation, culture, philosophy, religon – quite often the anxiety with which we approach it is an anxiety that perhaps we won’t survive the encounter. But if God says to us: ”Don’t be afraid, I have overcome the world”, what exactly is there to be afraid of? (God with us, s 93)

Jag tror verkligen Rowan Williams har en poäng. När människor ger uttryck för en rädsla för att samhället ska ”islamiseras”, när de värnar om en ”svenskhet” som inte har plats för det som upplevs som annorlunda – är det inte just uttryck för en rädsla för döden i form av identitetsförlust och tillintetgörelse? Det handlar om en existentiell rädsla, och den går inte att vifta bort genom att säga att det inte finns något att vara rädd för.

För döden existerar. Rowan Williams är också väldigt tydlig med att kristen tro inte handlar om att vi överlever döden: ”it’s not that some little bit of us hangs around rather half-heartedly for some indefinite period, but that God remakes us” (sid 90). Vi ska verkligen dö, men Gud ger oss nytt liv, skapar oss på nytt.

Alltså: i ett möte med människor av annan tro som går på djupet riskerar vi något.  I en mening kanske vi verkligen dör: vi riskerar att vår egen tro förändras, vi måste kanske lämna vissa föreställningar bakom oss och ta till oss nya, vi riskerar kanske t o m att finna att det är i den andra trostraditionen vi hör hemma. Men om vi tror att mötet leder till att Gud skapar oss på nytt kan vi övervinna rädslan. Vad som blir ”resultatet” av dialogen kan vi inte veta, liksom Paulus skrev till korintierna att vi inte kan veta exakt hur uppståndelselivet kommer att te sig men att det förhåller sig som växten till fröet.

Jag hör ibland människor säga att de inte vill ”kompromissa” med sin tro, och därför inte vill engagera sig i religionsdialog. Det finns också en föreställning om att vi måste välja mellan ”mission” och ”dialog”. Men i själva verket är det alltså kristendomens kärna: budskapet om uppståndelsen som ger oss modet att möta människor av annan tro utan förbehåll. Missionen, uppdraget till dem som sett den tomma graven och övertygats om att döden inte får sista ordet, är att gå ut i världen befriade från rädslan för varandra. Denna oräddhet och öppenhet för det nya och okända är vårt vittnesbörd.

Helene Egnell