”Bara ni inte lägger Bibeln på golvet!” Vi var en grupp kvinnor som skulle förbereda en andakt för Interreligiösa konferensen för europeiska kvinnliga teologer (IKETH) och Lee, rabbin från England, hade ett grundläggande villkor för att delta.

I feministteologiska sammanhang har det utvecklats en tradition att samlas i ring kring ett centrum som byggs upp av vackra tyger, blommor, stenar, en skål med vatten, andra symboler – och ofta en bibel. Men för Lee var det otänkbart att lägga en bok som innehöll hennes heliga skrift på golvet. Hon fick understöd av den muslimska medlemmen av gruppen. Man lägger inte heliga böcker på marken!

En koran får inte läggas på marken. Därför finns i moskén, där man ju sitter på golvet, alltid ett stöd att lägga Koranen på (se bilden). Det finns också en tradition att hyllan där man förvarar Koranen inte får vara under midjehöjd.

Ett annat minne: Simchat Torah i en synagoga i Israel, där en studiegrupp jag var med i besökte gudstjänsten. Simchat Torah betyder ”glädjen över Torah” och är den sista i den långa raden av helger som infaller på hösten. Man firar att man läst det sista avsnittet i den fem Moseböckerna med att bära runt torahrullarna och dansa med dem. Vår grupp av svenskkyrkliga präster och teologer blev mycket inspirerade och funderade på om vi skulle kunna dansa med en bibel eller evangeliebok i en gudstjänst – men kom fram att vi inte skulle kunna det. Vi har helt enkelt en annan relation till bibelboken än vad judar har till torahrullarna, kom vi fram till.

Torahrullarna är, då de förvaras i arken i synagogan klädda i ”mantlar”, och med kronor. De bärs runt i synagogan vad varje gudstjänst och församlingen hälsar dem med bugningar, som om en kunglighet passerar. En utsliten torahrulle får inte kastas eller brännas upp – den måste begravas ceremoniellt. Även om även biblar kan vara vackert bundna och illustrerade, och Evangelieboken i vissa kyrkor bärs i procession i församlingen så har de inte samma laddning som en torahrulle eller en koran. I framförallt protestantisk tradition är man noga med att skilja mellan form och innehåll: det är det förkunnade Ordet som förmedlar Guds tilltal, inte själva boken. Frågar man en muslim eller en jude instämmer det naturligtvis i det. Men själva böckerna har ändå en större laddning. Det ena synsättet är inte bättre än det andra – de är bara olika och värda respekt.

I kommentarerna kring uppståndelsen kring Park & Paludans planer på att bränna en koran i Malmö finns en brist på förståelse för att en koran för en muslim har en annan laddning än en bibel för en kristen, eller vilken bok som helst. ”Det är ju bara en bok, vad bråkar de om? Det är väl innehållet som är det viktiga.”

Rasmus Paludan förstår inte vad Koranen betyder för muslimerna – men som den mobbare han är har han funnit den svaga punkten hos dem han vill ge sig på. På ett förvrängt sätt förstår han hur viktig den är – men vill inte förstå varför. Att sparka på och bränna en bok som omges med så stor vördnad att man inte ens vill lägga den på golvet är en utstuderad provokation.

Och det finns alltid en grupp unga män som bara väntar på ett tillfälle att slåss, kasta sten och tända bengaler – vare sig det är fotboll, religion eller politik som ger dem anledning. Och de lyssnar inte på auktoriteter som manar till besinning. Trots alla de insatser som gjorts av polisen, de religiösa ledarna och politikerna för att hindra Park & Paludan från att genomföra sina planer blev det provokationer och upplopp.

Men, som Niklas Orrenius skrev i Dagens Nyheter: kravallerna får inte bli det bestående intrycket av provokationen i Malmö. Må berättelsen om hur de goda krafterna samlades inspirera andra, för tyvärr var nog inte detta den sista provokationen av detta slag vi sett.

Helene Egnell