Detta var den sjunde konferensen för medarbetare i de nordiska lutherska folkkyrkorna som tillsammans vill reflektera över de utmaningar det mångreligiösa samhället ställer oss inför. Vi samlades på Schaeffergården, en konferensgård utanför Köpenhamn, till ett mycket rikt och genomtänkt program som förberetts av Folkekirke & Religionsmøde. Genom föredrag och samtal i grupp fick vi fördjupa oss i frågorna om hur vi förhåller oss till de olika sammanhang där människor från andra religiösa traditioner kommer till kyrkan för dop, vigsel, begravning och andra gudstjänster.
Efter att vi fått fundera över vilken fråga vi burit med oss till konferensen, skrivit upp den på en lång pappersrulle och samtalat med någon annan om den fick vi lyssna till reflektioner från biskoparna. Kari Veiteberg från Norge lyfte genast fram att vi idag inte enkelt kan tala om religionstillhörighet, utan måste räkna med det som på engelska kallas dual/multiple religious belonging, alltså att känna tillhörighet till flera religiösa traditioner, antingen för att en vuxit upp med föräldrar som har olika tro, eller genom det egna sökandet. Hon slog också fast att ”vi är alla blandade familjer” – kontrahenterna i alla äktenskap kommer från olika familjebakgrund så det är snarare ett kontinuum av större eller mindre olikheter. Det kan vara en fruktbar utgångspunkt när vi talar om religionsmöte i kyrkorummet.
De svenska biskoparna råkade ha biskopsmöte när konferensen ägde rum, så ärkebiskopens teologiska sekreterare Jakob Wirén fick representera dem. Han framhöll att vi inte kan sitta och vänta på att det har ”tänkts färdigt”, utan det är hela tiden ett växelspel mellan teologi och praktik. Inga regler och riktlinjer kan täcka in allt, utan vi behöver myndiga och trygga medarbetare som vågar ge sig in i den ”dans med svåra steg” som religionsmötet innebär. Den danske biskopen Elof Westergaard påpekade att våra kyrkor de senaste decennierna varit mer inställda på att svara mot religionskritiken än mot andra religioner i ett mångreligiöst samhälle. Det återstår alltså en hel del att göra innan våra kyrkors teologi kan besvara de frågor som ställs i det religionsmöte som sker i kyrkorummet och ritualerna, var de tre paneldeltagarna överens om.
På ett buddhistiskt center inne i Köpenhamn mötte vi representanter för islam, judendom, buddhism och katolska kyrkan, som berättade hur de ser på interreligiösa ritualer, framför allt vigslar. Rabbi Jair Melchior menade att interreligiösa äktenskap fortfarande ses som kontroversiellt inom judendomen. Imam Sherin Khankan berättade att hon ser som sin uppgift att finna islamiska lösningar på de problem människor möter. Chansen att unga muslimer idag blir förälskade i en icke-muslim är stor, och därför måste det finnas beredskap för det. I Maryam-moskén har Sherin genomfört interreligiösa välsignelser av par som vigts borgerligt sedan 2015. Buddhistnunnan Tenzinb Drolkar menade att hon hade möjlighet att vara ”elastisk” i välsignelse av interreligiösa par, eftersom vigseln inte är en religiös handling inom buddhismen. Både hon och Sherin framhöll att det är paret som står i centrum, och såg som sin uppgift att skapa en ritual som var meningsfull för dem.
Konferensen avslutades med en gedigen teologisk reflektion av professor Hans Raun Iversen som gav många intressanta perspektiv, och landade i en bekräftelse av vad som sagts av flera under konferensen: regler och vägledningar är bra att ha, men sist och slutligen handlar såväl teologin som församlingsarbetet om ansvar och frihet i den treledade processen se – bedöma – handla.
Detta är några axplock från en mycket givande konferens. Nästa gång medarbetare från de nordiska lutherska folkkyrkorna samlas för att gemensamt reflektera över teologi och praktik i församlingarnas religionsmöten blir våren 2020 i Sverige. Då hoppas vi också få med oss de finska kollegorna som vi saknade denna gång!
Helene Egnell
