”Vi behöver inte era tankar och böner” – det har blivit en vanlig reaktion bland dem som drabbats av olika terrordåd i USA de senaste åren, så även från judarna i Pittsburgh i en debattartikel i Haaretz. ”Our thoughts and prayers go to…” har blivit standardreaktionen från det omgivande samhället, och även om det är välment räcker det inte om det inte åtföljs av självrannsakan och handling.
För oss kristna borde det vara en väckarklocka att gärningsmannen identifierade sig som kristen, och citerade ur Johannesevangeliet för att motivera sitt dåd. Det räcker inte med att säga att vi tänker på och ber för de drabbade om vi inte inser att dådet är en påminnelse om hur polemiken mot det judiska etablissemanget i den tidiga kyrkan fått och fortsätter att få fruktansvärda konsekvenser. Joh 8:44 där Jesus säger till sina meningsmotståndare ”ni har djävulen till fader”, som mördaren i Pittsburgh citerade, får aldrig, aldrig, aldrig användas i syfte att svartmåla judar eller judisk tro. Vi måste erkänna och göra bot för att den texten genom historien använts på detta sätt, inte minst i vår lutherska tradition. Idag finns ingen ursäkt för att inte göra sitt yttersta för att bekämpa den antijudiska tendensen i kristen förkunnelse.
Vi är medskyldiga
I Svenska kyrkan pågår sedan ett par år ett arbete med att aktualisera dokumentet Guds vägar från 2001, och avdelningen Tala väl på denna blogg är ett resultat av det projektet. Men medvetenheten om kyrkans antijudiska historia och destruktiva tolkningstraditioner är ändå fortsatt låg. Svenska kyrkan anklagas ibland för antisemitism. Det är att skjuta över målet. Jag vågar säga att ingen står för en medvetet antijudisk förkunnelse i vår kyrka idag – men alltför få känner igen och reagerar emot en antijudisk stereotyp när de ser eller hör den. Vi har heller inte i vår förståelse av antisemitismen nått bortom det allmänna talet om alla människors lika värde som Mathan Shastin Ravid nyligen kritiserade på SKMA:s blogg. Alltför få förstår värdet av kunskap om den judiska kontexten i Nya testamentets berättelser liksom om levande judendom idag. Genom vårt ointresse är vi, liksom kyrkor över hela världen, medskyldiga till att de tankar som drev gärningsmannen i Pittsburgh får fortsätta att frodas. Nu är tiden inne att ta arbetet med att aktualisera Guds vägar på allvar, med visionen att uppnå det respektfulla vänskapsförhållande som statyn Sygagoga and Ecclesia in Our Time (bilden ovan) vill illustrera.
En annan lärdom av dådet i Pittsburgh: nu kan vi kanske också bättre förstå hur muslimer känner det när någon dödar i islams namn. Och förstå att lika litet som vi vill förknippas med terroristen i Pittsburgh som citerade Johannesevangeliet vill de förknippas med den som ropar Allahu akbar när han begår sitt brott. Det är en viktig insikt.
Interreligiös solidaritet
Det står klart att motivet till gärningen inte bara var antisemitism. Det gärningsmannen hade emot just Tree of Life-synagogan var att församlingen arbetat aktivt för organisationen HIAS som bistår flyktingar – ursprungligen judar men idag alla människor på flykt, inte minst muslimer från Afrika. Det var denna interreligiösa solidaritet som gjorde församlingen sårbar. Men det var kanske också den som gjorde att muslimska organisationer inom ett dygn efter dådet samlade in över 60 000 dollar till stöd för offren.
Dådet i Pittsburgh inträffade samma vecka som brevbomber sänts till en rad av president Trumps meningsmotståndare, och som två afroamerikaner blev skjutna i en mataffär av en vit man som försökt ta sig in i en närliggande kyrka med svarta medlemmar. Det är alltså en del av den trend som vi ser över hela världen, också i Sverige, av verbalt och fysiskt våld mot rasifierade människor. I USA uppges de antisemitiska hatbrotten ha ökat med 57% under förra året dvs efter Donald Trumps makttillträde. I Dagens Nyheter i helgen berättade Niklas Orrenius om hur alltfler skolor rapporterar om hur svenska ungdomar trakasserar klasskamrater som kommit hit som flyktingar, ofta från Afghanistan. Något som ökat markant under hösten, alltså efter valrörelsen och SD:s framgångar i valet.
Symptom på en andlig kris
Vad kan vi som kristna, tillsammans med människor av annan tro, göra för att hejda denna våldsspiral? Kanske vi bör se den som ett symptom på en andlig kris, där människor i sin känsla av att deras grundvalar skakar söker sig till auktoritära ideologier eller omformar sin rädsla till hat mot en syndabock. Söndagen efter dådet i Pittsburgh höll Anders Ekhem en Predikan i Kungsholms kyrka på det temat, som förenade ett existentiellt tilltal med ett tydligt avståndstagande från all antijudisk förkunnelse. Den sortens tilltal behöver vi mer av. Vi behöver också mer av fördjupad interreligiös dialog där vi kan erkänna för varandra att vi sitter i samma båt, där vi har ett bagage av förakt och hat mot den andre som vi behöver hjälpa varandra att få syn på för att kunna lägga ifrån oss. Och vi behöver utveckla den interreligiösa solidaritet som händelserna i Pittsburgh också vittnar om.
Församlingen i Pittsburgh och andra offer för rasistiskt våld behöver kanske inte våra tankar och böner. Men vi behöver tänka, och vi behöver be. Vi behöver reflektera över hur vårt sätt att tänka, tala och handla underblåser polarisering och våld. Vi behöver be om förlåtelse och om vägledning. Det behöver vi göra enskilt, men framför allt som kyrka – i gemenskap. Och sedan behöver vi handla utifrån de insikter vi fått.
Helene Egnell